Hej Carola!
Jag har följt din blogg ett tag nu. Jag har lagt märke till att när du startar debatter i ämnen där många inte håller med dig, så blir dina ”försvarstal” ofta uppjagade och motsägelsefulla. Ju mer du försöker förklara, desto svårare blir det att förstå vad du egentligen menar. Jag tänker att det är jätteviktigt att du inte hamnar i den situationen när det är dags för mötet i skolan. Fundera ut några konkreta saker du undrar över och håll dig till dem. T ex varför skolan inte tagit kontakt med dig tidigare, varför den här läraren har andra regler gällande mobilen än de andra lärarna på skolan och om läraren försökt förstå varför din son inte vill lämna ifrån sig mobilen. Om du låter dig provoceras och använder en del av de argument och åsikter du delat med dig av här på bloggen, så kommer din son och du inte att ha en chans att få ut något bra av det här mötet. Ett råd i all välmening och stort lycka till på mötet! Ta ett djupt andetag innan du går in :)…

För att få dessa diskussioner att sluta så är det nog enklast att du förklarar hur du menar att läraren ska motivera (skit i om det är en bra eller dålig lärare, en lärare bara) de andra eleverna att lägga ifrån sig mobilen?? ”Hej, välkommen hit, alla utom Robban lägger sina mobiler här” jag tror att större delen av eleverna i den åldern hatar/ vill inte lämna ifrån sig mobilen. Men de gör det.

Heja dig!
Vi har en strultonåring, å vilken skillnad det är på lärare och lärare. De som kan ta strulet och vända det till något positivt eller de som bara blir provocerade.
Nog är det mycket kämpande ifrån föräldrarnas sida också (förutom ibland då föräldrar inte bryr sig), å det tycker jag att de provocerade lärarna också borde se. Vi kämpar alla, så varför inte hjälpas åt.
Heja dig! Heja oss!

Du kan anmäla kränkningar till skolinspektionen!

Fast jag tror att många menar (eller jag gör det iallafall), inte att lärare inte ska göra allt det du säger! Fast det innebär ju inte att vissa elever ska slippa undan regler som andra måste följa? Det är väl för bövelen bara att stoppa ner mobilen i lådan! Och ja,, min som har många gånger åkt ut för att han vägrar! Och det är helt korrekt tycker jag, han får lära sig konsekvenser. Jag kan inte förstå hur man kan mena att regler som sk gälla, ska undantas vissa. Däremot är det ju himla dumt att skolan skriver avtal som inte ens gäller juridiskt (när man är under 18 år).. då kan det ju lätt bli så tänker jag att eleverna tar fasta på det, precis som din son gör nu. Det hade varit bättre att man bara informerar om att det här är en regel.
Vis av erfarenhet från min egen vrånga bråkstake tä ner jag också, att är du helt säker på att han inte använder mobilen. Min son sa det också nämligen men på möte blev jag varse att så inte var fallet ?. Men det var en bra korrekt lärare som deltog i möte ex och hade kontakt med mig varje gång det hände att han åkte ut, vilket ju inte verkar va fallet. Att lösa något där det är ord mot ord och inte lärarens ens verkar vilja delta är ju hopplöst!

Fast jag tänker också på de andra, de skötsamma eleverna. Ska de drabbas av att din son inte kan uppföra sig och läraren måste ta av sin tid för att be honom om något som borde vara självklart? Tycker att det är du som resonerar galet, och är det så att din son nu är så ”annorlunda” borde man kanske göra en utredning? Jag anser mig inte vara ”iskall” men jag håller med majoriteten av de som kommenterat; en nästan myndig kille kan inte få bete sig hursomhelst. Att du sedan tycker att vi har fel, det får ju stå för dig, men jag har svårt att förstå att du trodde att du skulle få massa medhåll? Att vara lärare idag verkar ursvårt, och sådana här grejer är ju löjliga, självklart måste läraren få bestämma när det är hen som håller i lektionen. Visst är det väl bra med lösningar, men samtidigt så måste man ju liksom ha lite ambitioner och driv i livet när man är nästan myndig, det kan ju inte vara alla andras ansvar

