Det är väldigt tungt just nu. Senaste veckan vill jag helst bara sudda ut och gårdagen och idag går till historien som århundradets värsta.

Barnen och jag är friska, ingen har varit dum men allt är sorgset just nu.Jag orkar inte sätta ord på det än bara. För jag orkar inte börja gråta igen helt enkelt. Har gråtit litervis idag och det svider i de svullna stackars ögonen.

Det är alldeles tillräckligt att skriva det här, tårarna hänger i ögonfransarna, men jag vill bara säga att jag måste hämta mig lite, jag orkar inte hitta på nåt svammel att skriva om, det känns bara fel. 

Menar inte att skrämmas eller söka sympati, inte heller är det meningen att skapa nån cliffhanger. Jag kan bara inte säga det högt än. Det blir bra. Det är ingen fara.

Oroa er inte. 

Jag måste bara samla ihop mig, sen återkommer jag:)

Kram på er ❤️

Jag kanske måste klargöra det efter min lista på märkliga kommentarer till oss med många barn.

Jag tar absolut inte illa upp av att folk frågar:) Jag vet att det oftast är helt otippat, folk tror verkligen inte att jag har så många barn, och så blir de väldigt chockade. Ofta, ofta, ofta har jag fått följdfrågan hur gammal jag är, eller så lindar de in det: Hur gammal är din äldsta? Hur gammal var du när du fick henne? Och så ser jag hur de räknar. Aningens kvickare i huvudet än mig;) För det mesta gör de mig glad och tror att jag är 10-15 år yngre än det de kommer fram till;)

Ofta kommer även en häpen kommentar om att jag ser så smal och fräsch ut, och där har vi ju ännu en fördom, att man är överviktig, trött och sunkig pga alla  barn. Jag säger tvärtom:) Ju fler ungar, ju piggare och starkare har jag blivit. Inte helt av sig själv, jag har ju börjat träna, lätt efter barn nummer fem, mer seriöst efter barn åtta. Men helt ärligt har jag aldrig varit så stark i vare sig psyke eller kropp som nu:)

Något som är jättevanligt, speciellt när det är män som frågar, det är de här lite plumpa frågorna om sex, men jag har insett för länge sen att det är ett försök att skämta lite. Inte för att vara lustig på min bekostnad, utan för att de nog på allvar tror att de kläckt en helt ny infallsvinkel;) och vill säga något kul.

– Aaaaaldrig hört den förut, blir mitt svar och då antingen fortsätter de med nästa plumpa skämt eller så fattar de att de är sist på bollen;)

Män är oftast mer positiva av nån anledning. Men vill som sagt gärna styra in det på sex. Mängden sex då såklart;) men sorry, det är med stor sannolikhet ungefär lika på den fronten som i alla familjer.

Prettopäronen säger alltid att de minsann vill ha tid till sina barn, och därför aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa fler än de två eller tre de har,( en klar passning till mig att jag försummar mina barn) och i nästa andetag börjar de diskutera dagis… Hur lilla bebisen de har i famnen redan står i kö för på ettårsdagen så måste de tillbaka till sina fancy jobb. Gör som ni vill, men döm inte mig efter er själva:) Jag har ingen fancypancy karriär att skynda tillbaka till, med möten och jobbresor och långa dagar utan jag har valt annorlunda. Inget är fel.

 

I verkliga möten, näsa mot näsa så har jag i princip aldrig fått några direkta negativa kommentarer.Alltså i stil med: Men du är ju inte klok, det fattar du väl att du inte kan tillgodose nio ungars behov! Eller: Det är ett sjuklig behov av bekräftelse att skaffa så många barn.

De kommer enbart på nätet, anonymt;)

IRL så är folk nyfikna, och jag upplever att de gärna kommer tillbaka och snackar nästa gång vi ses, vilket jag tolkar som att de tycker att jag är rätt trevlig, och inte så korkad som folk på nätet vill tro;)

En fråga som jag ofta fått och som förut var en i mängden, men som nu blir lite jobbig, det är den om min man. Typ – Delar du och din man på föräldramöten/ungarnas träningar/ sovmorgnar edyl?

Att då svara: Alltså, jag är ensam… Det är inte alltid jättekul. Inte för min egen del, utan för att det är en effektiv partypooper, folk blir obekväma. Kommer de över den chocken;) så bubblar frågorna oftast, och de är grymt imponerade. För även här dömer man efter sig själv. Jag gillade inte alls att vara ensam med ungarna när de var sjuka tex, eller att åka på långresor. Att vara ensam i husvagn var otänkbart. Inte för att jag tyckte det var jobbigt med ungarna, utan för att det är enklare på två vuxna. Och roligare. Så jag förstår hur folk tänker. Men alternativet nu är ju att sitta hemma och inte andas;) så det går fetbort. Vi gör ju mer än någonsin eftersom jag nu inte är styrd av hans arbete.

Frågorna om hur vi delat upp det efter skilsmässan kommer alltid, och jag får alltid sitta där och ”skämmas” å hans vägnar, för folk blir förskräckta. Och då tar jag ju ändå minilight-versionen;)

Men att vara ensamstående på heltid med nio ungar, med en ytterst frånvarande pappa, det är något folk inte kan släppa, utan nästa gång vi ses så får jag ofta höra att de tänkt massor på mig:)

Så fråga på:)

Jag tar inte illa upp, tvärtom så är det bra att få förklara saker så kanske någons fördomar minskar:)

För en stor familj är som sagt precis som en liten, bara mer av allt.

Nu ska jag iväg, hörs senare:)

 

Det finns många ”myter” om oss som valt att ha fler barn är de 1,7 eller vad det nu är som är medel i Sverige. Fast jag tycker ju att det börjar vara betydligt fler både  tre- och fyrabarnsföräldrar ute och snurra, och det sägs väl att det ökar?

Jag vet inte, men ju fler i familjen ju roligare:)

Topp tio av vanliga idiotiska kommentarer man får som mamma till nio ungar:)

(plus några extra)

1. Är det med samma pappa?

Den här frågan kommer nästan alltid som en direkt följd av att folk får reda på hur många barn jag har. Uteblir den blir jag förvånad.

