Okategoriserade

Pore Mask från Maybeauty:)

I samarbete med Maybeauty

Jag har ju legat som en trasa i soffan hela helgen och snorat och nyst. Herregud vad jobbigt det är att nysa?! Speciellt när man drar en tre fyra på raken, man blir ju helt borta;)

Och varje gång så tänker jag ”Vilken tur att jag inte kör bil”

Det tillhör ett av mina värsta, att nysa när man kör, man tappar ju allt. Fokus på vägen, rycker till i ratten och blir för en sekund helt blind när man måste knipa ihop ögonen.

Haha.

Men, i morse vaknade jag och kände mig frisk. Bara sådär. Tack för det.

Duschade och kände att det kanske vore läge för en ansiktsmask. Det här är typiskt mig, när jag varit skruttig och kvicknat till så får jag ofta för mig att fixa nåt. Det kan vara en stor ommöblering, eller måla om, eller klippa håret, boka in en ansiktsbehandling eller göra något salongsaktigt hemma:) Lite som att jag är så tacksam över att få tillbaka krafterna, jag avskyr verkligen att känna mig krasslig. En ansiktsmask tar inte slut på de nyvunna krafterna så jag är glad att jag kände för det och inte en ommålning av vardagsrummet;)

Valde mellan den svarta och den ljusa och det fick bli Pore mask. The incredible:)

Jag har berättat om den flera gånger förr, och det är verkligen favoriter, allt från MayBeauty faktiskt. Helt ärligt.

Pore mask tar bort orenheter från porerna, det hörs ju på namnet:) den suger ut talg och döda hudceller, stänger till porerna och gör dem mindre. Jag har ju skitfula stora porer och märker skillnad. Nä, den gör såklart inte mirakel och så jag får helt porfri hud, men de minskar.

Jag brukar oftast börja med att duscha innan alla masker. (Maskar? Nä?) för att öppna upp huden ordentligt, och sen lägger jag på den med hjälp av fingertopparna.

Den här är lite som lera:) och det blir svalt på huden. Känns som att smörja in med en riktigt härlig kräm. Den ska sitta en 15-30 minuter och jag passar på att byta från pyjamas till kläder;) och käka frukost och sånt där viktigt. Man kan också lägga sig ner och ta det easypeasy en stund, men risken att jag somnar och sover i flera timmar är överhängande, speciellt så här års, så jag avstod;)

Jag tycker att det känns att den här jobbar, det drar och killas lite i huden, på ett bra sätt.

Efter 15-30 minuter sköljer man bara av med vanligt vatten.

Klart!

Den här lilla förpackningen tycker jag är dryg, och antingen får nån tonåring ta resten (de är aldrig nödbedda) eller så gör jag en till mask inom kort. Jag behöver inte hela, men om man vill så kan man ju lägga den lite mer ner över halsen.

Har ni testat?

Jag har såklart ett erbjudande till er:)

Ni får 30% rabatt på PoreMask om ni använder kod poremaskcarola eller klicka HÄR så kommer ni direkt till erbjudandet där rabatten redan är aktiverad:) 🙂

Kommentera

Husdjur

Idag har Doris namnsdag:)

Jag har aldrig koll på namnsdagar. Jo min egen, och därmed Janelles och mammas för vi heter samma sak – Elisabeth. Sen kan jag komma ihåg Emil (Robban) eftersom det är på en kompis födelsedag. Novalie heter Karin efter min mormor och eftersom mormor var född på Karindagen så kommer jag ofta ihåg även den, men sen börjar det bli svårt:)

Några till brukar jag komma ihåg om jag ser datumet, då ringer nån klocka, men annars är jag rätt usel. Jag kan i alla fall alla barnens fyra sista siffror:)

Att Doris har namnsdag i dag hade jag absolut ingen aning om med andra ord, men Janelle messade henne ett grattis nyss:)

Så Grattis finaste Doris på namnsdagen ♥

 

Du är världens goaste jycke:) Egen vilja så det skriker om det, massa gos och världsbäst på att skälla ut folk som kommer hit;)

Blandras mellan Cavalier king charles, Lhasa apso och Tibetansk spaniel. Söt som socker. Jag kan inte ett skit om hunduppfostran, men förutom att du gärna rymmer och skäller så måste jag ändå säga att du är helt okey. Tigger inte speciellt mycket, tuggar inte sönder så mycket längre och är säker runt barn. Du har tagit din självklara plats i familjen och vi älskar dig ♥

Du ska få en extra stor bit falukorv till middag ikväll:)

 

Kommentera

  1. M:et

    En söt liten hund, grattis Doris.?
    Jag tycker själv mindre bra om alla sorts små/mindre hundar. Men eran Doris har något speciellt, en charm.

Visa alla 6 kommentarer
Tips

Man kan ha reflex eller….;)

Innehåller affiliatelänkar

Minns ni att jag sa att jag beställt en sån här från Cellbes?

En reflexjacka Den kom hem i förra veckan och tjejerna tyckte den var riktigt snygg. Den är precis som en helt vanlig tunn jacka, sitter fint på och är superskön.

Jag tänkte att den säkert skulle reflektera, men alltså SÅ HÄR BRA trodde jag inte:)

Tjohoo! Jag behöver inga små fåniga reflexer – jag kör jacka:D Coolt va? Det är mobilens blixt som får den att reflektera.

Man kan säga att jag är helt nöjd:)

Ni hittar den HÄR om ni vill vara lika strålande som jag;)

Just nu har Cellbes 20% på mattor och byxor, och de börjar få in vårnyheter:)

Kommentera

  1. Malin

    En tjej som ofta är ute o springer här där jag bor har en sån. Den syns superbra. När det är så mörkt så att man har helljuset på. Men en gång mötte jag henne i skymning, med den jackan, som då bara upplevdes lika grå som det tråkiga vädret, och ett par svarta tights, så syntes hon inte alls bra. Så komplettera gärna med något färgglatt. På det viset är en reflexväst bättre, det gula syns i vårt gråmulna dagsljus och reflexbanden tar vid när mörkret faller på.

Vardag

Nämen nu börjar det ordna upp sig;)

Jäklars jag kan andas genom snoken igen, utan att ha ett filter av snor;)

I går när det var umgänge, så låg jag i soffan hela dagen, läste och skrev och kollade på konstig tv. Jag såg bland annat nåt som hette i stil med ”Hemlig beundrare”. Precis som det låter så har folk som har en hemlig crush på nån sökt in till tv för att få till en dejt med sin kärlek. Och den utvalde då, som inte visste vem som skulle dyka upp, skulle sen säga -ja vi kan dejta, eller försöka slingra sig ur det hela utan att vara elaka.

Alltså jag satt och skruvade på mig i soffan, insåg vid flera tillfällen att jag satt med händerna för ögonen och kisade;) SÅ pinsamt att jag nästan dog!

Och lika pinsamt var faktiskt melloeländet i lördags. Som ungarna laddat! De var taggade till tusen, och det var mellobingo och rösta med hjärtat-appar. Och så var det EN låt som var bra, resten katastrofdåligt. John, vad han nu hette, grym låt, grym röst. Vinner hela skiten:)

Men Edward Blom..med dansande humrar och sparrisar eller vad fan det nu var bakom sig…jag skäms å hans vägnar när han nu inte har vett att göra det själv. Jag hade extremt svårt för hans tramsiga jullåt också men detta var en ren skymf mot riktiga artister. Herregud. När Aftonbladet sen skickade en flash där han själv säger att han ju inte kan sjunga men att det var kul att vara med, så undrar jag om vi kanske ska lägga ner mello?

Eller, vänta? JAG tycker också det vore kul att vara med, men jag har trott att om man inte kan sjunga så är det kört. Tydligen inte.

Nä fy farao. Barnen var ofokuserade och den enda de röstade på var Benjamin och det enbart för att han är han. Låten var kass.

Jag tror att jag måste planera in en utekväll varje lördag fram till finalen så man slipper undan detta pinsamma:) Är jag hemma måste jag konfronteras med det.

 

Hu!

Nåt roligare! Tycker jag då:)

Jag fick tillbaka en lärarkommentar om den första inlämnade delen av min fantasy-historia:) Först var det om läsrapporten som var godkänd även den, jippie:) Fast jag hade inte alls behövt göra den så akademisk:) Haha, där ser man, jag är FÖR akademisk, inte illa va;) Men den var bra, och godkänd. Sen kom det om min story. Allt var positivt men just det här gör mig så jäkla stolt:)

Men texten flyter på väldigt bra, det går snabbt och enkelt att läsa, vilket är svårt att bemästra när det gäller actionscener. Imponerande! Ofta tenderar den här formen av scener att bli för tekniska eller utdragna, men du lyckas hålla en grymt bra balans mellan det deskriptiva och hur händelserna påverkar karaktärerna, blandat med dialoger, vilket gör det levande och håller intresset uppe. Monstret känns egen och häftig, man vill gärna veta mer om den!