Att gå i gymnasiet är ju faktiskt frivilligt, jag hade sagt att han fått jobba i sin pappas företag för fickpengar under en termin så hade han nog förstått vilken förmån det ändå är med gratis utbildning. Nej Carola, här är jag på lärarens sida. Tycker oftast du har vettiga åsikter, men …

Carola. Men han är ju inte stökig!!! Han är inte besvärlig!! Han har för bövelen bara skrivit på ett jäkla avtal som han sen inte fattar vitsen att bryta. Han GÖR ju liksom inte ett skit mer än hävdar sin rätt, enligt det där fåniga avtalet. HAN tar inte tid från övriga elever. Läraren väljer att lägga tid på att tjafsa med honom.Över en liten skitsak. Sonen sitter där, troget varenda jäkla lektion och vill vara med, och åker ut. Ibland FAST HAN LÄMNAT IN DEN DÄR MOBILEN.
Är inte det fel så vet jag fan inte vad som är fel.
Fler av er har hänvisat till skollagen och då har min son alla rätt, så varför i hela friden skulle vi inte ta ett snack? Varför ska vi inte försöka få en förändring? Jag fattar allvarligt inte.

Och ja, so what om tid tas från de skötsamma eleverna? Är de mer värda alltså? En annan gång är det de som får favör.Det jämnar allt ut sig i slutänden.
Att jag säger att han är annorlunda, innebär inte att jag tycker att han är det på ett sjukligt eller negativt sätt. Han är bara en annan sort. Och det tycker jag är berikande.
Ni verkar tro att han är ett stort problem, som stör undervisningen och så är det inte.
Han får ju inte ens vara med.
Och jobba i sin pappas företag ???? Är du på allvar nu eller? JAG är allvarlig när jag säger så här: Pappan skiter i honom.

Hej!
Jag har skummat igenom kommentarerna men inte orkat läsa alla så ber om ursäkt om du får dubbelt. Jag jobbar med ungdomar i Robbans ålder och tja han låter som en högst normal, tjurig, envis kille i tonåren. Han kanske har nån diagnos hit och dit som det skrivs om men i situationen ni befinner er i nu så spelar det faktiskt ingen roll. Jag är helt övertygad om att han får hjälp med psykolog om han behöver det och han tar emot det. Du är vettig 🙂 Tror du det behövs så tipsar jag om Spången i Uppsala om inte annat.
För att återgå till Robbans dilemma så ja det är klart att han borde lämna in mobilen. Det vet du, han, jag och varenda människa på jorden. Det spelar ingen roll för även om han vet vad han borde göra så gör han inte det och han kommer inte ändra sig. Min erfarenhet som lärare med just tonåringar är att ibland får berget komma till Mohammed so to speak. Ganska ofta fakiskt. Ibland.(läs hela tiden!) får man inse vem som är vuxen i situationen och faktiskt ta vuxenansvaret. Det är inte att slita i en tröja eller skicka ut en elev som låter mobilen ligga tyst i fickan. Det är att boka in en möte och komma överens med ungen hur vi ska göra och vara beredd att lyssna på argument. DET är att ta vuxenansvar!
Min gissning är att läraren förmodligen fått ha ett snack med rektor om tröjdragningen och han har ögonen med sig. Det är det jag läser in mellan raderna när du beskriver reaktionen från skolan/läraren. Läraren har gissningsvis fått order om att knipa käft helt enkelt och låta skola sköta allt. Det är så det brukar gå till när en lärare inte skött sig.
När det är möte på skolan så är mitt tips att vara ödmjuk. Läraren har inte gjort sitt jobb ordentligt. Han har inte tagit vuxenansvar. Det har han nog fått höra också. Öppna istället upp för en dialog som kan leda till en konfliktlösning. Skolan och läraren vet att de gjort fel. Be också om en handlingsplan för hur Robban ska klara kursen. Sist men inte minst, Robban är skitless ja men ta reda på ordentligt om han klarar av att hörda ut de två åren som är kvar(Visst är han 00?) eller om han kanske skulle ha praktik ett år istf studier? Det är en möjlig lösning för många som då orkar ta nya tag och kämpa vidare. Däremot ska du inte godkänna att han går hemma och sparkar sig trött för det leder inte till nåt bra alls för just honom som du beskriver honom. Ställ krav men rimliga krav! Jag tror du fattar annars får du hojta eller maila 🙂

