Eller lunch, men det låter konstigt att säga 🙂

Jag säger oftast just God morgon den första gången på dagen som jag ser folk, så länge det fortfarande är ljust i alla fall;)

Så träffar jag nån för lunch/fika är det God morgon, och det betyder inte att jag klev upp nyss utan bara att jag inte sett personen tidigare. Jag möts ofta av leende och skratt för helt uppenbart är det inte så många som tänker som jag😂. Eller tänker och tänker, det är helt automatiserat. Första gången – god morgon. Andra gången samma dag – hej/tja/tjabba/tjena/mors/edyl.

Sista gången man kan förvänta sig att se personen för dagen är det Godnatt:)

Så God morgon på er!

.

Jag har tänkt på en sak, det har jag gjort under flera år faktiskt men sådär flyktigt i bakhuvudet nån gång då och då. Det handlar om att sova, mer konkret Hur man sover.

Idag har jag en dubbelsäng, som de senaste 30+åren, och jag ligger på den vänstra sidan sett från fotänden. Där ligger jag merparten av natten på min högra sida. Jag snurrar ganska mycket på nätterna men föredrar att sova på höger sidan av kroppen. Så länge jag ligger i min säng, på vänster sida.

När jag sov hos syrran låg jag i en bäddsoffa men då var det plötsligt min vänstra sida som var mest naturlig att sova på, höger kändes helt avigt.

Sover jag på hotell/edyl är det helt beroende på hur sängen är placerad som avgör vilken sida jag kryper ihop på.

Jag antar att det beror på att jag vill ha ryggen fri, och vara beredd på att rusa upp. För så är det alltid, jag har ryggen mot väggen. Finns det ingen vägg så är det vad som är mest likt en vägg som gäller, soffryggen kanske. Näsan mot dörren. Ryggen mot väggen.

Jag tänker att det kanske är nån slags urinstinkter som lever kvar?

Jag har under åren sovit på båda sidorna av sängen, men alltid haft näsan mot dörren, i den mån det går, just nu står sängen med fotänden mot dörren men ni fattar 🙂

Ryggen alltid in mot dubbelsängen där det ju också oftast legat någon, så ryggen mot tryggheten. Ögonen ut på spej. Men han som legat på andra sidan ganska många år tidigare, han kan inte ha haft samma instinkter för han låg med ryggen mot mig, näsan in i hörnet av rummet och ryggen mot dörren. Om än att jag låg i mellan och skyddade hans rygg.

Kanske inte urinstinker då?

Mammainstink? Fast jag har ju alltid gjort så.

Nej nu vet jag! Det är kvinnlig intuition😂

Eller scoutinstinkt – alltid redo!

Eller för många vilda västernfilmer som liten, där den som satt med ryggen mot dörren blev skjuten först, och hjältarna alltid placerade sig långt in med ryggen mot väggen.

Ja, jag vet inte jag. Men det finns säkert nån forskning på det med:)

Har ni funderat på det här? Eller är det jag som tänker för mycket på konstiga saker?

Vilken sida ligger ni på? Fejset mot dörren eller in mot rummet, medvetet eller omedvetet?

Nu inser jag att jag precis skrivit något som skulle funka som en essä;) diskuterande och funderande, vänder och vrider utan att komma fram till något, ur en personlig synvinkel. Kanske ska ändra ämne på min essä i skolan? Från våld till sömn…? Tja why not😅😎

Hörrni ! Nu måste jag ila. Hund att gå ut med, kaffe att dricka:) Sjuklingar att passa upp på:)

Vi hörs snart🤗

Idag ni, så har jag fyndat! Och inte vad som helst, ohnoooo, jag har fyndat en hel kasse med kläder:)

Samtidigt så sparade jag massor av casholitos, och dessutom så blev jag väldigt lycklig.

Inte illa va?

Jaha, så vad fyndade jag då?

Jo, ett helt gäng med linnen, tröjor både långa och korta ärmar, underkläder och det bästa av allt – ett par casall-tights, ni vet ett par sådana där tusenkronors. Och jag betalade idag exakt NOLL KRONOR!

Så jäkla bra fyndat att det är löjligt:)

En gång i tiden så har jag i och för sig betalat aningens mer än noll kronor för kläderna, för de är inte  inköpta idag. En del är riktigt gamla, men mina casall-tights bara nåt år och jag har letat så mycket efter dem. De låg i killarnas garderob… en del av mina tröjor hängde över deras garderobsdörr? och resten låg i två olika kassar som stod längst in i killarnas rum, intryckt under och bakom. Se där, fyndat mina egna kläder:)

Jag kan bli vansinnig på sånt här, och det händer allt för ofta. Det här med att hålla ordning på saker och ting när man motarbetas av ungefär alla, det är inte så enkelt:)

Jag är långt ifrån pedant. Jag är lite långsam:) Jag har dessutom en hjärna som är ungefär lika hal som en isbana, så inget fastnar så värst länge, det jag inte ser det finns liksom inte. Därför kan jag ganska ofta bära upp en kasse med tvätt, och ställa den på golvet antingen i köket eller vardagsrummet. Då ser jag det och när jag gått förbi tillräckligt många gånger så har jag dessutom tid (och ork) att vika den:)

Problemet är att innan jag kommit dit, så har nån annan sparkat undan kassen, ställt den i nåt hörn, eller favoriten – tryckt in den på killarnas rum, och där blir den liksom kvar. Och som sagt, det som inte syns, det finns inte. Det är inte en av mina bästa egenskaper nej. Men jag är bra på annat:)

Sen letar jag efter mina saker, jag vet ju att jag borde ha tvättat dem, men jag har en STOR tvättstuga med shitloads av tvätt och skiter högaktningsfullt i att försöka ha tomma tunnor…why liksom? Jag hatar att vika tvätt. Och prokrastinerar det så mycket jag kan. Jag har inga problem med att tvätta, och tumla, och sen slänga allt i en hög som ska vikas. Och där tar det stopp. Det är så tråkigt.