 

Va?? Grymt bra balans, svårt att bemästra, imponerande, levande och håller intresset uppe:)

Mitt monster som jag inte ens själv riktigt har koll på är egen och häftig, och nu måste jag ju leva upp till det:)

Att det kan vara så roligt att plugga! Och så taggad man blir att fortsätta och försöka göra sitt allra, allra bästa när man får så fina ord:)

 

En annan superkul sak, är inbjudan till Aladdin som ramlade ner i lådan:)

Tack snälla Dröse&Norberg!

Det var länge sen jag fick med mig nästan alla barn på något sånt här, men nu jublande de i kör:)

Är det någon som har sett den här redan? Någon som ska se?

Jag funderar på när jag såg en musikal senast och kan inte minnas att jag gjort det någonsin? Jag har sett teatrar och musikalfilmer som Sweeney Todd och sådär, men en musikal på lokal…? Det ska bli så kul!!

Stockholm Waterfront ligger väldigt lägligt till, precis vid centralstationen så det enklaste blir nog att åka tåg. Då kommer kidsen jubla ännu mer för de tycker det är roligt:) Kan vara så att det är kanelbullen på Pressbyrån som lockar, men den lockar ju mig med;)

Det är skönt att slippa köra. Måste räkna lite på om det lönar sig bara, men visst har nån av er sagt att man får ta med fem barn på pendeltåg? Eller har jag drömt? Upp till vilken ålder? Att leta den infon på deras sidor är hopplöst, man får vara glad om man kan hitta avgångarna.

 

Jaha, annars då? Jo, nån lustigkurre roar sig med att kommentera syrligt här, under namnet Anonym. Personen i fråga använder sig av mailadressen toy@yahoo.se och jag antar att det var kul att hitta på det. Nu har jag mailat och frågat om vi ska fika kanske, så får personen vräka ur sig sitt face to face, men inte helt förvånande så studsade mailet. Såklart. Jag råkar veta att den det syftar på har en helt annan mailadress, och jag håller henne inte heller för riktigt så stenkorkad att hon skulle kommentera på sin mans exfrus blogg med anonymt namn men sin egen mail….Mycket kan jag säga om henne, men knappast korkad.

Men, det finns vissa som inte kan låta bli att tramsa;)  Dessvärre så är det ju bara att skriva nån annan mail och valfritt namn så kan man fortsätta vara jobbig.

Missförstå inte nu, jag kräver inte att ni ska lämna era korrekta mailadresser. Jag kan egentligen inte bry mig mindre om vad ni skriver där för det har ingen betydelse, om ni inte vill ha svar förstås:)

Jag bryr mig heller inte om ifall ni vill vara anonyma. Det finns lika många anledningar till det som det finns människor. Men det jag faktiskt bryr mig om är att jag till allra största delen har fantastiska läsare. Ni skriver respektfullt även om ni inte håller med, och det behöver man inte göra:) Jag tycker det är kul med olika åsikter, men man måste respektera varandras. Jaja, jag kan snäsa och fräsa ibland, och det ber jag om ursäkt för! Ofta har det en anledning, ibland handlar det om att jag missförstår och ofta att jag svarar från appen, där jag ser bara en liten del av texten och då tycker att det blir ett bra svar;) Lägg sen på att jag kan vara gruvligt ironisk och det är inte alltid det går fram i text.

Men hur som helst, jag har ett fritt och öppet kommentarsfält. Kommentarerna godkänns automatiskt allt eftersom de kommer in, som jag skrev häromdagen. Dock av nån anledning som jag ska ta upp med teknikerna så hamnar vissa i granskning, och jag måste godkänna manuellt. Jag gör det med alla. Good or bad.

Det gör jag för att jag vill att vi ska ha det öppet. Ni ska veta att jag inte bara, som så många andra bloggare, granskar och godkänner alla kommentarer och bara låter de positiva för bloggaren komma fram. Inget fel med det, såklart, alla gör som de vill, och för vissa förstår jag att de inte pallar med att publicera all skit de får. Men här vill jag inte ha det så.

Därför tycker jag det är så tråkigt när nån roar sig med att vara dryg, och bara fortsätter mala på. Säg det du vill ha sagt, och sen kanske det kan vara nog.

Om man vill att jag ska må dåligt över en kommentar så får jag lov att göra er besvikna, jag kan på sin höjd bli irriterad en stund, men sen rinner det av och speciellt sådana som denna persons, väcker mest löje;)

Så. Nog om det.

Till nästan 100% är ni toppen ♥

Tack:)

 

Barnen vill absolut äta tacos varje fredag, och jag går med på det. Dealen är att de ska äta resterande dagars middag utan gnäll, men det har de glömt. Eftersom jag nästan alltid köper köttfärs i storpack, runt tre kilo så kan det ibland bli väldigt mycket över. I fredags var det få som käkade middag och alltså har vi ätit köttfärssås och spagetti i lördags, och de barn som var hemma igår fick det då med:) Vafan, det var en svingod sås så de bord inte klaga;)

Idag hade jag fortfarande massa kvar, och fattade ju att ungarna skulle knorra mer än lovligt så jag tänkte till, och kom på att tortillapizza brukar gå hem:) Och det minsann, jublade de över.

Det här är min:) Med massor av oliver och så spenat till. Inte helt inom min kostplan, som bara är att försöka äta vettigt, men hyfsat.

Gott som sjutton var det i alla fall.

Jag har inte tränat sen i tisdags, eller onsdags(?) förra veckan, och jag har inte ens orkat tänka på det eftersom jag varit förkyld, men i morgon så siktar jag på ett cirkelfyspass igen. Det bör funka:)

Jag har ont i nacken och axlarna av att bara sitta och hänga, men vad sjutton gör man. är man inte frisk så är man inte. Tanken nu är tisdag och onsdag cirkelfys, torsdag gym, och fredag vet jag inte än, troligen inget. Lördag cirkelfys och gym söndag. Eller vila:) vi ska ju på musikal. Vi får se helt enkelt, det är ju så jäkla drygt bara att man tappar så mycket på så kort tid när man är krasslig. Bah.

 

Och till sist lite skryt i Dirty dancing-kunskap:)

Att det är länge sen jag såg filmen nu behöver man ju inte låtsas om, och jag vet inte om det är nån vettig kunskap att ha i hårddisken i hjärnan, men oviktigt vetande är oftast roligt:)

Jag gjorde samma test för ett år sen, det var därför det kom upp i mitt flöde, och hade alla rätt då med:)

 

Och nu, så ska jag hoppa i säng.

Natti natti 🙂

Kommentera

  1. Sarah

    Vi var och såg Aladdin på annandagen. Den var så där i mitt tycke. Våra barn ålder 11-13 var nog i äldsta laget för att se den, tyckte de själva också. Passar nog bäst till den yngre publiken. Men ni kanske tycker den är toppen :). Hoppas ni får en kul dag!

  2. Ulrica

    Beroende på veckodag och tid är det lite olika regler för barn, på helger får man ta med äldre barn än mån-tor. Här är en länk till SLs regelverk; https://sl.se/sv/info/biljetter/barn/
    Eftersom jag bor i Stockholms län har jag ingen aning om vad för regler som gäller för den delen av resan med pendeltåg som går i Uppsala län.

  3. Jenny

    Haha, vad är det med alla dessa fåniga tester som dyker upp på facebook som man inte kan hålla sig undan? Det är ju stört omöjligt att inte klicka sig in på länkarna och göra testet. Och man blir ju STOLT när man får alla rätt:-)

Visa alla 6 kommentarer
Ut och sviraVardag

Åttitalsfest på Flustret:)

Innehåller affiliatelänkar

Jag var ju på Flustret i fredags:)

Alla som bor i Uppsala eller varit här nån gång vet vad Flustret är, en gammal festlokal med anor.

Vackert som ett litet slott utanpå:) och även inuti är det pampigt.

.

Jag har inte hängt här speciellt mycket under mina unga dagar för det var nog 25 årsgräns redan då, och jag fick barn innan dess och hann liksom inte;) Eller så var det ”fel” sorts människor som var här, jag minns inte riktigt. Men, skit samma, det är ett vackert ställe.

I fredags var det åttitalsfest. Back to the 80´s.:)

Helen och jag, precis som på åttitalet:D Vi snackade om klädsel, och ingen av oss hade direkt någon gammal trasa liggandes i garderoben så det fick bli lightversionen. Visste man att alla gick all-in skulle man ju såklart engagera sig till det yttersta, men man vill ju inte direkt vara ensam om att se ut som en idiot. För face it – 80-talet var inte vackert.

Jag hade precis hämtat ut min beställning från Cellbes.

Bland annat den här jackan/koftan

Jag gillar egentligen inte mönster, men försöker vänja mig:) Och den här gillade jag verkligen. Fanns en ljusare variant med. När jag testat den så ringde nån liten klocka i skallen : hade man inte stormönstrat, typ soffklädsel;) på åttitalet? Jo det hade man. Jag i alla fall. Skamligt nog;)

Så, det blev ett par svarta jeans, en top, även den från Cellbes, den här fast i svart, men så ni ser. Jag tror jag måste beställa den rosa med för det var en härlig top:)

Jag hittade benvärmare i lådorna, flera stycken:) De  köpte jag för några år sen bara för att låta sticka upp ur kängorna, och de var ju grå inte neonfärgade. Men de fick duga.

