Hej!

Skulle bara vilja påpeka att det är nåt konstigt med datumen på din blogg… detta inlägg står att det är skrivit 1 september… Lite förvirrande när man läser! Ett tag trodde jag du raderat alla inlägg ända till 1 september.

Ja, du har rätt ”min sanning är bara min” som det heter…

@Paula: Jag förstår inte hur en mamma kan välja bort att amma sitt egna barn fastän det inte finns något ”fel” såsom ingen mjölk osv.
Utan bara väljer bort det pga de finner det äckligt tex.
Att en mamma kan välja bort det pga. hon bara inte känner för det o sånna ”skitsaker”…

Jag hajar det inte…

Men paula det är ju just det: pumpandet kan aldrig, aldrig någonsin leda till den produktion som man får utav att lyckas amma barnet. En pump behandlar inte alls bröstet på samma vis som barnets sugande gör och det är inte konstigt att bröstmjölken då till sist sinar.

Jag har ammat alla mina barn, MEN, med första funkade det inte alls. Jag ville verkligen och vände ut och in på mig själv för att få till det. Han förstod inte hur han skulle göra om vi inte hade en stor äcklig amningsnapp tillhands. Efter ett tag gick han knappt upp något i vikt. Då började jag pumpa och kände mig som en ko. Började må apdåligt och tyckte att sonen och maken kunde klara av det hela själv. Till slut gav jag själva fan i alltihopa och sonen fick ersättning (att sedan DET strulade är en helt annan historia).

Jag är innerligt glad att det funkat kanon att amma de två andra gångerna och vet att jag nu denna fjärde gång aldrig kommer tillåta mig själv att amma ”till varje pris”. funkar det inte, ja då kommer jag bli ledsen, men jag vet också att jag aldrig mer vill hamna i det helvete som det var med första barnet. Så mycket är inte amningen värd i mina ögon. Men det är MINA ögon.

Det finns ju faktiskt dem som väljer bort att amma.
Jag förstår mej inte på dem…

Men funkar det inte att amma, så finns det ju inte mycket mer att göra än att ge med flaska. Såklart.

Jag såg en gång en som valt bort att amma.
(Finns ju dem som tycker det är ”äckligt” :O)
Hade kontakt med henne via nätet nämligen.
På ett foto sitter barnet då faststpännt i en babysitter och matas med en flaska.
Att inte ens kunna HÅLLA i barnet, ge den närheten den behöver… Skrämmande väl !?

Ja, du, kloka ord igen! Det brukar vara såhär, skriver man att man SJÄLV gillar att amma, att det har lyckats, så får man ofta skäll för det. Varför vet jag inte, men det måste ha nåt att göra med att de som inte kunnat amma har lite dåligt samvete för det… Då känns det bra att hacka på såna som gillar amningen/har fått det att lyckas…

Det är också typiskt att man kommenterar att ’mitt barn ammades nu minnsann inte men ändå är hon såå frisk’. Ok, stämmer säkert, men forskningen säger ju nog annat. Att det sen alltid finns undantag hör ju också till regeln:).

Bröstmjölk är ju supermjölk. Om folk skulle fatta hur bra den egentligen är och vad allt den innehåller. Tyvärr innehåller ju inte ersättningen alls samma saker, även om man ju försöker härma.

Sen har jag ju själv åxå gett ersättning till mina barn och är glad för att den finns!

Jag håller med dig om vartenda ord.

Kram Jennie
blivande trebarnsmorsa

Jag har varit med om både och.
Med första dottern var det inga problem att amma. Mjölken rann till och jag hade så det räckte och blev över och dottern ökade i vikt precis som hon skulle.

Så kom sonen – ammade i 2,5 månad och sen fick jag ge upp. Jag befann mig i en väldigt stressig period i livet med en massa jobbiga händelser och jag fick det inte att fungera. Han var missnöjd och gick inte upp i vikt och jag kände mig till att börja med väldigt misslyckad – mycket pga bvc:s små pikar.. jaså du har _redan_ slutat amma? Hur kommer det sig? osv…
Fick försvara mig vilket kändes helt absurt – ville de alltså att jag skulle ha en ledsen bebis som inte gick upp i vikt istället för en nöjd och glad unge som växte som han skulle?