Ska jag erkänna nåt mer då, i samma anda?
Jo att förra sommaren, alltså 2018, så packade jag ner alla textilier från husvagnen i en kasse. En stor kasse som jag sen ställde i hallen uppe för att ta reda på sen. Det var ren tvätt, sängkläder och det som legat i skåp och lådor. Husvagnen har självdrag överallt så de är välvädrade och luktar gott och är fräscha. Sen fick nån för sig att kassen var full av smutstvätt, och bar ner den i tvättstugan, placerade den intill där jag har smutsiga sängkläder och handdukar, och sen bäddade ett par kids rent i sängar och det innebar att kassen liksom hamnade underst i en hög som sen fylldes på, jag tvättade och högen fylldes på….i evigheters evighet. Jag trodde den också innehöll smutsiga sängkläder…men hann liksom aldrig titta efter. Tills jag efter ett år, lagom till nästa husvagnssejour, så fick jag äntligen undan allt och öppnade och …amen hallå? Här är det ju ren, vikt tvätt:) Bara att ta med ut igen;)

Kassen var en såndär shoppingkasse med dragkedja som var stängd, så det doftade nytvättat när jag öppnade:)

Det tillhör ändå inte vanligheterna, men när det är saker man inte behöver så saknar man de ju inte heller:)

Ja, det får räcka som dagens erkännande. Nån måtta får det vara.

Jag har hunnit med att städa mitt sovrum, vikt och burit undan massor av tvätt och nu fått mina tvättkorgar som jag har ren tvätt i, tomma. Lovely! Men eftersom jag samtidigt håller på att tvätta så kommer de fylllas på och det är tveksamt om tiden och orken sammanfaller något mer det här månvarvet.

.

På fredag är det Alla hjärtans dag. Jag har under flera år tyckt att det inte känts det minsta kul. Vi har fikat lite men inte så mycket mer. Men i år så känns det plötsligt som att jag bil göra något, och jag har beställt lite presenter åt kidsen. Jag ska se om jag kan fixa en liten rabatt till er, för det här är så bra grejor. Återkommer om det!!

Jag ska åka till Lidl och shoppa loss på hjärtan, de har pasta, ravioli, godis och allt vad det nu var. Nu är det ju förvisso fredag och tacos den fjortonde, men det löser vi på nåt vis.

Nu ska jag återgå till mitt, ni får ha en trevlig måndagskväll!

 

 

Måndag har jag bestämt är en utmärkt dag för att fasta, med hela helgens matintag i ryggen kan det inte vara fel. Och det går alldeles utmärkt. Förra veckan hoppade jag över, men det för att jag var i exil under inkubation och dessutom bara åt rostat bröd och tomater:) Varför? Jo för att jag oftast får stopp i mat- och sovklockan sådana gånger, allt sätts på paus.

Men annars har jag fastat varje måndag och torsdag sen vecka två, typ en månad alltså. Om jag mår bra? Ja. Inte varken bättre eller sämre än innan förvisso:)

Men det jag främst märker är att jag blivit mer medveten om hur jag äter, och varför. Innan det här så kunde jag vara svinhungrig en timme efter middag och då käka massa mindre nyttigt. Eller resa mig stup i kvarten när jag satt och pluggade/kollade tv för att jag var lite småsugen. Var det tråkigt plugg var ett litet mellis åtta gånger om dagen helt nödvändigt. Jag var också tvungen att äta om jag var det minsta hungrig innan jag skulle sova, för vakna och vara hungrig….brrr.

Det var också min största fundering, hur jag skulle kunna sova när jag inte ätit på ett dygn? Men, det är absolut inga problem. Hunger går i vågor, om man inte ger efter för den så avtar den och försvinner. Samma sak med sötsug/röksug och allt annat. Jag har vant mig vid att snoka i skåp och lådor och småäta. Det här har varit en ögonöppnare, för även om jag äter bra mat, och även om många av småmålen är bra, kanske en frukt eller ett gäng tomater, eller knäckemacka utan nåt på, så är det ganska onödigt. Man behöver inte äta hela tiden helt enkelt:)

Inte ens varje dag, och ni som hängt här ett tag måste ha hört mig säga det ett antal gånger.

”Måste man äta VARJE dag?” pust suck snark. Ack så rätt jag haft:D

Fasta är som med allt annat, kan man inte hantera det – låt bli!

Kan man inte hantera alkohol-låt bli. Kan man inte hantera kreditkort – låt bli. Det är ens egna ansvar:) Ack så provocerande men till fullo alldeles sant.