Ja! Det är samma pappa. För MIG tror jag inte det hade varit ett alternativ att ha barn med flera olika män. Jag säger inte att det är fel, men jag tycker det verkar oerhört krångligt;)

 

2. Har ni ingen TV?

Jo, flera stycken…OCH datorer, surfplattor, mobiler. Och tittar mycket på den åxå;)

 

3. Är ni katoliker?

Nix, men den här frågan känns hyfsat genomtänkt, då katoliker traditionellt inte använt preventivmedel, det skulle kunna vara så:) Och den är hundra gånger vettigare än nästa:

 

4. Vilken sekt är ni med i?

Alltså..? Ingen.

 

5. Du vet att det inte behöver bli barn VARENDA gång va? (uteslutande sagt av män)

Va??? 😉

 

5b. Du vet att det finns preventivmedel?

Jadå. Full koll, men faktum är att jag velat ha alla de här barnen:) Inga misstag, inga hoppsan, inga oj då… utan alla är planerade och efterlängtade.

 

6. Du gillar att ligga alltså? (Även denna uteslutande av män…say no more)

Jag brukar kontra med motfrågan: Hur många barn har du? Två? Oj då…stackare….;) och då brukar de bli väldigt tysta, och sen tänker de efter innan de öppnar munnen igen. De gillar inte anspelningen att de själva inte är hingstar utan snarare lever i celibat;)

 

7. Hinner du med att ha egentid?

Jag har ju som bekant svårt för ordet Egentid. Som i ensamtid. Vad är det för påhitt? Jag är helt övertygad om att jakten på den där förbannade egentiden stressar folk mer än den gör dem lyckliga. Man ska först ha ett fancy jobb med en spikrak karriär, sen klämma in partner och barn och sen dessutom ha ett ballt fritidsintresse som man ska avsätta ett antal timmar/v. till. Vad är det för fel på egentid i soffan framför en film, med datorn i knät och en unge på armen?

Egentid för mig är att ingen kräver min uppmärksamhet och att jag inte måste göra utryckningar:) Att jag får skriva ett blogginlägg i fred, eller läsa en bok utan att behöva läsa om varenda sida tre gånger för att någon avbröt. Egentid det är för mig en stund av lugn och ro i vardagen.

Jag älskar att träna, jag skulle lugnt kunna lägga en dag i veckan på att åka slalom, eller visst – åka på helgtripper till Barcelona. Men, för mig är det mera guldkanter:) Eller måsten, träningen är ett måste för att jag ska må bra.

Min tid med min familj, det är den bästa tiden. Egentid för mig utesluter inte familjen. Familjetid:)

 

8. Du kan ju leva gott på alla bidrag… (gärna sagt med en stickig, gnällig, missunnsam ton)

Jag har barnbidrag. Thats it. Och det är vad alla som har barn i det här landet får. Jodå, det är flerbarnstillägg förvisso, men de blir ju inte gratis i drift för att de är många;) Och med många barn tillkommer ju även andra saker man kanske inte tänker på – det är försäkringar, större bil, större hus, mer mat, mer vinterkläder, betydligt mer inträde när vi ska nånstans eftersom samhället är anpassat för två, max tre barn. Kolla valfri djurpark/nöjespark/äventyrsbad så står det: Familjepris – Max 2 vuxna 3 barn.

Vi är ju EN familj vi med….men får alltid betala för minst TVÅ familjer….Just det är rätt surt faktiskt.

Så nej, vi lever inte gott på bidrag, om vi ens har några.

8b. Du kostar samhället massa pengar och resurser.

Mm.. eller inte;) I mitt fall då så har jag ju inte ens barn i barnomsorgen, så där sparar jag in väldigt mycket kosing till staten. Sen tänker vi lite längre än näsan räcker, och inser att mina nio ungar kommer snart att vara fullvärdiga skattebetalare. I det långa loppet så är det en ren vinst för samhället att jag har många barn.

8c. Jorden är redan överbefolkad.

Ja. Men rätt ojämnt. Det hjälper inte Sverige att det finns ex antal miljoner människor på andra ställen. Och det jämnar ut sig, så lugn:) En del skaffar inga barn, andra många.

 

9. Hur fan orkar och hinner du?

🙂 Jag fattar den här frågan fullt ut. Allt är relativt, och man dömer efter sin egen situation. Har man ett barn så känner man att det är i princip omöjligt att älska en till… tills man sitter där med två, då inser man att kärleken inte ska delas på antalet barn, utan att den multipliceras med antalet. Och det bara fortsätter 🙂

Har man två barn så är det mkt jobb, och då tänker man sig det jobbet gånger massor, i mitt fall nio. Det ÄR inte jobbigare att ha fler barn, det är bara lite mer av allt. Lite mer tvätt, skor i hallen, tallrikar att diska, sängar att bädda. I de allra flesta fall har man ju inte nio lika gamla ungar, utan det är olika åldrar, och det innebär att alla är i olika faser. En del sköter sig helt själv, andra är så gott som självgående, medan någon behöver hjälp med det mesta. Nån kanske är extra pain in the ass ibland, men då är nån annan med största säkerhet  sin bästa version av sig själv just då. Bara några års åldersskillnad innebär olika faser.

Helt ärligt nu – en stor familj är exakt som en liten familj. Bara lite mer av allt. Även skratt och kärlek:)

 

10. Varför vill man ha så många ungar?

Jag vet inte. Varför inte? Det går inte att svara på den här frågan. Hade det varit för att jag behövde arbetskraft hade det ju varit enkelt, eller för att spädbarnsdödligheten är så stor att man måste skaffa många för att iaf några ska leva till vuxen ålder..men så är det ju inte. Vissa hävdar att det är ett bekräftelsebehov.. tja kanske det?

 

Varför vill man ha ett barn? Eller två? Vad är skillnaden på två och nio, när det gäller känslan? Skillnaden på behovet av bekräftelse?  Vem bestämmer vad som är ”lagom”? Vem bestämmer när det är ”för många”?

Jag har helt enkelt inte något bra svar på det, mer än kontringsfrågan till den som frågar: Varför har du det antal du har?

Svaret då är oftast: För att jag inte känner att jag orkar/klarar av fler.