Nu har vi en sladdis – och jag ville och försökte amma – men av någon anledning så fungerade det inte denna gången heller. Vi började tidigt med ersättning och mini kunde nu sova lugnare och komma till ro även som vaken. Hon gick upp i vikt och jag har denna gången inte fått några som helst kommentarer om att jag inte ammar. Det känns som att inställningen är lite mer liberal till ersättning nu – men jag vet inte… Kanske är det bara jag som inte längre tar åt mig av dumma kommentarer.

Jag tror inte att det finns någon mamma som inte vet att bröstmjölk är det allra bästa för bebisen och det är nog just det som kan kännas provocerande för dem som inte ammar – att man ”misshandlar” sitt barn genom att inte ge det den ultimata näringen. Men – ibland är det svårt och till och med omöjligt och då är det fantastiskt att ersättning finns.

Sluta att vara så stingsliga angående amning vs. ersättning och var istället glada och stolta att ni överhuvudtaget kunnat få barn. Det är inte alla förunnat!

Men inlägget lyser klart igenom vad du tycker om att vissa kvinnor inte vill amma.Det är väl det som provocerar. Du har gjort dina val i livet, med många barn och allt som kommer med det. Men en annan kvinna vill något annat i livet. Hon kanske vill ha två barn och lägga tid på sitt jobb som hon kanske pluggat många år till. Hon kanske vill att hennes man är hemma mer. Hon kanske värdesätter egentid. Hon kanske anser att egentid gör henne till en bättre mamma. Hon kanske aldrig hade klarat vara själv med nio barn. Det finns så många olika fantastiska kvinnor, så många olika val. Egoism, feminism….whatever….humanism kanske…vi är olika.

Bra skrivet!!

Själv (fastän jag har 6 döttrar) så ville jag inte amma och har alltid bemöts illa pga det 🙁

Men jag har stått på mig och förklarat att det här med amning är INTE min grej!!!!
Har känt mig bunden på ett sätt som inte varit bekvämt alls… jag är ingen sån som tex kan ta fram tutten på ett cafe och bara mata mitt barn… känt mig fruktansvärt obekväm i den rollen…

Så för min del 🙂 Tack gode G för flaska och ersättning 🙂

Men som jag brukar säga: Alla gör på sitt sätt och huvudsaken är att det känns bra för dem!!!

Min dotter som nu själv är mamma har älskat att amma sina barn 🙂 Vilket gjort mig extra glad 🙂

Ha en fin dag!!

Ja dettta är verkligen ett laddat ämne… och jag fick slängt i ansiktet av en gammal släkting när min äldsta var nÃ¥gra mÃ¥nader ,att det var ju bara sitta där sÃ¥ skulle han minsann ta bröstet… det gör alla barn…… Jag hade verkligen försökt att amma och pumpat för att fÃ¥ igÃ¥ng det ordentligt. Min son fick aldrig rätt grepp och därför skrek han mycket för han var hungrig,dÃ¥ han inte fick i sig tillräckligt… Jag kände mig lite misslyckad men har insett att jag gjorde det bästa för mitt barn när han fick ersättning. Och alla som säger att de är mer friska när man ammar och inte utvecklar allergier till er säger jag bara att det beror nog pÃ¥ gener oxÃ¥… sjuka kan alla bli men mina 2 killar har inte ammats längre än 1 och 2,5 mÃ¥nad och de har varit friskare än andra barn i min omgivning som ammats tills de varit ca 8 mÃ¥nader… Jag tycker verkligen att alla fÃ¥r göra som de vill ,men det är bra mycket behändigare att bara ge dem bröstet när de är hungriga än att tillreda ersättning… :))

Bra skrivet.
Jag känner likadant.

Och angående evolutionen så är människans evolutionsutveckling långsam eftersom vi har så lång generationstid. Alltså är våra hjärnor programmerade på samma sätt som urtidsmänniskan.

Mammor (och inte minst barn) har kvar sina gamla överlevnadsinstinkter fortfarande.

Och angående pensionen. Visste du att man får fyra barnaår per unge då man inte förlorar pension även om man jobbar mindre. Om man får fyra år mellan barnen får man maximal utdelning av barnaåren.

Så gör det du känner är rätt för dig och din familj och strunta i kommentarer om jämställdhet och egentid.

Egentid. Det ordet fanns ju inte ens i den förra föräldragenerationen.