Jag har ledsnat väldigt mycket på den här mentaliteten att alla ska anpassa sig efter att någon annan eventuellt kanske kan triggas igång av något. Om man har en människa i sin närhet som är alkoholist så kanske man inte behöver dricka alkohol framför denne, men man kan ju fortfarande dricka och få berätta om sin trevliga utekväll. Har man en shopoholic nära så behöver man inte flasha kreditkorten men man måste kunna få använda dem själv, och prata om fördelarna man får, som att ha totalkoll på sin ekonomi, för man får ju ofta en väldigt specificerad räkning. Och vill man tänka på kalorierna på olika vis, kanske för att gå upp eller ner i vikt/bygga muskler/forma kroppen eller vad man nu har för plan, så måste man få göra det och prata om det. Och fasta om man vill:)

Jag anser att man måste möta sina demoner för att kunna överkomma dem. Man måste lära sig att hantera saker, man kan inte överlåta det ansvaret på ”alla andra” och bli sur för att de vill leva sina liv som de vill.

Därför skriver jag om det, för att jag vill:) Och känner man sig kränkt eller triggad eller något annat så kan man ta det som ett bra tillfälle att öva sig i att stå emot.

Whoopsidaisy:)

.

Idag var det upp och iväg, pappa skulle hämtas för transport till dialysstället där han påbörjar sin träning idag. Novalie gick till bussen strax innan jag skulle åka, och kom sen hem alldeles slokörad, hon missade bussen. Om det är något jag inte begriper med mina barn, så är det att allihopa går till bussen i absolut sista sekunden? Vi bor på tredje hållplatsen från ändstoppet och det tar lite olika tid för bussen att komma, men inte mer än kanske två minuter. När jag ska åka buss så går jag hemifrån så att jag står på hållplatsen det klockslag som bussen avgår två hållplatser längre bort, minst. Jag går ofta tio minuter innan, och det tar fyra att gå, fem om man drar fötterna efter sig.

Men kidsen, de stormar ut genom dörren en minut innan den förväntas vara på vår hållplats…och blir sen sura om de missar. Helt obegripligt! Att missa bussen är ju en av två sämsta starter på dagen, den andra är att försova sig. Hela dagen blir fel.

Nu fick hon hoppa in i bilen så droppade jag av henne efter pappa, det är inte speciellt långt i mellan. Sen ner på stan och parkera för att sen ta en härligt uppfriskande promenad i storm och regn till en guldsmedsbutik. Köpte fyra stycken silverringar, så nu ska jag byta tjejernas örhängen.

Tillbaka till bilen och sen upp till dialysen, där jag satt kvar i bilen och väntade. Mamma hade gått och fikat men när hon kom tillbaka så satt hon en stund med mig innan hon gick upp. När man sitter sådär i bilen, och ingen värme är på…alltså fan vad kallt det blir! Och vad det smyger sig på:) Man sitter där i godan ro, jag satt och läste på mobilen, och plötsligt är man så kall att man är alldeles stelfrusen. Jag skulle kunnat parkera och gått upp, men jag tycker inte om sjukhus så värst:)

Det skulle ta ungefär en timme så jag tänkte att en halvtimme är lugnt, men sen blev det nästan en och halv timmes väntan, så det var väldigt gott med varmt kaffe när jag kom hem.

.

Idag har jag några sjuklingar hemma. Trixie är förkyld med hosta och halsont, och Lovelia är lite osäkert. Hon var på basketmatch igår, men under uppvärmningen så fick hon en sprängande huvudvärk och kunde inte spela mer än en minut innan hon var tvungen att gå av. Givetvis bortamatch i Stockholm. Hon kräktes i bilen på väg hem, men hade tacksamt nog fått en påse. Då släppte huvudvärken, så det är mycket troligt att det är migrän. Hon har det, Janelle har det och jag har det. Kanske att även Jamie  haft nåt slags anfall. Lovelia hade även haft synförändringar precis innan värken satte in, så det var ju migrän. Men man chansar inte, det kan ju även vara något mer, så hon fick gå ner på sitt rum, där hon kräktes en gång till, efter att ha ätit en glass som nån gav henne, oklart vem. Men sen dess är det lugnt, huvudvärken är inte så farlig ”så länge hon inte står upp” så det kanske ändå lutar åt migrän, man kan ju hoppas. Hon har svårt att svälja tabletter, och att tugga i sig saker som smakar konstigt när man mår illa, den är inte så kul. Dessutom finns det inte migräntabletter till barn under arton, går säkert få på recept, men allihopa har klarat sig bra på ipren. Jag har lite olika varianter när jag känner att det är på gång, om jag hinner på direkt med piller så bryter den oftast inte ut. Det kan räcka med ipren/alvedon cocktail i värsta fall, men jag går gärna direkt på nån starkare variant.

Nu sist fick jag tips om två diklofenak och två alvedon, och det funkade finfint:)

Lovelia ligger nu och kollar på film nere och Trixie uppe, och jag sneglar på Hobbit…svårt att låta bli:) Jag har inte sett de filmerna, och Janelle kommer tycka att jag är en helt vanlig korkskalle, men just Sagan om ringen är ingen favorit. Därför har inte heller spinoffer/ förefilmer och efterfilmer och fortsättningar och allt vad det är, lockat mig speciellt. De är ändå bra, och så här med sällskap så kan jag inte låta bli att kika:)

Jag ska snart hämta lite mera kaffe, och sen försöka ge den sista responsen som jag inte hann igår, det tar lite tid. Sen lite städ och tvätt kanske, men även skriva.

