Innehåller reklam och annonslänkar för Cellbes

 

Jag hatar ju att frysa, det gör mig deppig, sur och trött. Därför är jag nu på spaning efter varma kläder:) Jag bor i ett gammalt dragigt hus, med kalla golv och fönster som inte är helt täta, med katter som ska ut och in hela tiden och då gärna stå och fundera varje gång om de verkligen ska gå in/ut;) Lägg till att jag inte är den som drar upp värmen, utan vi har mer svalt än varmt inne. Man kan alltid ta på en tröja och ett par tofflor:) Här kommer några värmande plagg:)

Den här fleecejackan har jag i rosa, och nu när den var nedsatt (är nedsatt) så passade jag på att skaffa en grön också! Min rosa har jag ofta som en slags skalplagg under en höstjacka för att stärka upp. Den gröna ska jag bara ha för att mysa in mig i ♥

Den går ner över rumpan och har huva och bra fickor, världens bästa fleece! Finns i många fina färger. Jag har haft fleecejackor sen de kom på stenåldern:) Då var de skitfult mönstrade, allt var faktiskt skitfult mönstrat på dåtiden, plus att de var vida och fyrkantiga, inte vackra, men ack så sköna. Ingen är mer tacksam än jag över att den tiden är förbi och att en fleecejacka i dag är enfärgad och mer som en teddybjörn. Man ska inte underskatta själva goset:)

Jösses vad jag älskar den här!

 

Vill man ha en ännu längre modell kanske den här är lagom?

Kanske en lång finstickad cardigan med dragkedja? Den här tycker jag var riktigt snygg! Klassisk på nåt vis, eller hur?

Den här långa cardiganen har jag på mig just nu, den är ljuvlig, och den är alltid på avvägar:) Mina tjejer ser den och lånar den, och det förstår jag! Den har huva, och eftersom det drar från en fönster i vardagsrummet, precis där jag brukar sitta, så är huvan guld. Bara dra upp och så är det slut på frysandet:)

Jeansen är rejält nedsatta nu, de är höga i midjan, stretchiga så det känns som man har mjukisbyxor på sig, nästan i alla fall. Finns i både smala, normala och bootcut, och flera färger. Det här är en modell jag gillar och trivs i så jag har flera par.

Kängorna har uppdaterats till den här varianten:

Med dragkedja på utsidan, det var ändå lite nytt? Jag tror aldrig att jag haft det någonsin. Rieker är de skönaste kängor jag haft, de ser jag fram emot att kunna börja använda till vintern igen, för de är dessutom skitsnygga:)

Den här tröjan är i det supermjuka materialet som jag älskar, som är en blandning av återvunnen polyester, viskos och elastan. Den är tunn, mjuk och mysig. Extra plus för att polokragen ser lös och skön ut. Färgen gillar jag också, den är varm den med:) Finns andra också.

Apropå färgen….

Såg den här kappan  nu och blev helt förtjust, visst är den väl superfin?? Jag borde verkligen ha ytterplagg i annan färg än svart, för det är ju förutom trist även en usel färg på vintern, man syns knappt.

Jag hittade massor av mysiga fina plagg nu, och ser att Cellbes har upp till 25% rabatt på byxor och jeans, och en himla massa fint på sin AutumnDeals.

Glöm heller inte att kolla in outleten, det är där man hittar de där godbitarna man kanske gett upp hoppet om, men så plötsligt finns de där:)

Här hittar ni till hela härligheten ♥

Det här med att skjuta upp saker, prokrastinera, samtidigt som tiden går snabbare och snabbare, det är inte min grej alls.

Lägg till ett regnkaos uppåt landet och det blir knöligt med det mesta, låt mig förklara:)

Jag går ju en kurs, ingen blir förvånad eller chockad över det:) Inte heller att det handlar om skrivande antar jag. I helgen ska vi ha närträff på plats i Hola, som ligger utanför Kramfors. Just där har det regnat ohemula mängder, så pass att jorden tackat för sig och vattnet tagit de snabbaste vägarna. En morgon när jag slog upp instagram såg jag att en av mina före detta kursare som bor i de krokarna lagt upp en video på en väldig oframkomlig väg. Den var liksom tvärt avhuggen och där det tidigare var asfalt och väg var det nu en skummande flod. Oj då, så att säga. Järnvägen har fått massa stryk och det har hängt i luften både räls och planer:)

Hola blev avskuret från resten av världen. Och det har varit, och är väl fortfarande, inte helt säkert att det kan bli av en träff, men mest troligt ändå. Jag hade skjutit på att boka tåg, för jag hade funderingar på att köra, sen sa nån att det går utmärkt att flyga och att det är typ en kilometer att gå då. Det är ett bök utan dess like att ta sig härifrån och dit, det är ett som är säkert och när flyg plötsligt blev nästan enklast började jag vela. Men priset sa sitt och det fick bli tåg.

Förra gången jag pluggade här, det borde vara tio år rätt precis, klev jag på tåget hemma i Uppsala, klev av fyra timmar senare i Kramfors, tog en buss en bit och sista biten blev det anslutningstaxi. Nu? Jomen alltså, det är minst ett byte på varenda tåg jag kan åka. Kanske inte nattågen men då vet jag inte var man står för de tar ju lika lång tid som att köra bil fram och tillbaka, nästan.

När jag ska hem på söndag finns det ingen buss därifrån, och jag väntade tills vi hade kursträff idag för att veta hur de andra tänkte göra. Nu löste det sig så att jag blir upphämtad i Kramfors av ett par kursare, och kan också åka med dem tillbaka:)

Men det blir en riktigt earlyfuckingbirdy morgon, tåget går från Uppsala 4.28 …. skjut mig! Det går inte ens några bussar den tiden. Innan jag bokade frågade jag Robban om han kunde skjutsa mig, och det lovade han. Annars hade jag fått be syrran, eller tagit min bil och ställt den ”nånstans” i stan, eller en taxi men det är så ovärt dyrt. Über kan man ju inte lita på, rätt vad det är har de avbokat körningen, så de går bort. Cykla kan man såklart, men det tar iaf 45 min, och med en övernattningsväska…? Njä;)

Jag ska upp dit på flera träffar, och kanske får det bli så att jag åker kvällen innan. Men, då fanns det ju inget tåg som gick vettigt utan jag skulle åka vid tio och vara framme vid sju-ish. Helt stört. Dessutom så vet jag inte vad SJ håller på med i sin bokningsservice? Men tåg tillkommer och försvinner från minut till minut. Priset ändras. Det jag höll på att boka för runt 450kr kostade i utcheckningen 700kr? Tåget jag ville åka hem, fanns inte alls med om jag kollade på webben, men i appen? OSV. Till sist bokade jag, och det blev under femhundra per resväg.

Jaja, SJ är inte vad SJ varit. Vet inte ens om jag åker med dem, det ska ju bytas i Sundsvall, eller Gävle, och hit och dit. Ett byte på väg upp och tre på väg hem. Sjukt.

Menmen, vi får väl se, det är ju inte helt klart att de är färdiga. Jag erkänner villigt att det också känns en aning obehagligt att veta att järnvägen gick sönder, för när de sen lagar så vet man aldrig hur de gör. Idag finns det ju exakt noll yrkesskicklighet på så många ställen, det tas genvägar och ska sparas pengar. Jag försökte välja plats med katastroftänket:) Mitt i vagnen kändes rätt ok? Eller? Nej, jag vet inte var jag sitter, mer än att det är vid fönstret, för JAG SKA SOVA det som sovas går, och vägrar vakna till för att nån springis ska förbi hela tiden:)

Nu har jag lite lätt ångest över att försova mig på fredag:)

På fredagkväll kommer Novalie hem från England, och det känns inget vidare att missa det. Jag har saknat henne länge nu, och de där två extra dagarna kommer kännas onödigt långa. Hon har tillbringat mer tid i England än hemma i år, men nu verkar det som att hon tänker sig stanna ett tag. Hoppas jag iaf:) Hon har ju sin pojkvän där, så jag fattar att hon vill vara där, och så länge hon inte har något som tvingar henne att vara här så är det ju lite bara att köra. Hon vill iaf inte flytta dit säger hon, utan det är mer han som kommer flytta hit isf.