Skriv din kommentar här!
Håller med dig !!!
Jag känner precis som du och har nog kvar grottinstinkterna jag med. Fast människor runt mig inte fattar vad jag menar. Men jag har varit hemma med alla mina barn och kommer forsätta vara det med den jag väntar nu också. En mamma sa till mig att jag inte kunde lära mina barn allt dom fick lära sig på dagis ???”!! Vad menar man då ?? Och vilken tro på sig själv som mamma har man ?

Ja, Carola, håller nog med dig! Känner precis likadant, vill inte lämna ifrån mig bebisarna när de är små. Men har känt press från omgivningen att göra det, speciellt med de första barnen, typ ”inte skadas de av att vara borta från mamma över en natt*. När jag fick det tredje var jag dock stenhård och vi lämnade inte bort h**** förrän h*n var lite större, och ännu också är vi hela familjen ett sammansvetsat gäng! Tror man blir det om man är med sina barn mycket och engagerar sig i dem. Tycker som någon annan här, att man ska engagera sig i sina barn, även när de är lite större. De behöver nog oss även när de är 10 eller 15 eller 20 år… Jag vill veta vad mina barn gör och vem dom är med.

Sen vill jag ju också att barnen ska ha en bra relation till sin pappa och därför har jag alltid försökt dra mig undan så att han ska hitta sin roll. Det blir viktigare ju större barnet är!

Ja, alla är vi olika!

Jag och sambon delade inte lika på föräldraledigheten för att samhället tycker att det ska vara så; vi gjorde det för att vi hade möjlighet och för att vi båda ville ta del av vardagen med barnet!

Alla får göra precis som de vill, men själv har jag inte haft några problem att ”lämna” barnet för att jobba när h*n var under året, h*n var ju med sin underbara pappa som är lika bra som jag på att ta hand om barn! Så jag vet inte om de där grottinstinkterna inte rikigt finns hos mig 🙂

Vad härligt att vi tycker samma.
Grattis till den lill* Är mamma till 3 troll o nu när min lille är 4mån, har pappa fått ta alla tre själv. (självklart har han haft de stora) Så jag kunnat göra något själv. Men de är inte lätt. 😉

Jag håller med till 100%. Jag ville aldrig vara ifrån mina barn när de var små. När de var bebisar ville jag och de vara tillsammans jämt. Jag och pappan till barnen nästan bråkade om vem av oss som skulle få hålla dem. Och jag ville vara hemma med barnen när det var små. Jag skulle ha mått pyton att börja arbeta när barnen var 6 månader för att pappan skulle vara hemma-jag hade blivit förtvivlad!! Jag kände hur hela min själ, kropp, ville vara med dem när de var bebisar-och jag vill fortfarande vara med dem när nu när de är snart i skolålder.

Du underbara Carola som verkligen har skrivandets gåva. Det är en fröjd att följa din blogg och jag tycker dina åsikter är friska och sunda. Du lyssnar på ditt inre och följer efter det, härligt!!
Jag och min kära man har fått mycket skit genom åren för vårt sätt att uppfostra våra tjejer (17 och 19) och idag har vi två helt fantastiska, starka, harmoniska och trygga tjejer som följer sitt inre. För oss har det varit jätte viktigt att göra som vi känt varit rätt och följt vårt sunda förnuft.
Jag har förundrats många gånger på andra föräldrar som så totalt missar att följa vad dom själva känner och inte litar på sitt egna sunda förnuft. Men vi alla är ju olika!!
Själv har jag varit hemma med tjejerna så gott som hela deras uppväxt bortsett från några år i mitten då jag pga ekonomin var tvungen att dra in lite till familjen så det gick runt. Men efter några år så sa jag upp mig för att åter igen ta hand om våra tjejer, gården osv på heltid och jag är evigt tacksam att vi har haft denna möjlighet för mig att vara hemma. Trots allt behöver även tonåringar stöd av sina föräldrar med både det ena och det andra. Otaliga är de gånger jag skjutsat/hämtat tonåringar (och då även andras) på nätterna osv. Var är då de andra föräldrarna???? Har inte sett röken av dem!! Jag vägrar låta mina tjejer gå hem själva mitt i natten, skulle aldrig förlåta mig om det hände något. Nu bor vi på landet och lokala transportmedel existerar inte ut till oss. Nu är det ju inte bara skjutsa/hämta som jag menar utan hela ansvaret med att ha barn/tonåringar och se till att dessa växer upp till trygga individer som ska klarar sig själva och må bra.
Det viktigaste som förälder är att lyssna på sitt inre så blir det bra! Det finns alldeles för många människor som har än den ena åsikten än den andra åsikten om hur man ska göra, jätte bra, men personligen stänger jag öronen och gör vad jag känner är bra för mina ungar!!
Jag vet att diskussionen gällde små bäbisar men det handlar ju om vårt sätt att uppfostra och följa våra hjärtan om vad vi tycker är rätt oavsett om det gäller små barn eller tonåringar.
Man måste följa sitt eget inre!!!
Nu blev det långt det var ju inte min mening jaja…
Ha det gott och fortsätt njut dina/era ungar