Och det kanske är svaret då. Att Jag orkar och klarar av fler:)

Jag tycker det är roligt, och jag älskar mina ungar och vårt liv.

Helt enkelt så:)

Men fatta själva, nio fantastiska ungar! What´s not to like?

För mig känns de dessutom inte som ”många” utan det är ju normalt. Folk skrattar ofta när jag säger att jag ”bara” har med mig sju barn nånstans..;) medan jag då på riktigt tycker att jag har en liten skara:)

 

 

 

Om det blir minus 25 grader nu i två dygn eller så, så kommer jag att jubla.

Varför?

Jo, för jag antar att de fryser ihjäl då, de äckliga slempropparna som krupit upp och ligger och är snuskiga över hela vägen. Jojomen, they are back- the killersnails. Fy farao.

Jag var ute med Doris nyss och de har verkligen bara exploderat, igår såg jag inga, idag massor. Urk.

 

I fredags så hade jag en dejt:)

Linda heter hon, och vi har försökt i evigheter att få till en fika men det blir inte av, men nu så. Vin på Stationen, massa snack och vips hade det gått flera timmar. Vi sågs vid halv tio på kvällen, och snackade, skrattade och drack rosé och plötsligt var klockan 01, och dags att börja åka hemåt. Jag hade lugnt kunnat sitta kvar länge, men de stänger väl 😉

Nix, det är fantastiskt roligt och trevligt att gå ut och dricka viiin, så nu jäklar tror jag att det ska bli  AW every friday. Eller vad det kan kallas;)  Alla som är på upp med handen:)

Det funkade toppen, vi käkade våra sedvanliga tacos hemma, nu kom inte Janelle och Simon för de är sjuka, men syrran och de flesta kidsen var ju här, och sen var det hopp i säng för de minsta och så fick tonåringarna vara barnvakter. Jag fick skjuts av syster yster ner till Stationen och sen går bussen hem direkt utanför där. Jag hade en fundering om att faktiskt promenera hem där på natten, det tar en timme kanske, och är rätt skönt. Jag är inte ett dugg orolig för att gå ensam, inte ens fast det är ödslig väg, men den är rätt tråkig, och så skulle det börja regna. Dessutom tog jag på klackar:)

Så, vem dricker vin med mig nästa fredag? Kan funka med guiness åxå;)

Linda och jag har tyvärr lite liknande erfarenheter, och rätt så lika åsikter om mycket, och det är väldigt trevligt att faktiskt snacka med någon som förstår en fullt ut. Supertrevlig kväll alltså.

Och nej, inte bakis på lördagen:)

Lite nostalgi att åka buss hem på nätterna:=) När jag började i sjuan så fick vi bonnungar byta skola, och åka in till stan, och där började vi såklart även att hänga på stan. Jag har alltid varit precis hur skötsam som helst, även om mamma inte trodde det;) och fast vi alltid hängde på stan så var det aldrig någon fylla. Inte någon alkohol alls faktiskt. Det tog lång tid innan jag fattade vitsen med att dricka, och då hade jag redan flyttat hemifrån och fyllt 20 så jag fick gå på bolaget själv. Och, kalla det tråkig eller vad ni vill, men jag har ytterst sällan varit riktigt packad. Jag gillar inte att tappa kontrollen helt enkelt 🙂

Men vi var alltid på stan, och vi åkte alltid hem med näst sista bussen, som gick fem över halv tolv. Jag behöver fortfarande inte titta ut för att veta var jag är, den där bussvägen sitter i muskelminnet eller nåt;)

 

På lördagen så skulle ju Lovelia på kalas, och hon mådde ju finfint, lite snuvig bara, Robban däremot var inte på topp. Jag skjutsade dit henne, och på vägen dit så hann vi både köpa presenter och en ny dammsugare.

Nej, den har inte gått sönder av byggdamm, däremot så har Doris tuggat på sladden när hon var liten, först var det bara en skada i ytterhöljet och jag eltejpade, men nu hade trådarna gått av. Den har varit med i rätt många år nu, och sladdvindan är trasig och sladden går inte att få in, så jag bestämde att den gjort sitt. Och åkte till Mediamarkt och svor över att det fanns så många att välja på:)

Men när Miele kostade lika mkt som Philips och Elektrolux och allt vad de heter, så fick det bli en sån. Jag tänker som så att de har under många år byggt upp ett starkt varumärke där kvalitet är viktigt, så de borde vara bra. Jag fick en Miele-dammsugare av mormor en gång, och den funkade i evigheter, säkert 30 år:) Först hos henne, sen hos mig.

Nu byggde man ju bättre grejor förr, då var ju tanken att de skulle hålla for ever, medan det nu är mer tänkt att de ska hålla tills nästa modell kommer ut på marknaden. Det är rent skräp! Vi måste sluta med sånt skit, och börja laga saker igen i stället för att kasta bort och köpa nytt. Vi måste tänka på miljön, det är bara så.

Men, en Miele blev det, och hej så det går! Inte ett dugg roligare att dammsuga dock, men det blir ju rent:)

Jag ägnade fredagen åt att plocka undan vinterkläder i hallen, och skulle dammsuga grus och blev sjukt sur när jag insåg att den gamla dammsugaren gjort sitt, så efter att ha köpt den nya kunde jag återuppta det jobbet. Nu har vi de flesta av vinterkläderna undanplockade, men varsin varm jacka finns kvar.

Idag då, umgänge.

Och vart är pappan? Har han meddelat? Spänningen är oliiiiidlig…..! Eller inte, för ingen tror väl att han hörts av? Nix, jag har såklart inte ens fått svar på förra gångens sms, så idag struntade jag i att ens bli irriterad. Jag skriver upp det på hans minuskonto så får han stå till svars för det nån gång kanske. Hos han därnere på det väldigt varma stället till sist om inget annat..;)

Trixie och Lovelia har haft Våruppvisning med Uppsalaflickorna, gymnastik. Jag hade gått på den oavsett om det var umgänge eller inte så mig spelade det ingen roll denna vecka. (Värre var det förra när jag hade planer. ) Vi hämtade upp en liten kompis på vägen och susade iväg mot Fyrishov, där det var totalt knökfullt på parkeringarna. Jag hatar att snurra och leta, och blir fruktansvärt irriterad. Dessutom, folk parkerar ju som jäkla stolpskott. Om man åtminstone kunde ställa sig på lagom avstånd, men nope, man ska ha så stor plats som möjligt för sin egen bil, vilket ju gör att det på många ställen finns en 3/4 lucka…där ingen får rum.