Patricia lockade mitt hår. Ett snapchatfilter räddar alla bilder;)

Jag köpte för flera år sen en lockpinne. Den är överlägset bra att locka med, speciellt om man som jag är usel på det. Den går att göra ok lockar på sig själv med. Men att få hjälp av mitt eget proffs är ju alltid bättre. Hon avslutade med att spraya ett ton hårspray, och även rosa och lila slingor.

De syns inte, och vad värre är så försvann de helt på bara nån timme? Jag testade dagen efter hemma, sprayade en riktigt lila slinga och lät den vara. Några timmar senare var den borta. Kanske inte vad jag ville ha när jag köpte sprayen men skitsamma nu.

Nitbälte på höften, lockar, rosa och lila slingor, kors runt halsen, tjogvis med armringar och benvärmare plus blommig jacka. 80-talet på mitt 2018 vis:)

Jag hade inte lösa axelvaddar då när det begav sig, gillade det inte för jag tyckte jag var tillräckligt bred över axlarna ändå:) Men jag hade ett neongrönt bälte som jag inte hittade, har kanske kastat det efter att det legat i garaget i hundra år.

Och om ni lovar att bortse från att jag ser ut att vara gravid i vecka 20 så kan ni få se hela outfiten framifrån. En högst osmickrande pose 😀 Skyller på brallorna som går högt upp och bältet som hänger ner, och så tröjan som puffar ut. Eller så är jag bara småfet;) men jag jobbar på det;)

Jag kan lugnt tänka mig att gå ut så här en helt vanlig kväll med:D

Notera de rosa fjädrarna i öronen.

Jag tog buss ner på stan och mötte Helen och vi gick till Max för att käka. De serverade 80-tals buffé på Flustret mellan 17-19 men jag är svårt misstänksam mot just bufféer..Eller mot folk som är äckliga i största allmänhet kanske, brrr. Fingrar i maten, hostar och nyser…

Vi klev in på dansstället runt åtta, och då spelade första bandet som jag inte har nån koll på alls vilka de var. Vi började med toa och sen hade de slutat spela:) De jag ville se var ju Tone Norum och Micke Syd så det gjorde inget alls.  Det var så kul musik! Bara 80-90-tal och säga vad man vill om den men nog sjutton sitter låtarna:) Vi drack öl och cider och dansade. Träffade på folk och snackade lite, men det är ju alltid lika svårt med den höga ljudvolymen.

Om jag har fattat det hela rätt så är Flustrets husband ett gäng som heter The Play boys. Helen har sett de många gånger, och om jag kommer ihåg rätt så hade nån, kanske sångaren ett förflutet i Dalton. Jag frågade varför inte JAG varit med Helen, vi var som ler och långhalm, men det här var efter att jag fått barn. Hon med förvisso, men hennes dotter är äldre. Okey då:)

När de började rådda uppe på scenen så kände jag igen en av killarna. HA! Jag känner också igen nån? Men varför?? Helen sa att han hette Tord och jag känner ingen Tord mer än min gamla gympalärare och det var inte han:) Äh han var väl bara lik nån då. Jag är världsmästare på att se likheter i folk. Så ofta som jag tycker nån är svinlik nån annan. På samma gång är jag totalt usel på att se likheter på mina egna barn…

De började spela och jag insåg att jag tyckte han var lik Anton. En kille som Robban och Corrinda hade som kyrkisfröken när de började:) Haha, det var alltid lika kul att hälsa på honom när nån var med. Han har långt hår och ser cool ut, och så ”Tjena tjena, allt bra?” Mina kompisar blev alltid lika förvånade att han hälsade på mig;) Jag fattar det:D När jag sen sa att det var Kyrkisfröken, så blev det ännu roligare.

I alla fall, han hette ju Tord så det var inte han.

Tone Norum klev upp på scenen och här slog nostalgin till. Hennes bror är John Norum, gitarrist i Europe och det innebar att när Tone gjorde musik så lyssnade jag på henne, och hon var vass. Även nu för tiden. Givetvis körde hon deras The Final Countdown, och den är ju en trigger till att få folk att hoppa och dansa och skrika sig hesa:)

Hon spelade sina låtar och så var det paus. Vi minglade runt, gick ut i den iskalla kvällen, säkert minus tre det hånar ju norrlänningarna oss för;) men vi har knappt haft minusgrader, svalkade oss, köade till toa och köpte mera öl. Snackade med folk, och träffade en supergullig tjej som stannade framför mig och bara tittade. Så utbrast hon: ”Men det är ju CAROLA! Åh, du är min stora idol”

Jag blir så glad♥ Vi pratade lite och hon var övertygad om att hon skulle skämmas dagen efter för att hon pratat med mig, trängt sig på. Men nej, det gör ni aldrig. Möjligen kan jag tycka att det skulle vara lite obekvämt om nån kom fram och sa hej och jag var mitt uppe i en utskällning av nån, typ en obstinat unge;) men aldrig annars:) Det är bara roligt! Hon frågade om hon fick ta en bild och även om den säkert blev hemsk,så hoppas jag att den blev någorlunda. Jag blev hemsk alltså, inte hon:)

Tack för att du kom fram ♥

Efter ännu en vända ute för att svalka oss så hade Lili och Susie börjat spela. Haha, inte min musikpreferens alls, men ändå så jäkla roligt. Och trångt! Holy smoke, men det var verkligen åttital över pressen på konserter! Man fastnade som i ett skruvstäd och folk vägrade flytta sig ens så man kunde backa bakåt:) Kul, retro och lite klaustrofobiskt.

Det var ett jäkla drag, och det är klart, folk var ju där för att återuppleva den gamla goda tiden.

Helen konstaterade att killen som spelade gitarr nog inte alls hette Tord, och jag sa att han var lik Anton. Hon vet vem han är och funderade lite och så höll hon med.

När sen Micke Syd klev upp på scenen så råkade vi stå precis längst fram, och med andra ord hade vi kanonplatser:) Micke började med att säga ..blablabla Anton! och därmed var det ju klart. Det VAR han. Jag vet ju att han är musiker och det var länge sen jag såg honom i kyrkan, han hade hand om ungdomar ett tag vill jag minnas, och nu viftade jag till honom och kanske att han kände igen mig. Kanske inte:)  Men skönt att få det bekräftat så man kan släppa det.

Tommy Ekman, ni vet från Style skulle spelat ihop med Micke Syd men han var sjuk så det blev sångaren i The Play Boys som fick sjunga hans låtar. Nu blev det DRAG! Jag älskar ju Gyllene Tider, och Micke är deras trummis. Hoppa, dansa, sjunga, vråla 🙂 Och försvara sig mot folk bakifrån som tryckte på och ville komma före, fetglöm;) Jag står bra här vid kravallstaketet, tack. Jag fick upp mobilen för att fota, bara kassa bilder och slog på filma i stället. Resultatet ser ni på instagram, när Micke Syd är väldigt nära:) Han har humor:)

(carolawetterholm, glöm inte att följa!)

Så kul! Alldeles för kort bara, det var ju inte konserter utan bara ett kortare framträdande av varje artist, några låtar och sen hejsvejs. Gyllene Tiders låtar kan jag alla utantill, speciellt från den här tiden, och Style/Freestyles med:D

Jag som redan var lite raspig i rösten tappade den nästan helt:)

Man blir så GLAD av sånt här. Glädje som bubblar runt i hela kroppen och helst skulle kvällen aldrig ta slut.

Folk var utklädda på olika nivåer. En del bara nåt självlysande armband, andra med neonfärgade leggings, benvärmare, linnen och våfflat hår, smink som såg ut som skit, som det gjorde då, och en tung doft av hårspray så fort nån gick förbi. Några hade Guns n´roses /Iron maiden edyl tröjor.

Jag såg ett gäng killar med hockeyfrilla-peruker, några med gräsliga träninsgoveraller och vid ett av våra ut-och-svalka-oss-besök på terassen så hejade en kille mig. ”Kolla på den här mannen!” En kille i träningsoverall stod och flinade. ”Visst har han en snygg overall?” Jag nickade och svarade Absolut, skitsnygg:)

Tänk att få ta av honom den… bara dra ner blixtlåset här och….” Killen med overallen illustrerade samtidigt genom att sakta dra ner dragkedjan och sen med båda händerna dra i sär jackan. Under hade han en tight kompressionströja med Supermans märke på:)

Jag älskar folk med humor:) En klassisk Clark Kent. Ja, om man byter kostymen mot träningsoverall förstås;)

Helens sista buss gick 2.20. Min 2.24.  Jag undrar varje gång jag ska åka buss hem varför de inte går när ställena stänger? Många ställen stänger 03. Bussarna slutar gå runt halv tre, och sen börjar de igen vid 4.15 eller så. Värdelöst. Jag är övertygad om att Uppsala buss styrelse har ett hemligt avtal med taxi om att få hälften eller nåt;)

Sommartid kan man cykla. Taxi hem till mig tar max sju minuter och kostar 265kr. Jag är snål:) Samtidigt hatar jag att åka buss me fylltrattar..