När jag klagade lite för henne att jag inte skulle vara hemma, sa hon: Men du kommer att komma hem till ett skinande rent hem, mamma:)

Hon älskar att städa och när hon var hemma sist tvättade hon vartenda litet plagg och textillapp, alla bottnar syntes i alla tvätttunnor och det var spit shining överallt:) Jag har försökt hålla det så, men med de här jäkla grisarna man bor med är det inte lätt;)

Bild från Norberg:)

Jag skulle få spunk av att bo vid en dammlucka! Vilket jävla oväsen det är! Men väldigt vackert:)

Min syrra drog till London idag, rackarns tidigt det med;) Hon är där med jobbet i nåt, nån konferens eller vad det nu är. Om inte jag ska med så kommer jag inte riktigt ihåg;) Jag ska hämta henne på Arlanda på onsdag natt, runt ett. Om jag fått resa iväg varje gång jag hämtat eller lämnat på Arlanda i år så hade jag knappt varit hemma tror jag:) Jag vet inte HUR många vändor dit det blivit:) Jag ska förhoppningvis komma iväg snart jag med, men vill inte jinxa det, så säger inget;)

Idag har jag faktiskt inte gjort jättemycket, men ändå haft fullt upp hela tiden, visst är det lite märkligt ändå? Jag hade ju kursträff med dels lektioner och dels diskussioner, och förutom det även egen skrivtid, så det har jag gjort förstås. Städat köket … ingen stor surprise där heller;) Men behövde inte laga mat för det ville Robban göra idag, han är ledig måndagar.

Han är duktig på det, och vi åt en utomordentligt god köttfärssås och spagetti. Medan han lagade passade jag på att gå en långpromenad med Doris, givetvis började det regna på vägen hem, plus att det mörknade jättefort, det märks att det är höst. Jag ska nu sätta mig och se vad internet kan erbjuda mig i form av stickade tröjor, gärna med huvor, för jag fryser. Och är det något jag avskyr så är det att frysa, det finns inget försonande i det alls. Sen ska jag skriva manus för några filmer som jag ska spela in, fortsätta skriva på min fantasy och kanske också se några avsnitt av Supernatural och virka:)

Men först ska jag utfordra Jamie som kom från fotbollsträning nu:)

Hörs snart!

 

Goder afton:)

Den här helgen går inte till historien som någon wow-grej direkt:) Men lugn och skön!

Fredagen började med att jag fick sms från Jordan om jag kanske kunde hämta honom? Hans skola hade bestämt att de skulle spela minigolf och brännboll, men kanske glömde de den lilla detaljen att kolla vädret. Det var monsunregn, hällde ner. Han var ju blöt in på bara skinnet för givetvis tar man som sextonåring cool tonårskille inte med sig någon form av regnkläder;)

Jag blev blöt bara jag gick från huset in i bilen:)

Jag hämtade upp honom, han fick sitta på en plastsäck och handdukar, och körde hem honom. Eftersom jag inte käkat frukost innan så gjorde jag det medan han duschade och bytte om, sen fick han ta bussen tillbaka. För det var ju det, de skulle tillbaka till skolan. Alla var ju helt genomsura. Funkar ju inte att sitta i plugget i våta kläder.

Sen gjorde jag mig i ordning för att åka in till stan, med buss. Jamie har på skolans initiativ, gjort en adhd-utredning, och nu skulle vi få utlåtandet.

Han har det jobbigt i skolan, men jag har aldrig trott att det beror på någon diagnos, utan mer om att han är en omogen liten kille. Han fyllde fjorton i somras men allra helst vill han bara vara ute och leka:) Vilket jag tycker är helt underbart! Att han vill hänga ute med kompisarna, spela fotboll och typ leka, det är fantastiskt. Man ska passa på att vara liten och barn så länge man bara kan, för sen ska man vara vuxen i resten av sitt liv.

Vi har träffat en supermysig psykolog ett par gånger nu, och svarat på massa frågor. Hemma är det inga problem, mer än de helt normala, ingen är speciellt förtjust i att plocka ur/i diskmaskinen, städa rummen edyl. Inte märkligt alls. Men i skolan är det tufft. De har grejat med olika åtgärder, försökt anpassa och flyttat runt honom med dels en personlig assistent, som jag tyckte var toppen för honom, dels satt honom i nån specialklass, vilket var katastrof, det enda han vill är att vara med kompisarna ju. Det har inte funkat bra med nånting, men nu verkar det som att det är bättre. Den här terminen har iaf börjat med nästan 100% närvaro, till skillnad från tidigare då det varit mycket skolkande. Skolan är helt inställda på att han har adhd, och jag har varit lika inställd på att han inte har det, men ändå börjat fundera. Grejen är, och nu får ni skjuta mig om ni vill:) Men jag tror inte på Adhd. Jag tror det är mer av en personlighet, vilket också psykologen bekräftade. En personlighet som i dagens samhälle inte passar in, det finns ingen plats för sådana personligheter, vilket är sjukt. För hundra år sen hade Jamie slutat skolan och fått gå i lära hos nån, och sen jobbat hårt hela dagarna. Det hade varit en bra grej.

Idag ska allt diagnosticeras och jag gillar inte det, det blir slentrian i det och de som på riktigt har neuropsykologiska problem blir undanskuffade när precis ALLA ska ha en diagnos, som man sen kan skylla på, skylta med, gömma sig bakom. Var och varannan av mina vuxna bekanta gör utredningar och får en adhd-diagnos och plötsligt får de en förklaring på exakt allt som varit stökigt i deras liv. Good for them, men jag tror kanske att det också handlar om klassisk överföring, att man liksom passar in allt i den här adhd-mallen. Psykologen var också tydlig med att vi alla, ALLA, har drag av adhd.

Nåväl. Svaret vi fick var att Jamie INTE har adhd, han är en väsentligt frisk tonårspojke med viss problematik i skolan. Vad tycker du om det? frågade psykologen Jamie som var nöjd med det, han hade inte funderat alls över det innan skolan började påtala det, då som en sanning nästan. Vad tycker du? frågade han mig, och jag sa att jag inte var förvånad, att jag tvärtom blivit förvånad om han satt en diagnos. För mig är Jamie lik de andra ungarna, varken bättre eller sämre, med den lilla detaljen att han är yngst av nio, och alltid varit ett jäkla charmtroll. Han har charmat sig ur varenda situation som uppstått:) Han har blivit en mästare på att glida undan tråkiga saker. Därifrån till en NPF-diagnos är det rätt långt ändå.

Han tycker det är skittråkigt i skolan, och jag håller med, även om jag försöker peppa såklart, men innerst inne suckar jag ljudligt åt allt de måste lära sig, över sättet de lär sig på, och hur jäkla mycket akademiskt skit det är redan från låga åldrar. Jag kan inte minnas att vi satt och analyserade texter eller händelser, vi lärde oss bara att det hänt. Inte fan satt vi och analyserade vad som hände den där dagen i dimman i Lützen när Gustav II Adolf stupade, eller vad som ledde fram till det, hur den som dräpte honom tänkte och kände före och efter, genusperspektivet på händelsen och så vidare? Nej, det var mer: Han kom vilse i dimman och blev skjuten till döds.