Jag släppte av tjejerna och snurrade vidare, tur att de är så stora att de klarar sig själva, och att vi gjort det här i typ 15 år så de hittar utan och innan. Till sist hittade jag en lucka, tajt som tusan, men eftersom jag kunde köra in precis rakt framifrån så testade jag. Flera bilar körde förbi den, och jag brukar alltid backa in, för det är liksom enklare, speciellt när det är trångt, men trodde inte jag skulle rymmas. Men det gick. På centimetern. Jag fick släppa ur killarna innan jag körde in, och sen tacka för att jag inte är jättestor, eftersom det var bra precis att jag kunde glida ut. Bilen intill stod ju med jättelucka åt andra hållet så jag struntade högaktningsfullt i att de fick trångt på passagerarsidan.

Sen har Fyrishov sånt här system att man checkar in och ut. Jättebra normalt tycker jag eftersom man bara betalat för den tid man stått, men här..där det är evenemang som gör att minst 20-30 personer ska checka in/ut samtidigt…det tar sån tid. Jag log glatt och använde min app. Behövde inte ens gå tillbaka till bilen och lägga i en lapp ju, utan bara slå in områdeskoden. Jag älskar teknik:)

Sen var det fullt med folk inne åxå, jag lider av en släng av social fobi ibland, speciellt när det är sådana här grejor, med familjer. Det är så segt att komma fram, det är folk överallt, och det är stopp för nån äldre släkting med rullator står i vägen, eller tre barnvagnar i bredd… Gahhh.

Vi har klurat ut att det är superbra att stå högst upp, längst bak. Ingen bakom, och ståplatsläkare för killarna att röra sig på, brukar aldrig vara folk där heller. Idag var det inte helt tomt ens där. Kul, men jobbigt:)

Våruppvisningen gick bra, mina tjejer visade upp lite kullerbyttor, hjulning och sånt där, men allra roligast är det att se de lite större ungdomarna som hoppar trampett och gör volter och trippelsnurrar och allt vad de nu gör på mattorna. Det är sån kraft, och de frivoltar och snurrar så jag blir yr i huvudet av att titta på:)

Coolt:)

Sen hem, via Willys där vi köpte lite middag, laga den, och sen kollade vi på Mästarnas mästare. Barnen gick och lade sig och jag har tittat på Springfloden och sen OJ Simpson, och sen en prommis med Doris.

Novalie är sjuk nu… igen. Ont i halsen och jätteförkyld. Loppan frisk, Robban tveksam, övriga friska just nu.

Corrinda har spelat basket idag, och är nu i final. Nästa söndag, så då ska jag se till att kunna komma iväg och titta:) Det är säkert i Stockholm, men bara ungarna är friska så funkar det oerhört mkt bättre nu är för några år sen, mest tack vare att jag nu har en pålitlig bil. Halleluja.

Och nu ska jag hoppa i säng.

Natti natti 🙂

 

Igår morse, av ren vana efter att ha haft morgontidning i hundra år även om den nu är uppsagd sen säkert två år eftersom det är så förbannat tråkigt att åka till återvinningen med alla tidningar;) så öppnade jag brevlådan efter hundpromenaden.

Där låg, förutom den gratistidning som delas ut på torsdagar, tre brev? Aldrig hänt förr, och jag vet att jag checkade lådan kl 22 kvällen innan, och den var tom. På breven var det stämplat UNT Distribution AB, och vad jag fattar är det så att tidningsbudet numera delar ut även post? Okey. Bara det innebär att de två andra postbilar som kör  på något vis samarbetar, så det inte är TRE postleverantörer, det känns miljöovänligt.

Eftersom jag inte har nån morgontidning och är usel på att kolla nyheter online så har jag såklart missat den info som ev gått ut där:)

Nåväl, ett av breven var till målsman för ett av de stora barnen. Öppnade och läste.

Vårdnadshavare kallades till ett möte ( båda antar jag? Spännande….eller inte förresten, jag vet att han inte kommer) gällande hur det går för vårt barn i skolan. Mötet beräknades ta 45 minuter och med på det skulle mentor och speciallärare vara. Om vi inte kunde komma fanns det ett telefonnummer att ringa.

Först läste jag det, och fattade ingenting. Barnet det gäller sköter sig alldeles utmärkt i skolan och får alltid omdömena: Duktig, jobbar på, bra kamrat, sköter sig. Möjligen lite snackig:)

Frågade barnet, som fattade noll. Läste brevet igen. 45 minuter!! Vad i hela friden ska  vara så allvarligt liksom, normala utvecklingssamtal är typ 30. Blev orolig att något allvarligt hänt. Brevet sa att något var fel, men inte mer, men båda vårdnadshavare är kallade…. ? Mailade mentor och bad barnet fråga om de träffades idag.

Fick sen svar av barnet via sms några timmar senare, det gällde frånvaron. För mycket frånvaro alltså.

Fick svar av mentor som kändes som att han inte tyckte att det hela var nån big deal, men att det ska stramas upp överlag.  Barnet har en närvaro som understiger 85% på två månader. Och av nån anledning så kopplas då hälsoteamet in…för att kolla så allt är ok.. Det kan minsann leda till en orosanmälan till SOC. Grattis. Bring it on.  Man räknar in giltig frånvaro i detta… och med tanke på att det var över en veckas sängliggande under denna period, plus nån strödag, och så givetvis några försovningar, ( fy farao för att  vara trött tonåring, jag minns det som igår…) så är jag inte det minsta fundersam. All frånvaro kommer till min mobil och jag är fullt medveten om alla tillfällen.

Ja, det är jättebra att de kollar upp! Det är INTE det jag blev irriterad på. Det som jag blev förbannad över är hur brevet skrevs, av en speciallärare….som borde ha lite kompetens att tala med föräldrar på ett vettigt sätt?