Men i fredags var det buss som gällde, Helen bor längre bort från stan än vad jag gör så taxi är uteslutet. Det är surt att gå en timme innan det stänger, speciellt om man har så jäkla roligt som vi hade, men så får det bli.

Jag blev förvånad när jag kom ut att det var så luddigt i öronen. Jag hade, som en av de få, kanske helt ensam:) öronproppar under spelningarna, Jag är rädd om min hörsel nämligen. Men ljudvolymen var hög därinne, och i kombo med min förkylning så blev jag lite ”täppt i öronen”

Det är nästan bra nu, i alla fall de sekunder som jag precis snutit mig;)

Jag kom hem vid tre, den här bussen går en bit ifrån mig så jag får en tjugo minuters nattpromenad, och det var kallt om öronen. Stoppade i lurar och traskade på med Imperiet i öronen:)

Hemma kunde jag konstatera att all hårspray till trots så håller inte mina lockar.

De gör aldrig det. Det är sån waste of time att locka men ändå försöker jag:)

Mina ögonfransar är lite samma, även om jag böjer med franstång och använder curve-mascara så rakar de ut sig. Kanske är jag bara en rak person;)

Vi hade hur som helst en superkul kväll! Lockar eller inga lockar:) Det är så sällan, typ aldrig, som jag och Helen kan göra saker ihop. Hon bor som sagt utanför stan och har mindre barn än vad jag har. Men eftersom det var så kul så måste vi försöka göra om det hyfsat snart ändå.

Vi har även en innestående kväll med våra husvagnskompisar som vi måste hitta ett datum för, kanske ska försöka sammanföra de två:)

 

Nu ska jag snyta mig, laga lite mat till mig och de som är hemma, inte så många för det är umgänge. Jordan ville inte följa med, nu igen, han har börjat ledsna, och Novalie och Robban är hemma förutom mig. Det finns en perfekt låda med gårdagens middag kvar tror jag. Härligt!!!

Jag skulle ha åkt slalom idag, men det är så jäkla svårt att snyta sig utomhus med vantar och hjälm och grejor, och så är inte syrran heller på topp. Det får bli nästa umgänge om två veckor!

Ja men laga mat då….a.k.a. värma i micron:)

Hörs snart! ♥

 

Kommentera

  1. Fia

    Vad gäller ögonfransar så säger jag bara: vattenfast mascara! Då håller de sig böjde hela dagen. Vanlig mascara är helt värdelös på den fronten. Men glöm inte att köpa en bra smink-borttagning om du ska byta till vattenfast. Den sitter som berget ?

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jag hatar att vara ”feg” och känns nåt jobbigt så måste jag göra det bara för att överbevisa mig själv att det inte är farligt. Just gå hem på natten själv hör iofs inte till något jag är rädd för:)
      Speciellt inte i mitt område , det är tvärdött efter elva på kvällen 🙂

    2. Marie

      Det är faktiskt större risk att någon närstående gör en illa (våldtar el mördar en) än att någon främmande ute på stan gör det, det finns statistik på det. Likadant med barn som råkar ut för pedofiler de flesta råkar ut för en nära anhörig el någon annan vuxen i dess närhet inte någon äcklig gubbe på väg hem från skolan även om det dock händer så är det inte lika vanligt. Brott som sker bakom hemmets väggar brukar sällan komma på nyheterna på samma sätt så folk tror att det är farligast utanför hemmes väggar fast det är tvärt om. Själv går jag ensam hem på kvällen, ytterst sällan jag blivit rädd av någon, men man får va lite street smart.

  2. Stina

    Tack för uttrycket ”täppt i öronen”!!! Bästa jag hört på länge. Så ofta som jag behöver förklara för patienter (är läkare) varför de har ont och problem men inte ska ha antibiotika, men tycker inte alltid jag lyckas. Täppt i öronen, så klockrent. Hurra!!!

Visa alla 10 kommentarer
Allvar

Fem år sen…

Idag är det fem år sen som mitt liv rasade.

Jag kommer att kopiera in det inlägg jag skrev förra året, originalet ligger på min gamla portal och eftersom teknikens under ibland gör som de vill, så känns det bra att ha det även här på min nya blogg:)

Det kommer precis efter detta inlägg.

Jag har den sista tiden fått ganska många syrliga kommentarer om att jag är bitter, att jag borde vara tyst, att jag har fel, att jag agerat fel, att jag borde lägga av att vara sur nu när det gått så lång tid och liknande.

Läs inlägget, det gjorde jag nu och usch och fy vad jag blev ledsen för min och barnen skull. Igen. Så där var det ja. Och ingen ändring sen jag skrev det.

Ingen människa ska behöva gå igenom det jag och barnen gjort. Det eftersom det finns en annan väg att gå och det är att vara rak och ärlig, och den hade sparat många tårar och sömnlösa nätter.

 

Jag är inte sur. Jag är inte hämndlysten. Jag är inte bitter. Jag vill inte ha honom tillbaka.

Jag skiter i honom, jag bryr mig inte ett dugg om han är gift med en, två eller tre kvinnor. Eller en man:) Eller Buddah himself;)

Jag har ett bättre liv utan honom. Jag kan ibland när jag sitter på O´Learys och kollar på fotboll med kompisarna känna ett styng av skadeglädje. Fotboll på pub med polarna, det var vad han sa att han skulle göra om han inte var gift med mig. Just det;)

Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig de här nio fantastiska barnen.

Jag menar inte att hänga ut honom, jag försöker berätta min historia. Jag VET att jag har hjälpt andra som hamnat i samma situation genom att ha berättat min story. Jag får många mail från förtvivlade människor som liksom klamrar sig fast vid att det går att komma igenom det helvete de just nu är i, för att jag har bevisat att det går.( Det känns lite förmätet att skriva det:) ) Jag är bara jag, men kan jag med mina ord ge någon annan tröst i mörkret och hjälpa dem att komma igenom det så har liksom inte mitt skit varit helt förgäves.

Jag tror att om man inte varit där själv så kan man aldrig fatta helt. Jag kunde det definitivt inte. Jodå jag försökte, jag är bra på att sätta mig in i andras situationer, men det är omöjligt att begripa den där enorma känslan av vanmakt som sköljer över en. Som en gigantisk våg som tornar upp sig framför en en och sen bara sveper in en i ett totalt vidrigt dundrande mörker. Där det gör ont 24/7. I många månader, kanske år.

Min skilsmässa är per definition from hell. Det finns inget i den som skötts på ett fint och varsamt sätt. Det var brutalt, fegt och noll kommunikation. Det var som att ätas upp av ett svart jävla hål.

Det hade inte behövt vara så.

 

Jag är för det mesta glad idag:)

Men jag skulle ljuga om jag säger att jag är som förr. Jag har ännu svårare för förändringar idag. Jag är väldigt skeptisk mot folk överlag, jag litar inte en sekund på någon mer än mina absolut närmaste. Jag har tappat min oskuldsfulla tro att alla är goda. Nu väntar jag bara på att de ska visa sitt rätta jag. Jag har en större oro inom mig. En känsla av att ”snart kommer allt att förstöras”

Sen är jag kaxigare, tuffare, gladare, mer social, lyckligare, gör mer saker både med och utan barnen, och har fattat att ensam är inte stark:)

 

När folk kommenterar syrligt så blir jag trött och less.

Ofta, ofta kommer det: ”Du kan inte ta kritik.” Nä, varför ska jag? Egentligen? Varför ska JAG kritiseras i det här? Jag är som de flesta kanske inte superlycklig över kritik, man vill ju helst ha medhåll;) men jag har inga problem att fundera vidare över konstruktiv kritik. Sen gör jag samma som alla andra människor – tar till mig, eller förkastar. Jag står för det jag säger, och det jag skriver. Jag har aldrig under mina snart elva år som bloggare publicerat något som jag sen tagit bort för att jag inte står för det. Ni får även säga ert för jag har ingen godkännandefunktion på bloggens kommentarer. Det går automatiskt. Det är roligast och ärligast så.

Även om det ibland fastnar kommentarer i spamfiltret av nån mysko anledning, mer nu på sistone, så publicerar jag dem alltid. Vare sig de är snälla eller taskiga.

Alla tycker inte som jag. Gudskelov! Fan då hade det blivit tråkigt:) Men min åsikt är min, tryggt förankrad i det som är jag, med mina erfarenheter och mina värderingar. Ibland kanske icke så PK, andra gånger långt flygande bland molnen och ibland jordnära. Jag är helt vanlig:) Fel och brister som alla andra.

Jag ändrar inte åsikt för att nån anonym säger att den är fel i en kommentarer. Vad skulle det säga om en? Att man inte står för det man tycker.

Jag ändrar inte åsikt för att en icke-anonym säger det heller;) men då kan jag fundera lite på hur den personen menar. Men hallå! Står man för sin åsikt så gör man. Det är liksom inte fel:) Jag vidhåller aldrig in absurdum, det är ofta jag blir motbevisad eller så ändrar sig situationen.

 

Så, nu ska jag trycka iväg det här, sen det gamla inlägget.