Nu har vi bara eget  skrivande och det är så kul!! Inga tråkiga uppgifter, bara roligt:D

Och nu kom Legolas! Han är så rackarns vacker som alv, Orlando Bloom ♥

Jag måste kolla lite… hörs senare!

 

Jihoo, jag är i fas med livet! Fast jag sa inte det högt för det är att jinxa och det vill jag inte!

Jag har lämnat in de två texter jag blev efter med på grund av veckans händelser och exil.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att ge respons, det ska bli kul för jag tror det är bra texter jag ska läsa:)

Jag har fått frågor om när vi ska till Hawaii? Varför har vi inte åkt, och är det kanske så att jag bara giddrat?

Överlag känns det som att det är lite surputtar i kommentarsfältet just nu, men de har väl inget roligare för sig, det är lite synd om sådana så de får hållas. De känns igen på att de skriver anonymt, eller med en hittepå mail, men inte så många verkar komma ihåg det här med att man faktiskt inte är anonym på nätet:D

Men gällande Hawaii!!

Vår ursprungliga plan var ju att åka över min födelsedag, som är den tionde december. Det kändes alldeles perfekt. När det var långt kvar:) Men det är ju det där med julen.. jag gillar julen, och vill hinna med advent och allt inför, det är liksom roligare än själva julafton:) Och skulle vi åka tre veckor i december blev det tajt. En vecka i november och två i december, nja, samma sak.

Vi funderade på november. Men sen bestämde vi att, fan vi skjuter på det! Syrran hade också mycket på jobbet, och jag hade mycket med plugget. Vi siktade på februari, det kändes lagom långt bort.

Tills de plötsligt var januari, och vi inte hunnit varken planera eller längta:D

Det är nackdelen att resa på det vis vi gör, med en flygbolagsanställd kan man ge sig iväg på kort varsel när man ser hur mycket plats det finns på avgångarna, och även hitta bättre priser. Man kan skjuta på det hit och dit. Det är ju perfekt för då kan man anpassa sig och förlorar inte massa pengar om man inte kan åka.

Vi har velat lite, när skulle vi åka nu då? Men rent praktiska saker som att syrrans katt var i livets slutskede, att det ofta kommer en snöstorm med en meter snö som måste skottas i februari, och att det då skulle bli mamma som fick ta det, eftersom hon skulle vara den som fick bo med katten fick oss att återigen ändra oss. Lägg till Coronaviruset som vi inte är rädda för, men det är ju en faktor att ta hänsyn till, vem vet när det stängs en flygplats eller man får flyga hem med Herkulesplan;)(vilket vore coolt) och att pappa ska påbörja dialys snart och just nu är i ganska risig form. Njurar som inte funkar verkar vara som två små djävlar som bara gör elände.

V behövs hemma just nu, helt enkelt.

Sen verkar det dessutom vara lite dåligt väder där just nu, så vi är ganska glada över vårt beslut:)

Nu har vi sagt att vi åker i höst. Syrran vann ju biljetter till Chicago som går ut på Lucia, så vi tänker var hemma innan dess. Hawaii har ju samma väder för jämnan, det är lite mer regn på deras vinter bara, men det i sig är bara nån timme om dagen, så vad gör det.

Nu ska vi researcha och planera. Vi har massor av önskemål som vi ska försöka koka ihop till någon slags resplan. Jag känner ingen som helst stress över att vi skjuter på resan, förr eller senare blir den av. Kanske kommer nya förhinder, och vi i stället bara drar till Chicago men då blir det så. Hawaii finns kvar 🙂 För den delen så kan vi ju omöjligen bara byta flyg i Chicago utan vi måste helt klart stanna där i några dygn. Kanske ena vägen, eller båda, vi vet inte än.

Min pappa har alltid jobbat på SAS, och det här sättet att resa är vad jag är van vid. Man snackar om det, avvaktar och så dyker det upp en lämplig lucka och då drar man. Ibland, om vi åkt på standby-biljetter så har vi blivit sittande på nån flygplats för det finns inte plats på någon flight, men det hör till:) När Corrinda och Robban åkte med mormor och morfar till Thailand stökade det till sig med teknik på flyget så de blev kvar i Köpenhamn, och där skulle resan ha kunnat slutat för det fanns inte plats. Men i stället åkte de via Tokyo:) En betydligt längre resa men de fick ett dygn i en cool stad, och de pratar fortfarande om de japanska toaletterna:D

Man får andra slag upplevelser, och det passar definitivt inte den med kontrollbehov!

Å andra sidan, det är inte ovanligt att det är fullt i ekonomiklassen men att det finns plats i business…helt okey:)

.

Vi håller just nu på att kika lite på boende. Det är ju ganska stora prisskillnader. En natt på Hilton för 45000, eller i ett sunkmotell för 450kronor…svårt att välja:D

Sen finns ju airbnb  som jag inte vet om det är lagligt, har hört lite olika, men där kan man hitta både pärlor och svin. Det vi vill ha är rent, säkert och möjlighet att laga/förvara mat. Alla vet att jag inte gillar att äta ute, och sen blir det ju betydligt dyrare. Att få gå och botanisera i andra länders mataffärer är däremot svinkul! Sen kanske vi äter färdiga pannkaksrullar med ett kilo strösocker på, men vad gör det:) Att kunna äta frukost och middag hemma är något vi vill.