Hon jagade upp MIG, och det är inte enkelt att göra, jag är extremt kolugn i de flesta situationer. Jag blev stressad över att hon hintade om att något var fel, men inte berättade VAD. Det hade ju kunnat vara allvarligt, jag förutsatte det. Barnet ifråga sköter sig ju, så då måste det ha inträffat något. Ett påhopp, ett överfall, eller så har jag tappat all koll på mitt barn och det är min unge som eldar  papperskorgar på skolan…? Och så var det lite för mkt frånvaro som i mångt och mycket är giltig.

Får man inte vara sjuk längre alltså? Good to know.

Jag sökte människan på telefonnumret, men fick inte ens prata in ett meddelande utan bara ett : Den du söker kan inte nås för tillfället. Var god försök igen.

Ringde skolans reception. Samma där, inget svar,men kunde iaf lämna ett meddelande, men tro inte att någon ringt upp.

Så där var jag, med ett oroväckande brev, ett ledset och upprört barn. Tur att jag fick svar av mentorn i alla fall, och ett svar som lugnade mig ordentligt. Men man vet aldrig, innan det är färdigt så ska väl soc komma och rota i våra familjeförhållanden igen. Fast, jag släpper inte in dem en gång till utan att ha en stab i min ringhörna. Som de kränkte mig sist. Ni vet att jag ogillar allt detta snack om kränkningar hit och dit, jag tycker det är rent löjligt hur folk känner sig kränkta för det mesta, och jag använder enbart det ordet när det finns starka skäl.  Men, när en soc-kärring slår näven i bordet och spänner ögonen i mig och säger: Näe, Carola nu är du löjlig! När jag ifrågasätter varför hans hembesök ska vara hemma hos MIG?  De frågar om jag på allvar tycker att de ska åka ut till hans lilla byhåla där han bor i en etta med sin nya, när barnen aldrig varit där, hur ska de känna sig trygga där???

Men alltså.. Med MIG är barnen trygga överallt. Jag skulle kunna ta med dem in i en krigszon och de skulle lita på att jag tog dem därifrån helskinnade. Men de skulle inte känna sig trygga med honom för att de aldrig varit där förut? Och det, mina vänner talade till hans fördel… Man kan nämligen vända ALLT så att det talar till den stackars pappans fördel.

Bara en sån sak som att de var två soc-tanter och jag var tvungen att vara ensam… jag hamnade i rätt bra underläge direkt. Allt jag sa vändes till att jag var bitter, och ville hämnas, som tex det faktum att han träffade barnen 23 timmar på 18 månader… det är lite drygt en timme per månad det…Det var ju mitt fel.

Att jag aldrig nekat honom att träffa dem, det betydde inget. Att han inte hade stake nog att be om det…det var mitt fel.

Ja, jag tog upp detta med deras chef, och ja jag borde ha dragit det längre, för det fanns mängder. Men jag orkade inte, jag var så inte på topp då. I de papper de skrivit om mig, där jag berättat min version… det var smockfullt av sakfel.

” Stryk över och ändra, om det behövs”… jomen tjena, jag fick stryka över det mesta och ändra. Länge sen jag läste dem nu, jag blir bara förbannad;) men det var rent tvärtemot vad jag sagt. Det är offentliga handlingar, kanske ska lägga ut dem här…;) Nä, jag skojar.

Jag borde spelat in varenda samtal, och det kommer jag göra om jag någonsin hamnar i deras våld igen.

Min tro på sociala myndigheter är under noll. Jag trodde att de var rättvisa. Jag har vänner som är socionomer, och även de reagerar starkt på det jag berättat. Jag som skött mig, jag som tvingats ta allt ansvar för barnen, jag som sätter mig själv åt sidan för barnens skull – jag är boven.

Han som drog, han som inte sagt ett ord till vare sig barnen eller mig som förklaring, han som kommer och hälsar på när det passar, han som drar till Thailand i massa veckor utan att säga nåt, han som gett barnen en enorm otrygghet – honom är det synd om.

I call that bullshit.

Och oj så det blev ett sidospår!! 🙂 Förlåt!

Tillbaka till irritationen på skolan! Eller människan som inte kan formulera sig så man slipper få en hjärtattack. Skriv att det gäller frånvaro för sjutton! Precisera dig, tala om att det är si och så många procent och att det i övrigt inte finns några problem.

Och var anträffbar på telefon så man kan få svar när man håller på att oroa ihjäl sig, eller ännu bättre….skaffa en mailadress om man kan nå dig på, så behöver du inte sitta vid telefonen. Bah.

Jag blir motvalls:) Jag vet, det är barnsligt, men jag förväntar mig professionalism  av folk med den berömda och åtråvärda högskoleutbildningen som det är så viktigt att skryta med;)

Nog om detta!

 

I går blev Lovelia sjuk igen. Risig, ont i huvudet och jätteförkyld. I morse var Robban dålig åxå. Och Zlatan mår inte heller bra. Och när djuren inte är pigga så blir jag stressad och nervös. Ni som har djur vet exakt, och ni andra fattar inte. När ungarna är sjuka vet man ju oftast vad det är, vad som gör ont. Jag vet vad jag ska göra. När djuren blir sjuka är det alltid allvarligt, och potentiellt livsfara. Hu:(

Jag skulle åkt till Stockholm på AW med Loppi, men det var ju bara att ställa in. Surt, men jag kan ju inte lämna sjuka barn i alla de timmar det skulle vara. Patricia var hemma en stund så jag kunde åka och träna, och passade på att handla samtidigt. Nu hoppas jag bara att Lovelia blir frisk, hon ska på ett efterlängtat kalas i morgon, och på söndag är det våruppvisning med Uppsalaflickorna, gymnastik. Oddsen är små, men man vet aldrig.

Jag ska försöka plugga, och sen hoppas jag på sol så jag kan sitta ute en stund och tanka, jag är så trött nu igen. I morse var det plågsamt att kliva upp;) Men väl uppe så rullar det ju på.

Jag ska berätta om invigningen åxå, men bilderna vill inte åka över från kameran till datorn… måste fixa lite:)

Vi hörs!