Skrev under förra inlägget och vill fortsätta på det temat lite… Din som låter som mina två, idag 21 och 25 år gamla. Den ena utreddes i mellanstadiet och fick diagnosen ”ingen diagnos men vissa svårigheter med sociala koder, lång före kunskapsmässigt inom vissa ämnesområden, för lite stimulans i skolan etc etc”. Hur som helst var båda pojkarna envisa till förbannelse, vägrade att vara med på foto, vägrade ta av kepsen, vägrade att måla vattenfärg med pensel (låter illa?!?) osv osv. Jag hade mina duster med lärarna, ensam då pappan tagit ”time out” från sina barn i o m skilsmässan. Mitt tips som lärare och som förälder är att inte göra detta till ett krig mellan skolan och hemmet, för det är ju i slutändan inte det som är viktigt. Det viktiga är din son; HAN är inte ett problem, hans BETEENDE däremot kan vara ett problem. Hans beteende kan vara provocerande, kanske är det medvetet, men han är en pojke, tonåring med allt vad det innebär. Man behöver ingen diagnos för att få hjälp i skolan, man behöver ingen diagnos för att få vara annorlunda. Jag kan, med facit i hand, säga att mina grabbar hade problem av olika anledningar. Den ena har en stark vilja och ett rättvisetänk som skulle få Nelson Mandela att blekna. Han hade kontrollbehov och behövde få ta egna beslut. I tonåren får man sällan det, du har skolplikt och måste göra som du blir tillsagd. Därför vägrade han det han kunde vägra, foto tex. För hans del lättade det när han fick börja bestämma själv, göra sina egna val. Han valde ett yrkesprogram och det var från början till slut hans väg, en lååång väg av olika anledningar, men den var hans och därför gick det bra. den andra sonen led av social fobi som ledde till en depression. Han vägrade till slut allt, klarade helt enkelt inte en del situationer men kunde inte förklara för utomstående att det var svårt. istället la ha till en attityd och ett obstinat sätt. Efter många och långa kamper hemma fick jag honom till BUP, medicin och samtalsterapi och släppte MINA (omedvetna) krav på honom. Han ville inte gå i skolan, ville inte behöva kämpa med de sociala koderna som han inte fixade. Han fick ett jobb på ett lager och trivs jättebra. Han sköter sitt jobb, tycker att det är tungt och lite tråkigt, men skönt då det är en enkel jargong, samma varje dag, inga överraskningar eller stora förväntningar på att han ska ”klara av” olika saker. Han har planer på att gå gymnasieutbildning i framtiden, men inte än. Våra bråk hemma tog slut samma dag som jag accepterade att han fick hoppa av gymnasiet. Han var då 17. Det är hans liv, hans beslut. Lyssna på din son, fråga vad HAN vill. Låt honom komma fram till hur han ska lösa det, hur han ska genomföra det han vill. Respektera hans vilja. Ingen vinner på att han går en gymnasieutbildning om han inte vill det. Han kommer inte att klara sina kurser då och slösar bara tid. Han kan istället be att få en individuell plan och kanske bara läsa två, tre ämnen under en dag och praktisera resten av tiden. Skolan har alla möjligheter att ordna en studiegång som passar honom. Men då måste han känna att hans önskemål och beslut respekteras. Inget är förlorat om han studerar senare. Vi har en väldigt bra vuxenutbildning i Sverige, och för skoltrötta ungar kan det vara enklare att läsa på Komvux. Då läser man bara de ämnen man behöver och vill ha istället för att läsa hela program med idrott, religion, slöjd, geografi, hemkunskap etc. Låt honom använda sin envishet till något positivt, till att komma dit han vill. Behöver han hjälp med att ta reda på vad han vill skicka honom till SYV på skolan. Du kan inte förändra sonen, skolan eller läraren, men du kan förändra ditt sätt att tänka. Mitt råd till dig är GIVE HIM A BREAK 🙂

Tycker så synd om dig som ska tampas med detta själv är svårt nog när man är två. Har pappan inget som helst intresse för hur det går för sina barn? Vad jag förstått har ni gemensam vårdnad och då får man ta skiten också och hjälpa till när det kärvar.. Kram på dig och hoppas att det blir bra i slutändan.