Vi kommer inte tillbringa speciellt mycket mer tid på boendet än när vi sover, så att lägga enorma summor på det finns liksom inte. Dessutom, om man har ett superfint boende med allt tillgängligt så finns ju risken att man inte lämnar det, och då missar man ju massor.

Sen ska vi ju bestämma oss för om vi ska lära oss surfa, och med vem? Eller om vi ska dyka i stället kanske? Båda har dykcertifikat, så där är man ju en bit på vägen i alla fall, även om jag definitivt behöver fräscha upp kunskaperna;) Det är tjugoett år sen jag dök….

Ska vi hyra bil? Ja det beror på var vi bor. Ganska troligt är att vi även kommer att byta boende under tiden, för att  utforska ön ännu mer. Och vi kommer åka till Oahu, den där Honolulu ligger:)

Det är så mycket att tänka på, och finns så mycket info att man bli trött när man börjar leta.

Det skulle även kunna bli så att vi bara åker utan något alls bokat, och sen tar vi det allt eftersom. Nånstans hittar man alltid liksom:)

Jag har varit på Hawaii och vet att det är himlen på jorden, det är overkligt magiskt. Och värt att vänta på. Längta efter. Tiden går ändå svinsnabbt.

Så, det var lite om det:)

.

I morgon ska jag skjutsa pappa, sen försöka ta mig in till stan under tiden som han övar på dialys, och köpa örhängen till Trixie och Lovelia som ska byta sina. De tog hål i öronen för sex veckor sen och i morgon ska det bytas från de till nån form av andra. Det får nog bli läkringar, det är enklast och i min värld bäst.

På tisdag är det ett tidigt utvecklingssamtal och sen mera taxi, och ännu ett utvecklingssamtal på onsdag. Min träning ryker, men jag orkar inte hålla på och boka om. Beta av det bara:)

Jag får kanske dra med mig nån till gymmet för nåt måste man ju göra.

.

I fredags återvände vår kompis som varit på långresa sen före jul, han messade och var inte nöjd med vädret vi bjöd på här hemma:) Förstår det, han har jäst runt i värme länge nu. Nu har vi bokat in fotboll, och plötsligt blev det kul igen. Det är ju EM, så roligt. Sen ska vi på Bryan Adams igen i mars och det är en sån där sak som jag ser fram emot med värme i hjärtat. Det var SÅ BRA sist, och känslan av värme satt kvar länge. Nu såg jag att han och Bon Jovi ska på gemensam USA-turne’ och blev sur, kom hit också för bövelen, …eller spela möjligen i Chicago eller Honolulu så vi kan samköra:)

Det är flera grupper jag gillar som annonserat nya turnéer men inte visat några planer än så det kan bli härligt framöver. Jag ser till att putta in lite sparpengar på konsertkontot:D

.

Jaha, och nu måste någon laga mat. Jag känner mig manad. Eller jag ska vänta lite till ifall nån annan är mer hungrig och tar tag i det;) Sen ska jag kanske vika lite mera tvätt och städa mitt sovrum.

Eller så skiter jag i det, och gör nåt roligare. Det finns ju kvar sen. Kör på respons i stället!

Ha en fin kväll:)

 

 

Inlägget är reklam för Cellbes och innehåller annonslänkar .

.

Kolla kolla kolla!!!

Snabba snabba snabba!

Jag såg inte det här förrän precis nu, mitt i natten:)

Men det finns massa fina saker, och om man suktat lite efter något och sen hittar det på rean, så känns det Najs 👌🏼

Jag har den långärmade tröjan i brunt, och koftan i grått. Alltså den svarta koftan fast i grått:) Den är ljuvlig! Tror det var Janelle som sa att jag såg så lyxig ut i den😂

Jag har även en likande tröja som den rosa fast i svart, med de där ärmarna, den är så snygg på att det nästan är löjligt:)

Cellbes hittar ni HÄR

Snart är de mello-elände. Ska ni se? Jag har ingen koll på vilka som tävlar, jag tycker inte det är speciellt kul, men ändå så sitter jag här:D

Jag har ätit en semla så jag har grundat, sen ska jag ge mig in på chokladen.

 

Jag vill börja med att säga att JAG VET att jag stod dåligt till med bilen. Det var en medveten kalkylerad beräkning för att kunna agera så fort jag såg mina föräldrar för att pappa skulle slippa gå så långt. Han är alltså rejält risig, och när han kommer ut ur porten har han redan gått en bra bit inne och orken är slut.

Jag skyller inte ifrån mig. Men att jag står fel, det är inte en busschaufförs sak att läxa upp mig för. Det är polisen, eller en p-vakt.

Det handlade heller inte om övergångsstället, han hade ingen koll, och körde för nära, han hade ju lika gärna kunnat köra in i min bil, eftersom han uppenbart satt och surfade eller nåt. Vad vet jag, jag gissar bara:) Det är hundra meters fri sikt så han borde inte kunnat missa mig.

