God lunch:)

Jag vill egentligen säga God morgon eftersom det är första gången idag vi hörs, och det ligger på något vis väldigt naturligt för mig att hälsa med just det då. Så det innebär att när Corrinda kommer hem från skolan vid 12-13 efter en fömiddagsvecka, så säger jag god morgon:) Oftast hinner jag inte se henne på morgonen, möjligen hojta ett hejdå från badrummet. De barn som åker buss in på stan har olika tider varje dag så de har jag ingen koll på. Det ansvaret övergår till dem själva då.

Corrinda går antingen förmiddag eller eftermiddag i skolan, Jensen har den formen av upplägg. De har långa intensiva pass, få raster och halvdagar, och det passar henne alldeles utmärkt. Givetvis innebär det att man måste kunna ta eget ansvar, så det passar inte alla barn, men för henne funkar det suveränt.

Nåväl!

Igår var det umgänge. Jippie! Inte för det, utan för att jag kunde åka slalom 😀

Nu visste jag ju förstås inte att han var hemma från Thailand förrän kvällen innan när kidsen började prata om vad de skulle göra med pappa dagen efter. Jag satt som ett frågetecken i soffan och bara: Va? Är han hemma alltså?  Det var han, och jag borde inte längre bli förvånad. Komma och gå som han vill. Varför skulle han inte få det? Det är väl en mänsklig rättighet;)

Han meddelar barnen när han åker och kommer hem, men den informationen kommer inte vidare till mig. Min planering är ju inte så jäkla viktig, jag råddar ju bara allt…. Jag blir så trött. Fem år och och ingen bättring. Jag håller det för högst troligt att det aldrig blir det heller. Suck.

Men som tur var så var min syster ledig från planer och vi kunde på en grisblink bestämma oss för att åka skidor:) Som vi längtat! Våra planer var ju att åka varannan söndag när det är umgänge, men..tja. Ni fattar.

Vädret såg ut att kunna bli finfint och syrran hämtade mig strax efter åtta på söndagsmorgonen.

Bilden skulle vara på den roliga istappen i mina vindruvor, men mobilen ville fokusera på den vackra himlen, helt rätt 🙂 Notera även hur gärna jag vill att de där förbannade träden till vänster ska fällas, men grannen där håller inte med, och de är hennes så svårt att göra något åt. Tre är mina, och de ska ner vad det lider, men eftersom hennes är många fler så hjälper det inte så mycket.  Min trädgård ligger i skugga medan grannen till höger om mig har full sol hela dagen. Ja, jag är svårt avis:)

Det tar ungefär en och en halv timme att köra till Kungsberget. Vi stannar alltid på macken nånstans som jag inte kommer ihåg vart och köper kaffe och bulle.

Framme i Kungsberget så strålade solen. Massor av bilar på parkeringen men eftersom det är ganska många nedfarter så kändes det inte som det var mycket folk. Väldigt korta liftköer.

Kolla snövallarna:) Lite, eller skitmycket, mer snö än hemma, och det är bara 12 mil hit.

Vi hade laddat liftkorten online, så det var bara att svida om och kasta sig ut. Eller bara och bara… att klä på sig slalompjäxor när man har skidbrallor och fyra lager kläder under är ett svettigt mission impossible. Jag köpte ju nya pjäxor förra året, de är grymt sköna när man väl får i foten:) Men de är tajta och det är inget man direkt kliver i och ur bara för att det är enkelt. Och efter att ha knäppt alla åtta spännena, fler gånger, för man måste ju justera till perfektion, så kommer man på att det vora smart att gå på toa också:)

Att gå i knäppta slalompjäxor är lite som att se filmer där de går på månen, fast snabbare, man går väldigt stötigt. Men alla ser lika korkade ut;) Jo, man kan såklart knäppa upp dem, men det är inte så mycket bättre.

Syrran är ett under av omständlighet. Jag tror att om man googlar Omständlig, så kommer en bild på henne upp. Jag är snabb som en vessla, kanske för att jag tvingats till det med alla barn jag klätt på under åren och tiden till en själv blivit knapp;) När jag gått på toa, (och återställt alla lager, med tröjor som ska in i de här långkalsongerna för att inte åka upp, och de här tröjan ska stoppas ner i pingvintajtsen, och den här bara i täckbyxorna),fått på pjäxorna, knäppt dem, snurrat ordning på sjalen, tagit på hjälmen, knäppt den, fixat alla hårstrån som sticker ut på fel ställen, knäppt jackan, och tagit på vantarna….så har syrran fått på sig strumporna;)

Men till sist var vi färdiga och stapplade ut och spände på skidorna, och från att vara klumpig som en säl på land till att bli smidig som en…ja nånting;) är steget bara så kort – spänn på skidorna. Med dem på är man fri och mobil. Upp i den snabba åttastolsliften och lämnade av vår matsäcksrygga, och sen åkte vi. Upp och ner. Efter några åk måste man justera pjäxorna, jag har inte riktigt åkt in dem än, men snart så.

Solen strålade, folk var glada och snön helt fantastisk.

Ganska snart var vi hungriga 🙂 och käkade vår medhavda lunch utomhus, det är ju något väldigt magiskt med att äta ute en vacker vinterdag.

När man sitter i solen, kan knäppa upp jacka och ta av vantar och inte frysa. Och inte titta mot kameran för solen strålar så:)

Hjälmen var på hela dagen. Syrran tog av sin men jag tänkte inte ens på att den var där, så det är ett externt gott betyg till den. Jag hatar att ha saker på huvudet, mössa, kapuschonger.. allt. Speciellt hjälmar.

Jag har en liten överansträngning eller om det är en sträckning i vänster lårmuskel. Det har jag haft ett tag nu, det märks mest när jag tränar. Och åker slalom tydligen. Holy smoke vad ont det gjorde mellan varven, speciellt sista biten av backarna när man åkt hela vägen utan uppehåll. Och knäna tar lite stryk:) Inte på ett dåligt vis, men man känner att de får jobba, alla de här små musklerna man har runt knäna, som stabiliserar det och som är svåra att komma åt med vanlig träning. De jobbar stenhårt med att hålla balansen. Perfekt:)

Vi konstaterade ett par gånger att det är vansinnigt roligt att åka slalom för man står ut med mycket som jag annars inte skulle göra. Det gör lite ont i skenbenen av pjäxorna, eller i vaderna eller både ock beroende på hur man lutar sig, det är kallt om kinderna när man åker snabbt, man fryser lite eller svettas lite, gärna om vartannat beroende på om man åker eller är i liften. Knäna blir ansträngda, i går låret, och man är som en stoppade korv i rörlighet 🙂 Vinterkläder är inte min paradgren.

Och så åker man bara upp ner, upp och ner….en hel dag.

Ju längre dagen skred ju mer moln uppenbarade sig, och på ena sidan av berget så blåste det ordentligt.

Vi tog en sväng i den långa härliga gröna backen som går från baksidan och fram, men där blåste det så att man liksom knappt kom framåt:) Kröp man ihop i störtloppsposition, så gick det undan, men när man tyckte det gick lite för snabbt och reste sig för att svänga lite, så räckte det. Vinden stoppade upp en. Där var det högst oskönt att åka, snön yrde runt och det var inget charmigt alls, tur att det finns många andra nedfarter att välja på.

I år har de en puckelpist värd sitt namn. Jag älskar puckelpister:) Den här såg inte så svår ut, men att den går under liften ger ju en aspekt till av det hela – Publik.

Men man måste testa, och eftersom jag var grym på puckelpister förr så….tja:)

Efter att ha tagit mig ner i denna, så konstaterar jag att vissa saker är bättre att bara snacka om och leva på gamla meriter;)

Den var ordentligt brant, och ganska isig, men värst var att det var mycket snö som var svår att trycka undan, och alla de här pucklarna;) 

Man behöver vara lite fearless och åka snabbt för att det ska vara roligt, och jag kände inte för att bjuda publiken i skyn på en generalvurpa, det är dessutom skitsvårt att komma på fötter om man drar på arslet bland pucklarna;)

Så, vi kan väl bara säga att det här kräver övning. Men nån annanstans, utan publik:)

Vi snackade massor om hur jäkla kul det ska bli att åka till fjällen, fyra dagar med skidåkning och allt runt det. Planerna är många:)

Efter massor av åk, inga vurpor, sol på näbben och allmänt en ljuvlig dag, så stängde liftarna och vi fick åka hemåt.

Som alltid via McD i Sandviken, det är sen gammalt.

Hemma runt halv åtta nånting och glada gosiga ungar mötte mig redan i hallen. De saknar mig så fort jag är borta, det är härligt:)

Det var bara att sjunka ner i soffan och kolla på Mästarnas mästare och sen Robinson. Jag borde ha lagt mig sen, men eftersom barnen fortfarande var uppe, vissa av dem, så låg jag kvar och kollade på nån film. Men sen var det sängen. Och man sover aldrig så jäkla gott som efter att man varit utomhus en hel dag på vintern, och ansträngt sig:)

Nu är det snart dags att hämta Jamie, men jag ska skriva lite först.

Mina fantasy-personer har precis kommit till den andra världen, den där andra dimensionen, och jag måste med andra ord uppfinna den…:) De andra på kursen har likt Tolkien sina världar klara för länge sen, med kartor och invånare och hittepå-figurer och magi. Jag…not so much. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag överdriver lite:), men jag funkar inte så. Jag skriver och hittar på eftersom. Storyn har jag ett hum om, men hur världen ska se ut…nope. Med andra ord måste jag gnugga geniknölarna hårt nu, så vi hörs lite senare:)