 

 

 

 

Idag alltså:)

Dagen började som vanligt, upp, väcka kids, ut med Doris. Corrinda glömde sina träningskläder och kom tillbaka, ledsen som sjutton för att hon missade bussen och skulle komma försent. Eftersom Robban skulle ta en senare buss så frågade jag om jag skulle skjutsa henne, hon såg så ynklig ut med tårarna i ögonfransarna♥ Hon blev förvånad för normalt kan jag ju inte skjutsa, Jamie ligger ju och sover och att rycka upp honom och köra iväg känns för brutalt. Men vi åkte, och jag sa till Robban att hann jag inte hem kunde han såklart åka, det skulle röra sig om minuter. Givetvis tog det lite längre tid än vanligt så jag kom hemsusande precis när han gått, jag mötte bussen precis innan jag svängde in på min gata. Jag lämnar aldrig Jamie ensam hemma, man vet aldrig vad som kan hända på vägen. Maximal otur så krockar man och hamnar i koma och där hemma ligger en skräckslagen liten unge…nope. Finns inte på kartan. Men idag felade det alltså på någon minut. Ingen fara alltså. Men, Robban hade låst ytterdörren. Jodå det är ju ett helt normalt förfarande jag vet, men jag är nu inte helt normal och låsa dörrar är överkurs här. Jag låser kanske på natten, om ingen unge är ute och ränner, och om jag åker iväg på dagen och ska vara iväg en stund så givetvis, men eftersom det nästan alltid är nån hemma här så har jag sällan nycklar med mig…. Vi har en gömd extranyckel som funkar utmärkt. Så när dörren var låst gick jag för att hämta extranyckeln och stod en lång stund och fånglodde för den var ju inte där….? Eh, men asså vavahetteree…vad fan? Genom hjärnan susade det som en blixt – Jamie hade en nyckel runt halsen igår..Helvetesförbannadejävlaskit! Fan.

Dörren är låst och jag har ingen nyckel och inne ligger min fyraåring och kvartar…och en hund som står och tokskäller innanför dörren och vill kramas… Dessutom skulle både en städfirma och rörmokaren komma förbi.. Fatta vad jobbigt att förklara för dem att jag står utelåst med en sovande unge..Jag riktigt kände hur soc-anmälan hängde i luften;) ( och soc kan göra riktigt jobb i stället för att bry sig om mig, tack. Jag har som bekant inte ett dugg tillövers för dem, av erfarenhet från mig själv och från en nära familjs gigantiska bekymmer. Soc i den här stan suger. Fel folk på fel plats.)

Nåväl, lite småpanik där, och jag funderade på att åka hem till mamma och pappa och hämta deras nyckel hit, men näää, jag kan ju inte lämna Jamie. Så jag krånglade mig fram till altandörren i poolrummet, massa bråte framför den, och knackade på rutan och ropade: Jamie! Jamieeee!! Jaaaaamie! JAMIEEEEEE!

Noll reaktion. Jag visste att det inte var öppet någon annanstans i huset, men efter att ha bankat och ropat en stund som kändes som en evighet gick jag runt huset, och reste upp stegen mot mitt fönster. Tänkte att jag får klättra upp och knacka på rutan:) Ropade några gånger till och så hörde jag Jamie svara: Jaa???

– Kan du öppna dörren?

– Eh…jaaa…. ytterst tveksamt.

Jag kutade runt och inte kom han och öppnade, men jag såg genom fönstret att han öppnat sovrumsdörren, lilla gubben inte så lätt att fatta vad morsan menar.. Så jag fortsatte banka och hojta, och till sist kom han och släppte in mig:) Han var lite ledsen, fattade ju inte varför jag stod där ute och gormade, och väckte honom. Jag hade såklart redan skällt på Robban via sms att han var en åsna som låste dörren, och fått nåt passande svar;) Bara att be om ursäkt. För det gör jag, även om det sitter långt in och svider, så lär man ju tala om när man har fel. Blir lätt så när man blir stressad och orolig.. Ingen ursäkt men en förklaring.

Ok. Jag lär inte få priset som årets morsa i år heller;) Men säkert en socanmälan…;)

 

Jaja, vi åt frukost, och sen började Doris skälla som en galning. Det gör hon alltid när någon kommer, vaktar som satan. Det är rätt bra på ett sätt, men svindrygt på de flesta. Jag kikade ut och såg hastigt en snubbe jag inte kände igen, och gick för att öppna.

Och utanför står Martin Melin.

Eh? Min hjärna fattade inte ett skit. Ja, jag körde bil i Stockholm förra veckan, men jag gjorde väl inget fel? Och varför kommer en Stockholmspolis hit om jag gjort nåt fel? Flera dagar senare? Och varför Martin Melin, han är väl inte trafikpolis? Och varför i hela friden kommer han undercover? Eller har någon redan anmält mig för ”barnmisshandel”? Men Stockholmspolisen??Asså WTF?

Doris skällde så jag inte hörde vad han sa, men jag nickade och backade lite. Så sa han nåt om varmvatten och dusch, och log och jag bara: Jaja, jo. Om bara Doris kunde hålla näbben så hade jag kanske kunnat samtala normalt med folk, men nä. Sabotör;)

Okey, det var inte Martin Melin. Det var en rörmokare, bossen på firman, som fått den höga äran att åka hem till den där asjobbiga kärringen som bara klagar. Alltså jag… Men jag svär, han såg ut exakt som Martin. Samma frisyr, samma leende, samma skägg, samma längd, samma allt. Han lät tamejfan som honom med. Ytterst märkligt, och jag blev jäkligt ställd;) Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte var han;) eller hans brorsa kanske…en hemlig okänd bror?

När Doris äntligen drog igen munnen så kunde vi prata som folk, och jag visade ner honom i källaren, och han kollade duschen. Den har svajat mellan varmt och kallt när Corrinda duschat, jag har inte testat själv eftersom jag knappt varit hemma sen dess. Nån som tror att det var nåt fel nu? Nä just det. Självklart inte…:/

Jag sa att elementen inte funkade heller, och han kände på rören som var varma och så slog han på termostaten. Jag riktigt såg hur det lyste SÅ BLOND i ögonen på honom, men han log så snällt. Nu är det inte så, jag är inte korkad, det vet ni, men det vet ju inte han. Det är något fel på elementen, för de är fortfarande iskalla. Jag har kanske varit där och grejat lite, kanske alltså…;) men eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte slagit av allt, så lät jag det vara, måste ju kolla om det blev varmt även om jag inte trodde det.  Han gav mig sitt direktnummer, och tyckte att jag kunde ringa honom istf gubbarna på den andra firman som är sega som sirap på att få saker att hända, om det inte funkade. Och det lär jag ju då alltså göra. Jag orkar inte! Jag hatar att vara besvärlig, jag vill inte klaga, men jag kan ju inte ha kalla element i en källare. Jag har vridit runt den där jäkla termostaten, och jag har motionerat ventilerna, men det är iskallt.

Så Martin Melin alias rörmokaren, jag är så ledsen men Blondie hörs av snarare än du trodde;) Om det inte var så förbannat dyrt skulle jag ringa efter hantverkare så fort det var nåt fel, men med deras priser sitter det riktigt långt inne, men detta lär företaget som sköter återställningen pröjsa;) Men när jag behöver en rörmokare, och det lär inte dröja allt för länge så gör det inte ett dugg att ha ett direktnummer:)

Har ett till elektrikern och nu rörmokaren. Bara bossarna såklart endast det bästa är gott nog:)

 

Vinkade av ”Martin Melin”, och hann bara påbörja något så kom städfirman. Nytt skallrekord av Doris, och så visade jag dem vart det skulle städas. Hälften har jag ju gjort själv, men jag ville ju inte använda min dammsugare till  byggdammet… men när sen jordfelsbrytaren slog av ( den är ny, och funkar tydligen) och jag var tvungen att gå ner och fixa, så såg jag ju att de hade en precis likadan dammsugare som står där nere….. eller så var det den. Jag vet inte, och jag skiter i det, går den sönder så gör den, jag slapp iaf jobba och få dammet i lungorna.

Jag är så less på folk i mitt hus nu, även om alla är skittrevliga, men jag vill bara ha mitt i fred. Hörs det eller;)?

(Okey då, Rörmokaren kan få stanna;) )

Medan de städade försökte jag få undan lite på datorn, det gick inte alls. Idag funkade liksom inget, bara hattigt fram och tillbaka. Gav upp och drack lite kaffe i stället, och sen strök jag gardiner och satte upp i tvättstugan. Ja, STRÖK, det hör inte till vanligheten jag vet och definitivt inte gardiner, det händer typ aldrig. Måste jag så har jag en mangel, men det är sällan man måste, gäller att välja rätt gardiner bara. De här ska sitta som insynsskydd så man kan dra för dem när man duschar. Mammas som hon hade funkade inte, men det blev rätt ok med de här.

Och sen fick jag ju bråttom som sjutton helt plötsligt för jag skulle ju på premiärinvigning:)

Phils Burger har öppnat i stan, och jag hade bjudit med mig syrran och Janelle. Patricia kunde inte för hon jobbade. Det var jättetrevligt, och det kan på allvar ha varit de godaste burgare jag ätit….? Jo, topp tre hursom helst:)

Får jag berätta mer om det i morgon? Jag är så trött nu, och snart är det morgon igen. Jag återkommer om det helt enkelt:)

Natti natti 🙂

 

 

Oj.

Aj;)

Ni vet Kenoreklamen? Där de som vunnit miljoners miljarder klagar över lyxproblem, som : ”Det är lite svårt att se när man är så här nära..” och så hovrar de i en helikopter vid statyn i Rio, eller ” Ja, sju veckor på Mauritius blir lite tråkigt” 🙂 Älskar dem!

SÅ finns det en där de säger ” Jag har sand överallt” ( allt detta sägs ju på bredaste gotländska, underbart) och just den meningen har vi snott. ” Jag har ont överallt” säger vi på hittepå-gotländska när träningsvärken är riktigt grym. Och det har jag. Ont överallt:) Tack David:)

Värst i rumpan och baksida lår idag, men känner hur det kryper på överallt. Varje gång jag skulle i och ur bilen idag så var det stön och stånk, och så måste jag förtydliga för de som eventuellt hör, så de inte tror att jag bara är gammal och skruttig: Ajajaj träningsvärk!

Det är härligt!

 

Idag fick Lovelia vara hemma på förmiddagen, hon skulle till logopeden kl 10.30 och jag kände inte för att åka och hämta henne i skolan innan, jag tycker det är sjukt jobbigt att parkera där. Det finns ofta inga vettiga platser utan man måste fulparkera och det har ju p-vakterna lärt sig – katchiiiing! Jag trodde att vi skulle till Akademiska, och där är det inte heller så lätt med parkering så jag kände att det var en timmes sparad svordomsosande som vi fick, men så insåg jag att det var inte på sjukhuset. Tur jag kom på det innan i alla fall:)  Väl framme så hittade jag inte rätt nummer på huset, utan fick snurra, och efter två varv så ropade Lovelia att där är det ju. Och anledningen till att vi inte sett något var för att det stått en jäkla lastbil parkerad framför husnumret.. Två minuter sena, bah. Ogillar starkt att vara sen.

Besöket gick jättebra. Lovelia har varit med i ett projekt där logopeder kom ut till skolan och jobbade med vissa barn, det var helt suveränt. Hon har alltid haft svårt med talet, men det backade något oerhört när någon lämnade familjen på det traumatiska vis han valde. Detta får jag såklart inte säga, alla instanser bara fnyser åt det, men det är ett faktum. Hon hade kanske backat även om han skött allt by the book, men nu var det ju på ett gräsligt sätt. Hade hon inte fått den hjälpen från det här projektet hade hon haft mycket större problem idag än vad hon har. Nu är det bara när hon blir stressad, eller uppstissad som hon snubblar på orden, och vissa ljud är inte helt som de ska. Det är svårt att lära sig läsa när man inte kan ljuda rätt, så hon ligger efter i skolan, men inte så det är någon stor grej.