Det är hans aggressiva beteende. Att tuta på det där viset? Att slå på min ruta? Att vråla åt mig? Jag må vara en idiot i hans ögon, men inte ens en idiot ska behandlas så.

.

Så, resten av min dag:)

Jag hämtade upp min ledsna syster, som idag låtit sin fina katt somna in. Han var nästan sjutton år gammal, och har börjat bli skruttig. Han har i flera år haft en knöl på sidan av nacken, och veterinär sa för nåt år sen att det var en vätskefylld cysta. Nu har den vuxit mycket på några få dagar, så syrran tog hem en veterinär för att de skulle se om den gick att tömma, för att underlätta för honom. Han har inte verkat speciellt irriterad av den, mer att det kliat lite, skinnet har väl varit lite spänt.

Men det var ingen cysta utan en hudtumör, och den måste opereras bort. Vilket han knappast skulle klara, och vad är vitsen med en så gammal katt, som ändå är skruttig? Veterinären gav honom inte så lång tid, det rörde sig om veckor. Jag tror inte det berodde på tumören utan mer hans allmäntillstånd. Syrran var förberedd, han har blivit sämre sista veckorna, och beslutet var redan taget. Men det är ändå ett rent helvete att låta sin vän somna in.

Han fick ändå vara hemma, han hatar att åka bil, och fick somna på sin matta, julgransmattan, som han själv valt ut som bra ställe, så syrran inte kunnat ta undan den:) Han led inte det minsta, fattade ju inte ens vad som hände.

Nu får han springa på de gröna ängarna ihop med sina kompisar, han var den sista kvar av fyra.

Det är sorgligt, men rätt. Men sorgligt, jag började snyfta när jag såg bilder hon lagt ut på honom, och det känns tragiskt i hjärtat. ♥

.

HIT kan vara skönt när man är ledsen, och syrran valde att köra, så vi åkte dit.

Igår körde vi ett riktigt överjävligt grispass, där vi bland annat sköt lådor med vikter på över salen. Jag har alltid tyckt att det ser kul ut… och alltså, kanske att själva ordet KUL inte är korrekt. Mer kräkvarning. Det var svinjobbigt. Jag hade inte ens mycket vikt på, bara ynka trettio kilo, lådan väger väl några, men jag lassade av tjugo kilo efter första varvet för jag höll på att storkna. Femtio kilo, och sen trettio. Och springa. Och ANDAS! Stannade man för att man inte orkade springa så var man tvungen att få fart på lådan från stillastående igen, och det var jobbigare än att fortsätta hålla den i rörelse:)

Sen massa andra jobbiga övningar för att avsluta med nittio stycken marklyft. Han ställde ut kettlebells från 10 kilo till 40 som är det tyngsta de har, så sista blev två 24 kilos, man fick alltså ha två. Så från 10-48 kilo, fem av varje, tre varv. Det är inte jag som räknat:) men jag litar på hon som gjorde det. Så kul pass!!

Efter det var det svårt att ta sig därifrån, och plötsligt kändes Corrindas vädjan om sushi helt nödvändig. Det skulle inte gå att orka handla annars.

Så vi köpte sushi och käkade den i bilen:D

Sen var det handla, hem, duscha, mat och långpromenad med Doris och syrran.

Det passet kändes idag kan jag lova. Jag kände redan under uppvärmningen hur trötta musklerna var, så det var ganska mycket grimaser idag:)

HIT är högintensivt. Grisjobbigt:)

Jag åkte sen via ICA och köpte lördagsgodis, och semlebullar så vi kunde göra egna.

Duschade och vek sen ett ton tvätt i tvättstugan, det är verkligen ett neverending mission. Jag älskar min tvättstuga, den blev superfin efter vattenskadan, men den är alltid full av tvätt:) Både smutsig och ren. Jag har en sida där den smutsiga ska vara och den rena på andra….men det är bara jag som fattar det. Snark:)

Jag har lite att göra nere överlag, så jag kan nog se fram emot en dag där i morgon med.

.

Igår var vi då på långpromenad med Doris, en såndär 10.000stegs variant. Det var kallt men vi var rejält påklädda med ullunderställ och både mössa och vantar. Jag frös inte när jag kom in, men var kall i skinnet, ni kanske fattar?

Jag mumsade i mig lite chips, och så kom jag på att jag köpt glass, så jag hämtade den. Lovelia var här, så jag delade med henne:) Muggade in, det var Häägen-Daaz Strawberry cheesecake, och så god! De sista tuggorna var läpparna alldeles bortdomnade, för glassen var så kall:) Och jag började FRYSA som satan. Sen frös jag, och frös och frös och frös! 🙂

Jag kröp till sängs med ullunderställ och ullstrumpor, drog upp täcket och slängde en ullfilt överst, och låg och läste en stund. Trodde aldrog jag skulle bli varm igen:)

Frös fortfarande när jag släckte, och kröp ihop med Doris bakom ryggen. Somnade som en stock, och sen vaknad jag av att Patricia kom hem från en utekväll och Doris skällde. Då höll jag på att svettas ihjäl:D:D Bara att skala av all ull, och sen vifta in lite svalka i sängkläderna, och sen somnade jag om och sov som en gris.

.

Nu ikväll ska vi se klart på Mello, det är tredje artisten ut nu…ingen låt har varit bra. Bah.