AH , vad du är härlig Kvinna !!! Jag har fått mycket skit för att jag känner som du, och vägrat lämna mitt barn. Skönt att jag inte är ensam om att tycka så 🙂 Tack o Puss !

Mycket klokt skrivit! Håller helt med dig – sån är jag också

Men har du aldrig reflekterat över att dina vänner kanske hellre umgÃ¥s själv med dig? eller utgÃ¥r du bara frÃ¥n vad du tycker? Andra kan tycka det är störande när man inte fÃ¥r prata ifred……
Carola: Nej, vad är det för slags vänner som i sÃ¥ fall inte säger det? Mina vänner har egna barn de flesta och även om barnen är med, sÃ¥ är det sÃ¥ här att jag fÃ¥r prata ifred!! De avbryter inte, eller ska vara i fokus hela tiden! Visst det är inte som att sitta mitt emot varandra vid ett bord i ensamhet och prata, men nära pÃ¥, ungarna leker med sitt och vi vuxna pratar 🙂 Jag kan själv bli tokig pÃ¥ när andras barn avbryter och ska ha all uppmärksamhet, men sÃ¥ är inte mina. 🙂 LÃ¥ter kanske kaxigt men är sant 🙂

hej hälsar på i din blogg, och försöker få igång min 🙂
jag har ett barn så jag kan väl inte riktigt jämföra med hur du kan ha det. Ha en trevlig fortsatt vecka.

Hej!

Måste bara först säga att jag är djupt imponerad av dig som burit, fött, fostrar och orkar med så många barn! Jag är nog väldigt olik dig, jag är nyss fyllda 30, jobbar som civilingenjör och har en son på 1,5 år. Min högsta dröm i livet var/är att få barn och det är helt fantastiskt att få vara med om det nu och jag hoppas att vi kommer få fler barn snart! Men, jag är ändå väldigt mån om mig själv och jag försöker göra saker för mig själv ganska ofta – gå på bio, gå på after work, träna, gå ut och äta med min man, renovera hemma…jag tycker inte det är så jobbigt att vara ifrån min son utan det är härligt att få sakna och längta efter honom! Även fast den gången mannen&sonen åkte iväg 6 dagar och jag var hemma själv var verkligen inte rolig…det var jobbigt, tråkigt och gjorde riktigt ont! Å andra sidan, när vi var på bröllop och fester under hans första år så följde han med, han flaskmatades istället för amning kanske 10 ggr under hans första år så jag var ju tillgänglig för honom nästan hela tiden.

Jag tycker det är jätteviktigt att han får relationer med andra än sina föräldrar och då menar jag med fastrar, mormor&morfar och farmor (Givetvis funkar det väldigt bra när han är hos eller med dem, annars hade vi inte lämnat honom hos dem). Jag tycker inte det känns så sunt att ”leva genom sina barn” eller att inte ha en egen identitet, barnen växer ju upp och blir egna vuxna och då är det dumt att ha tappat bort sig själv! Så känner jag.

Spännande med nya bebisen i din mage, all lycka till er!

Jag vill själv vara i symbios med mina små bebisar, för att sen släppa taget lite mer och mer. MEN till min man överlämnar jag också mer än gärna bebisar! Tycker att mannen också har rätt att skapa ett intimt förhållande till barnen, från början.

Sen när barnen är större tycker jag nog att man kan vilja ha egentid. För mig räcker det åtm inte att få läsa tidningen ifred eller att slöa på soffan efter kl. 22 när barnen lagt sig. Jag njuter av att få fara själv till stan, shoppa litet eller att åka till gymmet, eller att ta långa promenader SJÄLV. Tycker att man laddar sina batterier då och orkar vara en bättre förälder.

Sen så kan jag också förstå att det finns föräldrar som har jättestora och viktiga hobbys som tar tid och det måste man ju få ha också?

