Februari 2020
Okategoriserade

Annat än läskigheter:)

Man kan inte bara ha äckliga inlägg, så här kommer några ord på kvällskvisten:)

Jag ska snart se på NCIS Los Angeles, jag är så töntig att jag älskar det. Gamla avsnitt dessutom;)

Idag har jag inte gjort så mycket mer än skrivit, ni är säkert less på att höra om det så jag säger inget mer. Men det tog hela dagen, och kvällen:)

Sen var jag med Lovelia till sjukgymnasten, och nu lutar det åt slatter ändå. Eller schlatter, som det tydligen stavas och uttalas. Så nu var rekommendationen att skaffa slatterband, så det ska jag göra.

Hon har ju ont i knäna, och det funkar dåligt med att spela basket, men det ska inte vara farligt på något vis, så vi får väl hoppas att hon blir hjälpt.

I morgon ska jag till vårdcentralen igen, då är det färdtjänst som gäller, pappa ska ta prover.

Ni som vet, jag orkar verkligen inte leta för jag hittar aldrig nåt på vårdcentralens sida, men kan någon komma hem och ta prover? Jag skjutsar gärna, men det är ett litet projekt speciellt som nu när han inte är pigg. Och, om man bara behöver hjälp med att ta på stödstrumpor, vem kan hjälpa till då?

På infektionsakuten sa läkaren att det är hemtjänsten, och jag har iofs en kompis som är nån slags handläggare där som jag skulle kunna fråga. Hon brukar läsa här, blink blink C:)

Men det känns lite fånigt att de ska komma bara för det… å andra sidan, det är ju lika fånigt oavsett vem som ska göra det:)

.

Och nu ska ni få se. Det är en screenshot från en gammal mobilbild, men kolla gosproppen!

jamie

Ooops nu börjar NCIS; snart tillbaka!

Reklam:)

När jag såg den här bilden på Patricias instastory så knep det till i hjärtat. Den är tagen precis innan jag blev dumpad, vilket var den 4/2 samma år. Tror jag för minnet börjar blekna:)

Jag tror att det här är dagen efter att exet kom hem från sin Thailandsresa, och att Patricia var barnvakt år Jamie för att vi skulle på nån biopremiär i Stockholm, som kan ha varit Hitta Nemo, eller vad nästa film hette kanske? Doris nånting. Oklart.

Men exet kom alltså hem på kvällen efter en resa, och åkte och jobbade morgonen efter. Och min fråga är, då som nu, hur fan kan man överge en sån här charmprick? Och hans syskon. Hur kan man inte vilja hänga med honom en dag? Utan mig dessutom, om nu jag var det stora problemet.

Den här tiden, december till början av februari innan han drog är jobbiga att tänka tillbaka på. Det är så förbannat många frågor, och sådana här bilder väcker upp det. Jag VILL INTE tänka på det, utan jag vill titta på bilden av Jamie och känna ren lycka, men det är bitterljuvt.

I år är det sju år sen. Vi har inte pratat alls och läget är ganska precis som då. Jag minns att så många av er sa att det skulle bli bättre, och det har det blivit på ett sätt. Jag mår bra:)

Men det har inte blivit bättre i vår relation, som många sa, och det har jag svårt att se att det kommer att bli. Det är Status Quo.

Det är som det är, jag kan inte säga att just det gör ont längre. Men att tänka på att jag förlorade så mycket tid med mina barn för att jag var så krossad, det gör ont. Att veta att han valde bort dem, gör det hela värre. Hade han skött det hela schysst så hade det inte behövt vara så. DET gör jävligt ont.

Men, det är som det är som sagt.

Det var inte meningen att trampa på den minan… Vi går vidare!

.

För ett år sen vad jag upp den här bilden på en väldigt oskyldig Doris:)

Att riva ut sopor var inte hennes paradgren, men jag tror hon fick hjälp av en liten kompis. Eller två:)

Kattungar närmare bestämt.

Att de har varit hos oss i över ett år känns helt galet, de är ju gamla i gården. Jag kunde inte ha önskat mig roligare katter:)

Sellman

 

Stumpan

Och en skitsnygg outfit inklusive brillor från 80-talet…OMG….!

Jag skulle ut och köra så jag visade mig i alla fall inte publikt i detta:)

Nej men hörrni, det är sovdags! Eller läsdags snarare, det är dags för bok nummer tre om Jack Reacher:)

Vi hörs i morgon :=)

Kommentera

  1. Hanna

    Jobbar som sjuksköterska i kommunen. Läkaren på vc skriver remiss till ssk i kommunen om att den personen inte orkar/kan ta sig till vc. Så åker vi och tar prover i hemmet. Tråkigt att din pappa blivit dålig.

  2. Lena

    Undrar bara, och du behöver inte svara om du inte vill. Har han (pappan) velat träffa barnen hemma hos sig någon gång eller är det bestämt att de ska träffas på annan plats? Du är en kämpe hur som helst!

    1. familjenannorlunda

      Nej. Enda gången det varit på tal är den julmiddag de tidigare hade på annandagen. Barnen var där ett år, sen vägrade de, de kände sig bara obekväma och var ledsna inför det. Jag har alltid låtit dem bestämma. I början bodde han med den nya i hennes etta, hur han bor nu vet jag inte, men då ville han inte ha dem där, och sen dess har han aldrig sagt nåt. Han var från början här, jag höll mig undan. Idag vet jag inte, jag pratar som jag sagt aldrig med honom, utan de fyra minsta har en egen dialog. Men de träffas aldrig hemma hos honom. Nu bor han fem mil bort så det blir ju en del köra fram och tillbaka men å andra sidan kör de ofta till Stockholm och gör saker. Han pratar sällan om sin nya familj vad jag förstått så det är ju verkligen två skilda världar.
      Tack 🙂

  3. Sofi

    Stödstrumpor fixar hemtjänsten. Ring till biståndshandläggaren i kommunen.
    När det gäller prover finns något som heter tjänsteköp. Sköterskan på vårdcentralen kan ordna så sköterskan på kommunen kommer hem och tar prover. Prata med vc om det.

  4. Malin

    Jag jobbar i hemtjänsten och det är vi som tar på stödstrumpor osv. För att kunna ta prover hemma måste du vara inskriven i hemsjukvården (HSL) och då kommer en sak hem och fixar detta. Det är dock vissa kriterier som måste uppfyllas för detta. Kolla med vårdcentralen, det måste ske genom ett läkarbesök. I annat fall om vårdtagaren inte anses tillräckligt sjuk för att skrivas in i HSL (jag vet det låter förfärligt, vi har ett sånt fall på jobbet just nu och man häpnar lite faktiskt) så kan vårdcentralen personal själva komma hem och ta vissa prover. Men ring och kolla 😊

  5. Agneta

    Nä,det är klart att en skilsmässa inte ska gå tilll så. Eller att en lekfarbror är samma sak som en pappa. Men tack och lov att ni kunde bo kvar i huset.
    Jag är uppvuxen i en familj där man inte lärde sig lösa konflikter.Och det kan få katastrofala konsekvenser.Men tack och lov kan man bryta dåliga mönster. Jag försöker så att ha bra kommunikation med mina barn.De är tonåringar nu och den frigörelsen är ju inte alltid lätt. Men att kunna prata och reda ut problem är ju fundamentalt i alla relationer. Lycka till.Krya på till din pappa .

  6. Lisa från Skåne

    I vissa kommuner finns en sjuksköterska som har hand om de äldre som är över 75-80 år. Hon kommer hem och ser vilka behov som finns. Kontakta VC så ska ni få hjälp

  7. Ekot

    Din pappa ska så klart ha hemtjänst, ni är viktiga socialt och kan inte ersätas, men din mamma är också gammal, kan bevisligen vara sjuk, du har många barn och din syster har långa dagar, hemtjänst behövs för praktiska saker! kontakta kommunen via hemsidan. Hemsjukvård är något annat, vet inte när man kvalar in för det. Kanske bra om de har färdtjänst med, även om det inte alltid är så smidigt.

  8. Ann-Charlotte Larsson

    Det är hemtjänsten som gör det. Kontakta en biståndshandläggare som sen kommer och gör hembesök och sen är bollen i rullning

    1. Ann-Charlotte Larsson

      Och just det, ang provtagning… här i min stad så finns det ju iaf en sjuksköterska kopplad till hemtjänstdistriktet och hon kommer hem och tar prover så att man inte ska behöva åka iväg enbart för det. Hon har även kontakt med läkaren på vc så där behövs inga besök heller direkt. Funkar jättebra

  9. Maria

    Prata med vårdcentralen när det gäller prover så ska de veta vad som gäller hos er, detsamma gäller stödstrumporna. Vem som gör vad är olika i olika kommuner och landsting/regioner.

  10. Marie

    Tror de är hemtjänsten som sköter saker som hjälp med ta på stödstrumpor ansöks om via kommunen ock kostar en slant så massa papper som ska fyllas i inkomster ska intygas, hyresavi bifogas mm. Varenda jädra år samma sak hatar hjälpa pappa med alla jädra papper 😫 Men är absolut ingen expert de är min syster som sköter vård/medicin delen när de kommer till pappa jag sköter mer hemmet och handlingen. Gillar inte de där med sitta i väntrum, sjukmiljö blä. Ang ta prover hemma vet jag inte men sist pappa skulle på sin årliga läkar koll fick hade läkaren blivit helt fel informerad och fått info om att pappa knappt inte kunde gå och hade svårt ta sig till sin vc fast han går till torget där vc ligger nästan varje dag. Och när han fick rejält ont i sitt ben vet jag att sjukgymnasten skulle visa övningar mm som han skulle göra då kom hon ochså hem till honom. Så då borde de ju inte va omöjligt att kunna få ta prover hemma.

  11. Elisabeth

    Min make har inte träffat sin pappa på över 40 år. Vi har gjort några försök för att han skulle få träffa sina barnbarn men det går inte har ju så mycket att göra. Så det är bara acceptera läget och inse att det är deras förlust.