Tänker som dig, man kan inte försöka trycka in alla ungar i samma fyrkantiga mall. Som lärare får man välja sina strider, och undvika att hamna i dessa maktkamper. Jag är själv lärare och man får de elever man får och måste då anpassa sitt förhållningssätt efter eleverna. Jag kan varken önska bort eller ändra på dem, däremot kan jag ändra på hur jag bemöter eleverna och på min inställning.
tycker läraren får tänka efter vad som är viktigast – att vinna den här striden eller att alla elever kan delta i undervisningen.

Det verkar tyvärr vara så att ditt barn inte vill/orkar gå i skolan och har hittat det perfekta sättet att slippa, och samtidigt flytta fokus och ansvar på detta ’misslyckande’ till någon annan, i detta fallet en lärare han inte klickar med. Hoppas att han snart nog inser att det här tramset bara och endast drabbar honom och hans framtid och inte någon annan. Hoppas att det löser sig…

Avtalet är inte juridiskt bindande men Skollagen är det och den trumfar alla former av avtal som skolor hittar på för att lösa mobilproblemet. I den står att elever får endast avvisas från ett klassrum om eleven stör undervisningen i den grad att den inte kan genomföras. Du har enligt Skollagen inte rätt att som lärare ta egendom (i det här fallet mobil) från elevens kläder/väskor o liknande. Då räknas det som olaga intrång iom att kläder o väskor är personlig egendom. Med andra ord kan en lärare be eleven att lämna ifrån sig mobilen men gör inte eleven det så kan läraren inte göra nånting så länge inte eleven använder den på ett sätt som stör undervisning och resten av klassen. Enligt skollagen är även lärare o rektor skyldiga att anpassa undervisningen så att varje elev uppnår godkänt betyg. Om det uppdagas att en elev inte kommer uppnå godkänt SKA särskilt stöd inrättas.
Du kan läsa mer om detts i Skollagen Kap 3 och 5.

Din version av saken visar att Skollagen inte följs. Stå på dig Carola både för dig men främst för din son då det är hans utbildning och framtida möjligheter som hotas.

Ps. Har följt din blogg länge o sett er i FA men aldrig kommenterat tidigare. Är nyexaminerad lärare och gått kurs i skoljurudik så kände stt jag hade saklig information att erbjuda.

Jag tänker inte diskutera mobilförbudets vara eller icke-vara, det får stå för skolans policy. Däremot verkar avsaknaden av kommunikation mycket märklig. Jag har pluggat i 18 år nu, med universitetsstudier inräknade, och min erfarenhet är att i de allra, allra flesta är lärare/kursansvarige mycket villiga att i viss mån individanpassa undervisningen så länge man ger förklaringar och konkreta lösningsförslag. I mitt fall har jag förvisso haft diagnoser i form av psykisk ohälsa att hänvisa till, men det har sällan ens behövts så länge jag kontaktat personen ifråga och förklarat att ”jag vill verkligen att det här ska gå bra, men jag klarar inte av att göra precis såhär, skulle vi kunna göra såhär istället eller har du något annat förslag?”. Så ja, jag är mest förvånad över att läraren inte är mer öppen för diskussion, för det känns som om det skulle underlätta för alla inblandade. Visst, det går kanske att hänvisa till att all utbildning efter grundskolan är frivillig och att eleven/studenten därför får finna sig i vad kursansvarige bestämmer om den vill läsa kursen ifråga. Men bristen på kommunikation känns ändå förvånande.

Jag tycker att du oftast verkar så otroligt klok och rejäl på alla sätt och vis. Däremot förstår jag inte argumentet gällande mobilen ”om man av nån anledning inte vill lämna den”… Vilken anledning skulle det vara i så fall som är så livsviktig och vattentät? Hur skulle man kunna motivera de andra eleverna i så fall?