Tror en människa mår bättre av att ha fler roller än en eller två, dvs. fler än bara mamma- och hustrurollen. Jag själv har ju också min yrkesroll- och en kompisroll och kanske någon fler också?

Jag håller med Linda, Jennie och speciellt Åsa. Kan man inte lämna barnet med pappan en stund för att åka och handla verkar ju vara väldigt konstigt. Pappan ska också få känna sig behövd. Och att man blir dålig förälder för det är ju bara struntprat. Jag har 5 barn och lämnar nästan aldrig barnen hos barnvakt eller så för att få egentid som du kallar det. De är oftast med på det vi ska göra. Men jag tycker absolut inte att man är dålig förälder eller att man inte borde ha skaffat barn om man ibland skaffar barnvakt och gör något själv.
Tycker din blogg är super och håller med dig om mycket men det känns ibland som du vill framstå som den så himla duktiga perfekta mamman och vi alla som inte håller med dig inte är bra föräldrar. Vet att du skrivit i din blogg att man får ha olika åsikter och att vi alla är olika. Men det känns bara så tycker jag. Du ifrågasätter ju vad vi tycker.
Carola: Och vart skriver jag att man är en dålig förälder om man lämnar sina barn??? Jag tvärtom poängterar att alla är olika och gör som de vill. Vi har olika behov av allt. För MIG är det en omöjlighet att lämna små bebisar, helst inte ens till deras underbara pappa, det är inte för att jag missunnar honom det, utan snarare är det rent fysiologiskt, biologiskt och nedärvt sen tidernas begynnelse! Ett spädbarn ska vara hos sin mamma, som ska ge det närhet, trygghet och näring. Sen är det inte så längre i livet, utan nu kan en pappa eller egentligen vem som helst ge allt detta till en bebis, men för MIG är instinkerna kvar på grottnivå:)
Jag är så sanslöst opretantiös så om du läser in det i mina ord, får det stå för dig. Jag ifrågasätter, självklart eftersom jag frågar, men det är ju inte för att själv framstå som bättre än nån annan. Om du läst här mer än sporadiskt så kan du ju knappast tycka att jag vill framstå som perfekt…jag som ger barnen Billys pizza till lunch, låter dem vara ensamma uppe på morgnarna så jag kan få sova en stund till och skäller på dem mellan varven??

jag igen.
Ville bara säga att bara för att man lämnar bort barnen någon timme ibland är man inte en dålig förälder. Jag älskar också att vara med mina barn, men har absolut inga problem med att lämna dem hos tex svärföräldrarna som bor på gården bredvid våran, någon timme. De var barnvakt när vi såg nyaste Harry Potter på film, då var bebisarna ca 2 månader. Och det var ärligt talat jätteskönt att äta och se en film i lugn o ro, då det är sällan vi gör det. Tycker att det är rätt fånigt att skriva saker som ”varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem” o sånt fjant. Som om man inte vill ha barnen för att man har barnvakt ibland.
Carola: Jag säger inte att nån är en bättre eller sämre förälder. För MIN del finns det inte på världskartan att lämna små barn alls, men om du kände att det var ok att gå på bio, så var det säkert trevligt åxå. Jag hade sett den på dvd senare ist:)

Det där med egentid ja. Ibland känner jag att det har blivit lite för mycket; att jag har fått ta allting hemma och då kan det vara skönt att bara komma iväg och shoppa i ett par timmar (men helst åker jag faktiskt med hela familjen, det är roligare). Oftast räcker det att åka och handla mat för mig själv. Men så har inte jag heller någon hobby som jag ägnar mig åt och det spelar väl in, som du säger.
Carola: Ja men det är ju så jag menar lite, att det räcker att åka och handla, eller så, för att känna att man är tillbaka på banan:) Jag flippar ju åxå mellan varven och åker gladeligen ensam till Ica för att handla mjölk:)

Håller fullständigt med om det du skriver, har alltid haft med mig min flicka överallt och endast lämnat henne någon enstaka gång över natt (mormor tjatade =)) Har aldrig känt mig besvärad av att ha med henne, barnen är ju det mest värdefulla vi har!! Hon är nu en mogen självtänkande, ansvarsfull sextonåring. Man kan ha egentid tillsammans med barnen!!! De växer så fort så man får nog med egentid sen!!!
Carola: 🙂

Egentid är väl vad man gör det till kanske, jag njuter under den tiden som min tvååring sover på under dagarna. Min sambo och jag hade bara varit tillsammans i 6 månader när vi fick reda på att vi skulle ha barn men då hade vi redan köpt lägenhet och han flyttade från sin stad till min. Vi lämnar sällan bort vår dotter utan hon får vara med på det mesta och hon älskar det. Våra vänner som har barn lämnar bort dom för att få egentid medans vi hellre gör något tillsammans alla tre. Vi är kanske mer förälskade nu än någonsin och vår egentid har vi på kvällarna när tjejen sover då sitter vi och pratar och bara är. Din blogg är toppen förresten!!
Carola: Vad mysigt det låter att ni är så förälskade:) Fortsätt så!!