Jag får utslag i nacken av analyser, hatar det så innerligt och det dödar effektivt det roliga med att lära sig saker.

Nu hoppas jag att det upplägg som skolan kommit fram till med Jamie, kommer att funka. Han har fått ta bort en del ämnen som han inte kommer behöva, för att fokusera på kärnämnena och lite annat. Vi siktar på att han ska ha betyg i alla ämnen. Men jag tror att de kommer bli en aning besvikna. Det är ju enklare med nån slags mall, nu finns inte det. Jag gillar hans mentor massor och de har verkligen försökt, så jag har inget ont att säga om skolan.

Det här gick snabbt, psykologen sa att vi om behovet uppstår framöver, så är det bara att söka tillbaka. En lite lustig parantes är att jag precis lärt mig att dyskalkyli som jag ju har, faller inom spannet NPF. Så JAG har alltså en sån diagnos;) Fast jag har nu inte ens bemödat mig om att skaffa mig en officiell diagnos, men jag vet ju, och det räcker gott för mig.

Vi åkte hem, och sen satt jag och läste i solen resten av dagen. Jag har varit seg som tusan några dagar nu, och inte orkat ta mig för nåt alls. Igår, lördag så var jag iofs ute och plockade tio kilo blåbär och rensade och paketerade de sen, men förutom et har jag mest bara läst. I går kväll droppade messen in från kompisarna på stan: Är du ute i kväll?/Ses vi på DogBar?/Vad gör du? osv:)

Det var Kulturnatten i Uppsala igår, nåt som folk älskar men jag inte riktigt förstår mig på ska väl erkännas. För mycket folk, det väntades runt 100.000 människor, och det är massor av aktiviteter överallt. Jag kan omöjligt sortera:) Det enda jag någonsin velat se, och som inte längre är med, är tornerspelen med riddare:) När inte de kommer, så skiter jag helst i det jag också.

Jag plockade mina blåbär, läste min bok och sen, när jag stod och borstade tänderna så insåg jag att jag plötsligt inte såg normalt. Va? Nä? Men jo, ett migränanfall in vardande:/ Jag svalde några tabletter och gick och la mig direkt, och det blev aldrig nån huvudvärk av det. Men däremot ett litet bubblande illamående och obehag. Eftersom vi idag skulle åka och ta hem husvagnen så kunde jag inte ha migrän, det var uteslutet så jag hoppades innerligt på att vakna frisk.

Det gjorde jag:) Ingen huvudvärk direkt, mer ett dovt molande, och lite åksjukefeeling och Jimpa och syrran dök upp vid tio och vi drog iväg. Solbrillor på för jag blir känslig för ljus och det är ju dumt att trigga igång nåt. Vi var oroliga över vädret, men det var uppehåll hela tiden:)

Bara ta tag i det och börja. Lik mysigt som det är att sätta upp det, lika vemodigt är det att ta ner. Nu är det definitivt slut på sommaren och det är väldigt långt till nästa sommar.

Vi packade in bord, bänkar och kylskåp i lokalen, lekte Tetris som alltid:)

När vi var färdiga, det tog bara en timme och 40 minuter! , såkäkade vi godaste lunchen som Jimpa fixat, räkmackor, med fika efteråt:) Med en utsikt:

Förr när vi hade det gamla förtältet så tog det oss timmar att slå upp och ner, och det var så jäkla tungt. Nu går det på ett kick:) och det är så otroligt skönt.

Så var det dags för avfärd. Himlen speglar känslan;) Fina vagnen!

Nu får platsen stå där och vänta på oss några långa månader.

Hemfärden gick fint och även att få av vagnen från dragkroken, det är såklart enbart för att Jimpa är med, annars fastnar den varenda jäkla gång;) Rullade min vagnen och nu ska det fixas lite innan den dras ut för vintervilan.

Syrran och jag gick en promenad med Doris och sen hamnade jag i soffan, rätt seg, rätt trött, ganska off och med en molande huvudvärk av det milda slaget. Förhoppningsvis försvinner den när jag får sova nu.

Och det ska jag snart göra:)

Vi hörs snart:) Natti natti!

I söndags åkte Corrinda hem till Bromölla, lika tråkigt varje gång, och nu är det ett långt tag innan hon kommer igen. Hon pratade om Halloween så vi får väl hoppas på det.

Jag och syrran körde henne till stationen och parkerade sen och tog en långpromenad i Uppsala. Det är inte allt för ofta man gör det. Jag går oftast till och från något nere på stan, typ tandläkare och sånt. Eftersom våra politiker hatar bilar och tar bort alla parkeringar som är vettiga plus att de gör om så att man inte får köra på vissa gator, så är det hopplöst att göra sina ärenden i city. Då tar man bilen till valfritt köpcentrum i stället. Hittar man en parkering är den svindyr, men just söndagar och en bit utanför city är det gratis. Då kan man passa på:)

För er som känner till Uppsala, så ställde vi bilen på Väderkvarnsgatan och tog oss sen mot Fyrisån, och på vägen där gick vi förbi en lekpark som jag inte provat, KlosterParken. Jag är måhända 50+ men det stoppar mig inte från att leka om tillfälle ges, och faktum är att det finns ett helt gäng relativt nya lekparker som är himla fina. Här har jag gått förbi många gånger men aldrig haft tid, eller rätt sällskap, för att kolla in den. Men nu gjorde vi det.

Den ligger på Klostergatan, och utan att ha googlat mig till det så killgissar jag att det förr låg nån form av kloster med trädgård här.  Jag SKA googla för sånt här gillar jag, men har inte hunnit.

En Tidsmaskin mötte oss och det var inte helt lätt att klämma in sig två vuxna, men det gick:)

På insidan kan man välja vilket århundrade man vill åka till och för säkerhets skull ville vi ju vara båda där inne innan vi började skruva, man vet aldrig, och tänk så trist att hamna i vikingatiden utan syrran! Massor av reglage och grejor att skruva på:)

Sen klättrade vi in i nåt hus som visade sig vara ett fängelse, komplett med tunga järnkedjor fastbankade i väggen, men om man vill låsa fast någon mer permanent får man ta med eget lås:)

Min vrist passade perfekt 🙂

De här husen var väldigt trevligt även för vuxna, eller långa barn, för de är höga i tak inomhus, så man behöver inte ducka utan kan stå rak. Efter att ha klättrat runt och tagit mig ner igen, så gick vi till sjukhuset. Där inne låg det en stackare som man kund eöppna en lucka i bröstet och titta in på hjärtat. Han skor stod under sängen och det fanns en rockhängare, och på baksidan står en kärra, redo att transportera honom vidare, i vilket skick det än är;)

Sanningen att säga såg han rätt risig ut, men vem vet? Vägg i vägg låg Apoteket, med massa medikamenter som kanske kunde hjälpa upp statusen för killen i sängen. Alltså, det var så välgjort och fint! Allt var uttänkt in i minsta detalj och i ett hörn stod en kittel och kokade, med grönt ljus och bubblande ljudeffekt.

Man kunde öppna en del, och en del inte

För att kunna betjäna kunder bakom disken var man dock tvungen att vara en aning mindre än vad vi är, skulle gissa på att runt en meter är perfekt:) och gärna inte så omfångsrik heller;)

Kolla kullerstenarna också, som sagt, väldigt detaljrikt och naturtroget. Medeltid absolut. Det var barn och lekte i värdshuset, som inte pratade svenska, och de tittade på oss som att vi var helkonstiga. Inte för att det hade hjälpt om de förstod vad jag sa, för det var ju lika märkligt det. ”Vi ska bara kolla lite.”  Men jag vågade inte fota, för de var liksom i vägen.