    1. familjenannorlunda

      Ja det är ju så. Här träffar pappan de fyra minsta regelbundet men bara på kul grejor. Det är inget vardagsliv eller ens en liten förmaning, de får allt de vill göra. Är det så han vill ha det så 🤷🏼‍♀️

        1. familjenannorlunda

          Vad jag vet har han ett nytt barn som mina barn inte har träffat. De vill inte och jag förstår dem. Han hade nio, valde bort dem, skaffade nytt som han är med varje dag och träffar bara fyra av de nio några timmar i månaden. 🤷🏼‍♀️

      1. Karin

        Fast om man träffar sina barn utan att ha ett ställe att träffas på så finns det väl inte så mkt annat än att ta med barnen på aktiviteter? Får han ta med barnen hem till sin nya familj för ett vardagsliv? Man kan också tänka att hans tid med barnen är hans tid med barnen och låta det vara så.

        1. familjenannorlunda

          Han gör som han vill, säger jag ju. Och om du tycker att det låter finfint så som han gör så får det stå för dig.
          🤷🏼‍♀️

Visa alla 23 kommentarer
Allvar

Emetofobi

Härligt ämne va?:)

Men jag började tänka efter att ha läst några av era kommentarer, som inte var taskiga eller på något vis illa ment skulle jag tro. Men när man lider av en fobi så är man inte som alla andra:)

Idag tror jag att många letar info på nätet, för det är inte alltid så enkelt att sätt ord på vad det är som skrämmer en. Jag har under åren besvarat i alla fall runt hundra personer som kontaktat mig via mail för att jag skrivit om min fobi här.

”Hur gjorde du för att bli av med det?”

Jag tänkte att vi kunde prata lite om det idag:)

Fobier är inte rationella. Men de jäklarna tar över och gör så man blir en slav under något som är helt onödigt.

Emetofobi heter det när man är livrädd för att kräkas, för att bli sjuk, för att andra ska bli sjuka. Kräkfobi med vanliga svenska ord.

Knappast någon tycker väl att det är speciellt njutningsfullt att må skit och kräkas, men de flesta tänker inte så mycket på det. Man kanske blir sjuk, det är trist och lite jobbigt men sen är det över. Shit happens.

Men för den som lider av emetofobi så är det inte så. Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet, ni kan läsa mer om Fobier på 1177  om ni vill ha stenhårda fakta.

För mig har det alltid funnits en rädsla för att kräkas, jag minns en gång när jag var liten och nån i familjen var sjuk och jag kröp under soffbordet för där var man nog skyddad. Jag minns hinkar och hulkningar från ganska tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att ingen av oss var sjuka speciellt ofta, och så var det nog. Jag kan bara minnas ett fåtal gånger under hela livet, under tio kanske, som jag varit sjuk. Jag låg en del på sjukhus när jag var liten, fyra år tror jag att jag var första gången och därifrån har jag en del traumatiska minnen. Barnsjukvård på 70-talet var inte så barnanpassad, skulle man kunna säga:) En gissning är att jag har en del därifrån, att kräkas som en räv efter en narkos var ganska så vanligt då. Att lyssna på andra som gör det när man själv är för liten för att fatta nåt lär inte ha varit bra. På samma vis tror jag att min motvilja mot att gå på toa med öppen dörr härstammar därifrån. Jag vet att toan inne på salen på sjukhuset hade som nån slags låga svängdörrar, tänk saloonsdörrar fast i size av grindarna på typ Coop när man ska in. Sen var det ett ganska stort utrymme med en vanlig toa och en liten. Men absolut noll privacy. Eller så fick man ligga på djävulens uppfinning – bäcken. Har man inte försökt kissa liggande på ett bäcken kan man hålla tyst, för det är en omöjlighet.

Nåväl. Jag har alltså inte varit kräksjuk speciellt ofta. Ta i trä.

Men alltid haft svårt att se folk som kräks, på Tv till exempel. Brrr. Jag stoppade fingrarna i öronen och sjöng. På jobbet, så undvek jag alltid kräk, vilket inte var helt enkelt på ett sjukhus. Min avdelning hade operationer och även cytostatikabehandlingar som barnen spydde som grisar av.  Mina kollegor tyckte med all säkerhet att jag var larvig och kanske även att jag smet undan. Jag klarade mig rätt okey ändå, fobimässigt.

Men sen, efter att jag fått mitt andra barn, Patricia, så eskalerade det helt plötsligt. Från att ha varit något jag bara var rädd för när jag precis utsattes för det, till att bli något jag inte kunde sluta tänka på. Jag antar att anledningen att det bröt ut just då var en kombo. Jag hade en 22 månaders dotter, och en enmånaders, och hade sjåat på med massor under graviditeten och inte vilat på något vis. Så kom exet hem och var sjuk. Han var min trygghet, han hade aldrig under våra år dittills, åtta stycken, varit kräksjuk (bara fyllesjuk, hehe men det kunde jag överleva) och nu kom han och var sjuk vilket fick mig att känna mig oerhört sårbar, liten och ensam. Och förjävla skiträdd.

Jag sov på en tunn bäddmadrass inne i flickornas rum den natten och på morgonen ringde jag min bästa vän och grät. Hon kom och tog hand om barnen och körde mig i säng. Därefter var det kört.

Jag analyserade allt och alla. Ständigt livrädd.

Var det inte så att den där människan såg lite illamående ut? Folk som berättade att de varit sjuka för månader sen kunde jag undvika som pesten, jag ville inte vara bland andra människor. Allt var jobbigt.

En slags räddning var ändå att jag precis hade hittat till kyrkan där vi bodde, som hade en helt fantastisk barngrupp, där jag träffade Anna bland annat, som är en av mina bästa vänner idag. Henne, och de andra mammorna där ville jag inte förlora så jag tvingade mig att gå dit. Men varje gång jag kom så analyserade jag, såg alla friska ut? Om nån hostade lite så skenade min puls. Och om nån bebis kräktes efter amningen så dog jag nästan av panik. En gång kräktes en unge rakt ut på golvet och jag började genast må illa.

Vi flyttade. Vi hyrde ut vår lägenhet och flyttade till Månkarbo. Exet jobbade där, och jag tänkte att det kommer bli bra. Bo i eget hus, med egen trädgård, heja. Ingen i hela jävla Månkarbo hejade på mig. Ingen var intresserad av att prata eller berätta vad som fanns att göra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så djävulskt utfryst som då. Isolerad och livrädd, så florerade väl alla tankar ännu värre. Karin kom och bodde med mig ibland, och då kände jag mig trygg. Exaet jobbade jämt.

Vi flyttade tillbaka, man kan inte bo där:)

Men i runt femton jävla år drogs jag med den där fobin. Jag har hela tiden tvingat mig till att göra vissa saker, som att gå på öppna förskolan och kyrkis. Barnen har inte fått gå hem till folk under vinterhalvåret för då kunde jag aldrig vara säker på att de varit friska där, jag ville helst inte att de kom till oss heller, men bättre det. Jag uppmuntrade dem alltid till att leka ute. Vi var inte på lekland, absolut inte vintertid, möjligen på sommaren då folk är friskare.

Jag var inte så sugen på(läs: jag var LIVRÄDD) att resa nånstans för tänk om nån blev sjuk? Tänk om JAG blev sjuk, hur fan skulle det gå? Jag har vänt i dörren hos folk, om det visat sig att de varit/är sjuka. Även från middagar med släkten. Jag har klivit av bussar för att jag trott att nån mådde dåligt. Jag har tvättat händerna så de var fulla av sår, jag har låtit bli att andas, jag har tagit långa omvägar. Jag pratade med en kompis i telefon och hon sa att en unge på förskolan där hon jobbade kräkts, och  jag gick med full panikångest i flera dagar, fast det var fem mil bort.

Jag har haft massa säkerhetsgrejer för mig, ex att vara tvungen att ha med massor av extra kläder i skötväskan, eller öppna bilen med höger hand, kanske i vilken ordning jag satte in barnen i bilen. Massa trams. Helt ologiskt, men jag vågade inte chansa på att låta bli.

För mig var det alltid värre under vinterhalvåret, ganska bra tänkt ändå för det är ju mer då som folk är sjuka. Somrarna var okey, men analyserandes fortsatte.

Jag sökte hjälp. En gång ganska direkt och fick antidepressiva tabletter….med biverkningen: Illamående och kräkning… Hej med de pillren, vilket jag idag kanske är tacksam över, jag tror inte piller är lösningen.

Gång två satt jag med en skitsnygg läkare som tittade oförstående på mig och sa att det var ju svårt att behandla, man kunde inte gärna kasta kräk på mig… men han tyckte jag kunde gå ut och promenera.  Det funkade ju inte det heller, men att sluta äta var ganska bra, för har man inte ätit något så kan man inte bli matförgiftad… Promenader på det, med en tung tvillingvagn och två döttrar och jag tappade många kilo på kort tid. Jag är 169 centimeter lång, och plötsligt vägde jag drygt 49,5 kilo. Ganska långt under nån slags normalvikt, och typ femton kilo mindre än idag:)

Jag har kastat så mycket mat för att jag fick för mig att den kanske var dålig. Köttfärs i vaccumpack till exempel luktar ju inte rosor, men då åkte det i soporna. Att nån annan lagade mat gick inte, bara min mamma dög. Jag åt aldrig ute, och den gång jag gjorde det så blev jag såklart matförgiftad…det är ju lagen om alltings jävlighet. Jag har fortfarande agg mot den restaurangen;)

Buffè äter jag helst inte än idag, men det för att folk är grisiga och äckliga och faktiskt inte kan hålla en god handhygien.