Hej

jag har inga barn själv men jag tycker det du säger är rätt för många lämnar bort sina barn för att fara på middagar och det kan jag tycka är lite överdrivet. ja menar varför ska barnet inte kunna följa?
okej om det är en supar fest då kanske det inte är så bra att ta med barnet, men en fin middag på en restaurang är väl inget problem.

Jag kan bara som exempel ta. när jag var 13år så skulle jag gå och handla glass och mina två brorsöner 1.5 och 5.5 år ville följa och det fick dom. jag gick in i affären och dom började pilla på allt och då sa jag bara till dom att om ni inte slutar så går vi härifrån utan glass och då skötte dom sig sen var det inga problem någonsin. så jag tror mycket att det handlar om att man måste våga säga ifrån och inte ge med sig hela tiden för då är man körd som förälder.
Nu är jag inget proffs inom detta med tanke på att jag själv inte har barn, men jag var väldigt ung och klarade ändå av situationen ska inte en vuxen människa med ett barn kunna gå på en middag?
ja menar om det inte fungerar så handlar det inte om barnet då handlar det mest troligen om att föräldern inte vågar säga i från. sen finns det ju barn med svårigheter och då kan jag kanske förstå det.

Sen om man har många barn som du tex så tror jag inte alls det är något problem allt handlar om uppfostran och respekt och då är det inte bara barnen som ska ha respekt utan även den vuxna för annnars fungerar det inte. Så jag tror att för dig fungerar det och är inget problem eftersom dina barn respekterar dig och du har uppfostrat dem rätt, sen kan ju barn alltid göra fel ibland men så är det ju och då får man ju säga till.

tack för mig

kram och fortsätt som du gör det är inget fel i det du gör helt rätt.
Carola: Du kommer att bli en toppenmamma den dagen du väljer att skaffa barn:) Ömsesidig respekt är ett nyckelord i allt umgänge tycker jag 🙂

Känner igen mig så i hur du skriver här och hur du tänker.
Mycket bra inlägg.

Kram kram
Carola: Kram tillbaka:)

Håller med dig helt och fullt!!
Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dom?
Känner flera stycken som med gläje lämnat bort sina 1-2 månaders för att dom vill ut och festa/dansa/supa och dom har frågat mig om dom måste pumpa ur mjölken så bebisen inte får alkohol i sig och hur länge alkoholen finns i kroppen. Det vet väl inte jag för det har aldrig fallit mig in att dricka alkohol medan jag ammar även om jag ammat i 2 1/2 år så har jag inte känt något oemotståndligt sug efter att dricka.
Jag har också levt i en bubbla med mina bebisar, man måste njuta medan tid finns, har inte velat vara ifrån dom 1 minut. Barnen är det mest fantastiska som hänt mig/oss och vi tycker inte att det är självklart att just vi skulle få barn överhuvudtaget så vi är så tacksamma!!

Mina barn är inte heller blyga, mammiga osjälvständiga utan är väldigt trygga i sig själva och vet vad dom kan och vill.

Jag får också ”egentid” när jag tränar, läser tidningar/böcker, lyssnar på musik, surfar runt på nätet, tar en promenad (om inte barnen vill följa med), handlar/shoppar (om inte barnen vill följa med alltså), glor på tv.

Klart att barnen ska få prova sina vingar, jag vill att mina barn ska vara så självständiga som möjligt så dom vågar ta sig an utmaningar i livet och inte sitta och önska att dom hade vågat, vill inte att dom ska ångra sånt dom inte gjorde. Tuff kärlek (ha is i magen när dom klättrar i träd m.m ) och uppmuntran, då växer barnen flera meter 😉
Jag blev överbeskyddad (för jag är yngst av 7 syskon) så jag har fått kämpa för att tuffa till mig och våga prova saker, har varit jobbigt och ibland faller jag tillbaka i gamla mönster men då blir jag arg på mig själv och så gör jag sånt som jag egentligen inte vågar, bara för att utmana mig själv, gå framåt och utvecklas. Men nu blir jag 40 år så jag har missat mycket på vägen, det ska mina barn slippa!