Idag blir det ingen champagne för jag är ruskigt förkyld och skulle inte känna nån smak alls;) Kanske en extra shot av min ingefära-citron-honung hopkok dock.

 

 

 

 

 

Kommentera

  1. Jenny

    Jag tycker att du är väldigt stark och modig som trots oförstående kommentarer, vågar stå för din historia, som säkerligen hjälper många i liknande situationer!
    Det hjälper iallafall mig som upplevt samma som du! Har man inte upplevt ett sådant svek borde man vakta sin tunga om hur man ”borde” reagera och känna! Ett svek av denna dignitet förändrar en människa i grunden, framförallt tilliten till andra människor. Men att tala och skriva om det kan hjälpa att bearbeta iallafall. Men som förr blir man aldrig!
    Önskar nu dig och dina fina barn ett riktigt fint 2019!

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Tack snälla! Så är det, det är skitlätt att uttala sig om hur man borde göra men har man inte upplevt det så kan man inte förstå. Jag är en helt annan människa idag, och jag känner ju att jag fortfarande efter sex år inte vågar lita på någon fullt ut. Jag kan heller inte engagera mig i någon känslomässigt. Han förstörde den jag var och min tillit. Det är bara så.
      Men jag mår bra, är glad och tycker livet är kul!! Men som sagt.. du fattar:)
      Gott nytt år till dig med ?

  2. Marita

    Du är underbar! Jag vet hur det känns, så närma man lan komma, jag blev bedragen av min man efter tjugotvå år tillsammans. Vi har 5 barn tillsammans. Han hade ett hemligt förhållande i ett halvår innan de uppdagades. Han sov i ett tält o smsade hela sommaren. Tog med de två yngsta till sin flickvän när jag jobbade och fick därmed nioåringen i skuld för att han skulle vara tyst. Sen stack med henne 35 mil bort och jag stod ensam , den minsta bar två ( han är lika gammal som din yngsta kille )
    Han har träffat honom va tre-fyra ggr på snart 5 år. Som du skrev så har ens tillit till andra människor ändrats och ens syn på människor. Nu har jag träffat någon annan men det kan vara svårt med tilliten .
    Många kramar Marita

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Och glöm för all del inte att du är BITTER;) fan vad less jag är på att höra folk slänga sig med det för att jag skriver om det?Inte du då såklart, men du fattar nog.
      Ja du har en väldigt lika upplevelse och är en av dem som verkligen kan fatta?och jag fattar hur du känner. Och allt hare kunnat undvikas om gubben varit rak och ärlig. Det är så elakt.
      Stoooor kram ❤️

  3. tant H

    Fantastiskt starkt av Dig Carola att orka vara så öppen och ärlig med det som Du gått/går igenom. Precis som jag sagt till många jag mötte i mitt arbetsliv så säjer jag till Dig ”man vet inte med vem man levt med förrän efter en separation”.
    När jag läser ”berättelsen” så ser jag en bild av Dig att Du klättrar på just en klättervägg….Du känner Dig för och tar Dig vidare…
    Ordet ”förlåt” ……….passar inte här.
    Carola jag önskar att Lyckan skall trilla ner från himlen och falla just på Dig!

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja, jag vill ju kunna prata öppet om det. Det är inte jag som felar och ska skämmas eller mörka. Något väldigt många tycker att jag ska..
      Men det tänker jag inte alls vara. Tyst alltså ?
      Tack ❤️

  4. L

    ❤️ Samma sits som du!! Om du bara visste hur många gånger jag läst dina inlägg och fått kraft igen! Sluta aldrig skriva! Du är BÄST❤️

  5. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Skriv och gå igenom saken hur mycket du vill. Tror det hjälper många också att läsa när de själva upplever något liknade eller upplevt. Det där med att förlåta låter så fint jämt. Vissa är förlåtande andra inte, det enda är inte bättre eller sämre än det andra. Det är ju bra att vi är olika, vissa ältar och det är tänker jag det rätta sättet för ältare att gå vidare.

    Carola: <3

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jag antar att du menar älta på samma vis som jag gör det:) Att prata prata prata och sen är det klart. Så funkar jag:)
      Så idag har jag pratat klart, och orkar egentligen inte alls dra upp det. Men så kommer det saker som sliter upp såren lite, eller snarare försöker för de är rätt bepansrade nu;)
      Och skalet lossnar lite och jag kan återigen känna den där fruktansvärda känslan. Som ett litet skavsår på hälen som läkt men man tar av plåstret liiiite för tidigt. Det gör inte lika ont som när det var ett köttigt savande sår, men det känns vid varje steg.
      Det läker snabbt igen men just då är det jobbigt. Den här tiden på året är jobbig. Jag förlorade en människa som stod mig nära, han finns inte idag. Även om han inte dog så dog den man jag kände. Och det känns.
      ❤️❤️

  6. Anonym

    Jaja, men nu är det som det är. Lämna detta bakom dig och älta inte mer. Det blev som det blev. Så är det ibland i livet.

    1. Sofia

      Så är det ibland i livet? Skojar du? Det här är ju på en helt annan skala. Carola visar en otrolig styrka. Om hon vill skriva om detta varje år resten av livet är det upp till henne och inte dig. Däremot är det upp till dig om du vill läsa eller inte.

    2. Christin Adolfsson

      Carola ältar inte. Däremot blir hon hela tiden påmind för att någon inte beter sig såsom en förälder borde eller som du, inte förstår.

    3. E

      Jag är inte riktigt svensk så jag kanske missat något? När var och hur ältar hon det? Hon har ju gått vidare med näsan i vädret men att Perra lämnade henne på ett högst konstigt vis har så klart satt sina eviga spår? Att hon skriver om det ibland är väl för att det är en del av hennes vardag. Fick hon välja så skulle hon säkert sudda bort Perra ur sitt liv helt, men nu gör han sig ju ständigt påmind då han är pappa till alla de fina nio barnen. Jag tycker att det är stor skillnad på om ett äktenskap varit dåligt länge, att man bråkat och inte kunnat ordna upp det, då är ju en skilsmässa väntad och man tycker nog att det är skönt när det väl är över. Men att ens partner bara går en dag, utan förklaring kunde väl göra den mest stabila sinnesförvirrad. Inte för att Carola verkar sinnesförvirrad men hon kunde lika gärna ha blivit det och hur hade det då gått för barnen? Sedan kanske vi är en massa läsare som faktiskt är intresserade och nyfikna på hur Carola känner det inför ”det här med Perra”, så för min del kunde hon gärna få skriva mer men då får hon väl en hel maffia efter sig för säga sanningen om en skitskalle får man ju inte göra.

  7. Anna

    Jag vill bara tipsa om ett inlägg underbaraclaras.com skrev för någon vecka sedan om just förlåtelse. Jag själv har genom åren blivit så provocerad när många pratar om att man ska förlåta. Jag blev sexuellt utnyttjad som barn av min egen pappa och blir så arg att jag ska förlåta honom för det…gha! Men efter Claras inlägg som handlade om att JAG förlåter för att befria MIG själv från smärtan, och att han inte har makten över mina känslor. Läs gärna inlägget och skriv något om hur du ser på förlåtelse. Jag tänker mig inte att man förlåter och säger att det som den där skitstöveln har gjort är ok. Mer att man inte tillåter att någon annan att få en att må dåligt. Eller hur skulle du resonera?

    Jag tycker ialla fall att du gör rätt när det gäller ditt ex, du har rätt att uttrycka dina känslor och att han betett/beter sig som ett svin. (Det enda jag inte håller med om som du skrivit är inlägget om när några tjejer som polisanmälde tafsande på krogen, för något år sedan. Då höll jag på att hå i taket och tyckte du var en riktig idiot och slutade faktiskt läsa din blogg under väldigt lång tid. Jag har också undrat om du tänker annorlunda nu när det gäller detta i #metoo-tider?)

    Du är iaf viktig och gör skillnad för många!

    Carola: Fast det inlägget om tafsa i rumpan är inte så galet. Jag tycker ju INTE att det är okey. Bara att man säger ifrån där och då, direkt. Sen kan man få anmäla bäst fan man vill, men först gör man det man kan på plats:)
    Om förlåtelse, så har jag inget behov av att befria mig själv, han har ingen makt över mina känslor. Jag förstår dock till fullo det resonemanget, men i den här situationen så kan jag inte hålla med:)

    1. Hanna

      Jag tror inte på att förlåta. Varför ska jag förlåta någon som med vilje gjort mig illa. Jag har varit med om något liknande som Carola. Jag kommer inte förlåta det han gjorde. Men har ändå gått vidare till 90%. Att förlåta en människas vidriga handlingae är ett svek mot sig själv.

Visa alla 21 kommentarer
AllvarOkategoriserade

Fyra år sen mitt liv rasade

Jag har inte tänkt på det på länge. Samtidigt finns det i mina tankar alltid. Det går inte en sekund utan att det finns där i bakgrunden. Men jag har inte funderat över hur det blev som det blev, varför och vad jag kunde gjort annorlunda på länge.

Folk säger att tiden läker alla sår, och ja det är sant, Till en viss del. Men det blir ärr.