Man kan i alla fall få kött grillat över öppen drakeld på det här värdshuset, inte fy skam, en delikatess har jag hört:)

Det fanns en liten klosterträdgård och en kyrkoplats med Jesus och Mariabilder också, så fint så. Och en stupstock, ingen medeltid utan en stupstock!

Idag när alla lekparker ser likadana ut, med underlag som är typ gummi eller fuskgräs så kändes det här uppfriskande och ”äkta”. Nej, om du är liten och sitter i rullstol så kommer du inte in i husen, men allt kan inte anpassas efter alla. Vi har många fina lekparker i Uppsala som är tillgängliga för alla. Den här, not so much, så undvik den om ni har de behoven.

Jag hade älskat att leka här när jag var liten! Fasen, jag älskade den nu med, och i mitt huvud började det genast snurra Dick Turpin-knopar för att göra fast min häst i järnöglorna, och jag kunde nästan känna doften av drakgrillat kött och mjöd:)

Vi gick vidare, efter att ha testat alla hus och alla fick MVG.

Fyrisån är alltid vacker, jag tycker om att ha en å som går tvärs genom stan, även om det ibland innebär att man får gå några extra meter för att komma över den.

Vi gick mot Domkyrkan, diskuterande vilken ängel det är som står på taket, båda tänkte att det var ärkeängeln Gabriel men jag kund einte låta bli att tycka att han såg ut som en tjejängel. Men en googling senare visade det sig att Gabriel bara hade tjejkläder på sig. Jag antar att alla änglar, manliga och kvinnliga hade långa särkar på sig på dåtiden? Jag som just nu har en manlig ängel som huvudkaraktär i min bok kan meddela att det har de inte i nutid. Min ängel har skinnjacka och läderkängor:)

Men det är Gabriel som står här och beskyddar Uppsala. Tack Gabriel.

I skolan på min tid fick vi lära oss att kyrkan är 118 meter lång och 118 meter hög, men med tiden har antingen kyrkan vuxit eller så har man blivit bättre på att använda tumstock:) för det stämmer tydligen inte längre. Men spela roll, jag kör på det ändå:) Jag tycker om kyrkor, det är mäktigt och pampigt och bara tanken på hur de byggde dem får det att svindla. Hur är det ens möjligt liksom?

Det var länge sen jag var inne i den, och jag skulle väldigt gärna vilja gå både upp i tornen och ner i gravkamrarna, men det är inte direkt tillåtet för jämnan. Tror att det möjligen är tillåtet under Kulturnatten som är på lördag, så ska kolla det. Men orkar inte stå i kö i evigheter. Om nån känner nån som kan låta mig slinka in/upp/ner så lägg ett gott ord för mig:)

Grejen med att gå upp är i och för sig att jag är förbannat en aning höjdrädd och vet inte om jag skulle våga:)

När jag gick i skolan och man skulle lära sig en massa om sin stad så var alltid domkyrkan. min favorit, den och Gustavianum, för den anatomiska teaterns skull:) Här inne i kyrkan ligger Gustav Vasa, tror jag, men han har iaf ett eget kor, med avbild och den har två högerfötter. Eller om det är två vänsterfötter? Hm… oklart, men samma fot två gånger iaf. Jag var ett tag i min liv väldigt inne på att bli guide i Uppsala:) Blev inte det. Heller:)

Från domkyrkan gick vi upp till Pelle SvanslösParken

Tror det är samma företag som gjort den som Klosterparken, och den här är lika fin den. Men inte riktigt lika enkelt att klämma in sig om man är vuxen:) Vi började med att trampa runt på en sån där vedervärdig karusell, fyra varv och man är förutom trött i benen även yr en halvtimme;)

Här bor han, Pelle, på Åsgränd.

Hans hus högt ovanför takfönstren:)

Det var folk överallt som jag ville undvika, men lekparken var väl värd ett besök, trots att jag inte kan visa er bilder! Här konditoriet:) På baksidan polisstationen:)

Alltså det är så gulligt! Så fint gjort och jag blir så glad att se sånt här.

Finast av ALLT var ändå den här bussen till Skogstibble:

Så fin, så fin, så fin:)

Det började skymma lite nu så vi drog oss mot bilen, via slottet. Här har vi tre Uppsaliensiska landmärken i samma bild: Slottet, Gunillaklockan och Domkyrkan.

Det är uppförsbacke hit, givetvis eftersom när slottet byggdes skulle det enkelt kunna försvaras, men det är trögt att gå upp:)

Jag kom upp och efter att ha gått över borggården talade min fot om att den inte gillade läget. Trots hårt lindat bandage hade jag tväront, från ett steg till ett annat, och haltade på värre än vanligt. Stod och stretchade lite, och kom underfund med att om jag vinklade ut foten långt åt sidan så gick det an, så det gjorde jag. Vi tog oss ner för baksidan, riktigt brant där också, och sen kom vi till Svandammen, där inga svanar längre bor. De som bodde här förr var vingklippta och det var väl inte så snällt kanske. Sen de dog har inga nya flyttat hit av egen fri vilja.

Tacka fan för det, det kryllar av råttor och av nån anledning ser den skabbig ut. Jag vet inte varför, och jag kan inte peka på något som egentligen är annorlunda.

Men den är ändå fin, på sitt vis.

Tillbaka över Fyrisån, nu vid Islandsfallet. Bron som politikerna inte längre låter oss köra över, utan hänvisar till Tullgarnsbron som fastnat ungefär tusen gånger på det år den varit öppen. Jag trodde i min enfald att vi skulle få TVÅ broar, som därmed skulle avlasta varandra men borde ju insett att så smarta är de inte. De hatar ju som sagt bilar.

Jag hatar politikerna i styre och så var det med det:)

Det här är slutdestination för forsränningen på sista april, ner för fallet. Fortsätter man kommer man efter ganska länge till sjön Ekoln.

Nu traskade vi på, via centralstationen och upp till där vi parkerat. Det var en bit längre bort än här, men det här huset gör det nog inte ont att bo i:) Om jag fick bestämma skulle vi inte bygga mer moderna hus än det här i innerstan.

Men jag får inte bestämma och det innebär att allt skit som byggs ser ut som … ja skit. Modernt skit.

Jaja, jag älskar mitt Uppsala hur det än är, det är inte stadens fel att det finns idioter till politiker, och förhoppningsvis står stan längre än de lever:) Men det är inte säkert för hur de håller på nu!

Nu ska jag sova snart, men måste röja upp det sista i köket först:)

I morgon är det skrivpass med min kurs igen, och det ska bli så roligt:)

Ha det gott, hörs snart! Natti natti:)

Ibland undrar man ju varför man försöker göra sig snygg i flera timmar, man väljer outfit noga, och lägger tid på smink och hår. När jag sen, en sån kväll som i fredags när jag gjorde mig klar på exakt femton minuter, fick flera komplimanger om att jag var fin:D

Helt jävla uppenbart är det ingen större idé att försöka, det blir liksom inte bättre än vardagslooken:) Jag hade inte ens ordning på håret, det hade jag satt upp löst och fluffigt med en uttöjd hårsnodd:D Ska sluta försöka:)

Mitt nya hårknep är – senilbrillor! Alltså läsglasögon, hatar det, men det är tur att de finns, för fy farao vad det suger att inte se bra. Jag har ju ofta solbrillorna i håret men det är lite fånigt på vintern, men nu blir det de här:)

Ja bilden blev lite såhär:) Jag skulle fota min orkidé i fönstret, och hade tydligen framkameran vald, ljuset vid fönstret var fint så jag försökte se normal ut:) Vanligtvis när man råkar öppna kameran och ser sig själv är det ju typ underifrån, med fjorton dubbelhakor och en slö blick;)

Orkidén är superfin!

Eller nja, men den är fin:) Den är egentligen Corrindas som hon fick när hon slutade på sitt jobba för att börja plugga men eftersom den inte blommade, och barnen tror (verkar iofs vara många som delar den tron) att en orkidé som slutat blomma aldrig gör det igen. De vilar sig ju bara, så kommer de igen, nån gång. Jag har nog bara den här och en till kvar nu, men jag hade flera som jag faktiskt kastade för några år sen, de var säkert femton år gamla eller så, de hade verkligen gjort sitt utan att få det minsta omvårdnad. Nu behöver jag köpa nya:) Jag älskar dem, de är vackra när de blommar och ser lite rufsiga ut när de inte gör det.

Jag har lite update om Sellman också.

I söndags lämnade vi ju ett brev i ”elaka kattens” brevlåda eftersom de inte var hemma. Och på måndagen när jag satt ute och hade kursmöte via datorn så kom mamman i huset och vinkade vid grinden. Vi pratade sen länge och hon var supertrevlig och förstående. Hon tyckte ju inte att det var ok att Sellman blev skadad, och skulle prata med sin sambo om kastrering. Vi bytte telefonnummer, och sen ringde sonen i huset, och vi pratade också. Vänlig och trevlig och förstående. Grejen i det hela var ju att pappan är muslim, och tycker att alla är perfekta som Gud skapade dem. (Gud?) Jag påpekade att jag förstod hur han tänkte, men att det är lag på att okastrerade katter hålls under tillsyn, vilket då skulle innebära att deras katt behöver stanna inne, eller gå ut i koppel. Eller kastreras. Mamman och sonen var helt inne på min linje, och jag hoppas att pappan också kommer till samma insikt.

Jag hoppas nu på att få ett sms med besked om att katten är kastrerad. Givetvis visste de inte om att han slogs, för hemma var han ju värsta gullegrisen, såklart:D

Sellman mår bättre, men tassen är inte läkt och han haltar, men det verkar inte infekterat i alla fall. Ögat vete fasen hur det är med, men det ser skapligt ut. Örat är ju sönderrivet och trasigt men läker. Hela han är full av sårskorpor som jag pillar bort och han njuter av att jag gör det, de kliar säkert. Han är orolig och ängslig, sover gärna inne hos mig men har varit ute på sina vandringar. Det tar emot som fasen att släppa ut honom men han blir så deprimerad av att inte få gå ut. Så här låg han i min famn länge, med en tass på var sida som en omfamning och huvudet på min mage. Mjukt och varmt;)

Jag försökte skriva men det gick ju inte alls. Och då får det vara så. Man gör ju allt för de här djuren ♥

Idag har jag gjort ungefär ingenting. Jag sov skitdåligt, hade glömt ta mina CBD-droppar och det märks skillnad, sen är det ju fullmåne-ish, som alltid stökar till min sömn. Jag var vaken vid sju, men somnade om vid halv nio kanske, och sov ett tag till. Sen har jag mest suttit i solen och läst. Jag vet, det är lyxigt, men det innebär att allt jag skulle göra idag måste göras i morgon:) Men det är det värt, för att carpa sol är viktigt, viktigare än någonsin eftersom de här dagarna snart är förbi.

Jag kunde sköta en del ute, vi ska ge respons på texter och de har jag läst igenom, lite mail och sånt kan också fixas ute.

Träna skulle vi göra också, men inte förrän halv åtta, och det är så jäkla ovant att träna på kvällarna! Måste hitta ledare med bra pass dagtid så jag får tillbaka mina rutiner. Jag skulle också till biblioteket för att hämta bok, men vet inte hur jag kollade öppettiderna, men hann inte. Även det får ske i morgon. Då har jag kursträff, ska göra en massa administrativt arbete, påbörja nya videos och hinna med en promenad till bibblan. Görbart.

Hämtade upp syrran vid sju och så drog vi för ett pass multifys. Det duger, är en bra ledare, men jag saknar mitt vanliga. Igår körde vi på egen hand, med uppvärmning på löpbandet först. Jag höjer upp lutningen till max och sen går jag snabbt, det är jobbigt:) Sen är vårt måndagspass olika övningar med femton repetitioner per sida, gånger två:)

Och eftersom jag läste att tio knäböj i timmen under åtta timmar, var likvärdigt med 10000 steg, så klämde vi in femton knäböj mellan varje övning:) Idag gjorde jag tio knäböj vid ett tillfälle under dagen;) men i multifys-passet var det flera.

Jag har ju haft exakt noll karaktär på länge nu. Alltså noll. Ihop med klimakteriet blir det ju ännu sämre, och även om jag inte blir tjockare och tjockare, så är jag inte det minsta nöjd med hur jag ser ut. Stabilt för tjock, kan man säga. Jag vet att det finns de som har mer fluff än vad jag har, och jag vet att jag klarar mig som normalviktigt enligt BMI, men det är inte grejen. Jag avskyr att magen slår emot låren när man sitter, eller tar emot när man ska knyta skorna, eller veckar sig i tjocka valkar när man ska göra saker. Hur andra ser ut skiter jag i, jag noterar det oftast inte, men JAG HATAR att inte känna mig bekväm i min egen kropp.

Kläderna sitter som skit också. Med andra ord måste jag ta tillbaka kontrollen över mig själv. Jag kommer inte sluta dricka öl;) det är ett som är säkert, men man kanske inte kan både dricka öl, äta massa godis och skräp och dammsuga skåpen efter vad som helst som är onyttigt:/

I går och idag gick det utmärkt, med vanliga kvargochblåbär-frukosten, omelett till middag och fruktsallad till fotbollen.

Och kaffe och björnbär till mellis. Alltså min björnbärsbuske levererar så mycket bär! Helt otroligt!

Fotbollen var som ett skämt, en värdelös match som slutade med 2-0 förlust mot Kosovo. Kritiken efteråt var inte nådig, och den är ju befogad. Vi har aldrig haft så kompetenta och skickliga spelare, men gör absolut inget av det. Blir det inte bättre än det här blir det inget VM, men än lever hoppet. Jag såg ju inte matchen i fredags men den verkar inte ha varit speciellt kul den heller, rent fotbollsmässigt. Den slutade 2-2, så inte en vinst där heller.

Tillbaka till den usla karaktären. Jag vet att om jag bara kommer tillbaka på banan så brukar jag komma in i ett bra flow, där jag inte ens är lockad av chipsskålen, utan lugnt kan ta en kopp kaffe, eller bara dricka vatten. Jag låter hungern vara en del av dagen, inte så att jag går runt och är svinhungrig, men jag äter inte heller hela tiden. Och när jag äter så försöker jag välja vettiga saker, som kokta ägg till mellis, eller lunch, istf en ostmacka. Middag blir det alla äter, men jag slevar inte på massor av pasta och ris utan försöker tänka protein. Det är bara det att innan man kommit dit så vill jag bara ha allt som är onyttigt, gott och tomma kalorier:D

Så dumt ju:D Jag tror jag ska börja med att registrera allt jag äter igen, det brukar vara ett bra verktyg, man får ett visuellt kvitto på vad man faktiskt äter och vad för slags näringsämnen det är, och vad det innebär i kalorier. För till syvende och sist så handlar de ju som alltid om kalori in/kalori ut. Det måste vara fler ut än in. Och att röra på sig. Jag promenerar mycket nu, men får ju hela tiden så ont i foten:/

Jaja, nu ska jag ta och krypa ner under täcket, och försöka sova. Få se hur det går, månen är full-ish som sagt.

Men hörrni, vi hörs snart!

Förresten – jag frågar er nu, jag fick en önskan om att spela in vloggar, och rörligt material på Youtube. Är det något fler av er vill se? Vad är det i så fall som skulle vara intressant att se? Det tar en massa tid, speciellt när man inte är van vid att filma vardagen, men om det är något fler vill så kan jag absolut försöka mig på det. Det är kul:)

Ni får också väldigt gärna berätta om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om:)

Men nu – sova! Natti natti 🙂

Jamen jösses vad snabbt det går. Jag veeeeet! Jag säger det hela tiden men blir ju så förvånad. På nåt vis känns det som veckorna består av måndagar (Åh, en ny vecka, shit vad långt det är till helgen!) sen kanske en Übersnabb glimt av onsdag ( oj, redan onsdag?) för att sen bli fredag (Ah najs, hela helgen framför en!) och vips är det måndag igen.

Det är mycket nu i början av hösten, som det ju är:/

Nåväl, vad har hänt sen sist då? Massor.

I torsdags var det strålande väder, helt underbart. Jag satt ute och redigerade på förmiddagen, sen fortsatte jag sitta ute på skrivpasset vi har med kursen på torsdagar. Det är rätt mysigt att veta att vi är runt 30 stycken som sitter och skriver på våra kammare runt om i Sverige. Vi avslutade med en liten runda i små grupper och jag skrattade åt mig själv, där satt jag i keps och full sol mot en vit tegelvägg. ”Är du på Rivieran, Carola?” var en inte helt galen fråga från en av kursarna.

Sen messade syrran: Ska vi göra nåt? Promenera? Åka och bada?

Och så blev det! Bytte snabbt om till badkläder och drog till Knivsta och Särstabadet. Hoppade i, det var absolut svinkallt, och sen hann vi ligga en stund och torka innan vi bytte om och tog en promenad i Knivsta.

Vi har ledsnat rätt bra på våra egna hoods nu, efter att ha travat runt, runt i alla år. Vi är ju uppvuxna här där vi bor nu, och har med andra ord snurrat här i 50+ år. Vi har börjat ta bilen till lite olika ställen vi är nyfikna på och tar en prommis där istället. Ofta får Doris följa med, men inte alltid. Eftersom vi badade nu fick hon inte haka på. Alltså Knivsta! Vad fint det är där! Jag har ganska precis nollkoll på det förutom baden, men det är trevligt. De var extremt kloka för några år sen, ganska många, och slet sig loss från Uppsala kommun och bildade en egen. De slipper alltså Pelling och idioterna som vi behöver dras med. Bara det är ju en anledning att älska Knivsta:)

Vi gick runt i delarna närmast Särstabadet, och kvällen var ljum och underbar. Så här varma kvällar har det knappt varit i sommar ju!

Corrinda skulle hämtas vid tåget strax efter nio och fast det inte var så länge sen, typ en vecka, som hon åkte hem känns det så roligt att ha henne här! Det blev hela bilen full, för Robban kom hem precis, och kunde tänka sig hämta upp henne, men jag skulle tydligen med, och även Jamie som hade tråkigt. Och Trixie ringde sen och undrade om vi kunde hämta henne efter jobbet, så det gjorde vi. Sen var det dusch och fix innan det blev sängdags, och sen kunde jag såklart inte sova. Jag visste att fredagen skulle bli tung och att jag behövde sömnen, och då uteblev den såklart.

Fredag var det begravning:/ En av mina äldsta vänners son gick bort för ett tag sen, alldeles för ung, han är lika gammal som Patricia. Vi umgicks jämnt när mina två äldsta och deras ungar var små och jag räknar deras familj som min familj. Vi träffades på öppna förskolan i kyrkan 1995, samma år som Patricia och Joel föddes med sex veckors mellanrum. För snart två år sen gick pappa Lasse bort och nu fick han sällskap i himlen av sin son. Det är extremt oturligt och extremt orättvist och det känns för jävligt på alla sätt och vis. Joel var en underbar kille som inte var färdig på något vis, men inte fick stanna här.

Begravningscermonin var i Stillhetens kapell, och den var väldigt personlig och vacker, och sorglig. Det blir så påtagligt. Samtidigt som jag har en ständigt närvarande känsla av: ”Sen, när Joel kommer tillbaka, då….” Det är samma som jag alltid känner, och det är väl nån sorts försvar misstänker jag, för att det inte går att ta in att personen man mist aldrig kommer tillbaka. Kapellet var fyllt till bristningsgränsen av släkt och vänner, och tre små sommarbebisar. Flora föddes två dagar efter att Joel gick bort och jag önskar lite att det där talesättet om att själen vandrar vidare i någon som föds nära är sant. Om Flora får ett litet uns av Joels vackra själ är hon lyckligt lottad♥ En fin mottagning hölls efteråt i Vasaborgen på slottet där hans vänner  och släkt höll så fina tal till hans ära att tårarna trillade igen. Jag har gråtit så mycket, och jag kommer garanterat gråta framöver också för det är så fruktansvärt sorgligt. Lilla, fina Joel, vila i frid ♥ Hälsa alla i himlen så ses vi senare. Mycket senare hoppas jag.

Det var skruffsigt väder innan ceremonin men under den sprack himlen upp och solen strålade. Det blev en vacker och varm dag och när solen strålade in genom fönstren i Vasaborgen och gjorde mönster genom dricksglasen …

Jag brukar inte se symboler och hjärtan, men lite svårt ändå att inte tänka att det var en sista hälsning.

Timmarna flög iväg och när vi drog oss hemåt hade klockan redan blivit halv sex och det var plötsligt bråttom. Corrinda var bjuden på en kompis 25 årsfest, och hade frågat mig om det var olämpligt? Nej, är mitt svar. Man är fan skyldig den som gått bort, de som gått bort och inte får leva vidare, att göra just det. Leva vidare. Till fullo. Vi har bara en kort tid här på jorden.

Vi skjutsade henne och sen fick jag superbråttom. Jag hade frågat Helen om hon inte hade möjlighet till barnvakt på kvällen, eftersom favorittrubaduren spelade och jag visste att jag skulle behöva bryta sinnesstämning. Hon fixade det och vi skulle ses kvart i sju. Kvart över sex rullade jag in hemma, svettig som en  gris och med exakt en kvart på mig att försöka fixa mig. Robban hakade under tiden på min cykel på bilen för han fick ju lov att köra mig tillbaka till stan. Jag bestämde mig för att ha kvar min långa svarta kjol och de skor jag haft, och blaskade snabbt av mig under armarna, på med ny deo och bättrade på sminket som jag gråtit bort. Rev fram ett kort rosa linne, som jag aldrig kan ha till byxor för det är för kort, men till kjol som sitter i midjan går det fint. En vit linneskjorta över och jag var good to go. Syrran skulle eventuellt med, men när fotbollskillarna messade och undrade om vi ville se matchen med dem på Pitchers drog hon till dem och så skulle vi ses senare. Jag mötte upp Helen och vi gick till DogBar, och skålade för Joel. När trubaduren avslutade sitt första set med The Rose, så trillade tårarna igen. Texten träffade rakt i hjärtat och Helen kramade om mig där jag satt och torkade tårar.

Det blev en trevlig kväll och vi satt kvar tills de stängde och pratade. Sen vidare till Pitchers för att möta upp syrran och killarna, och då tackade Helen för sig efter att ha hälsat på dem. Tanken var att vi skulle cyklat hem, men när nu jag kom med nytt fräscht blod så ville de såklart hänga kvar;) Typ;) Vi gick till O´Connors, fast jag inte ville;) Eller, jag sa att jag kunde offra mig, men att de fick vara beredda på att jag skulle bli utslängd. ”Eh, va, varför det?” undrade killarna som jag ju festat extremt hårt med och aldrig varit i närheten av att åka ut trots att jag i princip varit så full att jag borde. ”Tja för att vakten hatar mig”, sa jag och så är det ju. Han jobbade givetvis, men det var inte han som stod i dörren och jag fick komma in. För sakens skull vill jag också tala om att jag var väldigt skötsam, inte nykter men inte på långa vägar full, så det fanns noll incitament att jag skulle nekas. Men han hivade ut mig sist för att jag ”inte ens kunde stå på benen”, och det var ju för att jag haltar. Jag höll mig i räcket på väg upp, som jag alltid gör i trappor för att jag helt enkelt inte är bra på att gå i sådana pga taskig balans, och det räckte för honom.

Jaja, han är helt klart på min shitlist, men vad gör man inte för att få hänga lite med fotbollskillarna:D Vi var kvar tills de stängde, snackade en massa skit och de drack en massa öl, medan jag drack vatten:) Sen stod vi en stund vid cyklarna och jiddrade på om oviktiga saker som huruvida vi har uppförsbacke hem eller inte. Det påstods att vi inte hade det, och jag har nu begärt att de ska kontrollera det noga, för enligt min mening är det uppför jävligt länge. Det ÄR det, det säger alla som bor här:)

Sen var syrran hungrig och vi köpte halloumi och strips som vi mumsade i oss på väg till min cykel som stod på ett annat ställe. Vi gick en bit till och när det var dags att hoppa upp på cykeln fick jag ju dra upp fållen på kjolen och sätta den i midjan för att inte få in den i hjulen. Vi köpte kjolskydd för ett tag sen men eftersom jag inte kunde bestämma vilken cykel jag skulle ha som min har det inte kommit på plats. Att cykla hem i kortbyxlånga kläder var lite kyligt, men inte alltför illa. Tog en jäkla tid dock, och jag klockade in hemma runt fem på morgonen.

Vaknade vid halv elva och klev upp strax efter, gick ut och käkade frukost ihop med Corrinda, och där blev vi sittande sen. Hennes och Zehros sommarnöje har varit korsord, och det löses en jäkla massa nu. Mamma har veckotidningar med korsordsbilagor som hon inte gillar, de är för lätta …, men för oss andra är de tillräckligt svåra 🙂 Vi löste ett par ihop, drack kaffe och vädret var av och på. Det regnade samtidigt som solen sken. Robban kom och sa att de släppt The Conjuring och de bestämde sig för att åka och se den, han, Corre, Lovelia och Axel. De ville att jag skulle följa med, men jag är inte superförtjust i skräckfilmer så jag avstod. Det är inte för att jag blir rädd, det blir jag såklart av jumpscares, vem blir inte det liksom? Men det roar mig inte, och skrämmer mig inte alls, mer än just för sekunden. Jag var dessutom trött så jag ville sova middag:) Kröp ner och tvärslocknade bara för att väckas av att Sellman kom hem helt sönderslagen :/

För några dagar sen kom han hem med ett skadat öga, nu hade han ett rejält sår i framtassen, det hänger en bit hud med päls och det är djupt, men det verkar läka ok. Ta i trä. Han hade hela ena örat sönderrivet och var deppig och off. Vi hade letat efter honom under dagen eftersom han sällan är borta länge, men han hade säkert legat och tryckt nånstans. Såret var inte helt nytt.

Det är en grannes katt på gatan som hela tiden spöar upp honom. Sellman har inte slagits en enda gång förrän den katten kom till gatan och vi har sjasat iväg honom massor av gånger men det hjälper inte. (Nej inte att slänga vatten på honom heller) Katten kommer hela vägen upp till huset för att utmana Sellman, som alltså inte ens är trygg ens i sitt eget hem. Det märks på honom, han är så nervös och ängslig, rycker till vid ljud och sådär. Nu kändes det som att det fick fan vara nog.

Han låg i min famn och sov i flera timmar, sen åt han lite till och kröp ihop intill mig där han sen fortsatte sova, på rygg med magen i vädret, trygg och omhändertagen. Jag satt först och kollade serie, och när de de andra kom hem såg vi en film och jag hann virka några varv på min filt.

I morse såg det ut som det är fint, men han fick inte gå ut. Stackarn har suttit vid ytterdörren hela dagen och hoppats på att nån ska släppa ut honom, men icke. Nu när jag kom hem på kvällen med famnen full av varor hann jag inte parera och han smet ut. Lyckligare katt får man leta efter och jag hade inte hjärta att ta in honom direkt, utan han fick ta en vända.

Vi gick faktiskt över till grannarna idag för att prata med dem. De bor en bit ifrån oss på gatan och vi känner dem inte alls, vet inte ens hur de ser ut faktiskt. Det är ju ap-svårt att säga till nån annan hur de ska sköta sina djur, men nu handlar det faktiskt om att deras katt håller på att spöa livet ur min, och då är det ju tvunget. Givetvis var de inte hemma, så vi författade ett brev och la i brevlådan. Vi försökte vara diplomatiska och vänliga, men raka. Katter som ska gå lösa måste vara kastrerade vilket han inte kan vara för då skulle han inte bete sig så här. Jag bad dem boka tid för det eftersom det är lag på det. Bad om ursäkt att jag skrev istf att ta det direkt face to face men att de inte varit hemma. Skrev under med adress, namn och mailadress och får jag inte återkoppling inom några dagar så anmäler jag dem till kommunen och länsstyrelsen, tror jag det var man kunde göra det. Sen om det händer nåt är ju en annan fråga.

Katten ger sig inte på Stumpan och inte heller vår närmsta grannes katter, men det är tjejer, medan Sellman får så mycket stryk, stackarn. Han går långt iväg, och försvarar sitt revir, som ju inte ens är hans från början eftersom Selman var här först. Men min lilla go-kille har ju noll intresse av sånt. Men så är han kastrerad också.

Håll tummarna att de tar det på allvar, inte blir kränkta och sura, och att det blir ändring, för Sellmans skull.

När vi skjutsade Corrinda till tåget hem idag passade vi på att promenera i stan, och har nu testat två fina lekparker, Klosterparken och Pelle Svanslösparken:) Ja, man kan leka som vuxen, självklart 🙂

Sen traskade vi runt planlöst, försökte få sol på oss men det var svårt, jag fick skitont i foten ett tag men sen gav det sig, mysteriskt det där ändå. Ja, jag måste fasen söka för det. Jag vet, det kommer inte gå över.

Nu måste jag sova, ska snart upp och väcka barn och sen är det ju onlineträff på kursen igen som alla måndagar:) Härligt!

Vi hörs snart 🙂 Natti natti:)

God dagens onsdag:)

Jag har haft fullt upp med att filma och redigera en video, och timmarna rinner iväg. Sen lite träning på det och resterande göra hemma. Av nån outgrundlig anledning är det värre än värst med städandet hemma nu när kidsen är stora allihopa. Ingen vill städa efter nån annan och själva stökar de ju aaaaaldrig ner. Nej eller hur;)

Duschen är ett alldeles utmärkt exempel också, alla mina barn har hår på huvudet men ingen, absolut ingen, är skyldig till håret som samlas som stora sjok över och i golvbrunnen. Alla tycker det är sjukt äckligt och vem är det då som till sist får ta bort allt? Kan det vara den personen som väldigt sällan duschar där nere, tro? Jajamensan, det är ju morsan i huset;) Istf att alla tar bort det hår som ligger där innan man kliver in och slår på vattnet, när håret är torrt och inte speciellt äckligt att hantera. När det sen är blött och fullt av lödder från schampoo och tvål så tacka fan för att det är sunkigt!

Jag blir rätt trött och det är en hel del klagomål från mig kan jag meddela. Klagomål som kidsen antingen inte hör eller skiter i, jag vet inte, men nån bättring blir det inte.

Köket är jag skyldig till rätt ofta, men jag är bra på de här små sakerna, som att torka av smulorna, ta bort ostrivet, torka upp spill och sånt där icke-avancerat, som bidrar så mycket till att det ser fint ut. Kidsen? Not so much. Och jag måste ju säga att det inte är alla, det är flera som fixar fint, och några som liksom bara genom sin närvaro stökar till.

Men, just för tillfället är det rätt ok, men då är vardagsrummet som ett skämt:D Filtar överallt eftersom det är kallt på kvällarna, och jag ser tre par foppatofflor som jag är ansvarig över…

Jag är inte en pedantisk eller ordningsam person, det är bara så. Inte barnen heller. Men vem bryr sig om det om hundra år? Ingen.

Idag ska jag klippa om en del av videon, som de önskade, och sen är det möten. Först med en av handledarna på min skola kl 14, vi ska ha one-to-one möten, och prata om våra projekt. En av mina kursare hade en uttänkt one-liner om vad hennes bok handlade om, och det var smart. Det sa inte ett dugg egentligen, men ändå tillräckligt för att ge en kort introduktion. Jag? Nä, jag har inget sånt, suprise, surprise;) Not.

Jag har skrivit 60 tusen ord, det är 135 sidor, jag kollade nu. Det har hänt massor och jag har en bra koll själv, men att kortfattat försöka förklara handlingen? Nope. Jag hade kunnat skicka in ett utdrag men har inte riktigt haft tid att samla mig tillräckligt för att välja ut nåt, så jag får helt enkelt försöka sammanfatta. Mitt största problem just nu är själva plattformen. Teams. Jag har haft en hel massa olika skolportaler, men just i Teams är det enda jag gjort att ha utvecklingssamtal med ungarnas skolor. Det fanns ju en hel värld där bakom! Som jag inte lärt mig manövrera än:D Det kommer med tiden, men just nu är jag helt Lost.

Möte nummer två, är ett som egentligen sträcker sig över de andra två, så jag får hoppa in och ut, är med mina kursare och vi ska diskutera olika frågeställningar. Det börjar också 14, och slutar 16.

Klockan 15 har jag då utvecklingssamtal med Jamies lärare. Allt på Teams för att hinna med det hela, jag hade aldrig hunnit förflytta mig utan att missat de andra. Men det blir säkert bra i slutänden, det brukar ju det:)

Så fort alla möten är klara ska jag ta en promenad, kanske till bibblan för att hämta böcker jag reserverat, om de har öppet. Kanske bara en sväng med Doris, kanske också lite blåbärsplock. Det blir ju mörkt så jäkla fort nu för tiden att det är snabba puckar eller gå vilse i mörkret. Plocka blåbär med pannlampa kanske? Jag har en vass, kanske ska sätta den på laddning, bara utifall? 😀

…..

Träningen haltar på, nästan lika mycket som jag, som har förbannat ont i fotleden, men det är ju som det är. Men Friskis har inga roliga pass när vi kan. Förr tränade vi alltid på kvällarna, men sen när David hade dagpass gick jag över nästan helt till det. I många år nu har min träning varit stabil, jag vet vad jag ska göra och ungefär när. Dvs, jag gick helt efter när David hade pass. Nu är han inte kvar, och det finns såklart en massa andra ledare. Men jag antar att ni vet hur det är, man gillar olika. Jag har några ledare till som jag, vi, tycker om, som vi försöker boka in, men just nu lyser de med sin frånvaro. Var vet jag inte? Alltså måste man börja om, leta nya ledare man gillar, som har pass på tider som funkar, och det är inte enkelt.

Jag är kräsen, ledare som tjoar glatt går bort, medan ledare som kräver mer går hem. Jag gillar att bli utmanad, men inte för mycket, och jag måste kunna backa. Jag blir irriterad när ledare kommer och ska korrigera saker som jag vet är ok, och ännu värre när de försöker korrigera saker som jag inte kan göra något åt pga mitt skadade ben/fot. Det kan såklart inte de veta, men jag blir ändå tjurig;) Jag har med åren lärt mig att våga skita i det som jag inte kan göra, som enbens-övningar exempelvis, vad är ens vitsen liksom? Kan jag göra det med stöd så gör jag det, annars något annat. David visste ju det här, och kunde enkelt antingen ge mig en annan övning, eller, eftersom han visste vad felet var, ett ”hjälpmedel”. En vikt under ena foten vid marklyft exempelvis gör tydligen underverk med min teknik. Det hade jag aldrig själv klurat ut. Det krävs en del av ledaren för att komma så långt, man måste vara lite intresserad, och engagerad, och det fattar jag att de som är volontärer inte är. Jag har tränat i tio år med David och vi var en tajt grupp under många år, vilket jag iofs har förstått är lite unikt. Och såklart gör det extra surt att bli av med.

Igår träffade vi på honom i alla fall, och passade på att fråga vilka övningar vi hade i den lågintensiva rutinen vi körde typ varje måndag. Jag vet, hur fan kan man glömma det? Jag har kört det där i så många veckor, år, men ändå ramlar det ur minnet:) Det är extremt typiskt mig, samma sak när jag kör bil, jag är inte superuppmärksam på hur omgivningen ser ut, min koncentration är på att framföra fordonet. Men nu har vi fått det nedskrivet:D Tack.

Vi har kört en variant på det, nu blir det korrekt igen. Det är inga konstigheter egentligen, ett helkroppspass med olika övningar, många repetitioner. Det är vårt måndagspass eftersom det inte finns något vi vill gå på. I går, tisdag, finns det ett multifyspass som vi körde första gången förra veckan, och som nu klassat in som ok. Jag har tidigare varit på ett sånt, och hatade det. Ledaren var en ung tjej som var alldeles för hurtig för min smak, det var mycket hopp, lite för avancerat och jäkligt intensivt. Det här är ett betydligt trevligare, om än jobbigt, pass, med en ledare som är peppig på ett sätt som passar mig:)

Ledaren spelar sån stor roll för hur kul det är! Jag kan absolut gå iväg och riva av ett tråkigt skitpass bara för att, men för mig är det också viktigt att tycka att det är kul. Annars kan jag hellre gå ensam till gymmet och lyfta vikter. Herregud! Ge dig, tänker ni, och jag gör väl det då, men träningen är en sån stor del av mitt liv och jag är lite vilsen just nu.

Annars då?

Jo annars är det som vanligt, jämna plågor. Jag är glad över att ha en miljard björnbär som mognar allt eftersom så jag kan stå där och mumsa i mig varje dag. Mina potatisar verkar växa och frodas på baksidan. Jag tror jag har en del äpplen, men inte i närheten av många andra. Fattar inte riktigt varför mina träd inte bär frukt som de brukar, men tänker att de vilar sig kanske inför nästa säsong:D

Jag borde klippa gräset, men det är för långt och för blött så det måste torka upp lite. Jag ska tvätta. Jag ska göra en jäkla massa småsaker. Men allra först nu ska jag göra mig i ordning för möten och sen redigera om film.

Vi hörs snart!