I andra länder är det ju självklart att man tar med barnen överallt, barnen är ju inte en ”ras” för sig, det är ju dom som utgör familjen, varför ska man dela upp vuxentid, barntid, familjetid?? Förr umgicks man alltid med blandade åldrar. Mina barn älskar att umgås med mormor, kusiner, syskonens kompisar i olika åldrar och mina vuxenvänner. Dom har alltid något intressant att prata om, och alla säger att dom blir så glada av mina barn.

Vi människor är ju ”flockdjur” så egentlilgen är det mer ”naturligt” att ha fler barn än 2 och inte tvärtom, som en del påstår att det skulle vara något konstigt med stor familj. Förr hade man (och fortfarande i vissa länder) många barn, men om man väljer det nu då är man annorlunda 😉 och måste förklara och försvara sig. Tycker det borde vara tvärtom, varför skaffa ”bara” 2.
Förlåt för det långa inlägget =)
Carola: Jag känner igen det där med att inte våga och missa saker pga det…värdelöst. Håller även med dig fullt ut om att dricka, för mig är det skitsamma om jag inte dricker på flera år, jag tycker inte det är så himla viktigt att få sitta med ett glas vin, funkar lika bra med vatten 🙂 Men andra, speciellt äldre män i släkten tycker väldigt synd om mig, och ofta kommer påståendet: Ja det är väl din tur sen;) Haha, som om jag skulle sitta och vänta på att det ska bli min tur:) Jag vet att rönen säger att det är ok med nåt glas vin när man ammar, men det spelar ingen roll, jag tycker inte det hör ihop med alkohol och bebisar.

Så klokt sagt om det där med ingripandet. Jag låter oftast sonen försöka de fysiska sakerna (för att han är ca 1.5år större än den biologiska åldern. Är 2.5år, ser ut som 4…) Men jag tror jag skall försöka vara lite sådan med andra ”farliga” saker också… Jag läste någonstans ngt liknande, typ ”om du barnsäkrar ALLA hörn överallt jämnt, kommer barnet sedan slå ihjäl sig på den första oskyddade bordskanten det träffar på.”

Egentid för mig är (few and far apart) söndagar när jag lämnar barn med mannen och åker för att pröva och köpa nya kläder till mig själv. Att jag sedan kommer hem med regnställt på rea, 5par strumpor och en tröja i storlek 98/104 är en annan femma. Hursomhelst, för mig fungerar det inte jättebra att ha sonen med vid klädköp, för han är en mycket aktiv liten knatte som tycker det är trist och istället river butiken. Men i alla andra sammanhang är han med oss och har fortfarande aldrig sovit t.ex. borta.

Egentid kan jag alltså förstå, inom rimliga ramar, men det där ”ut på fest/bio/restaurang” när bebisen är liten gör även mig förbryllad.
Carola: Haha, så är det ju, man ska handla till sig själv och kommer hem med allt annat 🙂
Jag åker ju åxå iväg ensam, när barnen är lite större, så jag menar ju inte att det är fel eller konstigt:)

Jag håller fullständigt med dig! Jag fattar inte heller alla som pratar om ”egentid”. Jag har valt att skaffa barn och varför skulle jag vilja vara borta då. Jag uppskattar tiden jag har med mitt barn och tycker det räcker att jag sitter och kollar tv/surfar på kvällarna själv. Jag är en sån som inte behöver egentid. Och många tycker det är superkonstigt;) Jag skiter i vad alla andra tycker.

Trevlig helg!:)
Carola: Vi kan ju vara konstiga tillsammans då;) Kram

Jag håller med om precis varenda ord av det du skriver här! Våra liv är dessutom ganska lika förutom det att jag ”bara” har tre barn (än så länge iaf 😉
Carola: ”Bara” tre 🙂 som troligen blir fler;)

Håller med dig!
Har ungefär samma form av egentid. Det jag värdesätter mest är att på morgonen få dricka mitt kaffe ifred och läsa bloggar under tiden som barnen tittar på bompa eller fortfarande sover. Att åka iväg på något kan göra mig mer stressad då jag mest bara längtar hem. Bebisar tar jag alltid med mig annars mår jag fysiskt dåligt.

Sandra med fyra
Carola: Ja sån egentid gillar jag med 🙂 Det är den som gör mest nytta tror jag dessutom:)

Skriv din kommentar här!

Ja jag kan ha lite svårt att säga till andras barn. Tycker att det är trist att man ens ska behöva göra det när föräldern sitter en halv meter därifrån. Men! Jag” jobbar” på det. Vill verkligen kunna säga till andras barn när det behövs utan att känna mig dum. Vill att andra tillrättavisar mina om det behövs. Ha en toppen dag! Kram Camilla + 8 barn.

jag känner igen det där med skolgrejjen, att dom frågar om jag kan eller vill göra omprovet, när jag VILL göra osv, sen så slipper man bara.. om dom säger du SKA.. så blir det ju mer gjort.. / 14åring 😀

Ordspråket säger att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag har många gånger ”jagat” både moped- och bilburna pojkar som kört rally i centrum. En av dessa säger ännu,efter femton år, hej mormor när vi träffas 🙂
Angående de som tvingar sig på en annan människa har vi väl ungefär samma lösning på problemet.

Men vad har Robban, snart 11 år, själv för ansvar i att han blir sittande i tio (!!) lektioner utan att komma igång med den givna uppgiften? En helt annan uppgift? Varför? Om det är denna förmåga som ska bedömas? För låt säga 24 elever. /Läraren
Carola: Ja visst har han ett ansvar han med, men om han fastnar och inte kommer vidare så är det ju lärarens uppgift att lotsa honom vidare, förbi det som orsakat låsningen, eller hur?

På en av de öppna förskolorna som vi går till finns en treåring som slåss, tar saker från andra, knuffas och säger emot vuxna. Föräldern fikar lugnt på och säger inte till även om hon ser vad som försiggår och det slutar ALLTID med att andra föräldrar får försöka tala hennes dotter tillrätta. Mamman säger att hon är självständig och envis men hur ska hon någonsin lära sig rätt eller fel om hon får göra precis som hon vill?

Jag säger till andras barn och gör mina barn fel hoppas jag verkligen att andra säger till dem! Samtidigt skulle det kännas lite skämmigt att de har hamnat i en situation där de inte har en vuxen med sig.
Jag tycker att man som förälder ska finnas närvarande (inte stå precis intill överallt, men ni förstår vad jag menar) och det är ens skyldighet att uppfostra och guida sina barn till att bli skötsamma.

Jag uppfostrar också min barn ganska så hårt, de vet om att de ska lyssna på andra vuxna, absolut inte säga emot en annan vuxen.
Jag har inga problem med att säga till andras barn, har gjort det sen jag själv var barn och passade mindre barn från 11 års ålder. Tyvärr är det så att en del föräldrar inte klarar av att en annan vuxen säger ifrån att de gör fel, vad lär sig barn på det när föräldrarna först går in och försvarar sitt barn för att sedan tala om för dem att de inte får lov att göra si eller så.
Det är en mycket intressant diskussion, vad vi vuxna ska/bör göra och inte göra.
I helgen var jag iväg på ett köpcentra, där fanns massor av rulltrappor, vilket min fem åriga son älskar att åka, vi hade fikat och han ville så gärna åka en gång själv. Jag hade mitt kaffe kvar och kunde se honom hela tiden där jag satt. När han klev på rulltrappan, var där en kvinna som såg att han åkte ner själv. hon tittade bakåt och framåt för att se den vuxna. Det gör mig glad att någon reagerar, för han kunde ha stuckit iväg utan lov. Nu såg hon att han sprang direkt till mig och det verkade som hon förstod att jag sett honom hela tiden.
Mitt svar på din undran blev långt!
Ha det så bra och tack för en härlig blogg!

Jag tillrättavisar andras barn på jobbet (är förskollärare), men även barn och ungdomar som jag möter ute. Är föräldrarna med och ser tycker jag nog att det är deras sak att säga till. Ser de inte kan jag säga ifrån.

Du har alltid så kloka och vettiga åsikter och jag håller absolut med dig i det du skriver. Jag tycker det är viktigt att det ställs rimliga krav på barnen och att de tidigt får lära sig rätt och fel och jag tror på att barnen ska få ta ansvar som en träning för framtiden.

Åh, vad du är bra Carola!! Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg och förstår att det finns andra som funkar som jag.
HEJA HEJA!!