Folk säger också att man ska förlåta. Bullshit. Vad kan bli bättre för att jag förlåter honom? Jag kan ärligt inte se vad som skulle förändras, mer än att HAN skulle få må bättre, och det bryr ju inte jag mig i:)

För min del finns det inget som skulle bli annorlunda. Och för den delen, svårt att förlåta någon som inte bett om ursäkt, som inte tycker att han gjort något som är fel. Mest troligt tycker han att det är JAG som ska be om ursäkt.

 

Ni är många som frågat om skilsmässan. Vad fan hände egentligen? Ni är också många som tycker att jag hänger ut honom när jag skriver om det. Men, jag tycker att man inte ska tiga och lida i det tysta. Det han gjorde, det är sånt som man ska skämmas för. Det borde inte accepteras. Det jag skriver här är såklart min version av det hela. Men, det finns nog ingen version från hans sida. Helt ärligt så tror jag inte att han vet hur det blev så här. Jag TROR att han trasslade in sig med ett stycke …tja vad ska vi kalla henne? Jag vet vad jag kallar henne i mitt huvud, men det lämpar sig inte direkt i skrift;) Det är liksom ord jag inte säger högt, inte ens när jag är full som en kastrull. Vi kallar henne för Det, Det är bra.

Jag tror alltså att han efter en lång tid av alldeles för mycket jobb, hetsad av sin mamma som inte direkt har något annat än jobbet att bry sig om, gick in i den berömda väggen. Där stod Det och lindade in honom i sitt nät. Uppfostrad att behaga mannen var hon ganska precis tvärtemot vad jag är:D Och han valde att trassla in sig med henne. Och i förlängningen bryta med sina barn.

 

Ska vi ta en ”snabbvariant” kanske? Så snabbt det går;) det blir långt ändå. Men ni har önskat detta:)

Okey. Jamie föddes juli 2011 och allt var så jäkla bra här hemma. Vi var lediga ihop för första sommaren ever, annars jobbade han alltid, men nu fick han lov att vara ledig i hela fem veckor i sträck, Det hade aldrig hänt på 20 år, sen han började i företaget.

Vi snackade massor, vi åkte iväg med ungarna, vi fikade, tog promenader och åkte och badade. Jag höggravid, men det har sällan hindrat mig.Vi hade det toppen. Han var glad och lycklig. Jag med:)

Jamie föddes och det krisade på hans jobb. Han slets mellan att vara hemma med familjen och styra upp på jobbet. Han var fruktansvärt arg och irriterad på sin mamma. De jobbar ihop och hon hade under flera år stökat till det, på sätt som drabbade honom. Han fick städa efter henne. Jag kallar det för curla:) För om man tillåter vuxna människor att bete sig på ett sätt som gör att man själv får mer att göra, då är det curling.

Återigen ställde hon till det, och det tog ett halvår för dem att komma ikapp. Han hade ännu mer att göra än normalt och var sällan hemma. Men kom fortfarande hem kl 18 som alltid. Dock aldrig ledig. DET jobbade tillsammans med honom och hon hade i sin tur massa problem som hon anförtrodde honom, men han fick inte berätta det för mig. Han höll det hemligt. Han gled undan när jag frågade saker. Det är ju klart att jag märkte att något förändrades, men alla som varit med om det vet att det sker subtilt. Det smyger på. Det är svårt att sätta fingret på det.

 

2012 kom och han försvann mer och mer. Han var aldrig hemma. Han ignorerade mig. Han kom hem vid 22, sa inte hej till mig där jag satt i vardagsrummet med en bebis i famnen, utan åt nån macka i köket intill och gick sen och lade sig. På vägen sa han godnatt. Sen låg han och fibblade med mobilen där inne i sovrummet, men om jag kom in så låtsades han sova. Han kunde låtsas att han skulle följa med mig och barnen på saker, men så i sista stund var han tvungen att jobba. Frågade jag varför han gjorde så, så var det för att ”slippa gnäll”

Jag blev gång på gång besviken för att han gjorde så. Till sist så ledsnade jag, jag vill göra saker och om inte han ville följa med så fick jag väl åka med nån annan då. Syrran klev in. Men hon visste inget, för jag sa inget till någon under den här tiden. Jag var ledsen, besviken och fruktansvärt orolig. Och ensam.

Hela året var så här. Han var inte hemma, och om han var det nån gång så var han elak. Han sa saker som jag inte kan berätta. Saker som sårade in i själen. Saker som fick mig att krypa för att han inte skulle bli arg. Barnen gick på tå, de vågade inte säga nåt, Välte Jordan ut ett glas vatten över bordet, så fick han en utskällning deluxe. Jordan var alltså tre år. Fast mest var han bara inte hemma.

Han var ju tvungen att jobba eftersom jag tvingat honom till så många barn.

För så sa han, Att det var JAG som tvingat honom till våra nio ungar. Att han inte alls velat ha så många, knappt något om man skulle tro det han sa. Vad gör det mig till??  Våldtäktskvinna? Från detta härstammar att  alla skämtar rått om att jag haft honom inspärrad i en fängelsehåla i källaren och bara tagit upp honom när jag velat ha barn. Att jag måste försöka hålla The dungeon hemlig för hantverkarna, alternativt passa på att stänga in nån ny;) Att de snygga hantverkarna måste passa sig så de inte blir mina sexslavar. För jag är lite som en Svart änka;)

Jag säger inte att jag INTE har har en hemlig ljudisolerad cell med handfängsel och kedjor fastbultade i väggen;) Men jag säger att jag faktist inte var ensam om att vilja ha de här nio ungarna.

Att han drunknade i den där förbannade firman, det hade inget med saken att göra påstod han. Nä, för tänk tanken själv. Att lägga ner sin själ i något under tjugo års tid och sen inse att det är orsaken till att ens familj mår dåligt….. Klart han förnekade det.

Jag VET att han var otrogen. Hur jag kan veta det? Jomen kanske att jag ”råkade” se saker i hans mobil;) I klartext – jag snokade. Ja, jag skäms lite för det, men samtidigt, man blir fan knäpp i huvudet av att inte veta.

Rätt var det var, på min födelsedag(december)….så sa han att han skulle åka till Thailand. I januari. Ensam, men han skulle träffa ”Bosse” där. Eller huuuuuuur? Han måste på allvar trott att jag var helt blåst. Eller brydde sig inte tillräckligt för att ens hitta på en trovärdig lögn.

Jag tänkte att det kanske var bra? Han kanske skulle vila upp sig, tänka lite och inse vad han höll på att förlora. DET skulle inte med. Det svor han på. Men han skulle till hennes hemby….en fattig by i bergen. Inget turistställe alls.. Jojo, som sagt, blåsta frun går nog på allt.

Eller inte.

Han fortsatte ju förneka att hon var med, och att ”Bosse” plötsligt fick förhinder och han inte kunde bo hos honom, det var ju såklart en fet lögn. Plötsligt var han inte ens där han sagt att han skulle. Han skulle till ett ställe, men när jag frågade om det var härligt och fint i Phuket eller var fan han nu skulle vara, så sa han att Nääää, det blev inte Phuket utan i stället Huahin. Eller vart  det nu var. ”Vad hade jag med det att göra?”Anklagandet kom som en smäll, Ja inte vet jag? Kanske att man vill veta vart ens barns pappa och ens make är? Om det händer något liksom. Knappast för att åka dit och smyga runt med slokhatt och svarta solbrillor och spionera. Eller rikta in min spionsatellit dit han var.

Och ni vet… när man hittar vigselringen gömd här hemma….den som suttit på hans finger i 25 år…det gör ganska så jävla ont då.

Att förklara för hela släkten varför han inte var hemma på Janelles födelsedag det gjorde ont det med. För han hade ju inte sagt att han skulle resa iväg. Jag fick försöka förklara något jag inte ens fattade själv. Och dessutom ta släktens oro och frågor. När jag själv höll på att gå sönder.

 

Och sen kom den här dagen för fyra år sen.

Jag hittade hans boardingkort. Och hennes. Samma flight. Fast de alltså inte åkt tillsammans…Märklisch.

Och när jag konfronterade honom, frågade varför han inte kunde säga att han åkte med henne, frågade om han var otrogen osv. Då reste han på sig och gick. Eller ska jag vara helt ärlig så sa jag: Men om du vill gå, så gör det då.

Men oavsett så gick han. Och kom aldrig tillbaka. Han svarade inte på sms, eller när jag ringde. Han träffade inte barnen på sex veckor fast jag ”tjatade ” Sen hämtade han dem för att åka på middag hos sin morsa.

Sen gick det några veckor, han träffade inte barnen. Han svarade inte. Han kunde lika gärna dött. Jag fick inte ett enda svar på något. Skulle han komma tillbaka? Var det slut nu? På 26 år? Bara sådär. Vad ville han att vi skulle göra? Hur skulle det bli med allt?

Jag bokade tid på nån slags parterapi – han kom dit, och blev arg för att jag var ledsen och grät. Han reste sig och väste: ”Vi ses i familjerätten! ” Så gick han. Kvar satt jag och snorade, hulkade och fulgrät framför en vilt främmande karl, som tyckte så synd om mig att han inte kunde dölja det.