Nästa vecka ska vi tillbaka, och då ska hennes lärare och specialläraren vara med, och få tips och råd i hur de bäst ska hjälpa henne. Lovelia gillar de här besöken, hon älskade sin logoped som kom ut i skolan, och har sett fram emot det här länge:)

När vi var klara där så åkte vi hem, jag pumpade hennes cykel som det var dåligt med luft i däcken och så cyklade hon iväg till skolan, medan jag och Jamie grejade på hemma. Vi satte oss ute, och jäste i solen:) och så kom mamma och pappa förbi och sa att de skulle komma sen så jag kunde åka och fixa fransarna. Nån timme senare dök de upp igen och jag åkte in till stan, och upp till Dau. Hon har precis varit i Thailand på hårkurs, och lärt sig tjusiga håruppsättningar:) så hon var aningens jetlaggad, men såg pigg ut som alltid.

Med nya fransar gick jag sen därifrån, ni ska få se sen:) och var glad hela vägen tillbaka till bilen:)

Jag var sur som ättika när jag skulle till Jordan på utvecklingssamtal för ett tag sen. Det fanns inga parkeringar vid skolan, som är gratis, utan jag fick snurra och till sist parkera vid ett äldreboende där det kostar några kronor i timmen, det är ingen big deal. Däremot blir jag tokig på apparater som bara tar MYNT. Vem fan har mynt i dag? Och i de kvantiteter som behövs för en parkering? Givetvis hade jag noll kronor i bilen, och jag har av princip vägrat ladda ner p-appar, då jag hörde nån beklaga sig över att hon fått betala för den varje månad, som nåt abonnemang. Det kan ha varit helt fel, men ibland är man ju snar att bli grinig, och gäller det p-vakter och apparater så tjurar jag för det mesta;)

Nåväl, jag var tvungen att ladda ner nån, EasyPark, och hejsan hoppsan så smart:) Med den kan man betala för den tid man står, och man kan både förkorta och förlänga tiden via mobilen. Perfekt ju. Jo jag har fattat att det är smart tidigare, men varit grinig. Idag frågade jag en p-vakt dessutom, hur fan det funkade egentligen, såg hon verkligen att jag hade pröjsat? och jo det var visst bara för dem att slå in mitt reg.nr.så fick de fram om jag hade en aktiv parkering. Jag drog fram tiden ordentligt, och fick summan 74 kr… men eftersom jag var tillbaka mkt tidigare blev slutsumman 37kr. Och då debiteras man bara det. Halleluja.

Hemma sen röjde jag, och lagade mat. Haha, eller kokade nudlar;) Det fanns massa rester i kylen som de fick äta, och då får var och en värma det de vill, så det blir minimalt med disk. Robban totaltvägrar rester, och tog väl nån macka eller så sen, men de som var hemma åt och såg glada ut. Det var inga dåliga grejor, både kassler, skinkinnanlår, falukorv och något jag tror var kyckling;) Jag åt inget för jag skulle skjutsa Trixie på gympa, och var inte speciellt hungrig. När de tränade så gick jag runt på Gränby köpcentrum och kikade, och handlade mat.

 

I söndags satte vi upp studsmattorna:)

Och jag har inga bilder på det, bara på fikat efteråt;)

Barnen hjälpte till att bära ut alla delar, och sen är de riktigt duktiga på att sätta ihop själva ringarna, och lägger ut mattan, samt sätter i fjädrarna. Sen får jag dra fast dem för det orkar de inte. Tre studsmattor, det tar ett tag. Men nu har de så de kan roa sig, de älskar de där mattorna:) Nu måste jag bara jaga rätt på nya kantskydd. Förra året var det slutsålt i mina storlekar, som inte är de mest vanliga tydligen. Såklart man lyckas ju alltid köpa det som är lite annorlunda, det är som svårast så;) Kantskydd är svindyrt, och riktigt tråkigt att köpa eftersom även de som ska vara i bra kvalite inte håller utan trasas sönder efter någon säsong , det är uselt. Men jag letar!

Jamie älskar att vara ute, så här års. Han försöker tappert även på vintern, men det är inte roligt då. Vissa tycker att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, och förvisso har inte mina ungar några fancy kläder men tillräckliga. Ingen av dem är roade av utelek när det är kallt, blött, grått och eländigt ute. Jag har säkert präglat dem väl:) för jag avskyr sånt väder. Jag kan vara ute dygnet runt när det är vackert väder, men ogillar ”dåligt”. Så är det bara, och jag skäms inte en sekund över att vi är inne mycket på vintern.

Men på våren är det som att släppa ut kossor på grönbete, de cyklar runt överallt, de sopar gatan så de kan åka inlines och skateboard, de hoppar i timmar på studsmattorna och de kan sitta i nåt hörn och bara läsa eller leka med dockor/bilar. Sommartid kan jag lätt bo i en husvagn med fem-sju ungar, men vintertid är det trångt på våra 224kvm. Jag vill ha sommar jämt.

 

Igår besiktade jag bilen, samma ångest som alltid, fast inte lika jobbig. Jag vet att min bil är bra, den är tre år gammal och bör inte bli dödsdömd, men man vet aldrig. Nu gick den igenom utan minsta anmärkning, och det har jag aldrig varit med om:) Dessutom så konstaterade hon att mina lysen stod lite lågt, så hon ställde upp dem, och jäklar vilken skillnad! Redan från början, eller efter några månader när det blev mörkt, jag köpte den i juni och då är det ju ljust dygnet runt typ, så har jag varit lite gnällig över att lyset är dåligt. Ungefär lika som på bussen, och där var reflektorerna dåliga, och dyrt att byta så det var bara att gilla läget.

Men nu har jag ett svinbra lyse:) så det tackar jag extra för.

Jamie har premiärlunchat ute, han kommer att vara mer ute än inne nu i ett halvår, och kan man göra något ute istf inne så kommer han göra det:)

I morgon kommer det en städfirma hit, och ska städa i källaren, jag har liksom typ bara sagt att så ska det vara. Vet inte om det är brukligt men struntar i det, för jag tänker inte betala;) Sen är det avstämning på fredag, och jag antar att det är då som han ska kräva mig på pengar för diverse grejor och jag ska opponera mig och säga att Det borde nog kvittas mot Det va? Så får vi se var det slutar höet enkelt 🙂

Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och sova.

Natti natti:)