Ja, ni fattar. Paniken låg alltid på lur, och jag förstår i efterhand att mina stresshormoner var utom alla gränser. Mina fight or flightinstinkter var alltid påkopplade. Visste ni att det kan ta upp till ett år innan de värdena sjunker?

Att gå omkring och vara rädd, hela jävla tiden, föreställ er det. Och sen dubblar ni det.

Lägg till det folks oförstående inställning. Nån kommentar här nu  började rada upp olika smittvägar och sa att jag borde nog söka hjälp. Personen måste ha missuppfattat hela mitt inlägg för nu var det inte jag som övergav barnen utan de som kastade ut mig;)

Men, en sån kommentar hade fått mig sanslöst stressad förut. En sån kommentar kunde vara lika med att jag ramlade ner i det mörkaste mörka igen. Jag antar att det inte var illa menat, men det är det jag menar. Folks obetänksamma ord kan vicka omkull en rejält.

Tänk dig att du är skiträdd för ormar, det är ändå relativt enkelt att undvika dem. Jag kan ärligt säga att jag inte konfronterats med en orm på år och dag, varken levande i skogen eller på bild/film. Ja, förutom att jag googlat mig klok eftersom jag hade en scen i min action med en orm, så jag var tvungen att researcha, men det var ju fullt medvetet:) Det gills inte;)

Jag förstår inte ormfobi eftersom jag inte lider av det, men jag skulle inte börja babbla om dem till nån som är rädd, om de inte uttryckligen bad om det. Med kräkfobi är det lite tvärtom – alla vill gärna berätta nåt äckligt. De delar gärna med sig om att de varit sjuka, att barnens dagis stängt pga magsjuka eller nåt liknande. Jag hör det här ofta, och idag gör det mig inget. Men för några år sen så innebar det panik och ångest i flera dagar efteråt.

.

Jamen hur gjorde jag för att bli frisk då?

Jag vet inte. Det är tyvärr svaret.

Nånstans läste jag att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan. Jag tänker inte säga vilken för då kommer någon att motbevisa mig och det vill jag inte:)

Där började nog vägen tillbaka. Sen hittade jag info på nätet om emetofobi, jag visste inte ens att det fanns. Att få veta att man inte var ensam!! Det är en supervanlig fobi, vilket gör det ännu mer märkligt att det inte finns bra metoder för att behandla.

..

(Och när jag nu skrivit så här långt så kom jag på att jag nog gjort det förr, googlade Emetofobi och vips hamnar jag hos mig själv. Bra att det stämmer iaf, så jag inte hittat på massa i efterhand;)

Dock stämmer inte länkarna va det verkar.

..

Jag hoppar vidare helt enkelt:)  )

Jag har för några år sen hört talas om en bok som heter Cure your emethophibia and thrive, av Rob Kelly, som inte finns översatt till svenska….en sån sak bara.. Kan inte nån läkare bara översätta den? Han är typ kungen av kräkfobi:)

Jag beställde den och gav den till Patricia som inte är den som är den, utan hon mailade Rob och bad om hjälp. Han ville gärna göra det, det kostar såklart, men just då fick hon via vårdcentralen en KBT-behandling. Den var gratis, och på svenska så hon valde den. Rob avrådde henne, sa att vanlig KBT fokuserar på annat, som han sen skulle behöva lära om:)

Han snackar ju för sin sak så klart, men Patricia blev inte det minsta hjälpt av behandlingen. Den är inte riktad på emetofobi utan på kontrollbehov och andra fobier. Det går inte att applicera på den här fobin.  Däremot hjälper hans bok henne.

Så det är mitt tips till er som lider. Jag hade köpt den och hankat mig fram ( tycker inte om att läsa på engelska)om jag vetat att den fanns, men nu behöver jag den inte längre. Ta i trä.

Jag vet inte om att bli dumpad hjälpte, men kanske. Från det ögonblicket var jag själv. Ingen att luta sig emot. Jag har blivit så förbannat mycket starkare inom ungefär alla områden sen dess så det är inte omöjligt.

Jag har ältat, och försökt få folk att fatta, det kanske hjälpte för jag är en sån person som måste ventilera saker tills de är borta.

Att bli sjuk själv hjälpte säkert till, jag hade inte varit magsjuk eller kräkts på över 20 år när jag åkte dit, och efter det var det lite enklare, för alltså… man överlevde ju.

Jag är en jäkligt rationell person, med fötterna så hårt i marken att det är snudd på tråkigt. Men ändå så drabbades jag av en fobi som är så orationell det bara går att vara. Det stör mig faktiskt:)

Men, nu har jag ju övervunnit den så jag tycker att det står 100-0 till mig.

Jag tror att man kommer långt genom att läsa allt man kan komma över om emetofobi, det hjälpte mig mycket. Kunskap är makt, även här. Jag kunde inte läsa om det förut, för det var att jinxa det hela. Läste jag om det var det nästan som att jag bjöd in det. När jag tvingade mig själv och det inte hände något så begrep hjärnan så sakteliga att den var dum. Att förstå att det är irrationellt är nyckeln, att verkligen förstå det och lyckas stanna kvar i de tankarna även när det man är djävulskt rädd för inträffar. Och sen göra det även nästa gång, och nästa och nästa.. det är en jävla slit.

Att ha förståelse från folk är viktigt så man slipper skämmas för att man vänder i dörren nånstans, för det gör man. Att de hjälper en att tänka när man själv fladdrar iväg är guld värt.

 

Ja, nu orkar jag inte skriva mer, det känns för svårt att strukturera upp det. Men man kan övervinna det. Det finns hopp för er alla som mår skit.

Kolla Rob Kelly, och våga face your fears. Ett ordspråk som snurrat i mitt huvud när det varit som värst, möt dina jävla rädslor. Och gör man det så försvinner de till sist.

Jag kan som kuriosa också säga att jag tyckte våra stora husspindlar var jävligt obehagliga förut, de framkallade enorma rysningar. Nu, efter att ha bott ihop med dem länge, och dödat dem allt eftersom såklart:) så blir jag bara irriterad när jag stöter på en.

Och de är STORA:)

Allt gott ♥

 

 

Kommentera

  1. Ann-Sofi

    Tack för detta inlägg!
    Blir till att köpa boken. Synd bara att den är på engelska.. Men men! Lär vara bättre än de terapiformer som jag har testat..

    1. familjenannorlunda

      Den kan vara svår att få tag i kom jag på nu.. jag förhandsbokade den och fick vänta säkert ett år😱Så gör det direkt 👍

  2. Fanny

    Jag har ju haft ett speciellt kontrollbehov (fobi??) för jag har inte kunnat äta mat ute på restaurang etc. Jag kunde bara äta mat som lagats hemma eller hos min mormor och morfar. Bara tanken av att inte veta VEM som lagat maten, hur de lagat maten eller hur hygienen var gav mig PANIK.

    Försökte vi äta på restaurang spydde jag ALLTID, innan vi ens fått in maten. Detta började när jag var liten.

    Skulle vi åka på semester var mamma och pappa tvungen att ”öva” med mig att äta på restaurang innan för att jag inte skulle typ svälta ihjäl.

    Det hela försvann i tonåren när vi var på just semester och jag inte fått i mig något på flera dagar och spytt upp det lilla jag faktiskt fick ner. Tillsist var jag SÅ hungrig att mamma och pappa körde till närmsta pizzeria (som var världens sunkigaste!) och jag kunde äta utan problem, haha!

    Sen dess har jag inte spytt (är 25 idag) men jag kan fortfarande inte äta bufféer eller liknande. Och jag väljer mina restaurangval med omsorg.

    1. familjenannorlunda

      Ja alltså… hur de ställer till det, de här fobierna/ tvångstankarna!!
      Vad otroligt besvärligt det där lät, skönt att det är över 😘

  3. Lene

    Tusen tack för inlägget. Önskar verkligen att information kunde spridas mer.
    Det svåraste tycker jag är den oförståelse och respektlöshet man känner, den har nästan blivit svårare än fobin i sig. Jag har trott att mina närmaste har vetat mer då alla är utbildade och jobbar med människor i olika situationer. Men när jag fick höra barnens kusin, som lekte och ofta leker hos oss, på telefonen säga: Nej då pappa jag sa bara till henne att jag är lite förkyld! Då förstod jag att dom brukar undanhålla sanningen. Jag är väldigt noga med att inte belasta någon med min fobi, men ändå förstår jag att dom stör sig på det. Det förvärrar situationen mycket!

    1. familjenannorlunda

      Exakt sånt där som gör det hela värre. Att man inte kan lita på folk. Om alla bara höll en god handhygien och höll sig till 48-72 timmars inkubationstid så skulle det för det första inte spridas så förbannat, förandet andra skulle det kännas tryggare.
      Usch 😷

  4. Therese

    Jag har det senaste åren kommit över massor med fobier jag haft. Vet inte hur jag gjort heller, utsatt mig mot min vilja antar jag med vissa fobier. Vissa har mina barn fixat bort bara genom att finnas och jag inte ville överföra. Nu har jag kvar tandläkarskräck och skotträdd och ormar. Men jag har övervunnit småkryp/spindlar, spruträdsla, operation, föda barn.😄

  5. Ewi

    Emetofobi och OCD. Alla tankar och göranden som ska säkerställa att något hemskt inte händer (kräk) är typiskt för OCD. Fobier försvinner när man utsätter sig för det obehagliga i lagom dos, går emot rädslan och står ut tills obehaget minskar (KBT 101) så jättebra att gå till kyrkis trots rädsla. Jag tycker du är en tuffing som jobbar bort det själv (och ber om ursäkt å vårdens vägnar, vilka puckon du stött på när du sökt stöd) och tack för att du delar din erfarenhet så fler vågar prata om sina svårigheter och inte är ensamma med det.

Visa alla 8 kommentarer
Okategoriserade

The last man standing:D

Jamen sådär ja! Jag är tillbaka hemma, efter att varit i karantän hos syrran sen i fredags. Det har varit som semester:D

Anledningen var ju som ni kanske kommer ihåg att vi fick göra en akututryckning hem till mamma och pappa, som var magsjuka. Vid en lite närmare titt så går magsjuka i hela 55+boendet som de flyttat till. Jag för min del har aningens svårt att fatta att de(styrelsen/de som bestämmer) inte fattar att den städerska de har, som går i alla lägenheter och använder sina egna städattiraljer, utan någon form av skyddskläder..kanske är en jävligt stor och bidragande orsak till att smittan sprids i fem höghus…? Inte ensam, men en bidragande.

Mamma och pappa är nu förbjudna av oss att släppa in städerskor. På obestämd framtid. Jag åker hellre upp och städar än att jag är med om det här igen, och jag vet med bestämdhet att vi alla är ense här. Pappa fick ju åka ambulans till infektionsakuten, han var ganska risig.

ambulans

Vi åkte upp allihopa i bil efteråt, nån måste ju berätta saker för läkarna, så det blev ett antal timmar där. Så länge vi var lägenheten så hade jag en buff uppdragen över näsa och mun:D Förutom när ambulanspersonalen kom får då kände jag mig en aning fånig, så då drog jag ner den. En av killarna hade munskydd, den andra inte.

”Det där hjälper inte”, sa mamma, men jag envisades, och tillbringade dessutom väntetiden på ambulansen ståendes ute på balkongen.

Mamma var ju sjuk hon med, så henne isolerade vi sen i lägenheten, och handlade åt henne medan hon satt kvar i bilen. Sen åkte jag hem för att hämta den väska som barnen packat åt mig. Jag var högst ovälkommen, förrän det gått minst 48 timmar. Eftersom jag själv varit så djävulskt långt nere i kräkfobiträsket, och både Novalie och Patrica är där, så kändes det som en självklarhet, om de nu ville det. Och i ärlighetens namn, att bara jäsa hos syrran kändes rätt mysigt:)

Jag hade ju fastat onsdag kväll, hela torsdagen och skulle börja äta på fredagen men hann aldrig innan mamma ringde. När man är runt äckelvirus så stängs i alla fall min matklocka av, så jag var inte det minsta hungrig, men frysköpespizzorna vid åtta på kvällen var goda:)

pizza

Innan så duschade vi, bytte alla kläder, kastade allt i tvättmaskinen och lallade runt i pyjamas.

Vi kollade på tv, och snackade, och gick och lade oss i hyfsad tid. Man blir ju lite chockad när sånt här händer, och det var en lång dag. Syrran har en svingammal bäddsoffa som varit vår mormors och jag var ganska skeptiskt till att sova i den, tänkte att den skulle vara beyond obekväm. Men så gott som jag sovit sista dagarna alltså! Helt makalöst:)

Allt hade ju varit hur majsigt som helst, om syrran inte på lördag kväll blev dålig. Vi satt och halvsov, powernap i soffan bredvid varandra när hon plötsligt flög upp. Tjena. Jag insåg att mina 48 timmars karantän precis utökades med +48 nya. Jag blev solo där i soffan, och satt och surfade och såg på Tv medan hon hade annat för sig. Jag stängde dörren, tvättade händer, och rotade fram en flaska sprit. Absolut Mango var det starkaste jag hittade som var öppnat. Jag funderade en sekund på att knäcka en gammal Mekongwhisky, thailändskt rävgift som funkar lika bra som golvpolish eller för att fräta bort rost;) Det smakar skit. Men Absolut Mango var ganska gott, jag ska nog ta en sväng till Bolaget och shoppa lite. Jag ser det som ren medicin och förebyggande under den här perioden.

Jag var ju övertygad om att det rörde sig om minuter innan jag skulle bli dålig, men ändå så var jag inte hysteriskt rädd, så hej då kräkfobi. Kom aldrig tillbaka. Men timmarna gick, jag gick och lade mig, vaknade och var fortfarande frisk. Syrran var dålig i några timmar på kvällen sen dess har det varit ok. Jag förbjöd henne att lämna sovrummet, med undantag för toaletten då, och själv höll jag mig i ”mitt rum” och övriga med stängd dörr, och hade en egen toa.

Söndagen ramlade förbi, jag hade fått min dator så jag kunde skriva en jäkla massa. Och det gjorde jag:) Totalt blev det runt tretton-fjorton sidor. Jag började på en text, skrev sex sidor och kände att fan den här var inte så kul, den vill jag inte hålla på och skriva hela terminen, så då skrev jag en ny.

dator

Solen strålade så jag släppte ut syrran på altanen, på en replängds avstånd och ställde upp ytterdörren och altandörren så det blåste korsdrag genom huset, och sen satt vi ute och njöt. Sen fick hon återgå till sovrummet, och var hon hungrig/törstig så fick hon vackert be om det, så fixade jag:)

Jag har ätit rostade mackor, med smör och ost på, sen i lördags. Så mycket bröd har jag inte ätit på flera år:D Men som sagt, aptiten flyger sin kos när virus flyger. Rostat bröd, kaffe och te, mat för en mästare;)

Ni kanske inte är lika vidskepliga som jag, men när klockan passerat det antal timmar som det tog för syrran att insjukna, så började jag våga tro och hoppas att jag skulle slippa.

Idag klockan fem var det fyra dygn sen. Hon var helt symptomfri vid midnatt och det är typ nu för fyra dygn sen. Men… för att göra det hela lite spännande, så har vi idag hämtat hem pappa från sjukhuset. Han blev kvar så länge dels för att han hade symptom, sen för att mamma var så matt att hon inte orkade ha honom hemma, han orkade inte ens gå för egen maskin på fredagen och det funkar ju inte, och sen var det nåt blodvärde som låg åt helsike fel.

Vi hämtade hem honom och följde med upp i lägenheten, som ju mamma sanerat, men alltså…hela boendet är ju en risk…. Det är så lite andetag som möjligt, och ta inte i något, måste man ta i något så använd handskar eller armbåge och TVÄTTA HÄNDERNA:)

Vi tog med mamma och handla sen, och sen gick vi en lång promenad, det gjorde vi går med, det var väldigt skönt ute.

vinter

Jag packade ihop mina saker, och sen åkte vi och tränade:)

Fatta hur skönt det var att träna!! Jag har känt att det var lika bra att boka av allt, för på rostbröd presterar man lite dåligt;) Jag bokade av ett fransbesök och ett utvecklingssamtal i måndags, bara för säkerhets skull, och flera träningspass. Men nu jäklar!

Sen åkte vi till Rosendal och såg Corrinda spela basket.

basket

De förlorade dessvärre:/

Se hem, och då hade alla barnen redan lagt sig, så jag får vänta med att pussa på dem till i morgon.

Barnen har klarat sig alldeles utmärkt. Patricia och Corrinda har varit fullvärdiga stand-in för mig, och jag har haft rena husmorssemestern. Jag har haft väldigt lite att bry mig om, fått mycket gjort, och dagarna har ramlat på. Jag hade tänkt åka hem igår, men så tyckte de att jag kunde stanna, och jag var inte så svårövertalad;) Alla går upp själva på morgnarna, alla sköter det som ska göras, och ibland har de såklart messat och frågat lite. Men, som Patricia sa: De övar inför Hawaii:)

(Som vi återigen skjutit på, av flera anledningar. En katt i livets slutskede, Corona, tidsbrist och bara ett allmänt känna-på-sig att det är lämpligt att avvakta. Eftersom vi inte hunnit planera och längta så ska vi börja med det snart:) )

.

Hur jag kunde hålla mig frisk? Ja, ta i trä! Men tvätta händerna väldigt noga med tvål och vatten, sen handsprit. Hålla mig ifrån syrran, inte låta henne gå lös i huset, skilda toaletter, vädra, och rent allmänt ha en noggrann hygien. Plus att jag kanske inte är så mottaglig. Ta ännu mer i trä!

Nu vore det ju lagen om alltings jävlighet om jag blev risig, men alla var symptomfria i över 72 timmar och mer än så kan man inte göra.

Och ta i trä igen då:D

 

Nu är jag hemma, det känns skönt, men jag har haft det bra. I morgon ska jag försöka få ihop mina texter för inlämning, det har blivit väldigt knepigt med allt sånt, men å andra sidan finns det stor förståelse från lärare och kursare, tack och lov.

Hur har ni haft det? Jag hoppas att ni har saknat mig, lite pyttelitegranna i alla fall:D

Man hamnar i nån bubbla ibland, men nu har jag bubblat klart, vi hörs i morgon igen!!

 

Natti natti 🙂

Kommentera

  1. Ylva

    Välkommen tillbaka 🌸 Hoppas du slipper kräksjukan för den här gången ☺️
    Jag har en historia som är lite kul (vilket jag absolut inte tyckte då 😱)
    Jag hade varit tillsammans mer min dåvarande pojkvän i några veckor då jag drabbas av vinterkräksjukan hemma hos honom. Det var inte direkt någon idé att försöka dölja några toabesök med att spola vatten i kranen och annat man nu pysslade med i början av ett förhållande 😅
    Men han behöll mig ändå och vi var tillsammans flera år efter den stora kräkincidenten.
    Ha en fin kväll 🌙

  2. Ann-Sofi

    Saknat dig!
    Helt otroligt att du har lyckats övervinna helvetesfobin. Det känns som en omöjlighet! Har haft fobin i ca 30 år och just nu är den som allra värst.. När en tror att nu blir det bättre, så rasar allt och blir så mycket värre än det går att föreställa sig. Har ångest varje morgon när barnen ska väckas för jag är så orolig för att de är sjuka. Och resten av dagen (jobb på förskola) är jag på helspänn och hjärnan går på högvarv för att leta efter de där tecknen som du beskriver, ser hon inte lite sjuk ut? Jag hoppas så att jag också lyckas besegra skiten!

    1. familjenannorlunda

      Jag lider med dig, det är fruktansvärt hämmande. Jag har ofta önskat att jag haft vilken annan fobi som helst. Tänkt att det hade varit enklare att undvika blod eller spindlar. Jag skrev ett inlägg nu, men vill ändå rekommendera Rob Kellys bok Cure emetophobioa and thrive.

  3. Jenny

    Fy den fobin måste vara så vidrig!! Jag har inte emetofobi men har däremot utvecklat en enorm skräck att bli magsjuk då jag precis som du är ensamstående och magsjuka slår så otroligt hårt på vår lilla familj. Jag har dessutom lätt för att åka på magsjuka om det går. Kan ju inte gärna hålla dottern hemma i förebyggande syfte heller. Har varit magsjuk fyra gånger på 2 år vilket jag tycker är alldeles för mycket. Så vidrig sjukdom!! Sist tog det lång tid från det att dottern blev sjuk tills att jag blev det, när jag äntligen andades ut så blev jag dålig ? Så skönt att du slapp!! Hoppas dina tjejer också kommer över sin fobi. Kram på dig och tack för bästa bloggen ❤️

  4. Camilla

    Kan det vara en bidragande orsak till att du blev hemarbetande mamma,just det där med kräkfobin? och grattis till att den verkar vara över.

    1. familjenannorlunda

      Nej, det tror jag inte. Jag jobbade runt femtio procent ända tills Trixie föddes:) (nr6) Att välja att vara hemmamamma är mer för jag vet att jag är bättre än valfri förskola för mina barn. ? Och att jag tyckte det var löjligt att lämna bort mina barn för att ta hand om nån annans, jag är ju utbildad barnsköterska på förskola och sen barnsköterska på sjukhus. Speciellt som vi skulle gå back rejält ekonomiskt på den ekvationen. Exmaken och jag var ense, och det i sin tur har gjort att han kunde ägna sitt företag ganska ohämmad fokus. Han behövde aldrig bry sig om vab osv. Men, han hade mkt tid med barnen tills han plötsligt inte hade det, men det är en annan historia?
      Jag anser, och det här får jag ganska mkt skit för, att skaffar man barn tar man hand om dem själv. Jag vill uppfostra mina barn, jag vill vara den viktigaste personen för dem, vara tryggheten och den som känner dem utan och innan. Jag vill inte komma som nummer två efter fröken på dagis. Sen kanske man behöver jobba såklart men i mitt fall så har jag jobbat bara precis så mkt att ekonomin går ihop för att kunna vara hemma. Jag ångrar inte en dag:)
      Även om min pension suger?
      Men okey, rent så, det har varit jävligt skönt att slippa alla dagissmittor!

      1. Jenny

        Kan du inte skriva mer om det här ämnet Carola, tycker du är så himla klok. Jag är tvungen att jobba och ha dottern på förskola men hade henne hemma så länge som möjligt och har gått ner i arbetstid för att få mer tid med henne. Tycker det är så sorgligt att många föräldrar idag inte litar på sin egen förmåga att ta hand om sin egna barn. Hörde en pappa i parken för ett tag sen säga att det skulle bli skönt med förskola för att de inte kan stimulera barnet hemma längre ?‍♀️ barnet hade precis fyllt ett år.. Tycker det är märkliga prioritering folk har att jobba så mycket och träffa sina barn så lite.. De flesta har nog iallafall råd att gå ner i arbetstid i några år när barnen är små. Men det prioriteras inte. Tror inte att någon kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att man spenderat för mycket tid med sina barn..

  5. Marie

    Jepp undrade vart du tagit vägen men tänkte att du kanske var sjuk el hade fullt upp så återkommer nog 🙂 Tradigt med dessa magsjukor, har inte kräkning men magsjuka är ju inget man direkt ser fram emot hellre en förkylning. Men börjar misstänka jag tillhör den där gruppen som är immun mot vinterkräksjukan peppar peppar ta i trä, tvi tvi i fall jag har fel och bara haft grym tur hittills 🙂 Men även magsjuka överlag verkar jag lite immun mot ochså el så funkar verkligen mitt knep 10 hela vitpepparkorn sväljes hela så fort man misstänkt blivit utsatt för smita förutom vanliga knepen tvätta händer/sprita sig

    1. familjenannorlunda

      Mm jag vet ?men jag fyller ju hela året ?. Typ:) Vi åker innan december, för syrran vann ju en resa till Chicago som går ut då. Vi siktar på september / oktober. ??
      Anledningen är lite olika. Vi hann inte riktigt med att planera, alltså lathet, och sen kändes julen för viktig för att åka i december.. jag fyller ju 10/12. Sen har vi en skruttig katt, och lite oroligheter i världen att ta hänsyn till. Men snart så:) Det här är baksidan av att åka med flyganställda- man behöver inte boka långt i förväg utan kan dra i sista sekunden, vilket gör att ibland skjuter man upp det:)

  6. Anette

    Jag får aldrig magsjuka typ… Min dotter som är 18 år har aldrig spytt i hela sitt liv!! Tror man har väldigt olika motståndskraft där tydligen. Mina pojkar har haft magsjuka, men sällan. Så jag har ju svårt att förstå denna fobi, faktiskt. Man kan ju få spysjuka var som helst, gymmen måste ju vara värsta ställen. Men skönt att det är över för er nu!

    1. familjenannorlunda

      Jag har svårt att fatta övriga fobier:) Man måste vara i den för att förstå, men har man en annan fobi kan man ju enklare överföra tankarna till hur det skulle vara att vara lika sjukligt rädd för något annat.
      Just att man kan få det var som helst är det som är så svårt. Ormfobi ex, inga större problem att låta bli att gå i skogen eller se naturprogram. Men vem som helst kan ha varit sjuk, vara på väg att bli sjuk… Det är överjävligt. Åka buss, tåg, flyg, sitta på möten, vara bland folk överlag. Fruktansvärt.
      Det är en otroligt hämmande fobi.
      Man analyserar allt. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Ser inte den där människan lite illamående ut?? Jo! Bäst att gå härifrån, tvätta händerna upp till armbågarna, gurgla i handsprit, byta alla kläder, tvätta dem i nittio grader skit samma att det inte tål det, hellre trasiga kläder än magsjuk, och sen ha panik och inte kunna tänka riktigt i några dygn för att man väntar på att bli sjuk…
      Ja så är det..
      Men gymmet? Vem går till gymmet om man känner sig risig? Snarare går man ju på typ bio och tycker synd om sig 😉
      Idag är jag fri från emetofobin, och hela mitt liv har förändrats!! Jag är inte längre hämmad av att inte våga för tänk om nån blir sjuk.
      Så tacksam över det och jag önskar att alla ska kunna få nå dit??

  7. Petra

    Du skulle nog behöva hjälp för att hantera kräkfobin. Det låter inte sunt att ”överge” (hittade inte rätt ord) sina yngre barn för att man är rädd för smittan.
    Virus kan överleva två veckor på handtag, tillbehör på gymmet osv. Barnens skolmiljö är full av smittkällor om man ska hårddra det. Sanerar du handtaget på kundvagnen innan du tar i det?
    Handsprit funkar inte, tvätta och gnugga är det som gäller. Har ni engångshanddukar på toaletten?

    1. Madeleine

      Eller så handlar det inte ett dugg om hennes egen fd. fobi utan snarare respekt för hennes anhöriga… Vilket är fullt förståeligt att hon tar i beaktning då en fobi av det slaget inte är att leka med och absolut inte garanteras försvinna bara för att en slängs rätt in i sjukan..

    2. familjenannorlunda

      Jag antar att du är ganska ny här ? Jag HAR lidit något fruktansvärt av kräkfobi, och det finns inte nån behandling som riktar sig mot det. Det finns KBT mot massor men inte specifikt kräk. Tro mig!
      Patricia har genomgått en KBT mot det närmaste de kunde hitta på, och det hjälpte inte det minsta. Det finns en man i England tror jag, som är den enda som specialiserat sig på just detta som hon varit i kontakt med och han har erbjudit sig att hjälpa. Men det är svårt när det är på engelska. Han har skrivit en skitbra bok, som inte är översatt, som vi har men det är jobbigt med språket. Den har hjälpt patricia att få förståelse men hon har långt kvar. Hon jobbar aktivt varje dag.
      Min egen fobi försvann. ??Efter att ha mått katastrof speciellt vinterhalvåret, med full panik och undvikit allt jag kunde: folk, miljö,vänner. I mer än 15 år styrde den mitt liv. Sen började den ge sig, jag jobbade såklart stenhårt i alla de här åren på att utmana, försöka vara realistisk och allt sånt.
      Det är en vidrig fobi, för man skäms dessutom rejält för att man är så rädd, och det du skriver är ganska klockrent. Hade det varit jag nu så hade jag blivit otroligt ledsen, dina ord hade varit som spikar i ett redan trasigt sår. Och du hade dessutom stressat mig ännu mer genom att visa på alla smittvägar.
      Jag HAR sanerat kundvagnshandtag, eller haft handskar. Vi har haft personliga handdukar som bytts varje dag som minst, och jag kände mig alltid otrygg och rädd när jag var bland folk, och barnen höll jag hemma från skolan när det var epidemier. Och så vidare i en evighet.
      Den här gången, jag fattar inte riktigt hur du inte förstod det, så gick jag medvetet rakt in i lejonets kula och frontade magsjuka. Sen, av hänsyn till barnen hemma, dels de som lider av emetofobi såklart som man kan försöka underlätta lite för, men även för att det inte är ett dugg kul med magsjuka i en stor familj, så lät jag bli att komma hem.
      Det blir gärna långdraget och jävligt jobbigt.
      Patricia är 25 år, och corrinda 19. De bestämde att de tar hand om barnen. På samma sätt som de gör när jag åker iväg på saker.
      Jag ser inget konstigt alls i det. Sen kan såklart nån av oss här hemma dra på oss det från var som helst men man behöver ju inte bjuda in smittan.
      Så att jag övergav barnen för att jag var rädd är helt fel, det var på deras önskemål och av respekt och med hopp om att inte sprida det i min familj. Min längtan efter en stor familj är en av de saker som inte var självklart pga fobin. Barn är sjuka. Vågade jag utsätta mig för det? Längtan vann och när de blev sjuka så var de säkert en del i terapin att komma över det. De har aldrig fattat hur rädd jag varit, och de flesta av dem har ett normalt sätt att se på kräk. Men två mår riktigt dåligt och med egen erfarenhet så kan jag inte göra annat än att bo i exil några dygn. Av kärlek till dem. Jag önskar ingen att må så som jag gjort, vara så låst av en jävla fobi. Det går inte att fatta om man inte själv är där, så jag förstår att du tänker som du gör, men fundera gärna på det. Ta på dig ett par glasögon med full skräck och försök förstå paniken och ångesten.
      Det är totalt orationellt med fobier vilket gör de så oerhört svåra och jobbiga.
      Och nu:) lång text men kände att jag ville förklara ?

    3. samps

      petra, i det inlägget där carola ”övergav” familjen står också (fritt citerat ur minnet) ”barnen ställde ut en väska och sa att jag inte fick komma hem på 48 timmar ifall att” då kan man ju undra vem som övergav vem? 😉 låter snarare som att barnen (förmodligen mest tjejerna med kräkfobi) sparkade ut carola ”för säkerhets skull”, för varför chansa…

        1. familjenannorlunda

          Småkillarna eller de mindre tjejerna sa inget, men vad är problemet? Ingen vill bli sjuk:) Jag är borta ibland, och de är hemma med antingen mormor som barnvakt eller de äldsta tjejerna. Ingen större skillnad kan jag tycka.

  8. Sofie

    Tror nog att vi är olika mottagliga. Jag har haft magsjuka en gång för 14 år sen med diarré. Kräkts vet jag aldrig att jag har gjort av nån anledning. Äldste sonen kräktes ofta när han var liten, antingen fick han magsjuka eller var han nervös för nått då kräktes han.

    1. familjenannorlunda

      Så är det, vissa är aldrig sjuka. Jag blir väldigt sällan magsjuk, ta i trä, men det händer.
      Som emetofob så ”hjälper” paniken dessutom till och man vägrar kräkas. Att ligga blick stilla i timmar och bara andas är ett bättre alternativ ?

Visa alla 27 kommentarer
Okategoriserade

Till er som gillar märkeskläder :)

Innehåller annonslänk för KidsBrandStore

.

Hörrni, det finns en butik som är The one när det gäller märkeskläder till barn och ungdomar. Det är KidsBrandsStore:)

De har kläder och accessoarer från över 60 av världens ledande varumärken, och ibland rear de. Som nu ?

Över 3000 produkter på rea:)

Mina barn älskar hoodies av alla slag.

Det finns massor:)

Men inte nog med det, för de har även hur mycket nyheter som helst. Och ni ska få en kod av mig:)

Med CAROLA15 så får ni 15% på alla nyheter och det gäller alltså ALLT på ordinarie pris??

Så bra! De här till exempel 🙂

Koden gäller till 9/2

Ni hittar till KidsBrandStore här ??

Kommentera

  1. Anette

    Ja, jag köper nog hellre i butik där jag kan se klädesplagget, hur det ser ut på riktigt. Oftast tycker jag inte färgen eller materialet stämmer med verkligheten. Därför köper jag sällan online. Tycker dessutom det är KUL att springa i affärer :).

    1. familjenannorlunda

      Jag håller med, ibland är det kul att gå i affären. Men jag tror att det är lite av en generationsfråga också. Mina stora kids handlar nästan allt på nätet. För dem är det naturligt att beställa hem, prova och i så fall skicka tillbaka, medan jag kan tycka det är lite jobbigt. Jag håller mig gärna till onlinebutiker där jag har koll på hur storlekarna är. Nya butiker måste man tänka till lite, kolla storleksguider eller vara beredd att skicka tillbaka vilket jag tycker är dödstrist ?

  2. Marie

    Eller annars kan man sluta beställa på nätet o gå till en butik o handla !! Detta är döden för fysiska butiker .. sen gnälls det om stadskärnor som är helt utdöda .. tragiskt !

    1. Miamaria

      Oftast är det inte samma människor som handlar online som gnäller över stadskärnor…
      Alla människor bor inte i städer och har kanske närmaste klädesaffär 20 mil bort…

      Jag handlar nästan allt online.

    2. maria

      Tack o lov för att man kan beställa på nätet.
      Är man som jag rörelsehindrad o bor långt utanför staden hade man aldrig kunnat handla nya kläder eller annat om inte nätet fanns.
      Tycker att det är din brist på empati o fantasi som är tragisk !

Visa alla 9 kommentarer
Okategoriserade

Läskskatt?

Jag sa för nån dag sen att jag skulle skriva om en sak och sen glömde jag bort?

Nu kom jag på det:)

En screenshot räddar minnet:)

Det är från instagram, P4uppland, alltså min lokalkanal.

Jag köper inte så mycket läsk, för jag ids inte bära hem den:) Men oavsett så måste vi göra något åt fetman. Jag undrar vad ni tror det beror på att vart femte(!!!) lågstadiebarn är överviktig eller lider av fetma? Och mer än hälften av de vuxna. Det är sjukt.

Ni får alltid spatt om jag säger något om vikt, men hur ska vi annars kunna komma tillrätta med ett stort problem? Genom att tiga ihjäl det, göra ett tabu av det?

För att det finns folk med ätstörningar som kanske triggas av att läsa om vikt? Men alltså? Över hälften av svenskarna har inga ätstörningar så även om det givetvis är ett stort problem det med, så är övervikt betydligt större.

Hm meningen blev knasig. ?

Det är inte över hälften av svenskarna som lider av ätstörningar, jag vet inga färska siffror på det, men nån av er orkar säkert googla:)

Men över hälften har övervikt.

Ändå tiger vi ihjäl problemet. Varför?

Jag tror att nån slags sockerskatt kanske skulle kunna fungera. Men jag är inte säker. Det kanske är bättre att försöka sänka priserna på det mer nyttiga?

Jag tror inte på sockerchock eller att ungar blir hypade av för mycket socker på ex kalas. De skulle ränna runt och vråla lungorna ur sig även om man serverade bara morötter. Tro mig på den, jag har varit med ett tag;)

Jag tror på allt med måtta, alltså godis på lördagarna, inklusive läsk. Och så nån gång ibland på vardagarna för att rutiner är bara bra när man kan bryta mot dem:)

Jag älskar onyttigheter av alla de slag, men man kan för den delen inte äta skräp varje dag. Man får försöka välja sina laster 🙂

Men vad tror ni? Hur ska vi komma till rätta med problemet? Eller finns det inget problem, är det bara en konspiration ??

🙂

Kommentera

  1. Sofia

    Det bästa du som förälder kan ge dina barn är goda vanor. Många pratar om vikten av att röra på sig och det är såklart viktigt. Men det allra viktigaste är vad vi äter, dag ut och dag in. Lär barnen att laga mat från grunden, snabbt och enkelt. Det behöver inte vara komplicerat, ta lång tid eller vara dyrt. Det handlar om kunskap, inställning och träning. Många länder med överviktsproblem (USA och Storbritannien t ex) har en kultur där det många köper hämtmat eller äter på restaurang. Varje dag. Ser samma mönster här, särskilt i Stockholm där jag bor. Många av mina yngre kollegor äter inte hemma överhuvudtaget. Vad kommer de att lära sina barn om de en dag får familj? Hur man beställer på restaurang eller slänger ihop en pasta på en kvart?

  2. Åse

    Jag tycker att problemen är flera. Det går inte att punktskatta fåtal saker på det man TROR är orsaken. Prevention innehållande kunskap för att kunna göra medvetna val är en stor sak som jag tycker saknas idag. Börja redan i småskolan att lära dem om vad saker innehåller i det vi stoppar i oss, hur olika näringsämnen fungerar, vad är bra, vad är lite mindre bra och hur viktig rörelse/motion/friskvård/vila/sömn etc etc etc är för din hälsa.. Då kan de sedan välja själva och ha insikt om vad det gör med kroppen.. Det måste inte alls vara dyrare att leva hälsosamt. Tvärt om.. ?

  3. blåmesen

    Tror ändå att en sockerskatt skulle kunna hjälpa lite, det blir ju lättare att välja hälsosamma alternativ om de dessutom är billigare än de onyttiga. Fast frågan är vad man gör med till exempel chips i så fall, ska man ha en fettskatt också då..?

  4. Marie

    Mer idrott i skolan är ett sätt. Begränsa tiden de sitter vid sina datorer tvinga ut ungarna och leka. Sen tycker jag att de inte bör säljas godis/läsk i skolkafeterierna utan endast frukt, smörgåsar och annat som är lite bättre ur näringssynpunkt. Sen ta bort detta aspartam de gör så suget ökar efter saft/läsk. Sällan jag dricker saft men de ggr jag blir sugen blir de riktig saft samma med läsk. Alltid varit vattendrickare. Sen äter vi mycket halvfabrikat förstår föräldrar som är trötta när de kommer hem, barnen är hungriga man väljer de som går fortast men de tar inte speciellt längre tid laga från grunden. Sen finns de ju ett helt annan tillgänglighet idag gällande snabbmat än förr, mc Donalds i varje hörn, subways och allt vad heter. Sen är de synd de är så himla dyrt att låta barnen idrotta kan ju kosta flera tusen bara på ett år och har man fler barn blir de ju ännu dyrare. Så många föräldrar som ej har råd låta barnen idrotta.Där borde man göra något så fler kan ha råd idrotta. Är själv överviktig och har inga problem tala om fetma men vad många som inte själva är tjocka tänker på att många överviktiga har ibland även andra problem som lett till övervikten. Jag kände en som blev våldtagen som ung för att skydda sig mot övergrepp mm så blev hon tjock för ingen vill ju ha sex med en som är stor som ett hus. Där måste man först jobba med övergreppen ingen idé en sådan person för höra hon är fel och borde banta de var hennes överlevnadsstrategi. Själv började jag gå upp i vikt när jag missbrukade alkohol hamnade sen på behandlingshem med tunga mediciner som tyvärr gav rejäll viktökning. Vet faktiskt inte vad jag vägde som mest men tror nog jag var uppe i 120 säkert om inte mer. Men så en dag bara bestämde jag mig för att nä nu får de va nog. Så började äta regelbundet, tog bort vitt bröd, tillät mig ha en syndardag i veckan men vande mig av äta sött så sällan jag nyttjade den dagen. Gick ner säkert 20 kilo på bara några månader el mer då jag inte vet min startvikt. Nu har jag tyvärr tappat de helt och gått upp lite. Men har bestämt mig för köra igen. Men tror inte på beskatta vissa varor de som har problem kommer ändå fortsätta köpa det dom vill ha

  5. Helahea

    Jag avskyr ordet fetma eller BMI , tjock mm
    Vi har alla olika kroppsformer och vi kan inte mäta vårt mående enbart i vikt.

    1. Marie

      De där med BMI håller jag med dig om vet inte hur många ggr mina syskonbarn ansetts va överviktig enligt BMI fast de varit smala de där är kropphets om något. Och få höra vad de bör inte bör äta fast de är normalviktiga. Är ju så mycket annat som ochså spelar in muskler, vatten mm som vi har i kropparna, vissa har grov benstomme mm

    2. blåmesen

      Åh, har haft så intressanta diskussioner kring detta i kompisgänget (vi är runt 30) då både jag och en av kompisarna jag går och simmar med nu ligger och nosar på/är strax över gränsen för normal BMI. Övriga kompisar: va?! Men ni är ju inte tjocka?!
      Beklagade mig för min mor som är läkare, och hon påpekade vänligt men bestämt att BMI-gränsen för normalvikt inte är satt utifrån någons normer för hur vi ska se ut, den är baserad på forskning och vad som kan leda till tråkiga konsekvenser och inte. Så även om jag håller med om att gränsen känns på tok för snål, så ligger den väl där den ligger av en anledning, och det är bara att förhålla sig till…

  6. Anna

    Mer träning i skolan så alla barn får vara med även dem som inte har aktiviteter på fritiden . De flesta aktiviteterna är ganska dyra . Min dotter går på dans o fotboll till en kostnad av 4000 kr per termin. Det hade jag inte fixat som ensamstående ( vilket jag var med mina 2 äldre barn )

    Sportlovet eller höstlovet skulle barnen kunna gå i skolan och ha träning varje dag, typ prova på olika sporter- vilken dröm det skulle vara !

    1. Marie

      I Gbg har vi det så att under sportlovet tror även under höstlovet så har många ställen öppet så man får pröva på olika sporter de var där jag insåg att nä jag lär inte bli vare sig gymnast el ballerina men de va kul testa på 🙂

    2. blåmesen

      Du är absolut inne på något där angående att få prova på olika sporter. När jag själv gick i skolan fick vi bara hålla på med olika bollsporter vilket ledde till att jag som var bollrädd och allmänt nervös för att göra bort mig mest stod i ett hörn och gjorde så lite som möjligt, inte mycket till fysisk aktivitet där. Efterlyser ökad individanpassning om man nu ska utöka idrottsundervisningen… Eller kanske ett extra ämne ”fysisk aktivitet” som inte handlar om sport utan om att röra sig, helst utan betyg – bara närvarokrav.

  7. Titti

    Jag skyller på fysisk inaktivitet och halvfabrikat. Hur många barn idag får mat lagad från grunden utan en massa tillsatser som dom flesta fick när jag växte upp. Det var liksom mat å potatis och sås. Ganska minimalt med grönsaker. Frukt efter säsong. Fika i massor. Bakat på vetemjöl, smör och socker. Läsk och mjölk var måltidsdryck. Men vi satt aldrig i soffan och tittade på serier 8 timmar i sträck, eller datorspelade en hel helg. Vi lekte och var ute.

  8. Dyslexi87

    Helt ärligt tror jag mycket grundar sig i att skolor i dag inte har egna kök. utan får maten dit körd och bara värmer upp. vilket gör att näringen är rätt skit, maten smakar oftast inte bra ,den ser inte aptitlig ut, det är dåligt med sallader att välja.
    och det gör att unga som har pengar själv hellre går i väg på lunch rasten och köper godis/bullar/läsk eller handlar mat i grillen.

    sen har vi föräldrar som satsar sten hårt på karriären och jobbar full tid, plus rese tid, vilket gör att barnen är hemma själv på eftermiddagen, och kanske inte äter nyttigaste mellan målet , middagen blir oftast något som går snabbt för när man kommer hem är det läxor, dusch, osv och sen i säng.

    sen har vi en skärm tid nu. allt sker via skärmen, barnen sitter klistrade vid ipads, tv, mobil och dator. på 90 talet var vi ute och lekte. nu spelar man minecraft när man har kompisar hemma.

    Sockerskatt kommer inte lösa ett skit, har man sockerberoende så är det som drogberoende. det får fan kosta va det vill.

    sen tror jag även att folk mår sämre..psykiskt, att stress, press, ligger på från låg ålder. liksom i dag ska du alltid prestera så högt inom allt för att va något. och då tror jag helt ärligt folk själv medicinerar med socker och fet mat. precis som alkohol konsumtion har ökat och även drog användning.. liksom Cannabis är i dag lika vanligt på hemma fester som en påse chips.

    oraken är även att allt har blivit större, gå in i en godisbutik och kolla hur stora deras påsar är jämfört med den lilla vita med prickar på.
    kolla skillnaden på mängden chips i en påse i dag än på 80-talet, portionerna mat på restaurang är även dem större än vad de var förr.
    där är också en grej folk äter större portioner i dag (tallrikarna har även dem blivit större som du köper ute) så jag tror helt ärligt inte folk vet hur stor mängd mat de egentligen ska äta. och då blir det ju att man över äter.
    sen har vi som sagt mycket mer skit i maten i dag, det är väldigt få produkter som är helt rena. det mesta ha E-nummer och stärkelse i sig för att hålla längre, för att ge mer aptitlig färg, jag menar köttfärs är inte rött.. det är grått egentligen.. men tror du någon skulle köpa en grå köttfärs?! nej..så då sprutar vi i lite skit i det så att det ser mer lockande ut.

    nu förtiden umgås man ju även oftast genom att äta, antigen fika, ta en lunch, bjuda på middag, eller dricka drinkar = man äter oftast mer då också.. i stället för att kanske umgås utan något.

    där är några orsaker om jag tror ligger i grunden för folks ät problematik.
    och helt ärligt. det hjälper inte ett skit att bloggare (infuencers) börjar skriva om vikt och rörelse osv osv osv.. dem som är överviktiga vet om det, de vet oftast hur de ska ta tag i det, men det är liksom inte så jävla lätt jämt att bara ändra allt. det krävs väldigt mycket av personen och är livet jobbigt i övrigt så kan de va så att vikten blir låg prioriterad. och helt ärligt.. om man ska ända livsstil brukar det kosta lite mer, vilket sorgligt nog många i dag inte har råd med. Finns hur många som helst som lever Från första kronan till sista varje månad..

    1. Marie

      Praktiserat i ett kök på dagis och blev förvånad över vad de fick. Frusta grönsaker som överkokades, mesta var halvfabrikat, pulver mos mm , till frukost serverades bara vitt bröd tex samma vid mellanmål, blev inte imponerad. Undra om föräldrarna är medvetna om vad barnen egentligen äter. Sen som du säger allt är större idag Ta tex chips förr fans de chips som var små, mellan stor nu finns bara de små, stora och jättestor. Den mellan chipsen var perfekta. Men nu står de mellan jättepåse el väldigt liten påse för mig räcker de med den lilla plus börjat göra egna chips.

  9. Agnethe

    Här i Norge har vi sockerskatt så det räcker. Det funkar inte, så klart. Jo, staten får högre inkomster! Dom som vill äta godis köper det ändå oavsett vad det kostar. När statistiken visar att norrmän köper mindre läsk och godis beror det på att många åker över gränsen till Sverige och införskaffar stora mängder. Mer än dom hade införskaffat om priserna hade varit lägre i Norge. Dom måste ju göra rätt för transportutgifterna! Jag tror dessutom att socker inte ensam är största boven när det gäller övervikt. Det är snarare intak av fett och socker tillsammans som utgör den stora faran. Vi vet inte mycket om vad vår mat innehåller. I Sverige äter man två stadiga måltider varje dag, lunch och middag. Vad falukorven ger i övervikt genom livet kan man bara gissa. I Norge är det inte bättre och många är överviktiga. Man äter inte så ofta en stor lunch men går istället till macken och köper skräpmat…Som om det vore bättre!

  10. Miamaria

    Vi som föräldrar måste vara förebilder och föregå med gott exempel. Visar man att man gillar träning eller att röra på sig tror jag att man får aktiva barn per automatik.
    Att börja i de små åren är skitviktigt. De allra flesta har sina barn på förskola i sitt närområde och då tycker jag det är självklart att man hämtar dem utan bil (även för miljöns skull) och på hemvägen hinner man kanske gå in på en lekpark; klättra och leka. Man kan göra all möjlig sorts rörelselek under tiden man går hem och den dagliga dosen blir enkelt tillgodosedd.
    Väl hemma börjar för många nästa problem. Detta skärmtittande som många barn hellre väljer än lek och aktivitet.
    Vad som serveras på bordet är också miserabelt i många fall. Halvfabrikat och grönsaksbefriat. Jag förstår inte hur man kan servera barnen skitmat?
    Överviktiga barn är ett stort problem. Skulle BVC eller skolhälsovården slå larm blir föräldrar kränkta istället för att kanske fundera på vad varningen betyder. Kan man stävja att barnen tar med sig övervikt in i puberteten, en övervikt som sedan är svår att bli av med, har man gjort samhället också en stor tjänst!

    1. Helena

      Bra skrivet! Har verkligen inte varit någon präktig vuxen men ser med fasa på barnfamiljer i min närmaste krets. Många barn är trötta, glåmiga. Äter och sover dåligt. Många barn saknar sina föräldrar som förebilder. Många barn är väldigt ensamma instängda på sina rum med dataskärmar och hörlurar äter en micropizza eller nudlar.

    1. familjenannorlunda

      Jag har inte tillräckliga kunskaper för att föreläsa 🙂 Men att höra andras åsikter är intressant, och faktiskt – om en eller några tänker till och kanske förändrar sin livsstil till det bättre när jag skriver om kost och hälsa så är det en bonus. För mig, men mest för dem 🙂

  11. Niobarnsmamman

    Ja det är ett elände. Helt klart har våra matvanor ändrats samtidigt som vi inte är speciellt fysiskt aktiva i vardagen. Jag har flera barn som inte är intresserade av någon sport. De tar sig till och från skolan och rör på sig genom lek men är det dåligt väder så blir det inte så mycket mer. Sammanlagt knappt två timmar om dan. Här hemma har vi godisdag på fredan efter att de städat sina rum. Utöver det äter de godis på kalas och vid speciella högtider. Chips får man bara på kalas pch samma gäller läsk. Sötad yoghurt, flingor och liknande är ett större problem hos oss. Det suras om det inte finns hemma och man får höra att vi inte har nånting att äta. Ofta får de som de vill och jag ryser när jag tänker på det nu. Nu ska jag skärpa mig! Det är ju jag som är vuxen!

    1. familjenannorlunda

      Jag tycker sällan det är problem med de mindre barnen, Jamie älskar att vara ute och springa, men ju äldre de blir, och framför allt när de hamnar i glapp mellan grupper på sina aktiviteter, så blir det svårare. Mina tjejer har gått på gympa, och nu för något år sen blev Trixie för stor för den grupp hon gått i och efter tretton års ålder så fanns det få alternativ inom gympan. Alltså slutade hon och har inte hittat nåt nytt. Samma med Novalie. Lovelia och corrinda har haft sin basket iaf .

Visa alla 21 kommentarer
Okategoriserade

Back to school:)

I annonssamarbete med Zcooly

.

Ni vet vid det här laget vad Zcooly är:)

Det är mattespel för barn 5-12 år som gör så att kidsen mer än gärna övar sig på matematik, för de tycker det är så roligt:)

Jamie och Jordan brukar ägna sig åt att bråka om datorn, (fast vi har två?) och om jag då föreslår att en kan spela Zcooly medan den väntar så skiner de alltid upp.

På riktigt alltså?

Jag hittar ofta Jamie med något spel samtidigt som han äter mellis:)

Zcooly är tio olika lärande spel på samma ställe, som är utvecklade tillsammans med erfarna pedagoger. Spelen följer läroplanen och det hela är uppbyggt som en ö. Varje plats på ön är ett eget spel som på olika vis lär barnen matematik:)

Vi har kört mycket med klockan här hemma, och Jamie kan nu vanlig analog tid, och är duktig även på digital.

Hans favoritspel är nog det där man ska stå i kassan i en butik och ta betalt för varor, eller placera tal i rätt ordningsföljd, eller att multiplicera genom att mata hamstrar:)

Vid närmare eftertanke så kanske alla spel är favoriter förresten?

Alla är roliga på sitt sätt, men gemensamt för alla är att de ger barnen möjlighet att i lugn och ro tänka och fundera. Ingen stress eller hets, ingen tävling, bara behagligt.

Som förälder uppskattar jag att man slipper ha öronproppar om de är i samma rum?och i och med att det är utvecklat av pedagoger och öven används i många skolor så känns det tryggt och säkert. Jag vet att de lär sig korrekt.

Som alla vet så kan inte jag räkna, jag har dyskalkuli=siffror är för mig rena runskriften. Jag blir stressad och irriterad när jag inte ens kan hjälpa en andraklassare med matten, så jag personligen uppskattar Zcooly för att de hjälper mig med det. Skärmtiden blir dessutom meningsfull:)

Ibland är det klurigt 🙂

Jordan och Jamie har varsin profil med varsin avatar, som de kan personifiera lite som de vill. Jag får uppdateringar via mail om deras framsteg, det kan man ställa in om man vill ha, och det är ju kul.

.

Jag har ett erbjudande till er, och jag vågar lova att ni kommer gilla Zcooly🙂

Prova helt utan kostnad i tre veckor??

Klicka HÄR, så ska allt vara ifyllt och klart, eller så anger ni koden: carolawetterholm

.

Och hörrni! Glöm inte att testa själva för det är faktiskt roligt 🙂

Kommentera

  1. Johanna

    Är du orolig för Coronavirus?
    Har du någon back up inför en kris i samhället som MSB rekommenderar att man har?
    Jag var idag och skulle handla extra ris och pasta men tomt på hyllorna!

    1. familjenannorlunda

      Nej jag är inte orolig för Coronaviruset. Jag har ingen backup för om jag skulle bunkra mat till nio personer skulle jag behöva ett helt rum?Jag visste inte heller att man ska ha det?
      Corona är ett vanlig virus som få blir väldigt sjuka av och ännu färre dör av. Jag anser inte, efter att ha läst på myndighetssidor som Folkhälsomyndigheten och MSB att det finns anledning till panik. Jag är helt övertygad om att mänskligheten kommer slås ut av ett virus men inte ett sånt här. Så nej, ingen oro. Men givetvis så ser jag som alltid till att hålla en hög handhygien med handtvätt tvål och vatten och handsprit. Och alla vanliga rekommendationer runt virussmitta. Jag undviker alltid så gott det går att bli sjuk, för det suger.

Okategoriserade

Ofrivilligt förvisad:)

Jag är i exil hos syrran:)

Barnen packade en väska åt mig och ställde den utanför dörren.

”Du får inte komma in på 48 timmar!”

Förklaringen till detta är att mamma ringde i förmiddags och behövde hjälp eftersom de var magsjuka. Jihoo. Not. Pappa satt risigt till och mamma orkade inte hjälpa, så då fick systerakuten rycka ut. Jag trodde inte att hon var hemma men det var hon, redo att åka och träna på lunchen. Men si det blev det inget av. Inte heller min träning senare på dagen blev av. Det blev i stället en ambulanstransport till infektion.

Hej vad det går. Så pappa är inlagd på infektion men mår nog bra igen. Mamma är hemma och mör. Syrran och jag är hemma hos henne ??

Och jag får inte komma hem förrän nån inkubationstid passerat. Vad nu den kan vara? Jag tänker nog, förutsatt att jag och syrran är friska då, åka hem i morgon.

På infektion hade personalen inte ens munskydd inne på salen, det fast en av dem var höggravid, så jag antar att smittrisken kanske inte är så hög? Märkligt för jag trodde det var extrem karantän på infektionsakuten?

Jag har inte hanterat nåt kräk och ingen kräktes heller när vi var där.

Min kräkfobi är helt under kontroll, det kan man konstatera. Inte för att det är ens möjligt att säga ”Nä ni får lösa det där själva ” när det är kris. Då biter man ihop. Och för den delen så körde vi med munskydd 😉 av tyg men ändå. Fast jag tog av det när ambulanskillarna kom och en av dem inte hade det. Kändes lite fånigt 🙂

.

Jag fastade i torsdags och hann inte äta nåt innan utryckningen så fastan blev totalt snudd på två dygn. Det gick alldeles utmärkt det med, nästan enklare dag två:)

Nu har vi käkat, och kvällsfikat

Nu sova!

Håll nu alla tummar och tår att jag kan få återvända till mitt i morgon:)

Sov gott ❤️

Kommentera

  1. J

    Stackars dina föräldrar! Magsjuka e hemskt! Men e din pappa sjuk i nåt annat så att säga? Tänker att förr hjälpte de dig m olika saker, nu hjälper du dem lite titt som tätt m bla chaffis t vården.

    1. familjenannorlunda

      Ja, han har problem med njurarna och ska påbörja dialys nu, planerat i morgon men lite oklart som det blev. Sen har han haft en liten stroke och är pga njurarna rätt trött och slut. Nu mår han bra igen, men är kvar på sjukhuset för att mamma är matt och orkeslös.

  2. Jenny

    Hoppas de kryar på sig fort! Magsjuka är så vidrigt! Blev dålig förra veckan, några dagar efter min lilla dotter. Blir galen på alla föräldrar på föris som inte håller på 48 h regeln. Jag är också ensamstående så magsjuka slår alltid extra hårt på vår lilla familj. Kram och tack för en bra blogg ❤️

  3. E

    Jag hoppas du håller dig borta från träningen under inkubationstiden. Hälsningar från en annan kräkfobiker som tränar på samma gym som dig ?

    1. familjenannorlunda

      Nope. ?Men det för att det inte smittar innan det brutit ut, och rent krasst har det gått över ett dygn. Inkubationstid på att bli sjuk är en annan sak mot att smittas, har jag varit sjuk själv har jag hållit mig undan allt i helst 72 timmar, om möjligt. Sorry:) Men jag fattar, när jag var helt nere i fobiträsket önskade jag att folk kunde isolera hela sin familj i två veckor oavsett om alla var sjuka eller ej.?

  4. Linda

    Jobbar inom vården. Vi använder inte heller munskydd längre pga av att det är större risk att bli smittad när man tar av och på munskyddet än att vara utan.

Visa alla 9 kommentarer
×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing