I torsdags var det nitton år sen min mormor dog. Och, det visade sig bli en dag med en besvikelse som tryckte ner mig långt i skorna. Nu blir det långt och klagande😬

Jag hade i torsdags tid hos kirurgen för en efterkontroll på min opererade fot, och enligt den tidigare planen så skulle senan transfereras först, för att få en bättre funktion i foten, och sen så skulle det påbörjas fettransplantationer till min högra, förstörda vad. Det var det jag sökte för. Jag har en normal vad, den vänstra, och den högra är smal som en pinne. Det finns en antydan till vadmuskel, men inte mer än så, skillnad i omfång är runt tio centimeter. Det skulle kunna vara två ben från två olika personer. Det här har givetvis påverkat hela mig och mitt liv. Jag ägnar massor av tid åt att dölja det, på olika vis. Står sällan med benen ihop, utan hänger på det ena för att minska den visuella skillnaden, jag har aldrig klänning eller kortare byxor om jag ska vara fin, på fester eller tillställningar med folk jag inte känner. Till vardags får jag ju lov att visa mig, men det är alltid, även inför familjen, något jag mår dåligt över. De skiter ju högaktningsfullt i hur jag ser ut, men JAG lider av det. Varje dag. Ändå försöker jag, jag är gammal nu, det vore väl själva fan om jag skulle låta en fysisk defekt personifiera mig. Och det vore ju fint om det funkade. Men en sån enkel sak som att gå med ungarna på stranden är skitjobbigt. Folk ser och funderar. Man gör ju så, det gör jag med när jag ser något som inte är som ”det ska”.

Ok, ni som fattar, ni fattar. Det är ett livslångt psykiskt lidande. Det finns saker jag valt bort, som att bli flygvärdinna till exempel, för på dåtiden hade de bara korta kjolar, och jag kunde inte visa mina ben på det viset. Samma med fotomodell, den karriären fick jag överge… Eller vänta? Nä just ja, nån sån karriär kanske inte var aktuellt pga massa andra saker, främst att jag inte är fotomodellsnygg, på något vis alls😂

Men ni fattar. Eller inte, men då får ni försöka sätta er in i det. Under många många år så fanns det inget att göra. Sen började det komma mer och mer, implantat i hela kroppen, och rätt var det var så fanns det ju implantat även för vader:) Jag har googlat detta, slår man ihop de timmar jag researchat så är det nog månader. Jag har sett främst män, som skippat sina legdays när de tränat, eller som har svårt att få volym i vaderna medan resten av kroppen är muskulös, och sen poliopatienter, där muskler förtvinar. Jag VET att det inte går att göra min vad så den blir exakt lika som den friska, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det inte är en sån enorm skillnad på dem så att det är det första som syns.

I alla fall. Jag har kämpat för att få landstinget att lyssna. Samma landsting som är orsaken till min skada. Eller i alla fall en av deras anställda läkare, som satte den där K-vitaminsprutan rakt in i ischasnerven och slet sönder den för all framtid. Han visste säkerligen inte att det fanns en risk för det, men det har de lärt sig nu. Jag har varit kopplad till ortopeden, som skulle gjort den operation jag nu gjort, för flera år sen. Men av olika anledningar så blev den uppskjuten, och sen förklarade två ortopedläkare, varav en specialist, att det inte var värt det, så de sa nej. Efter år av väntan. Besvikelsen var inte att leka med.

Jag sökte vidare, och gav upp tanken på att få en funktionell fot, och sökte plastikkirurgen för att be om en vad. Första remissen från vårdcentralen skickade plastiken tillbaka med orden att de inte gjorde sånt, jag fick söka privat. Efter att ha kommit över den besvikelsen så skickade jag en egenremiss och fick faktiskt komma dit. Första killen sa ”Jamen, kanske, vi gör ju mest bröstrekonstruktioner och sånt, men jag ska lägga fram det för kollegorna.” Kollegorna sa nej, med hänvisning till att det var en ren kosmetisk operation som landstinget inte ville betala. Återigen samma landsting som lovade mina föräldrar all hjälp till mig i framtiden, som till exempel eventuella plastikoperationer. Jag blev sur, och ifrågasatte skillnaden på kosmetik i bröst och vader. Hur ofta går en kvinna barbröstad, och hur ofta går en kvinna barbent?

De lyssnade, och bad om en second opinion av KS. Läkaren där sa att de gjort både implantatoperationer, med ett eller två implantat, och även fettransplantationer med helt ok resultat, så de sa Kör.

Läkaren återkopplade till mig, och jag skulle nu få träffa superspecialist, som var sugen på att även göra något åt funktionen. På det mötet frågade han vad som var mest intressant för mig, det funktionella eller det kosmetiska? Jag bad om ursäkt för min fåfänga men sa att det var det rent kosmetiska. Då sa han att vi börjar med sentransfereringen, sen tar vi fettransplantationer. Som skulle behöva bli fler till antalet, eftersom fett försvinner. Helt ok med mig, jag har fett i överflöd;)

Den första läkaren kom ikapp mig i korridoren efter detta och sa att det var kul att att höra att operationen skulle bli av, och sen sa han ”Och jag hörde att sen skulle A påbörja fettransplantationerna, vad bra.” Med en hand på min axel, för han hade fattat hur viktigt det var. Jag sa att det var bra att han också hört det, för jag kunde inte tro mina egna öron, det var så stort, och han sa att Jodå, så skulle det bli.

Sen kom en pandemi i vägen, och min operation ställdes in två gånger, men efter drygt två år så blev den av i höstas. Resultatet är det förväntande, en något bättre funktion i själva lyftet av foten, vilket gör massor för mig i vardagen. Missförstå mig inte nu, jag är överlycklig över den operationen MEN det var inte den jag önskade mig mest.

I torsdags när jag träffade kirurgen, som jag tycker jättemycket om, så pratade vi om foten, och han sa att nu släppte de mig, jag fick återkomma om det var något, men annars bara fortsätta som jag gjort, rehab ser fin ut osv, osv. ”Undrar du över något?” Avslutade han, och jag, som på riktigt hatar att be om saker, eller tjata eller för den delen böna och be, fick ur mig frågan om när vi skulle börja med vaden? Han sa att det inte skulle bli av.

Ridå.

Va? Nu, när jag sitter här, så fattar jag inte. Jag får inte ihop det, jag har läst i journalen, och jag har läst vad jag skrivit själv om det, och det är inte direkt som att jag missförstått något här. De har sagt att det skulle påbörjas fettransplantationer, för det bedömde de som bäst, eftersom implantaten möjligen skulle bli lite tunga för ett redan litet ben.

Han sa att han inte hade någon erfarenhet av det, att det var stor risk för komplikationer, och att risken att jag blev missnöjd var stor. Vad för slags komplikationer det rörde sig om var dels att implantatet kunde flytta sig och orsaka compartmentsyndrome, en form av inklämning som är jättedåligt. Nerver kläms och förstörs. Men när jag läser om det på 1177 så är det inte så illa som jag minns det från när jag jobbade på barnortopeden. .. Och varför skulle det ens flytta på sig? Ett ben utsätts för mer påfrestning än ett bröst exempelvis, det kan jag köpa. Men jag kan ju inte tro att man bara öppnar vaden och häller in implantatet, det lär ju fästas på nåt vis, ligga i nån form av ficka eller så, vad vet jag, jag är inte kirurg:)

Missnöjd? Tja, kanske. Men med tanke på hur det ser ut idag så är det faktiskt svårt att det skulle bli fulare. Fettransplantationer som det pratats om tidigare var helt plötsligt inte aktuellt för det skulle krävas så mycket. Eh ja? Alltså, jag FATTAR fullt ut att alla operationer är potentiellt farliga, jag vet det. Jag vet att folk dött när de gjort exempelvis rumpimplantat, men hur jäkla många implantat sätts inte in varje dag? Och hur många dör? Och med eget fett är det samma sak, hur många fettsugningar görs inte varje dag?

Jag bönade och bad. Jo, jag kände mig som en idiot, och det värsta är liksom att det är en skönhetsgrej, inte en funktionell sak. Det känns så otroligt skämmigt att be om att få en korrigering av en sån ytlig sak. Men för mig betyder det ju väldigt mycket. Han menade på att han kanske varit otydlig när vi pratat om detta förut, men det är en omöjlighet. Jag missförstår inte sånt här. Jag kan läkarspråket, jag vet vad vi sagt. Det var först foten, sen vaden. Och det bekräftades av läkaren i korridoren.

Han har ingen erfarenhet av det, och han vill inte chansa, även om jag sa att det är helt okey att chansa lite;) Jag förstår honom. Jag gör det. Fullt ut. Men, jag kan inte acceptera det. Han sa till sist, kanske mest för att få slut på mitt bönande, att han skulle researcha mer, kolla dokumentationer och återkomma per telefon. Jag gick därifrån, och kämpade med tårarna hela vägen till bilen, utan att direkt lyckas, det var ett antal hulkningar och tårar som fick kvävas, kryddat med lite hyperventilering för att få syre till hjärnan. I bilen sen så var det fulgråt på hög nivå. Jag var så besviken, så ledsen och så förbannad. Varför i helvete har de sagt att det ska göras? Varför ens ge mig minsta lilla hopp om de inte tänker genomföra det? Varför är jag så jävla dum att jag ens för en sekund inbillat mig att jag skulle få se ut som alla andra?Varför tillät jag mig det?

Samtidigt så trängs tankarna om att jag borde inte begära mer, jag borde vara nöjd med det jag har. Jag borde inte utmana ödet, för sanningen att säga så är kanske inte ödet helt på min sida i det här. Kanske blir allt sämre om jag framhärdar. Eller, så blir allt bättre. Vad är väl en bal på slottet….liksom.

Jag bölade. Och samtidigt så var jag arg som fan. Efter att ha försökt landat i det här, träffat botten och sakta börjat ta mig till ytan igen, tänkt att jag har ju levt så här i femtioplus år, vad gör det egentligen? Jag får väl stå ut.

Men vänta nu? Varför nöja mig med hans ord? Han må vara superspecialist men han är inte den enda superspecialisten. KS läkare sa att de gjort operationen med godtagbara resultat. Jag har nu landat i att min kirurg får de två månaderna på sig, men vill han fortfarande inte, vilket jag tror, så får han lov att skicka mig vidare. Vi har rätt att begära vård i hela Sverige, som hemlandstinget får pröjsa. Jag ska ha minst en second opinion, och om de kommer fram till samma slutsats så vill jag ha en tredje. Är alla överens så får jag face the fact, men då har jag gjort vad jag kan. Men jag kan inte bara lägga mig ner utan att försöka.

Det må vara ytligt som fan, men för mig är det mer än så. Det handlar om självkänsla och självförtroende, om att bli bedömd utifrån mina fysiska företräden, eller snarare bristen på dem. Det handlar om att aldrig kunna känna mig fin i en klänning, att stövlar glappar, att byxor är tajta på ett ben och lösa på det andra, om att hela tiden använda strategier för att försöka dölja det, om att få frågan och behöva bli mittpunkt och sen beklagad. Om att känna mig väldigt obekväm i okända sällskap, att åka på spa edyl är ju en ren jäkla mardröm. Få massage en annan. Om att anses som svagare. Rent fysiskt så är det få saker som stoppar mig, jag gör det jag vill, om än att jag får anpassa ibland, men det är en helt annan sak än det psykiska.

Läkarna lovade mina föräldrar att de skulle hjälp mig med allt som skulle kunna uppstå. Som plastikoperationer, som sagt. I gengäld fick de avsäga sig att stämma sjukhuset från felbehandling. Ja, det luktar lite illa… Tills jag blev 18, och vuxen, så gjordes det nog vad som gick att göra, men då jag överfördes till vuxenortopeden försvann allt. Ingen där bryr sig om att följa upp och ha koll. Alla fattar ju att med åren så blir kroppen sämre, och alla eventuella skador förvärras, kroppen tar stryk. Men jag har fått tjata mig till att ens komma dit. Samma med neurologen som jag också tillhört, de slår ifrån sig med allt de har: ”Vi kan inte göra något!” Men hur kan de veta det när de inte ens kollar?

Som liten gjorde jag en friläggande operation, där man helt enkelt skar upp hela lårets baksida för att se om, och var, ischiasnerven är skadad. Sen gjorde de en hälseneförlängning eftersom jag gick på tå på den foten, och så småningom när de såg att benet växte långsammare så valde de mellan att låta mig växa klart, och sen förlänga det skadade benet, eller stanna växten i det friska. Det blev en tillväxthämmande operation där man först satte in märlor över tillväxtzonerna i knät, sen fick de sitta där tills jag var färdigvuxen och då opererades de ut. I och med det så snodde de några centimetrar av mig;) och jag blev lilleputten i familjen med mina 169 cm, som jag förvisso är helt nöjd med:) Sen blev jag vuxen, och då sa landstinget tydligen upp sitt kontrakt med mina föräldrar.

Så många tycker att jag ska stämma sjukhuset nu, men det är ju inte så enkelt. Det är många år sen, journaler är på vift och rent krasst får man ju inga stora belopp i skadestånd i Sverige. Dessutom vet jag knappt var man ska vända sig, det är inte som att jag direkt orkar slå pannan i väggen där med. Men det lockar mer och mer, för även om det inte skulle hjälpa så känns det som ett Statement.

Jag har brutit ihop ännu en gång över detta, och var tvungen att ladda om i några dagar, och jag är fortfarande så sjukt jäkla besviken att tårarna stiger i ögonen mellan varven, men nu försöker jag ställa om siktet på en second opinion.

Ni som fattar, ni fattar som sagt.

Nu ska jag öppna min dator och försöka kreera några sidor i min bok. Jag har helt tappat bort den, efter magisteruppsatsen så var jag så slut att jag behövde en paus, som blev längre än tänkt. Dels för att min sommarkurs var jäkligt krävande, och sen har höstens kurs varit omfattande, superkul och lärorik och jag älskar det! Men mitt egna skrivande har fallit i bakgrunden. Inte ok, och nu måste jag ta tag i det, jag har bestämt mig för att det ska bli klart, det ska bli en jäkla bok av det, oavsett vad som händer sen. Så då kan jag inte svika mig själv:)

Vi hörs snart:) Ha en fin lördagkväll!

Jag vet inte vad jag tycker om det, faktiskt. Eftersom jag ska ut och träffa killarna snart så är det ju väldigt kul att inte behöva gå hem klockan 23. Eller 22, eller 20. Men förutom exakt precis det;) så har jag inte haft några problem med restriktionerna. Det har varit skönt att inte behöva ha folk flåsande i nacken i kön på ICA, och det har varit luftigt på gymmet, och på passen. Det har varit underbart att nästan kunna lita på att folk som är sjuka, i vad det än må vara, hållit sig hemma. Det har såklart varit ett enormt meck för oerhört många människor, folk har blivit av med jobb, företag och kanske hela det liv de var vana vid, och det är ju oftast tråkigt.

Många har ju bytt karriär, skolat om sig och trivs så bra på sina nya ställen att de inte vill gå tillbaka. Jag har en del flygvärdinnor i bekantskapskretsen som ju från en dag till en annan nästan blev arbetslösa. Hela flygbranschen stod ju still. Så det är klart att restriktioner och nedstängningar har tagit olika hårt på folk.

Därför, bland annat, blir jag så förbannad att jag ser rött när de här människorna som inte vaccinerat sig, nu uttalar sig. Jag läste en bekants facebookstatus, och missförstå mig inte nu, jag gillar personen, men kan inte gilla åsikterna. Det stod väl i princip att de ovaccinerade som setts som icke fullvärdiga människor, nu skulle släppas fria. Att de hade gjort rätt som inte vaccinerat sig utan lyssnat på sin magkänsla. Att de var stolta över att inte flutit med strömmen utan envist simmat motströms, för nu visade det sig ju att de hade rätt. Man behöver inte vaccinera sig, pandemin försvinner ändå. 🤦‍♀️

En liten sak bara: Om inte typ hela världen vaccinerat sig så hade inte pandemin dött ut, så här ”lätt”. Jag var tvungen att googla:) Vi är strax under åtta miljarder på jorden, och hittills har det administrerats 10,3 miljarder doser vaccin. 4,22 miljarder är färdigvaccinerade vilket är 54,1% av världens befolkning. 61,6% har fått åtminstone en dos vaccin. (Data från Our World in Data) De fattigare länderna har en lägre vaccinationsfrekvens, vilket inte är schysst. Av övriga världen alltså, de kan nog inte göra så mycket åt det utan hjälp.

Var vi hade varit utan vaccin kan vi inte veta säkert. Men med tanke på var vi är idag, så borde man ju kunna tänka så långt som att vaccin hjälper. Covid har uppfört sig som ett relativt normalt virus, alla håller på att mutera sig för att kunna spridas vidare, det är liksom virusets enda mission. Att smitta så många som möjlig. Samtidigt vill inte viruset döda sig själv, så ett 100% dödligt virus är, i virusets ögon, inte bra, för då dör det självt ut. De årliga influensorna är ett finfint exempel, för de muterar lite, och så biter inte vaccinet fullt ut, så det kan fortsätta sprida sig. Gärna till de helt ovaccinerade, som inte har något skydd. Där kan de också mutera vidare i godan ro.

Följande från Folkhälsomyndigheten:

En pandemi innebär att en ny typ av influensavirus sprids och smittar människor i stora delar av världen. De influensavirus som orsakat pandemier har ofta haft sitt ursprung i i virus som cirkulerat bland fåglar, anpassats vidare till grisar eller blandats med säsongsinfluensa. Eftersom få människor har utsatts för ett sådant virus och därför inte har någon immunitet mot just den varianten så sprids det lätt och kan orsaka både större sjuklighet och utvecklas till en pandemi.

Ni har hört folk prata om ”asiaten” och ”HongKonginfluensan” och kanske mest om ”Spanska sjukan”? Alla de är pandemiska influensor som drabbade världen under 1900-talet. Spanska sjukan var först, 1918, och skördade fler liv än vad första världskriget gjorde. Cirka 50 miljoner människor dog, varav de flesta var under 45 år. (Läs det igen, det var Femtio miljoner!) Spanska sjukan är den infektionssjukdom som krävt flest liv på kortast tid någonsin.

Så kom Asiaten 1957, där ”bara” 5 miljoner dog” men företrädesvis yngre människor. Asiaten räknas som en epidemi.

1968 kom HongKongInfluensan, som skördade 1 miljon liv det första året, flest äldre. Den här rackaren finns fortfarande kvar, som en säsongsinfluensa och orsakar en överdödlighet på i medeltal 1000 äldre personer varje år, i Sverige.

I november 2021 rapporterade Sveriges radio att antal döda i covid i världen passerat 5 miljoner.

Det ovan var info direkt från Folkhälsomyndigheten.

Vi har alltså haft pandemier och epidemier förr. Och vi kommer få dem igen. 🤷‍♀️ Det går inte att förhindra, men det går ju att göra det bästa av det. Om det funnits vaccin mot Spanska sjukan så hade den kanske inte krävt femtio miljoner liv, varav de flesta under 45 år? (1920 var hela jordens befolkning 1,8 miljarder) Då, i nittonhundratals början så reste vi inte heller så mycket som vi gör idag. Idag kan virus spridas blixtsnabbt. Vårt enda försvar är vaccin.

Om inte mer än hälften av jordens befolkning vaccinerat sig, så hade det inte funnits ett fungerande samhälle att komma tillbaka till nu. DET är vad de som väljer bort vaccinet inte begriper.

Kommer man inte ihåg hur det var i början? När döda staplades på hög i fryscontainrar? När det grävdes massgravar? När döda människor inte behandlades med någon värdighet, utan bara stoppades undan någonstans, och där man blev glad över att få en sängplats ledig. Kommer man inte ihåg hur sjukvården slet? Hur ambulansernas sirener ekade dygnet runt? Hur man inte fick vara med sina anhöriga på sjukhus, utan folk dog ensamma? Hur övermäktigt det var?

Vad tror man hejdade denna pandemi?

Jag tycker att välja bort vaccin (om man kan ta det) är så respektlöst mot alla de som förlorat nära och kära, mot alla de som kämpat inom sjukvården, som jobbade 12-timmars skift med gasmask på, mot alla som förlorat sina jobb, mot alla de som lider av postcovid-problem, mot alla som fått biverkningar med feber och frossa av vaccinet men ändå tagit dos efter dos. Det är så respektlöst att sitta där och trona, och dessutom uttala sig om att de gjorde rätt, för de följde sitt hjärta eller sin magkänsla.

Jag kan väl bara säga att med hjärtat och magkänslan löser man inte virologiska problem. Med hjärtat och magkänslan kan man inte betala hyran när man blivit arbetslös pga en pandemi, och med hjärtat och magkänslan kan man inte få tillbaka det som så många mist. Jag tycker det är skamligt att sätta sig över den samlade vetenskapen, läkare och expertis som forskat i åratal på virus, och plötsligt, efter att ha googlat sig fram, anser sig sitta på mer kunskap än virologerna. Jag var inte det minsta sugen på att vaccinera mig, men vissa saker gör man bara. Tar en för laget.

Och visst, vi hade såklart kunnat skita i vaccin, och bara låta covid ta vad den ville ha. Då hade vi kanske i stället för 5 miljoner döda haft 50 miljoner, eller kanske till och med trumfat Spanska sjukan. Är det bättre tycker vaccinmotståndarna? Ja, det måste de ju göra. Men mest troligt bara så länge det inte drabbar dem själva. För skulle de sen sitta med valet att ta en spruta eller dö, idag, så skulle de allra flesta lik förbannat välja spruta.

Och nu svävade jag ut:) Det var inte meningen, jag blev bara så störd av den där Facebookstatusen😅

Restriktionerna hävs idag. Bra eller anus?

Jag har förstått att de inte har så stor påverkan på den här omikron-varianten, och då är de ju inte relevanta. Samtidigt som man tydligt såg hur stor skillnad restriktionerna gör i andra sjukdomar, som vinterkräksjuka och RS-virus. Det är väldigt skönt att alla tagit sitt ansvar och varit hemma när de känt sig krassliga. Jag kan inte begripa varför man som enskild person bara släpper det när man inte har ett påbud att stanna hemma? Varför håller man inte sina smittor för sig själv, för vem vill ha dem? Vem vill vabba sina sjuka barn för att nån annan skitit i att vara hemma när de var sjuka? Ingen väl?

Om alla kunde ta sitt ansvar, även staten och permanent ta bort karensdagarna, så skulle vi ha ett friskare samhälle på alla plan. Bevisligen!

Så vad tycker jag om att restriktionerna försvinner? Ärligt så tycker jag det är lite läskigt. Jag hör sjukvårdspersonal som är förtvivlade och ganska uppgivna, för de har fortfarande mycket att göra. När ska de hinna återhämta sig? Mängder av folk är sjuka i omikron och det fattas folk i viktiga led inom alla grenar. Att släppa loss folk precis nu är kanske inte det bästa, för folk blir ju som kossorna på kosläpp – helt galna.

Men, jag läste nånstans, måste dubbelkolla det innan jag säger det tvärsäkert:) att det verkar som att lockdowns inte räddat så många liv, utan att Sveriges väg var den ”rätta”. Med det så tror jag att vi gjort de klokaste valen som gått att göra under pandemin, och då får jag lov att lita på att de som kan sina saker har koll. Men det känns läskigt, ovant, och jag är lite rädd för vad som kan komma.

Jag har alltid en god handhygien, så den fortsätter jag med, och jag har ett naturligt obehag mot att vara för nära människor, så mitt personliga space är alltid 1,5 meter från nån annan, och dessutom så har jag i hela mitt vuxna liv försökt att hålla mina smittor just mina, och inte delat med mig av dem vitt och brett. Jag fortsätter så:) Och önskar att andra gör samma sak🙏 för det är så enkelt att visa den lilla hänsynen mot varandra, och det gör så mycket 🙂

Okej… det här blev långt, men som sagt, jag blev provocerad. 🙈 Jag hade ett helt annat inlägg jag tänkte skriva, men ibland tar fingrarna sin egen väg;) Jag låter det vara, och återkommer! Nu ska jag ta ut Doris på en promenad, eller egentligen mig själv;) Jag har blivit så lat med vardagsmotionen att det är löjligt! Nu är det på med riktiga brallor och strumpor, inte gosestrumporna och pyjamasbyxor 😂 och sen en halvtimmes prommis, minst. Jag har lite knöligt att gå längre sträckor, blir trött i foten, och är rädd att halka, som en annan tant;) Bra att skylla på men jag är rädd om min fot.

Vi hörs snart!

Jag kämpar på här, med knaster i öron och trötthet från hell. Det är ju inga stora saker, jag kan sova middag eller längre på morgonen och det är tur, för annars hade jag inte orkat med dagarna:) Jag tror inte att det är något som är här för att stanna utan snarare att det är covidinfektionen som är lite sabotör, det tar lite tid helt enkelt. Men, skit samma, det är ändå en tråkig årstid;) Jag kan lika gärna sova mig igenom den😂 det är ingen större skillnad mot alla andra år.

I alla fall, så går det framåt med träningen, det blev två veckors total vila, och sen lite segt att sparka igång igen, men nu är jag på banan igen. Det är skönt. Foten känns bättre än någonsin nu, även om det fortfarande stramar i senorna, men jag tror att det ska vara så. Det är bara ovant eftersom jag inte haft något som liksom hållit emot förut. Det visar sig på torsdag när jag ska träffa läkaren.

I går hade jag tid hos min tandläkare klockan 15. Jamie hade tid hos sin tandläkare, Folktandvården, kl 16.30 så min plan var att hämta honom direkt efter skolan. Tänkte att han får haka på mig först, så gör vi några ärenden och sen tar vi hans. Palla åka fram och tillbaka. Hos min tandläkare, Lasse, är de alltid i tid. Det är en privat, och mamma har gått där i evigheter, sen började syrran och pappa med, och för kanske 15 år sen, eller om det är ännu längre…? Jo det är det, säkert 25 år sen då:) så ledsnade jag på Folktandvården och bytte jag med. Jag fick alltid olika tandläkare, väldigt olika skickliga, och framför allt väldigt olika handlag. Jag avskyr att gå dit, jag är inte rädd, men det är ju obehagligt. Och dyrt. Jag är extremt lättkväljd, så att ha saker och folks händer i munnen är oerhört jobbigt, inte minst med tanke på min emetofobi. Genom att välja Lasse så träffar jag bara honom, eventuellt en tandhygienist nån gång, men annars bara honom. Han vet vem jag är och har koll på hela min familj. Ingen aning om det är dyrare heller, men tandvård är ju dyrt överallt:/

Strax före ett igår så ringde Folktandvården och ställde in Jamies tid. Oklart varför, men det sabbade hela min planering. Jag hade bestämt med honom att hämta upp honom på parkeringen utanför skolan när han slutade, men det skulle bli en aning stressigt, beroende på var jag hittade parkering. Det är det sämsta med att ha saker inne i stan, det är ett elände med just parkeringar. Det finns, men man kan bli tvungen att snurra länge och parkera långt bort. Funkar ju om man har tid, men inte annars:) Nu kom både Novalie och Trixie hem lite tidigare så Novalie åkte med mig så släppte jag av henne vid skolan, så hon kunde möta upp honom och ta med honom hem. Det är svårt att få tag i honom på annat sätt, det är klart att det går att ringa skolan men det känns inte som att de behöver mer att göra än de redan har:)

Jag kom iväg lite tidigare än tänkt, och faktiskt så fanns det parkering ganska nära:) Bara för att jag var i tid, såklart. Lasse har sin praktik på samma gata som Friskis ligger en bit bort, och där, precis utanför ingången, där det inte brukar finnas plats när man ska träna 😂där fanns det en finfin ruta. Bara det att när man sen ska gå tillbaka så är den ena sidans trottoar avstängd pga att de bygger där, och den andra är ett torg, där det var marknad igår. Då står de nästan hela vägen ut mot gatan så det är knöligt att komma förbi. Och… min exman står precis där med sina grejor så jag var inte sugen på att gå förbi och stryka mig mot hans bord. Nån måtta får det vara;)

Eftersom jag hade en halvtimme tillgodo, och det tar fem minuter att promenera, så tog jag en sväng runt kvarteret och fick på så sätt lite luft innan det var dags att sätta sig i väntrummet. Frisk luft vete fasen, men luft:) Sen satt jag och kollade på OS…damhockey, inte min favoritgren direkt. Jag är inte superförtjust ens i herrhockey, och damerna har jag ingen större koll på. Men, de låg under med 1-0 när jag kom, mot Kina, och när jag gick så hade de sopat in en straff och ett mål, så 1-2:)

Jag skuttade in till Lasse och han mötte mig med orden:

”Du springer inte här i onödan du inte! Det är tre år sen du var här!”

Va? Näää? Men det var nästan så, om man överdriver lite;) sist var i oktober 2019. Jag hade tid i oktober nu, men hade precis opererat foten så bokade om. Han ville ha röntgenbilder, detta kräkvarningsgöra, och det fick han väl då:) Efter att noga ha studerat bilderna utan att hitta något så undersökte han tänderna. Lite tandsten lyckades han hitta och skrapa loss direkt, tog väl 30 sekunder eller så, men annars inget. Jag har två visdomständer han inte gillar, den ena ligger ner, och den andra vet jag inte riktigt hur den är, men den har ett litet hål i sig. Men det har varit samma lika i tio år, så det gör han inget åt. Om de börjar bråka så måste de väck, men så länge de sköter sig lämnar han dem i fred, lika bra. Han avslutade med att kika på bilderna igen för att om möjligt upptäcka något han fick åtgärda. Han gillar ju att borra och greja, han är ju ändå tandläkare:) Men icke. Jag hade inget han kunde fixa med, konstaterade han lite besviket, men glatt leende:D

”Vi ses om två år igen då, om inget händer.” Japp, det blir bra, jag hoppas inget händer✊🏼

Det är konstigt, men de 800kr jag betalar för det här känns som en ren vinst. Som att vinna på Lotto:)

Jag har haft massor av hål i tänderna som ung, men som vuxen har jag knappt gjort något alls. Lite konstigt, för jag har ju alltid levt ungefär lika. Ibland funderar jag på om alla de här förbipasserande tandläkarna på Folktandvården kanske hitta på lite hål för att få öva sig på att laga….men tänker att så kan det ju inte vara🙈 Jag är oavsett väldigt tacksam över att mina tänder sköter sig, jag tycker inte att jag har fina tänder, rent utseendemässigt, men det är betydelselöst så länge som de är hela och utan problem. Ta i trä:)

Jag åkte därifrån och hem igen, drack lite kaffe och jobbade en stund innan det var dags att åka och hämta Patricia framåt kvällen. Vi skulle träna. Jag hämtade henne på hennes jobb i stan, och sen åkte vi till Ekeby. David, favoritledaren, hade ett oväntat cirkelfys soft pass, ett gympapass som konverterats om eftersom den ledaren gjort illa sig. De här soft-passen är lite annorlunda. Man kan utan problem köra dem som nybörjare, eller om man rehabar, har problem av något slag, eller bara vill köra lite soft. Eller så kan man göra dem riktigt tuffa. Speciellt nu när vi fortfarande står på vår egen plats, snart hävs ju det. Det går lite långsammare, vilket gör att man kan gå djupare, fokusera mera i stället för att hetsa. I går blev det ett riktigt bra pass:)

Jag åkte med syrran hem, hade Patricias bil dit så hon kunde ta den och handla idag. Hon har inte fått nån parkering där hon bor än, utan är hänvisad till att stå på gatan, och trots att hon kan betala boende-parkering är det väldigt dyrt. Därför står hennes bil här hemma tills hon får en egen plats. Hon jobbar inne i stan nu, och kan ändå inte köra bil dit, eller kan kan hon såklart, men de har ingen jobbparkering vilket innebär att hon då får pröjsa 25kr/timmen eller så. Blir billigare att köpa busskort, eller promenera.

Så därför har jag på min uppfart fyra bilar:) Två i bredd längst in, och sen två i rad. Gissa vilken bil som alltid står innerst? Jo, den man ska ha såklart. Min stackare står där nu, vilket innebär att jag inte kör den…utan tar nån av de som står längre bak.

Nu kommer hon, så ska jag köra hem henne och sen ta tillbaka bilen:) Vi hörs snart igen!

Reklam för WW ViktVäktarna

Lite drygt en månad med WW ViktVäktarna nu:) En ganska skakig månad dessvärre med covid i huset, som inte direkt främjar ett hälsosamt leverne nånstans;) Men rutinerna börjar sätta sig, sakta men säkert. Jag registrerar min mat, inte alla dagar, men de flesta. Jag har uppnått den medvetenhet jag önskade, om att inte bara okynnesäta så fort jag får tråkigt. För MIG så är just registreringen av allt jag äter något som hjälper till att få mig på rätt köl:)

Det kan vara så enkelt som att jag inte orkar öppna appen och regga, och i stället ”tvingas”fundera en stund på om jag verkligen är hungrig? Ganska ofta kommer jag på att det är jag inte, jag är bara sugen på något, och det är ju aldrig en morot utan mer en 200 grams chokladkaka;) Och det kan man ändå inte äta alla dagar i veckan. Även om jag försökt😜

Jag har en målbild, och den här får illustrera den

Jag sitter i bilen och väntar på syrran när vi skulle springa backintervaller för några år sen. Just här mådde jag väldigt bra, jag var på ett bra ställe både mentalt och fysiskt. Det är dit jag vill igen. Med min fotoperation i höstas och den pågående rehab-träningen så har jag tappat massor i både kondition och styrka. Och, eftersom jag inte är mer än människa så är det så förbannat enkelt att trösta sig med kalorier. Ni vet också att de senaste åren varit jobbiga privat, och även om träningen är sjukt viktig för mig, så har jag inte samma disciplin när det gäller vad jag äter:D

Det går onödigt snabbt att komma in i dåliga vanor, och det värsta är att jag inte riktigt ser det själv. Förrän jag ser det svart på vitt, och därför är kostregistrering ett bra hjälpmedel för mig. Något som jag återkommer till regelbundet för att liksom stämma av, checka läget, hålla mig på banan, eller – komma tillbaka så fort som möjligt när man åker av:) För livet är en bumby ride, det går inte direkt som en motorväg utan snarare en skumpig grusväg;)

WW ViktVäktarna har funnits hur länge som helst, och följt med i utvecklingen, det är ingen hittepå-diet som lovar quickfix, utan de lutar sig på forskning och lång erfarenhet. Deras fokus ligger inte på viktminskning utan på en allomfattande hälsa. En hälsosam livsstil, gällande mat, träning, sömn och mindset. Det är som en stol, alla fyra benen måste stå stadigt annars vickar den:)

Det senaste inom WW ViktVäktarna är PersonligaPoints. Det är deras mest personliga program någonsin, eftersom vi alla är olika så finns det inget som passar alla. Programmet baseras på det senaste inom nutritionsforskningen och de PersonligaPointsen grundas på den mat man älskar och inte vill ge upp, även om man vill leva hälsosamt. Här hörde jag minsann om någon lycklig rackare som fått popcorn som ett av sina noll-Points val😂 Jag har kvarg, och det är nästan lika bra som popcorn:) Kan man ju försöka intala sig i alla fall;)

De baserar nollpointsmaten på ett antal frågor man får besvara, och det innebär ju bland annat att man inte får massa förslag på mat man aldrig äter. Jag äter exempelvis inte inälvsmat, så att ha lever och blodpalt som mina nollpointsvaror vore ju tråkigt. För någon annan är det som festmat varje dag:)

Individuellt, det är då det blir bra. Man kan inte jämföra sig med någon annan än sig själv. Det samma gäller ju ens anledningar till att välja en hälsosam livsstil. Mitt Varför är ju kanske inte så svårt att räkna ut 🤗 Det är självklart familjen.

Kan inte riktigt sluta fnissa åt att Robban ser ut som han precis ryckt in i lumpen;) Idag har han hår ner till axlarna:)

Jag är ensam vuxen och det är ett jäkla ansvar, så då gäller det att hålla sig i så bra form som möjligt, på alla sätt. Jag vill känna att jag orkar och vill leka med dem i vattnet, eller i pulkabacken eller var det nu kan vara. Jag har ett barnbarn idag, men med lite tur så kommer de ju att droppa in ganska regelbundet under resten av mitt liv:) Både barnbarn och barnbarnsbarn och har man lyckats riktigt bra med sitt hälsosamma liv så kanske man till och med hinner uppleva barnbarnsbarnbarn😁 Jag vill vara med, fullt ut:)

Ett annat stort Varför jag vill hålla mig i form är för att jag har så mycket kvar att uppleva, så mycket som jag skjutit lite på, i och med de nio barnen:) Jag vill resa och se världen:) Med eller utan keps:)

Jag tappade mina solbrillor i en karusell, vi var på Disneyland Paris, och det fanns inga nya att köpa, så det fick bli keps eftersom det var tusen grader varmt. Minst:) Solen strålade och jag ville inte ha huvudvärk:)

WW ViktVäktarna kan ge mig, och er, bra hjälpmedel. Jobbet gör de åt en, de tar näringsvärden(protein, kolhydrater, fibrer, omättat fett, tillsatt socker, mättat fett) och omvandlar till en enkel siffra = Points.

Man får sin dagliga Pointsbudget som man håller sig inom, och den kan man också öka upp genom hälsosamma val, som att dricka vatten, äta grönsaker och röra på sig. Easypeasy👏 Läs mer HÄR

I appen finns över 4000 härliga recept, jag har inte provat alla, men de jag testat är mycket goda:)

Det finns träningsprogram och mindfullnessövningar och om man tycker om det så kan man hänga i deras Community, en social plattform där man kan interagera med andra medlemmar, kanske tävla, utmana eller peppa varandra:)

Det ska vara kul att leva! Inga förbud, inga måsten, inga pekpinnar. Låt WW ViktVäktarna hjälpa dig få en hälsosam livsstil. Just nu så kan jag erbjuda er fyra veckors testperiod helt utan kostnad 🤗 Det kanske är precis det som behövs för att puffa igång ditt hälsosamma tänk:)

Ni hittar WW ViktVäktarna HÄR 🙂

Okej, jag insåg i fredags att den här coviden tog på mig:) Jag åkte iväg för att träna, ett HIT-pass, dvs det pass som ska vara tuffast. Högintensivt. Nu tränar jag ju mestadels med en och samma ledare, och han gör det alltid tre gånger tuffare, vilket pass det än är, så med tanke på det är inte HIT värre än något annat av hans pass. Jag älskar för övrigt de ledarna som verkligen pushar och pressar, det är de jag behöver för att bli bättre. Nån som står med en piska. Morot är inget för mig, jag behöver hot:D

I alla fall, det gick ju… bra;) Fast jag stod och flåsade väldigt mycket:) Nu visste han att jag varit sjuk så det kändes inte som jag fuskade, men herrejösses vad slut jag var. En av kompisarna sa efteråt att syrran såg rödblommig ut medan jag mer var blek som ett lik.😂 Liket lever, så att säga, men jag var väldigt glad över att det var syrran som körde..

Min konvalescens efter fotoperationen tog med sig kondisen, och sen har jag inte riktigt kunnat träna rent flås eftersom jag inte kan springa. Vågar ju inte ens testa i ärlighetens namn;) Jag har kört crosstrainer och rodd, men foten har hindrat mig. Nu känns den bättre, om än inte helt som vanligt men den stramar inte lika mycket, och gör inte ont på samma vis. Sen kom covid och tog resten av kondisen och dessutom den lilla pigghet jag kan uppbära så här års. Jag skulle lätt klassas som en zombie nu för tiden. En zombie som står och gungar på stället i standby-läge, och inte reagerar förrän något händer.🧟‍♀️

Passet var vid halv tolv på dagen och resterande timmar var jag så slut:) Jag käkade och duschade och gjorde inte så många knop, mer än det vanliga ni vet: röja kök, tvätta, fixa. Vi, eller jag, bestämde att vi sköt tacosen till lördag för vi hade käkat hemmagjorda hamburgare både tisdag och onsdag, och torsdag käkade jag McD… så i fredagskväll gjorde vi i stället skinkschnitzel och pommes.

Bara det att min ugn antingen bestämde sig för att lägga ner verksamheten ett tag, eller så var det min hjärna. Det senaste är inte helt otroligt för jag är om möjligt mer seg än någonsin. Häromdagen hade min cromecast lagt av, och jag kunde för mitt liv inte tänka ut hur man löser det. Den hade tappat kontakten med Wi-Fi, och det gör den ibland när det blir strömavbrott eller bara för att wifin laggar, så jag har gjort det ett antal gånger. Men nu….? Jag fick inte till det. Några dagar senare testade jag igen och då lyckades jag koppla på hjärnan så det är löst:) Att vara så off i skallen är inte kul, alls. Jag är fortfarande som täppt i öronen, det kilar till mellan varven så där som det gör när man varit ute och flugit och locket släpper delvis. Knäpper och knastrar, och jag tycker inte det hjälper med vare sig nässpray, tryckutjämning eller nåt annat. Antar att det bara är att vänta ut det, för det hör väl ihop med covidinfektionen på nåt vis.🤷‍♀️

Tillbaka till ugnen: jag slog på den, och satte in pommesen när den stått på en kvart eller så, kollade inte hur varm den var och kan inte för mitt liv komma ihåg det nu. Lät de vara där inne i 25 minuter och kollade sen, men de såg trista och vita ut. Min spis är 90 cm bred istf normala 60cm, och ugnen har alltid varit lite knepig, värmen är lite ojämn och tja, den är inte speciellt bra helt enkelt. Men den brukar göra sitt jobb. Den har en fläkt som går igång och som slås av när ugnen gått ner i värme när man slår av den. Nu slog den fläkten av och jag blev högst förvånad. Robban konstaterade att ugnen inte var varmare än 50 grader, vilket var konstigt för jag hade satt den på 225. Vi ökade upp den, och det blev inte varmare. Det KAN ha varit jag som slagit av den när jag sänkte plattan jag hade till schnitzeln, men då borde ugnen ändå blivit varm när jag ökade värmen… Vi gav upp efter en lång stund och stekte på två kilo pommes i stekpannor. Det var inte den godaste middagen, men jag var så hungrig att jag inte kunde bry mig mindre. Smakade mer som kokt potatis än pommes:)

Sur som jävla ättika, för det är inte jättelänge sen, ett eller två år sen, som jag fick en spricka i hällen som måste bytas, och det kostade 11 lax. Alltså mer än vilken spis som helst i normala 60cm. Jag googlade snabbt spisar i fredags och de kostar ju runt 6-7 tusen för en helt basic, och mer än så behöver jag inte. Men har jag lagt ut elva tusen (TryggHansa tog väl halva iofs) så är jag inte sugen på att köpa en ny för att ugnen lagt av…. F¨¨k.

Så på lördagen slog jag på ugnen, utan större hopp. Den betedde sig precis som vanligt, blev varm och fin och hade inga konstigheter för sig. Den fick stå på många timmar, och till sist smällde jag ihop en sats bröd, och stekte sen köttfärsen till tacosen i ugnen, vilket är jäkligt behändigt.

Brödet blev jämnare gräddat än någonsin och jag blev väldigt brydd. Är ugnen trasig eller hel? Tänker den jäklas mellan varven eller vad? Rent krasst så vilar sig inte elektriska saker i form, de är antingen hela eller trasiga, så jag är ytterst misstänksam mot den för tillfället.

Sen var det mello. Alltså, jag vet inte vad ni tycker men en tävling som heter melodifestivalen, eller Eurovision song contest, bör i mitt tycke handla om sång och musik. Inte om att visa upp sig som annan artist, som Youtubern som ska vara med framöver Tone Sekelius, tidigare känd som Tomas. Hon blir tydligen den första transpersonen någonsin i mello, och jag känner bara såhär 🤦‍♀️ Vem bryr sig? Vad har folks privatliv med en musiktävling att göra? Inget, men det är ett bra sätt att få röster.

Jag har barn som vill titta och de vill gärna att jag sitter med så då gör jag det:) Men kan inte säga att jag gillar det. Igår var det ändå mestadels musiker med, så just denna gång hade jag inte så mycket att klaga på, speciellt inte som Robin Bengtsson gick till final:) Men åh vad tråkigt det är, jag förstår mig nog inte på musik längre. Eller ”musik”😁

Bäst var Oscar Zia som programledare och även Eric Saade som mellanakt. Men mello överlag är inget för mig.

Däremot så kunde jag sen sjunka ner i soffan och mysa med Reacher:)

För i fredags så fick jag äntligen tummen ur och ringde Boxer. Jag har betalat nästan tusen kronor i månaden för bredband och tv, och telefoni. Det är inte klokt, framför allt inte med tanke på att vi inte ens haft telefoner inkopplade på hemtelefonin på flera år…eller använt de digitalboxar med extrakort jag betalat för…. Så 218kr varje månad har jag skänkt Boxer. Jag vet, det är så jävla dumt. Men nu har jag äntligen fixat! Syrran ringde för ett tag sen sin leverantör och sa att det var oschysst att hon som gammal kund skulle betala mer än nya, och fick ner sitt till typ inget alls. Jag gjorde nu samma sak:) Satt i telefonkö en halvtimme först, och sen sa jag att jag funderade på att säga upp allt, om de inte kunde fixa en bättre deal. Så, då gjorde han det:)

Från 965kr i månaden till 378kr i månaden. 🤗 Tack mig själv. Jag gillar inte att man som gammal trogen kund ska betala mer, jag har varit Boxerkund sen vi flyttade hit, och det är femton år sen. Det här priset gäller ett år, och kan de inte fixa ett lika bra då så byter jag till nån annan leverantör, det är inte som att Boxer är bäst, det är bara att jag inte ids kolla runt efter nån ny: ) Plus att de faktiskt har jäkligt bra tekniker som jobbar med support, och löser det mesta åt en:) Ta i trä.

Nu har jag tjänat typ 600 kr i månaden, så att då ta Amazone Prime Video a 59kr/månaden blev liksom ändå på vinstkontot:) Framför allt som de tydligen släppte hela säsongen av Reacher på en gång, jag trodde det var ett avsnitt i veckan, men nu kan jag se alla åtta avsnitt under min första gratis provapå-månad:) och kanske säga upp det tills nästa säsong, om det blir nån.

Reacher ❤️ Jag var rädd att det skulle bli töntigt eller plumpt. Att de skulle sabba min favorithjälte, men så är det inte:)

Han är cool, stentuff, lite smårolig, halvdryg, och jävligt stor:) Inte för att jag skulle reagera som folk runt honom gör, om jag såg honom, SÅ stor är han inte;) Men så har jag ett gäng långa män i min bekantskapskrets, det är inte direkt exotiskt. Jag älskar serien:) Den är helt i min smak. Det verkar som en säsong, åtta avsnitt, är en bok, och den följer relativt väl boken, vilket jag gillar. Jag ger Reacher mitt fulla stöd för fler säsonger:)

Nu ska jag byta om och åka och träna! Herrgud, håll en tumme eller två att jag pallar.

Jag har alltid tyckt att februari är en ganska trög och trist månad, men för den sakens skull behöver den ju inte bekräfta det.

I dag, den tredje, är det ett år sen min pappa gick bort.

I morgon, den fjärde, är det nio år sen som min man reste sig och gick, för att sen aldrig komma tillbaka. Det är nio år sen jag pratade med honom också…

Den tionde är det nitton år sen min mormor gick bort.

Det är de för mig stora sakerna, men sen finns det andra jobbiga och tragiska saker inom familjen, men som kanske är mer personliga för andra. Att säga att jag gärna skulle hoppa över februari är ingen lögn. Samtidigt är det en så trist månad att ska det hända skit kan det samlas här, så är man av med det🤷‍♀️ Men helst inte på många år tack.

Idag hade jag franstid, vilket var mer än välbehövligt:) Jag tror att jag hade tre spretande fransar kvar, efter att ha legat och sovit i en vecka. Det är inte klokt vad fransar gör för ens utseende! Jag har väldigt korta och raka fransar av naturen, som alltid så är det inte så mycket jag fått givet;) Haha🙈men det är sant. Idag fick Dau jobba, men som alltid så är hon snabb och resultatet blir alltid Fab!

Jag gick dit och kände mig genomskinlig, och ganska seg, trött och likgiltig, och gick därifrån rakare i ryggen, med nyfikna blickar på folk och skyltfönster:) Fransar gör underverk med självkänslan också:)

Sen mötte jag upp syrran och mamma på kyrkogården, där vi tände ett ljus för pappa i minneslunden. Det är fortfarande svårt att riktigt förstå och ta till sig att han är borta. Kanske kommer den känslan aldrig infinna sig, vad vet jag. Det jag vet, och som vi ofta pratar om, är de orden som läkaren sa efter att pappa gått bort. Hon sa att han var väldigt sjuk, mycket sjukare än någon fattat, med hjärnsvikt, hjärtsvikt, kärlsvikt och njursvikt, och att han aldrig skulle kunnat bli frisk. Inte ens bättre, utan det hade varit en fråga om hur snabbt han hade tynat bort. Det är inget man önskar någon man älskar, att tyna bort. Att hon sa det, rakt på sak och utan att linda in det, gjorde så vi insåg att det kanske var ett bättre alternativ att han fick gå, medan han ännu var i hyfsad form, än att kanske hamna på vårdhem, sjukhus eller vart man nu hamnar när man är för sjuk för att vara hemma. Det hade pappa avskytt. Givetvis önskar vi ju alla att det funnits ett alternativ där han blev frisk, kanske var sjuk en längre tid men sen blev som i fornstora dar, men det fanns inte.

Jag saknar min pappa, men jag hade inte velat se honom tyna bort och bli en spillra av den han var. Men nog fasen önskar jag att det vore annorlunda. Dagen som pappa gick bort var en strålande vacker vinterdag, och årsdagen var också en fin dag.

Sen åkte vi till McD och käkade hamburgare:) Alltid McD😜 vi borde få bli VIPare:)

Jag hade tänkt träna, men bokade av det, jag insåg att jag hellre ville vara med familjen, men även för att jag är så trött och matt. Vafan ska det aldrig gå över?? I morgon SKA jag köra HIT; det är högintensiv träning, och inte alls optimalt att börja med men nu får det bli så. Det är nog på plats, sista gångerna innan restriktionerna släpps, så sen blir det massa springa…. Vilket jag inte gör för jag har inte vågat testa:) Jag ska till läkaren den tionde så får vi se vad som händer efter det. Då har jag en massa frågor att ställa, jag har skrivit ner dem i mobilen för jag kommer glömma dem:)

Lite senare i februari ska jag med Lovelia till ortopeden också. Hon har gjort sin magnetröntgen av knäna, och nu kommer domen. Vi ska träffa en annan läkare än sist, överläkaren som varit där sen jag jobbade på sjukhuset:) Mina sista år där var jag dock nere på neonatalavdelningen så jag har inte jobbat ihop med honom men har förstått att han är mycket bra.

I natt vid ett, när jag faktiskt började fundera på att gå och sova, så messade Corrinda. De är ju sju timmar efter så klockan var runt sex på kvällen där. Hon skrev att de kommit till ett hotell som kändes väldigt skumt och shady, och de måste försöka ta sig till en annan stad. Det hade blivit mörkt så de vågade inte gå ut, utan försökte få tag i en shuttle från ett hotell i en närbelägen stad, så de kunde hämta dem. Taxichauffören som kört dem till hotellet hade känts märkligt och skum och de hade bara kört förbi ruffiga kvarter med trasiga bilar på gatorna, alla människor var fattiga locals utan tänder och inte en enda turist inom synhåll. Hotellet var skabbigt och de kände sig allmänt otrygga. De hade googlat stället och hotellet innan, och då bara hört gott om det, men när de googlade ”Is Limon safe? ” fick de andra svar, nämligen att det var massor av drugtrafficking och väldigt fattigt och hög brottslighet. Inte kul.

De fick ganska snabbt tag i en shuttle, som tog rejält betalt av dem för att komma och hämta dem, men det fick det ju vara värt. Det var en timmes väg enkel resa. Hon messade mig kontinuerligt hela tiden, och jag fick taxins nummer och gps. Sen var de framme i den andra staden, hittade ett hotell efter att ha frågat på tre ställen, och det hördes hur lättad hon var. Här var det massor av turister, familjärt och mysigt, kändes väldigt tryggt och säkert.

Som mamma tusentals mil bort är det inte jättekul att få de där messen, man kan inte göra ett dugg, mer än ge goda råd och se till att få deras senaste location, ifall de skulle försvinna. Vem vet? Det är klart det kan hända. Men, det kan hända var som helst. Även i Uppsala har vi tragiska och onödiga brott, flest skjutningar i hela landet, till exempel. Det går inte att skydda sig mot allt, inte ens om man madrasserar in ungarna är de helt säkra. Shit happens, och det enda man kan göra som förälder är att försöka förbereda dem så mycket man bara kan. Försöka ge dem en realistisk syn på världen, berätta sina egna erfarenheter, och tala om att det är inget fel med att följa sin magkänsla. Jag är stolt över att de, trots att de suttit på en buss i nio timmar, och sen en taxi, ändå hade mod nog att ta sig iväg, fast de var trötta och bara ville sova. Det hade varit så enkelt att bara intala sig att det är nog okej. Det kanske det var, men så dumt att chansa. Kloka tjejer ❤️ Däremot var ju klockan närmare fyra innan jag kom i säng:D men det är smällar man får ta.

I går snurrade reklam för en ny serie både på min tv och i mobilen. Inte vilken serie som helst utan med min favoritkaraktär:

Även en av pappas favoriter:) Jag älskar Jack Reacher, och hoppas innerligt att de inte gjort honom töntig. Jag såg lite trailers och det verkar lovande. SÅ, jag måste skaffa Amazon Prime… Fan också, men det är ju ändå Reacher 🙂 De har gjort två filmer om honom, med Tom Cruise i huvudrollen. Jag tycker om honom, han är en jäkla duktig skådis, sen kanske jag inte instämmer i hans privata värderingar, men det är en annan femma. Dock…Tom Cruise är typ 170 cm lång. Jack Reacher är uppemot två meter, lite oklart, jag antar att det är svårt att översätta inches till centimeter, men det står olika i böckerna. Men nånstans mellan 193 och 196 centimeter. Hans storlek är viktig, det är en avgörande del i hela historierna, för han har den både med sig och mot sig. Så att välja en 3,5 decimeter kortare kille blir inte helt korrekt, vilket även författaren själv håller med om:)

I alla fall – det här ska jag se! Jag har funderat på att skaffa just den där kanalen/streamingtjänsten eller vad det nu heter, för det finns bra filmer där, men nu är det ett måste.

Jag har ju som jag sagt förr, lite lång startsträcka på vissa saker, som att sträckkolla serier exempelvis. Jag skrev om det för ett tag sen, att jag inte fattar hur folk har tid, och det gör jag fortfarande inte. Men jag har ändå fastnat helt i Chicago fire:D Inte så att jag ligger och glor hela dagar/kvällar/helger, men så att jag måste se i alla fall två avsnitt per kväll:) Jag har sett de första avsnitten förr, på TV, men började om nu. Och jag önskar att jag hade tid för mer för jag längtar efter att få sjunka ner i soffan och kika:D Det är tio säsonger eller så, och sen finns det Chicago PD och Chicago nånting med sjukhus, och karaktärerna går lite ut och in i de olika serierna. Jag har sett alla delvis, och det är ju bra.

Jag har en dröm, kanske fel ord, men en längtan…fel ord det med, men ni fattar nog;) efter att åka runt i världen och intervjua brandmän. De imponerar på mig, de är beundransvärda och jag respekterar dem oerhört. Det funkar så olika med blåljuspersonal i världen, och det vore så intressant. Jag vågade inte när vi var i New York, för jag kände inte att jag kunde göra det bara sådär, utan att jag behövde ha en uppdragsgivare bakom mig, som man kunde hänvisa till. Typ ; ”Jag skriver en artikelserie för Svenska Dagbladet om brandmän i NYC, kan jag få komma och intervjua några av er?”

Men nu har jag kommit på att 1. De läser ändå inte svenska tidningar så vad spelar det för roll? Man kan ljuga;) och 2. Jag skriver en blogg, och det borde kunna vara tillräckligt:)

SÅ! Jag hoppas ni kommer uppskatta mina kommande reportage om brandmän på Hawaii, och kanske Chicago eftersom vi kommer åka den vägen, och sen…. Tja, resten av världen 🙂 Måste bara läsa på om svensk blåljuspersonal först kanske. Finns det någon av er med koll så får ni gärna hojta:)

Jag har inte förankrat det här än, varken hos mig själv eller hos min fotograf som är syrran, men tänker att det finns tid till det:)

Okej! Nu måste jag dricka lite te, och se på Chicago fire! Vi hörs snart:)

Natti natti

Igår lade hon upp på Instagram att de skulle hoppa bungyjump. Okeeejjjj🙈 Det var även zipline med så jag frågade om hon menade båda, och fick svaret att Jajamen! De hade köpt ett paket, om fyra aktiviteter på tre timmar. Det var hoppa bungyjump, åka zipline, något som kallades Superman där man ligger ner och ”flyger” och Tarzan där man släpps ner och sen svingas framåt. En grej hade ju varit tillräckligt adrenalinstint:) 🙂

Corrinda är höjdrädd:) Men jag tvivlade inte på att hon skulle göra det, i så fall hade hon inte köpt paketet:) De har tappat en tjej, som hakade på ett annat tjejgäng och drog till Mexico, så de är tre kvar. Två som hoppade medan den tredje red iväg på en häst, fikade med vacker utsikt och såg ut att ha haft det fantastiskt:) Helt i min smak:)

När jag var runt 20 år så fanns bara bungyjump i Australien, tror jag, det uppfanns väl typ då, och hade jag bara tagit mig dit så hade jag garanterat hoppat. Då hade jag inga fobier eller rädslor att tala om, och bungyjump låg väldigt länge på min bucketlist. Men sen fick jag barn och med dem kom höjdrädslan. Och en väldigt massa dödsångest, herregud man måste ju hålla sig vid liv när man har barn att ta hand om!😀 Dock fick det ligga kvar på listan, men nu vet jag inte… Just idag tror jag inte att jag skulle hoppa, men just idag är jag också barnens enda pålitliga förälder, så fakta kvarstår – man måste hålla sig i livet. Kanske att jag känner framöver att jag vill. Samma med fallskärm, men det ligger fast på bucketlisten, det ska jag göra någongång. Men det är något som jag vill ha sällskap med mig, för det är saker man ovillkorligen måste dela med någon man har nära. Så är det bara:)

I alla fall, Corrinda ringde mig på Instagram strax innan de skulle iväg. Då började hon fatta vad hon signat upp sig på😅 Jag gick här hemma och trampade, orolig såklart, men mest var det spännande. I mitt huvud rullade radioreklamen för nåt jag inte vet vad det är men typ så här:

”Men? Ska man inte ha en elastisk lina när man hoppar bungyjump?”

”Äsch, det spelar väl ingen roll. Hoppa nu!”

”Vissa saker chansar man inte med.”Och så vad det nu görs reklam för:) Haha, helt värdelös i reklamsyfte alltså eftersom jag inte minns vad som promotas:)

Så ringde hon igen och tjoade: ”Jag gjorde det! Jag hoppade!” Och så berättade hon, och jag satt här hemma i soffan och kände hur det sög i magen;) Det är något visst med att leva livet genom sina barn ändå;)

Hon har filmer på alla hopp, och hon skickade dem till mig så vi har suttit här hemma nu och kikat, många gånger. Hon var riktigt rädd innan hon hoppade, men sen såg jag hur hon bestämde sig, fast jag bara såg ryggtavlan, det är bra mammaskills va;) det hördes på hennes röst också. Hon frågade killarna som redan räknat ner en gång åt henne och då hon stadigt stod kvar😜 om hon fick hoppa närsomhelst som hon kände sig redo. De svarade att det fick hon. Det var bara att hoppa, allt var safe. Så började de räkna igen, från fem och hon väntade inte på att de blev klara utan kastade sig ut. Sen skrek hon:D

Det värsta var inte, som hon trodde, det första hoppet, även om det måste vara sjukt svårt att kasta sig ut…. Nej, det värsta var tillbakastudsen. När hon slungades tillbaka högt upp i luften och sen dök igen:) Jag har en film på Instagram, för det går inte att lägga in här. Jag ska lägga det i mitt flöde också just nu finns det bara i mina händelser:)

Lite senare fick jag film även på Tarzansvingen och det såg lika läskigt ut det:) Minus att man inte behövde ta steget ut själv, utan då hängde hon liksom i sittande utanför korgen de hoppade ifrån, och sen släppte killarna så hon föll rakt ner och sen svingades framåt:) Såg sjukt härligt ut om man nu skulle våga. Som att gunga i en gigantiskt gunga uppe i luften. Jag är svinimponerad av henne, att hon klarar av att bemästra sin höjdrädsla sådär. Respekt 🙌

De åkte upp i bergen nånstans för att hoppa, det tog elva timmar från där de var, med buss och färja. Kostade typ ingenting, runt femtio spänn eller så:) Idag åker de buss i nio timmar tillbaka till värmen. Det var kallt i bergen och de har inte direkt varma kläder med sig:) Jag gav henne ett badlakan i mikrofiber i julklapp, som tar liten plats och som torkar snabbt. Både kroppen och sig själv. Vanliga frottéhanddukar torkar ju aldrig och väger dessutom ett ton när de är blöta, plus att de tar stor plats. Den här tar lika stor plats som ett par strumpor, och den har hon haft som filt på flyget eller om axlarna när det varit kallt:) Det är den och en sarong som är med👌smart packning:)

Nä, nu ska jag gå och ”laga mat” Jag gjorde hamburgare igår, och det på två kilo köttfärs så det finns kvar till idag – älskar sådana dagar 🙂

Ha det gott! Vi hörs snart!!