Sen ska jag skriva lite, och sen läsa, kanske se nån film:)

Vad gör ni?

Igår hade jag några slashasar att hålla koll på på morgonen;) Sen rullade dagen på ganska ordinärt, fast ändå inte. Det kommer en roman här:)

Jag skulle skjutsa pappa till vårdcentralen för att ta prover, och hämtade upp dem. Utanför deras port stod tre taxibilar, två bussar och en liten. Nån boende kom hem i bårtaxi och rullades in. Jag frös åt den stackaren för även om personen såg välinpackad ut med filtar så var det svinkallt. Säkert en minusgrad eller två;)

Jag kunde inte komma så nära som jag brukar men det gick ju bra ändå. Svishade iväg till vårdcentralen och släppte av dem precis utanför porten. Mamma var med så de gick in och eftersom jag inte kunde stå där, det kommer massor av transporter av skilda slag, så sa jag att jag skulle ställa mig på gatan. För att se när de kom ut igen och snabbt kunna köra fram. Pappa ska börja med dialys snart och är fruktansvärt trött och matt, dels av att njurarna inte funkar och dels efter både stroken och magsjukan. Han orkar inte gå så långt, och det var som sagt svinkallt ute. Han hade inga handskar och händerna frös till is på en sekund. Ja men jag överdriver, men ni vet hur det är:) När det omedelbart gör ont i händerna om man inte har vantar på.

Jag åkte och vände, körde förbi bussen som stod på ändhållplatsen och körde fram och stannade.

Jag stod precis före övergångsstället, stängde av bilen och satt kvar. P-vakter hade fått spunk men jag hade heller inte parkerat och lämnat bilen. Jag är alltid väldigt noga med att försöka se till så jag inte står i vägen på något vis, för någon. Sådär så att jag alltså kan avstå en finfin plats om det ställer till det för nån annan.

Ingången till VC är precis vid övergångsstället så jag hade bra koll.

Jag har stått här förr, många gånger, och vet att det går alldeles utmärkt att både komma förbi och mötas, gatan är bred. Stora tunga breda arbetsmaskiner har utan problem glidit förbi. Det är en skola, så det är lågfart som gäller, och nu var det lektioner och inte en unge så långt ögat kunde nå. Till skillnad från när jag släppte av föräldrarna, då stora gäng av ungdomar strömmade från den lilla butiken som ligger precis där, med händerna fulla av godsaker…

Plötsligt har jag bussen två decimeter från min bakruta. Tutandes. Jag skulle precis starta och flytta på mig när jag blev sådär obstinat och motvalls. Jag såg honom nämligen i backspegeln, vilt gestikulerande och förbannad. Jag vinkade åt honom att han kunde köra förbi, han blev ännu argare och gestikulerade ännu mer, och tutade lite längre. Jag vinkade förbi honom igen. Då lägger han sig på tutan… vet ni hur högt en busstuta låter? Jag trodde seriöst jag skulle blåsa iväg och att hela Sävja skulle komma rusade och undra vad som stod på. I kanske 30-40 sekunder, utan att överdriva låg han på tutan, och hans fejs i backspegeln talade sitt tydliga språk, det var liksom krig nu. Men aldrig att jag ger mig för sånt där:) Det må vara barnsligt, men ibland är det bara nog.

Han släppte tutan, tutade några korta, sen hängde han sig på den igen. Så fortsatte han. Jag kände hur det började ryka ur öronen. Vad i helvete är det för fel på människan? Ja, jag kanske stod lite dumt till, men han hade god sikt från det att han startade sin buss på ändhållplatsen till han valde att stanna två decimeter ifrån arslet på mig. Han hade säkert fyra jävla meter att köra om på, och som sagt – ALLA ANDRA lyckas med det. Varför gjorde han inte det??

Han krävde att jag skulle flytta på mig, och är det något som kan få mig att bli vansinnig så är det män, gärna medelålders, som kräver att man ska fixa deras jävla problem. Dessutom blir förbannade, för att de gjort fel och att den andra parten inte fixar det. Jag vägrade:)

Efter att ha hållit på och tutat och gestikulerat och sprutat hat ur ögonen, så kastade han sig ur bussen. Rusade fram till min passagerardörr och slog hårt på den, så där så man är övertygad om att ny ryker den, nu kommer jag få glassplitter i hela bilen. (Händer det något med rutan inom kort framtid så kommer jag skicka räkningen till UL. )Sen ryckte han upp dörren. Totalt jävla vansinnig VRÅLADE han åt mig att flytta på mig. Och jag, som ytterst sällan tappar humöret, och det handlar om ett fåtal gånger i livet som jag gjort det mot någon annan än familjen, skrek tillbaka. Jag var dessutom ganska uppjagad och faktiskt, rädd. Det tar emot att erkänna, men så var det. Han gav ett otroligt aggressivt intryck, och han stod där och höll i min bils dörr. Jag var arg och jag var rädd.

Jag kunde för den delen heller inte göra mig hörd om jag inte skrek det högsta jag kunde;)

Jag skrek att han väl för helvete fick köra förbi, gatan är bred. Han skrek att jag inte hade blinkat. Nä, för jag har PARKERAT din dumme fan, vem fan slår på blinkersen då?

”Jag kan inte backa, du måste flytta på dig!” Gestikulerande och vrålande. Vaddå inte kunna backa? Ingår inte det i bussförarutbildningen längre? Jag kan kliva in i din buss och backa åt dig…för back lär den ju ha liksom…?

”Men varför körde du så jävla nära då?”

”Flytta på bilen!”

”Var inte så otrevlig!”

”Flytta på bilen, jag måste köra, du ska flytta på dig! Jag kan inte backa!”

Men skjut mig för fan. Jag vrålade att om han inte var så förbannat otrevlig så hade jag kunnat göra det, men som det var nu så skulle jag nog anmäla hans uppförande till arbetsgivaren. Usch, det är lågt, jag gillar inte att hota med sånt och brukar aldrig heller göra det. Alla kan ha en dålig dag, man är inte alltid på topp. Men den här galningen?

Då minsann, klickade det till lite och han sänkte vrålandet en aning, sansade sig lite, men fortsatte skrika. Att jag skulle flytta på bilen.

Jag sa att om han var trevlig skulle jag göra det. Han skrek att jag skulle flytta mig och jag upprepade. ”OM du är TREVLIG!” Han vet nog inte vad det ordet betyder, det är inte alltid så lätt med ordförståelse 😉 men jag insåg att han nog inte kunde backa. Jag upprepade igen att han skulle vara trevlig och spände ögonen ilsket i honom och han viftade med armarna och försökte komma på innebörden i ”trevlig”. Han lyckades inte helt men smällde igen dörren, jag startade och körde fram lite, åt sidan lite, men gatan är fortfarande lika bred. Han brände förbi, säkert med en mördarblick och gester, men jag tittade inte. Sen backade jag tillbaka, och bussen som kom några minuter senare hade inga problem att mötas, eller att sen köra om mig.

Problemet var alltså att han körde upp i arslet på min bil. Och det var mitt fel.

Han hade inte uppsikt, för hade han haft det hade han sett att min bil var avstängd och stod prydligt vid kanten. Han hade då kunnat vrida lite på den där runda saken han har framför sig och styrt ut och förbi.

Ja, jag hade kunnat flytta mig, och då hade det inte varit några problem, men när han gör fel, och blir skogstokig på MIG, och sen beter sig som ett rövhål… då får han ta på sig det.

Jag har anmält honom. Häpp. Och jag har fått svar att de inte ser med blida ögon på det uppförandet och att det är långt ifrån godtagbart. Han representerar ett företag, är deras ansikte utåt, han må bli förbannad men att gå över gränsen på det där viset….? Nope.

Jag vet att om han tutat till, och jag i backspegeln sett en man som log lite så hade jag flyttat mig direkt, men en man som ser ut som han vill skjuta mig? Ånej, nån måtta får det vara.

.

Sen har jag fått höra att bussar inte FÅR backa, av säkerhetsskäl. Det kan jag kanske tycka är bra, på vissa ställen under vissa tider, folk överlag tror ju att alla förare har ögon i nacken och sensorer runt hela fordonet och skiter i att tänka. De bara går ju, bakom en backande buss, framför en körande lastbil….skitsamma för de ser ju mig.

Men FÅR är en stor skillnad mot KAN. Och om man inte får, eller kan, så bör man ju anpassa sin körning efter det, och inte måla in sig i ett hörn.

Jag är ofta imponerad av bussförare, de slingrar sig fram där det är trångt och bökigt, och de jag känner personligen är supertrevliga. Men sen finns det andra. Patricia blev till exempel ombedd att kliva av för ett tag sen, för att hon pratade i telefon så att chauffören inte kunde koncentrera sig… Bra yrkesval att köra runt på massa folk då… För än så länge är det inte tysta leken som gäller på bussar:)

Men, gubben igår borde nog fundera lite till på sitt val av yrke. Han kanske skulle passa bättre som larm nånstans, med sina skills i att tuta och skrika. Tänker lite på sägnen här i Uppsala. Vid den stora stadsbranden 1702 ( ja jag har googlat) så sägs det att Olof Rudbeck ledde släckningsarbetet genom att med stark röst ropa ut order från Gustavianums kupoltak.

Det skulle gubben kunna göra. Så har han med sig ett sånt där kompressorhorn så kan han tuta också. Med den här tröjan på sig, som jag ska skicka till honom:)

En till ”kul” sak. Han körde den busslinje som kallas för Mjuka linjen. Den är speciellt anpassad för funktionshindrade och äldre, även för alla som vill resa lite lugnare som föräldrar med barnvagn. Man kan tycka att föraren på sådana bussar borde ha ett stabilt humör. För något som kan ta en evig tid är ju gamla Agda med rullator, eller farbror Frans med käppen och myrstegen. Eller en unge i vagn som vrålar från det de kliver på tills de går av.

Jaja. Jag kunde underlättat, det tar jag på mig, och det skrev jag också till UL. Men han gjorde generalfel deluxe med sitt uppförande.

.

Nu hinner jag inte skriva mer!

Har en tvätt som ska hängas, med ett helt basketlags matchsställ och sen ett HIT-pass. Efter träningen igår så kommer det bli tufft… men men:)

Vi hörs lite senare!

 

(Och till er som alltid ska klaga och vända på saker, ni vet nog vilka ni är. Jag är alltså fullt medveten om att jag själv kunde skött det snyggare. Men det ursäktar inte hans beteende.)