Jag mådde så in i helvete dåligt! Jag sov inte, jag hade svårt att äta, jag grät framför folk och det gör jag ALDRIG, jag kunde definitivt inte koncentrera mig. Absolut enda friden jag fick i huvudet var när jag tränade. Att lyfta tunga vikter i tufft tempo i en timme, så tungt att jag inte kunde tänka på annat än hur jag skulle få upp dem, det gav en tillfällig frist från de snurrande katastroftankarna. Det hade lika gärna kunnat vara alkohol som gett mig frid, eller nån slags piller, men nu är jag inte sån. Tack och lov för då hade jag med all säkerhet suttit fast i nåt missbruk idag. Att träna är ofarligt, till och med välgörande. Ja eller man kan såklart bli träningsmissbrukare, men det kan vara svårt när man är ensam ansvarig för nio ungar. Jag har tränat mycket, men det har aldrig varit på en osund nivå. Det har hjälpt mig att hålla mig vid mina sinnes fulla bruk.

Den stress som jag utsattes för lindrades av att jag fick utlopp för den genom tuff träning. Ni vet, stress framkallar en fight or flight reaktion. Slåss eller fly. Ursprungligen innebar båda en fysisk reaktion, spring för livet eller slåss för livet. Idag springer man inte ifrån sina hot utan man sväljer dem. Stresshormoner lagras i kroppen i år. Genom att jobba hårt fysiskt så får man ut de här hormonerna ur kroppen. Om inte, så brakar man ihop en vacker dag. Och jag har varit sjukt orolig över att göra det!

Så för mig har träningen på allvar varit en livräddare. Är fortfarande.

 

 

Det kom papper om att han begärt skilsmässa i brevlådan. Fram tills dess trodde jag någonstans att det bara var ett breakdown. Han hade alltså inte ens stake nog att ”göra slut” öga mot öga efter 26 år, utan gick bakvägen. De kom några dagar innan vår sjätte bröllopsdag i maj.. Och det sved ju ännu mer än om de kommit i mars.

Han drog in en advokat, som kontaktade mig. Eller snarare så här: Han skickade en av mina  räkningar som kommit till honom, på baksidan hade han skrivit nåt i stil med: Det kommer ett viktigt brev till dig snart…. Punkt punkt punkt??

Men jag spyr på honom när jag kommer ihåg sånt här. Jävla dumheter! I stället för att bara PRATA med mig. Ångesten av att få det där meddelandet var inte nådig.

Advokat från hans håll krävde ju advokat från mitt håll. Att hamna i den svängen, var vidrigt. Mannen jag älskat, mannen som är far till mina barn, plötsligt ska vi slåss via advokater.Om vad? Några datum när han ville träffa barnen…? Ja? Och ? Hade jag ens försökt hindra honom??? Nä. Behövs liksom inte advokater för att bestämma det.

Av nån anledning så väntade han sen på att familjerätt, advokater och tingsrätt skulle bestämma åt honom när han skulle träffa barnen.. På ett och ett halvt år så träffade han barnen exakt 23 timmar. TIMMAR alltså.

Inte gånger eller dagar, utan TIMMAR. På ett och ett halv år. 18 månader. 23 timmar.

Barnen åkte dit på jul. De kom hem gråtandes, för farmor hade delat ut julklappar och pappa och DET fick sina paket ihop.” Varför då mamma? ”

Ja det undrade ju jag med:) Jag visste att de var ihop, jag är ju inte dum, men han erkände det inte för någon. Hans pappa visste inget tex. När jag bad honom berätta om det var så, så svarade han genom att knuffa mig, hårt ute på garageuppfarten. ”Vad hade jag med det att göra?” Han tornade upp sig framför mig, sträckte på sig, blåste upp sig, ville att jag skulle bli rädd, hotfullt. Hotade mig. Och så knuffade han. Satan så arg jag blev. Där började jag förakta honom.

Det kallas visst Avslut. Att få veta. Men nä, jag fick en hård knuff, blåmärken och borde såklart ha polisanmält det hela. Men det satt för långt in, trots att både barnen och syrran såg det.

Han lämnade in ett önskemål om umgänge, det är lika år från år. For life.

Det är varannan söndag mellan januari och juli. En vecka på sommarlovet.. Så varannan onsdag (tre timmar) från aug – december. En extradag på höstlovet. Och annandagjul.

Thats it.  Och delad vårdnad.

Detta har vi tingsrättsbeslut på, bara så ni vet så är det helt okey för en förälder att göra så här. De får ändå ha fortsatt vårdnad.

Skulle jag få bestämma så skulle vi använda procent. Tar man hand om sina barn mindre än typ 35% så ryker vårdnaden. Det vore rättvist. Inte som nu att en förälder i princip kan bete sig hur som helst och ändå ha kvar delad vårdnad. Speciellt en pappa. För så är det.

 

Umgänget kickade igång framåt sommaren 2014. Han kommer, tar med ungarna på bowling, bio eller bad. De fyra minsta alltså. Janelle har han inte pratat med sen han stack. Han har dem aldrig mer än några timmar, aldrig över natten för det vill de inte. Det är bra att han respekterar deras önskan.

Men om nån är sjuk umgängsedagen så måste jag ta hand om honom/henne. Jag har allt ansvar. Alla föräldramöten, alla utvecklingssamtal, alla skjutsningar, alla vaknätter (sjuka barn, tonåringar som är ute och ränner), alla konflikter, allt. Jag har aldrig helt ”ledigt”. Jag kan aldrig någonsin bara göra som jag vill. Jag måste alltid fixa barnvakt. Jag har alltid jour.

Han? Jomen han drar till Thailand på sju veckors semester. Minns ni att jag sa att han aldrig var ledig med oss? Nu passar det. Det svider riktigt riktigt mycket. Alla år som jag bad om mer tid. Omöjligt. Men nu….inga problem.

Han har ett nytt namn, en ny fru och ett nytt barn. Kanske fler vad vet jag.

Han som hånade mig, sa att jag var dum i huvudet, sjuk i huvudet och borde spärras in för att jag ville ha fler barn. Man kan ju undra många saker runt det. Väldigt många saker….;)

Jag ska här tillägga att jag älskar att få ha mina barn heltid. ♥ Rent egoistiskt så är det här bra för jag vill inte missa hälften av mina barns liv.. Jag tror dessutom att barn mår bäst av att bo på ett ställe. Med en trygghet. Inte flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna. Jag vet att de flesta föräldrar vill ha sina barn så mycket det går och trots allt skit så är jag tacksam att jag inte behöver sakna dem. Jag dömer alltså ingen för att de har sina barn halvtid. Men jag är glad över att inte behöva ha det så.

 

Okey. Den där dagen, fjärde februari 2013 drogs mattan undan för mig. Det var så det kändes. Mitt liv slogs i spillror. Han har inte än idag gett mig nån förklaring på varför.

Jag är rätt envis. Jag blev förutom förtvivlad, rädd, ledsen, förstörd och desperat, även nåt så in i helvete förbannad. Hur fan kunde han göra såhär? Mot MIG? Vi som delat allt sen vi var sjutton år. Vi som var ett team,. Hur kunde han göra så mot barnen? Mot BARNEN???

Alltså lade jag mig inte ner och dog. Det hade nog förväntats. I stället slogs jag med näbbar och klor för att mina barn skulle ha det bra. Jag tror att han fattade, och idag är det ”lugnt”. Men det kan närsomhelst förbytas i katastrof, det ligger i hans händer. Egentligen så tycker vi precis lika. Det är ju det som är det jävliga. Och vi skulle ha kunnat lösa det här. Det enda han egentligen behövt säga var: ”Jag är kär i nån annan.”

Inte fan vill jag leva med nån som inte älskar mig!

Men det kunde han inte, utan valde i stället att göra det på det fulaste viset av alla

 

Första året var det bara överleva som gällde. En timme, en minut i taget. Paniken på lur, släppte jag det minsta så föll jag. Ensam med nio barn. Jag vill aldrig ha det så igen.

En Bobby Ewing känsla. Fattar ni? Ni som sett Dallas vet att Bobby dog, var borta ur serien i några säsonger för att sen en vacker dag bara kliva ur duschen och säga till sin fru: ”Godmorgon, vackert väder idag”.

Inskriven i serien igen. Den känslan hade jag länge. Jag begrep med förnuftet att han var borta, men nånstans hade jag en känsla av att snart är allt som vanlig igen.

Andra året var det fortfarande bara att överleva. Det lugnade ner sig lite, jag började hitta fotfäste. Jag tappade dock fotfästet hela tiden, det sparkades undan ben på mig, men det gick längre och längre mellan gångerna. Jag började tuffa till mig. Om jag hade ett hårt skal innan så är det ta mig sjutton som en diamant nu:)

Tredje året och allt började rulla på, jag har gjort så mycket saker jag aldrig vågat tidigare, saker jag inte ens vågat tänka på:)

Fjärde året (2016) mådde jag BRA. Jag är stark igen. Jag har repat mig, ställt mig upp, rest mig.

Det kan ändras som sagt, men jag är stolt över mig själv. Bobby Ewing känslan är borta. Det vanliga idag är att vara ensam med barnen. De och jag är vår familj. Han är som en skugga. Nån jag brukade känna.

 

Och jag kan skadeglatt konstatera att jag idag lever det liv som han suktat efter. Delvis i alla fall.

Under åren har diskussioner kommit upp om vad vi skulle göra om vi var singel. Om vi inte var ihop längre. Han sa alltid att då skulle han leva ensam, bestämma över sig själv, göra det han vill utan att ha en kärring att ta hänsyn till. Åhh vad det skulle vara skönt.

Så lever jag idag:) Om man byter kärring mot gubbe.

Han? Han har exakt samma liv som innan, fast med ett dåligt samvete i form av nio bortvalda barn, främlingar som tittar snett på honom och en kärring att ta hänsyn till. .

 

Så kan det gå.

 

Jag vill inte, och jag tycker inte att jag snackar skit om honom. Jag försöker förklara. Jag har försökt hitta en förklaring i fyra år nu.

Ungefär det jag berättat för er här finns att få tag i för vem som helst i och med att vi har offentlighetsprincip i det här landet. Det är bara att ringa eller maila tingsrätten så får ni kopior av alla papper som lämnats in och allt vad som sagts. Helt galet förvisso att man kan snoka reda på saker man egentligen inte har med att göra, men så är det. Det är något BRA den här offentlighetsprincipen, för det innebär att demokratin värnas.

Jag menar inte att ni ska begära ut kopior på min skilsmässa, såklart:) Men det jag skrivit här går att ta reda på för vem som helst så jag kan inte tycka att det klassas som att snacka skit. Jag menar det inte så. Givetvis är det inte så kul att läsa, men man måste ta ansvar för vad man gör.

Så här var det.

My story.

Martina Haag skrev en bok om ”fiktiva” människor – Det är något som inte stämmer. Alla fattar ju att det är hennes eget äktenskap det handlar om. När jag lyssnade på den, så hörde jag exakt samma smärta i hennes röst som jag kände i mitt hjärta. Sakerna hon beskrev, hade jag upplevt. Sakerna som hennes exman sa och gjorde var samma som min exman sagt och gjort. Sättet, nonchalansen. Jag hade kunnat skriva den där jäkla boken.

Hon använde sig av andra namn, om ni tycker att det är skitsnack jag skriver så sätt in valfria namn och ta det som en uppdiktad berättelse. Så känns det kanske bättre:)

 

 

 

Jag tänker inte gå så långt som att jag säger att det var bäst som skedde, för det tycker jag inte. Jag älskade honom. Jag litade på honom. Vi var världens bästa team. Utan honom hade jag inte haft mina fantastiska barn.

Men, den man han blev, den mannen är jag lugnt glad att jag är av med. Jag saknar honom inte idag. Jag vill inte ha med honom att göra. Jag vill honom inget ont, jag vill bara inte se honom. Jag vet inte längre vem han är. Men jag vet att jag är en bättre person utan honom.

Tiden läker alla sår. Ja. Men ärren finns där för alltid.. De bleknar, men de finns där.

Jag vill ändå inte se mig själv som nån sårad, trasig människa, tvärtom så är jag nog mer hel än jag någonsin varit:)

 

Och idag skålade jag för mig själv i bubbel:) 🙂

Illröd efter träning och het dusch:)

För att jag råddat min stora familj, mina nio ljuvliga ungar helt själv i FYRA år. För att jag är rätt bra ändå. För att jag är värd något bättre än att dumpas som nån soppåse. För att jag lyckats plugga heltid i tre av de här åren. Fast jag inte kunde tänka. För att jag vuxit som människa. För att jag överlevde. För att jag är jag och rätt så jäkla enastående:)

Och för att det är gott med bubbel.

Kanske mest för att det är gott med bubbel förresten;)

Kommentera

  1. Cathrine

    Wow, vilken story. Du är fantastisk som tagit dig igenom det här! Jag blir rörd, ledsen och så jävla förbannad på din åsnepung till ex-man. Dina barn har en mamma att vara stolt över! Kram på er

  2. Camilla

    Först och främst måste jag säga att du förtjänar en stjärna på himmeln!🙏🏼 Och sen får du ursäkta mig, men vilken GRIS till karl!!! Du är fantastisk som ror det hela i land själv❤️ Jag själv kämpar med 2st på heltid och 1 på halvtid🥰 Som sagt, en stjärna på himmelen till dig Carola! 🙏🏼❤️

  3. Tissel

    Men wow. Läste detta först nu efter att ha läst om dig i hänt extra. Inte följt dig (er) sen familjen annorlunda. Vilket jäkla svek. Och vad jäkla stark du är. All credd till dig, KRAM

  4. Ewa

    ”Bästa hämnden är att leva väl”

    Alla har vi våra historier.

    Jag fick sådan kraft, sådan styrka efter 17 år med, och två krascher från barnens pappa.
    Han ”ställde till det för sej”
    andra gången.
    Man måste ner till botten
    innan man kan simma uppåt.
    Vilken känsla det var att
    få styrkan att nå ytan.

    Jag är den som än i dag kan
    göra vad jag vill medan han är
    låst med två tonårsbarn och fru.
    Jag är än i dag den som är starkast och jag visar tydligt att jag inte
    tycker om honom som person.
    Han var min stora kärlek,
    yngsta dotterns far.

    Möter honom några gånger
    i månaden efter vägen,
    sitter vid samma bord när vi firar dotter och barnbarn.
    Jag har absolut inget att säja
    den mannen.
    Det är ”det” som ger styrka.

    Kvinnor är starka.

  5. Vickan

    Usch, blir så arg när jag läser detta!
    Påminner exakt så som min pappa lämnade mamma efter 17 år och 3 barn ihop .
    Jag var bara 6 år då men kommer så mycket väl ihåg hur han bara försvann med en ny kvinna , dök upp någon gång ibland för att hämta kläder och då utbrast han till mamma ”är du kvar här än?”
    Usch , jag har så mycket hat gentemot honom och jag har alltid sagt till min mamma under alla år att karma kommer lösa allting.
    Idag sitter han ensam i en lägenhet, ingen av oss barn vill umgås med honom trotts att han försökt 7 år efter skilsmässan…

  6. Maria

    Fy fan vilket svin till exman du har, du är SÅ stark som tagit dig igenom detta . Jo för sina barn gör man allt, förresten jag måpste bara få fråga hur det gått med huset? Är det ditt nu eller hur löser ni det? kram

  7. Jenny

    Jag ryser så när jag läser detta om och om igen. Känner så igen mig i detta och alla dessa känslor och att jag helst skulle ha lagt mig i fosterställning, men ändå krigar på och gör det än idag efter 5,5 år som ensamstående. Men vi är starka kvinnor och vi får kämpa på, Carola och alla andra enastående ensamstående mammor. Och vi måste visa för barnen att vi står på deras sida i vått och torrt. Stor kram!

  8. Louise

    Åh det gör så ont i mig när jag läser vad du skriver. Jag kan känna igen så mycket av de känslor du beskriver. Jag blev själv ensamstående mamma som 18 åring, dock bara med ett barn men med en galen pappa till mitt barn. Usch och fy för den tiden!
    Men man är starkare än vad man tror och man blir definitiv starkare av att gå igenom sån här skit.
    Kram till dig och alla dina fina barn ❤

  9. Kina

    Hur många av barnen har kontakt med honom? Vad säger de äldre barnen om allt idag när de har lite distans och själva är mer eller mindre vuxna? Pratar de om honom, om vad han gjorde?

  10. Babsan

    Starkt av dig, förstår att det måste ha varit oerhört tufft. Alltså, man skulle ju verkligen vilja veta hur han tänkte då, när han bara övergav er utan förklaring. Och hur tänker han nu – saknar han inte kontakten med alla barnen? Helt otroligt beteende. Du är väl värd ett glas bubbel, eller två.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Ja varit överjävligt bitvis. Sådär att lägga sig ner och dö faktiskt lockar, men nä.. men skitjobbigt!
      Jag undrar också hur han tänker, speciellt med tanke på all meditation och botgöring som tydligen ingår i hans liv nu. Hur kan han inte komma till insikt om hur han handlat ? Antar att jag haft rätt hela tiden, att om man skulle trycka print och få ut ett papper på hans tankar skulle det vara tomt;)
      Kram ❤️

    1. Veronika

      Aha, nu såg jag det andra inlägget om att det gått 5 år! ?

      Carola: Ja, förlåt för krångel:) Men ville ha det inlägget även här:)

  11. Morakullan i Bålsta

    Åh,fina Carola ,du är fantastisk ,tänk att du orkat o kommit dit du är idag!
    Förstår dig så väl !
    Önskar dig all lycka i framtiden o med dina barn ,det finns en mening i allt ,det har mitt långa liv
    lärt mig,även om det gör så ont så ont!!
    Läser din logg varje dag o du har blivit en kär vän till en gammal dam !

    Carola Åh vad gullig du är, stor kram 🙂

Visa alla 24 kommentarer
×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting