Nu så, dags för dag nummer två i den fantastiska staden New York:)

Vi vaknade i hyfsad tid, jag kan inte direkt påstå att jetlagen åt det här hållet var speciellt jobbig. Vi hade en liten downperiod vid 23-tiden på kvällarna men då kan man ju faktiskt få gå hem och sova så det är liksom okey.

Idag var det då söndag och på vårt schema så stod det Brooklyn Bridge.

Både syrran och jag hade samma tanke, ” vi kanske kan ta oss över till Brooklyn sidan och äta frukost där?”

Så efter att ha gjort oss klara så drog vi till tunnelbanan. Precis hela kroppen värkte, från hälen som skrek vid varje steg, trots att jag tejpade den stenhårt, till axlarna som var stela och eländiga. Vi enades om att det skulle vara fint med en ledig dag mitt i semestern så man kunde vila upp sig;)

Men solen strålade, det var hur varmt och skönt som helst, temperaturen låg på stadiga 25+ och så länge man höll sig i rörelse var det inte så farligt.

Lite småhungriga var vi allt, men tänkte att det skulle finnas så många fina ställen där på andra sidan så det var lugnt. Vi köpte biljetter, och fast den här stationen var lite småsunkig så är det ändå fint.

Nej, selfies är inte vår grej, det är bara så;)

När vi sen åkt några stationer och klev ut så möttes vi av klarblå himmel med lite dunfjun på. Jag önskade lite att jag hade haft vett nog att skaffa mig en keps…men just det är något jag sällan använder,

När vi sen började gå på Brooklyn  Bridge så kan man säga att jag aldrig i hela mitt liv längtat så efter att se en kepsförsäljare, men icke…ingen i sikte. Inte på hela dagen faktiskt…?

Vi var inte direkt ensamma om att gå här..stundtals var det supertrångt, och det var ett lopp av något slag som kom från andra sidan. Massor av folk i tröjor som hedrade någon bortgången när och kär person. Lite olika anledningar men verkade vara sjukdomar och inte naturliga dödsfall. Vissa sprang, andra gick, men det var en aldrig sinande ström. Bron är inte jättebred och man samsas med mötande, cyklar och löpare.

Det var en fantastisk promenad, Bron är 1824 meter lång (googlade jag precis upp) och 84 meter ovanför vattnet. Man går på det övre planet så tittar man ner ser man biltrafiken under. Det var ett flertal brudpar som fotograferades här, och det såg hyfsat svettigt ut.)

En man som gick bakom mig, noterade att även jag tittade på ett av brudparen och torkade mig i pannan;) så vi hade en kort konversation om värme. Solen i ansiktet hela vägen gjorde det svårt att fota åt det hållet och många av bilderna ligger i systemkameran. Man såg Frihetsgudinnan härifrån, och med teleobjektivet kunde man zooma in en hyfsad bild. Så coolt att se henne! Lite knäpp är man väl kanske när det gick som en ilning av lycka igenom en:)

När vi väl var framme så var det onda fötter, och hungriga magar och fast vi liksom tyckte att vi valde rätt väg så hamnade vi inte direkt i smeten. Snarare tvärtom. Bara massa bostadshus, skolor och lekparker. Vi spejade efter ett frukostställe men hittade inget. Till sist hittade vi ett, men det så inget kul ut så vi gick vidare:)

Och vart hamnade vi till sist? Jomen på ett jäkla Starbucks! Vi tänkte först äta där, men sen kändes det så tråkigt att vi i stället ville ha varsin nitro-kaffe. Vad nu det var? Men nåt iskallt skummigt kaffe som såg mumsigt ut.

” Oh sorry miss, we are out of nitro!”

Vafan är ens nitro, och hur kan det vara slut?? Jag vet att det är vad de har i tankarna på Fast and Furiousbilarna, och att man kan ha det när man dyker djupt. Men i kaffet fick vi vackert fundera vidare på hur det funkar.

Jaha, men vi tog nån annan kaffe, och satte oss med fötterna högt och vilade en stund. Bara man fick avlasta tassarna lite så blev det bättre och man orkade gå igen.

Till sist tog vi oss upp ur de sköna fåtöljerna, märk väl att vi dagen innan gått 26.000 steg vilket blir knappa 2 mil:) så kroppen protesterade lite.

Fördelen med att gå på känn och liksom ta riktning på ungefär vart man ska är att man hamnar off turist-stråken. Vi gick igenom gulliga bostadsområden, och det här huset är ju hur bedårande som helst!! Så pyttelitet.

 

Med staket som hägnar in och en liten plats att ställa en lika liten bil på. Som dock knappast kört någonstans det senaste decenniet:)

På sidan om det här huset fanns en trädgård, för de som bodde i bostadsområdet. Liten, men man fick gå in där och sitta ner eller vad man nu vill göra i en trädgård. Vi gick genast in för att se om vi kunde spana in baksidan av det gulliga huset, men såg inte så mkt som vi velat se.

Däremot fastnade vi för den här.

Här larmar man polis och eller brandkår.

Väldigt vacker i all sin enkelhet. och säkert viktig i sin funktion.

Rätt var det var så hamnade vi under bron, och se där!  Nån slags marknad, och minsann, restauranger! Klockan var nästan 12 så vi kanske skulle missa frukosten, men vad sjutton, det borde finnas mackor..

Det fanns det. Och kaffet som inte ser jättegott ut kanske var riktigt fint.) Sist vi var här i USA var på nittiotalet och då vet jag att mamma och pappa klagade på allt kaffe. Vi drack dock enbart finfina koppar.

Eftersom vi har ganska lika smak, så brukar vi beställa in två olika och så delar vi. Det gjorde vi här med, och båda mackorna var svingoda! Avocado och nåt mer jag inte kommer ihåg och inte syns det heller. Chiliflakes on top och hettade till ordentligt på sina ställen.

Och så den här ♥ Banan och nutella….. 

Jag gillar INTE varm banan, men den här måste vara ditlagd efter att man grillat brödet, för det här var vansinnigt gott!

Vi smaskade i oss och sen passade vi på att gå på toa innan vi fortsatte.

Utanför var det som ett litet torg där de hade loppmarknad.

Det såldes allsköns skit:)

Men spännande att se amerikansk skräp:) Allt från mcd-leksaker, till gamla basebollar, till reg.skyltar, till tupperware från åttitalet. Rent och skärt skräp, blandat med kläder och handgjorda smycken. Massor av folk, men vi avancerade igenom rätt kvickt. De sålde inga kepsar, så då fick det vara:)

Vi gick längs med vattnet, för vi hade räknat ut att det skulle gå färjor över till Manhattansidan lite längre fram. En superfin promenad, med ömsom gräsmatta där folk låg och jäste, eller nåt matställe, eller en liten strand.

Hela tiden med bron i sikte, och alla höga husen. Man fick inte bada, men vi gick ner och kände på vattnet, och det var klart badbart om man hade fått.

Vid ett ställe fanns det en stor byggnad med dels restauranger, och butiker, där vi återigen gick på toa, det gäller att passa på när man hittar en:)

Och där var det återigen en populär plats att fota brudpar. De här hade ju extra bonus i den makalösa himlen.

Den här gamla karusellen från början av 1900-talet är ju något man känner igen från filmer. Den var inbyggd i ett glasrum.

Jag tror att vi har säkert hundra bilder på Brooklyn bridge och även Manhattan bridge i kamerorna, det är väldigt ståtligt.

Även lastabilarna är mäktiga. Vi skämtade rått om att det var ”Kidnapparbilar” ni vet som man sett på film, där de stänger in sitt offer där bakom föraren. Morbid humor? Ja.

Det här vet vi inte om det var på skämt eller inte, men oavsett så är det roligt:)

Till sist kom vi fram till färjorna:) och köpte biljetter i apparaten,

Lite gulligt att området heter Dumbo. Och NU ser jag att den går ut oktober 2018…? Det var långt.:)

Vi fick vänta en halvtimme säkert, för det var massor av folk som skulle åka. Men solen strålade så det var inte direkt jobbigt.

Väl ombord på färjan var det skönt att det fläktade.

Vi åkte till Governors Island där färjan bara stannade till en kortis, och sen tillbaka till Manhattan.

Stationen heter Wall street:)

Vi skulle till minnesmärket för 9/11 så det var ju passande.

På vägen gick vi förbi (ett av?) Trump tower.

Högt och flådigt såklart.

Vi gick förbi massa businessgubbar, och kom till sist fram. One trade center.

Här stod de två tornen. Det är något så oerhört mäktigt och sorgligt i det här. Stämningen var dämpad, folk gick med respekt och det var bara … tja så vemodigt.

Den attacken drabbade ju såklart de här personerna mest, men även resten av världen är berörda.

De har gjort två likadana minnesmärken, med vatten som faller från alla sidor och sen rinner ner i det mindre hålet i mitten. Det är där tornen stod som detta är.

På kanterna finns allas namn som dog i den här terrorattacken. Det är så många!

På sina ställen står det räddningsarbetare, och det är så vansinnigt många namn att man blir rörd ända in i märgen.

När folk springer sin väg, då springer räddningspersonal dit.

Hjältar.

Det fattas byggnader här, så här mycket himmel ser man inte direkt på många platser här.

Hualigen. Det var viktigt att se, men sen var vi dämpade en lång stund. Man blir berörd.

Det finns en museum här också, men det kändes alldeles för deppigt så det hoppade vi över.

 

Vi fortsatte vår vandring tillbaka ner mot vattnet, för vi hade klurat ut att man kunde ta färjan till Staten Island och på så vis få en fin överblick av Frihetsgudinnan. Man kan såklart betala för att få komma närmare med turistbåtar, men det kostade några hundra och kändes inte helt nödvändigt. Dessutom ska vi alltid testa alternativa vägar:) Kan även kallas för S N Å L…

Här var det nån exklusiv superflådig marina. Vi ville köpa glass, men det fanns inte en enda icecream försäljare i närheten. 

Det här promenadstråket kan ha hetat Manhattan Waterfront Greenway kanske? Man kom till Battery park iaf.

I buskarna så fullkomligen svärmade det av fjärilar. När vi knäppt bilder på den här så insåg vi att det fanns en miljon till:) Vi kom fram till Staten Island Ferry terminalen och blev jagade av ett antal biljettsäljare till turerna till Frihetsgudinnan., vi tackade artigt nej, och fick lite sura blickar och en av killarna ropade efter oss att det skulle ta två timmar för oss… Vi bara ”VA?? TVÅ timmar att åka den lilla biten, du skämtar?”

Det kan aldrig vara möjligt. Vi letade efter nånstans att köpa biljetter, hade ju ingen aning om vad det kostade, men det visade sig att det var gratis. Wow:)

Det gjorde ju inte ett dugg och vi gled på färjan, och sjönk ner på en bänk. Två damer slog sig ned precis intill, och den närmast mig pustade högljutt.

”Sweat Lord in heaven!” Jag log förstående mot henne och höll med, det var skönt att sitta. Vi började prata och hon och väninnan hade varit på gående fot sen klockan två… jag minns inte vad klockan var nu, men runt fem, sex kanske. Vi hade traskat runt sen tio, kontrade jag med:) och sen babblade hon på. Hon var från South eller North Carolina, jag kommer aldrig ihåg vilket, och sådär härlig söderdialekt. Hette Dana. Hon hade kört bil i tio timmar, stannat fyra gånger för att rasta, men nu var hon här för att se New York. Den andra damen kom från New Jersey, men hade nog heller inte varit som turist här. När de hörde att vi var från Sverige så blev de överförtjusta, tyckte det var ruggigt exotiskt:) Jag som satt intill en tvättäkta Carolinare var nog minst lika imponerad. Hon var så vacker! Mörk i hyn, en maffig håruppsättning, och färgstarka kläder, runt 55-65 år kanske. Och dialekten….♥

De bodde på Staten Island, och hade sett Frihetsgudinnan bra på sin väg in till stan, så de sa åt oss att vi satt på fel sida och vi tackade för pratstunden och ilade över till den andra:)

Och där var hon. På närmare håll.
Damerna skulle åka till ön där hon står dagen efter och även besöka Ellis Island, dit alla immigranter kom först. Vi insåg att vi också måste göra det, nästa gång:)

Men nu var det mäktigt att bara se henne, en symbol för ett helt land liksom.

Bilderna blir som de blir, det blåste rätt ordentligt och färjan stampade på, skärpan är ju rätt usel.

De där två timmarna som försäljaren giddrade om, det var för att man var tvungen att gå iland på Staten island och vänta på nästa färja tillbaka, man fick inte sitta kvar. det gjorde ju inget , vi var hungriga och tänkte att vi kunde käka, men se det gick inte så bra. Det fanns flera mathak där i terminalen men ingen som lockade. Äh, skitsamma vi äter sen då. Inte fanns det speciellt mycket att kolla på precis här heller så vi travade runt en stund för att sen sitta och massera onda fötter innan nästa färja gick.

Då började det skymma, men skylinen på den här stan är imponerande även i skymning.

Samma här, svårt med skärpan på en skumpande båt.

Vi är skapligt trötta här:)

Men det är märkligt vad små vilopauser kan göra, för de 25 minuter det tog att åka över gav nya krafter.

Även på skyline har vi hundratals bilder….lite närmare för varje bild;)

Såhär travade vi.  På Brooklynsidan gick vi längs med vattnet hela vägen, efter att vi traskar runt inne i Brooklyn då.

Och på Manhattan sidan från Pier 11 till höger, via World trade center och tillbaka längs floden till där det står YOU:)

Här började två killar snacka med oss, och den ena sa ju ”You are so beautiful miss” med ett vansinnigt gulligt uttryck i ansiktet, sådär lite småblyg men måste säga det:)

Eftersom man inte direkt är snabbast i käften på engelska så är just sånt här svårt att hänga med på, småsnacket. Det blir mest ett ”Uhu….yeah right, thanks, öhhh….” för man hittar inte orden. Måste helt klart öva på sånt.:) Dessutom, och nu skäms jag lite, men jag tror alltid att alla ska lura en:) Bäst att inte ge sig i lag med vem som helst liksom… stört, jag vet.

Vi tog tunnelbanan ”hem”. Eller till övre Manhattan, det kändes totalt övermäktigt att gå, för det är en bit.

Det lilla hungerproblemet kvarstod, och vi velade och funderade tills vi hittade en Pizza Hut! Jihooo!

De här pizzorna var små, ungefär som en felix matpaj för en person, alldeles perfekta.

Sen tog vi en kaffe på kafeét intill:)

Och sen gick vi för att kolla på Rockefeller center. Min syrra är lite bättre på att ha koll på kartor än mig, så hon påstod att vi gått alldeles förbi dagen innan. Men vi hade verkligen inte sett nåt så hur var det möjligt?

Men nu kom vi i alla fall fram till den här rätt klassiska  hörnan:)

Och efter att ha stått och dragit i en låst dörr på fel sida så hamnade vi rätt, och kunde skåda ner på folk som skrinnade runt. Även det här är ju något man sett i massor av filmer:)

Inte en hjälm i sikte:)

Jag har inte åkt skridskor sen jag gick i gymnasiet så just det lockade inte, men om man ville det så var det ändå hyfsat överkomliga priser.

I våra föräldrars fotoalbum finns en bild på pappa och hans kollega Johan som är taget framför den där gubben i guld.

Vi ville såklart ha en likadan, typ sisådär 40-45 år senare eller nåt.

Det gick inte så bra:) Gubben lyste för mycket så det gick inte att fokusera på den, eller så blev vi alldeles svarta. Vi hade med oss en selfiestick:) men eftersom den passade bara syrrans mobil så finns de bilderna där. Vi bestämde oss för att komma tillbaka i dagsljus.

Och så bestämde vi oss för att vi nog skulle åka upp på toppen här….

När vi gick härifrån så insåg vi att vi varit precis mitt emot dagen innan, för här var ju St Patricks katedralen:)

Den här gubben såg vi dagen innan och funderade på varför vi kände igen honom:) Tja för att han står vid Rockefeller center kanske…mitt emot katedralen. Ahhhaaa.

Som vanligt när man står och fotar så kommer folk fram och frågar om de ska ta en bild på oss båda, och just den här damen såg pålitlig ut så hon fick göra det:) Men  resultatet blev ju sådär. Fast inte hennes fel, jag har alltid blixten avstängd:)

Den här byggnaden vet vi inte vad den heter men den låg på väg hem så när vi såg den visste vi att det var rätt väg, och ganska nära:)

Kommer ni ihåg brandstationen från första dagen? När de drog ner garageporten så var den så här fin:)Vi gick hem, via en mataffär där vi köpte vatten med oss hem, och lite att småtugga på. Men med tanke på den sena middagen var vi rätt mätta. Kollade lite på TV, och sen kröp vi ner i sängen och sonande tämligen ovaggade.

På instagram lade jag upp en film på det pyttelilla badrummet, ni kan gärna kolla det, för det är compact living deluxe. Instagram hittar ni HÄR sen får ni scrolla lite.

Och dagens steg då?

Jomen…

Dryga två mil….det är inte så konstigt att det känns i kroppen 🙂

Både jag och syrran hade bra dojor, skechers i mitt fall, tror syrran hade det med, och det gör massor. Men det frestar på att gå. Jag hade inget ont i höger fot, men vänster där min häl smärtar, där var det inte ett endaste dugg kul.

Men, genom att ta av skon då och då och gnugga lite, böja och stretcha så funkade det ändå.

Det finns ju såklart andra sätt att ta sig runt på, men vi tycker om att använda de gamla apostlahästarna:) Man ser saker på ett annat sätt när man promenerar sig fram. Det är bara så.

Så även om jag gnäller över ont i fötterna så skulle jag aldrig velat uppleva staden på något annat vis.:)

Man kanske skulle kunna få en injektion med silikon insprutat i hälen till nästa gång;)

 

Glöm nu inte kolla instagram:)  HÄR Glöm inte att klicka i så att ni följer också:)

 

Puss på er, nu var det slut för den här gången.

Nästa gång blir det ON top of the rock! Hur man övervinner sin höjdrädsla och katastroftankar kring att huset ska rasa:)

Och det blev vår första morgon i New York. Lördag.

Vi vaknade, lite sådär sega och trötta i kroppen, och med en grym träningsvärk. Vi hade kört två pass i veckan på Friskis med mycket fokus mage, och rumpa. Så det kändes väldigt tajt och fint på de ställena så fort man rörde sig;)

Syrran klagade på att jag inte tvättat fötterna kvällen innan, hehe, men det hade hon gjort så jag fattade liksom inte problemet;) (Vi sov alltså skavfötters) Hon hade dessutom dragit i täcket på natten så jag tyckte hon fick skylla sig själv. Att mina kanske inte alltför väldoftande tassar blev avtäckta var liksom henens eget fel;)

Men nu duschade vi, och efter en titt ut genom fönstret där vi skådade en klarblå himmel så drog syrran på kort kjol och linne, och jag som inte hade nån kjol tog tunna brallor och linne.

Sen hängde jag på ryggsäcken med alla kameror på ryggen och magväskan runt midjan och så gick vi.

Jamen ni hörde rätt….:) MAGVÄSKA!!

Det var många år sen jag använde en sån, men jag har noterat att den börjar synas igen, och eftersom få saker är så djävulskt praktiskt när man turistar som den där fula väskan, så tänkte jag att jag tar med den. Första kvällen skådade jag sen flera hippa coola unga brudar med magväska så jag kände mig tillräckligt modig för att ha den:)

Jag hade pengar och mobil i den, perfekt så jag slapp ha det i ryggan, bakfickor hade jag inga och det hade känts lite väl risky. Jag får ju så förbannat ont i nacke och axlar av att bära saker, men rygga och magväska funkade finfint. Om än på bekostnad av att alla såg att man var turist;) Lite som alla japaner med feta systemkameror:D

Vi letade reda på ett frukosthak, inga problem fanns hur många som helst, dock rätt dyrt. Men äter man pannkaka till frulle så står man sig länge sen, så lunch käkade vi knappt.

Det här stallet hade skitgott kaffe.

Och goda pannkakor:) de här är naturella, tråkigt nog när man såg de med olika ”pålägg”;)

Eftersom vädret var så kanon så tänkte vi att vi tar Central Park idag, man vet aldrig när det ändras, och så kollade vi kartan och bestämde att det var gångavstånd. PÅ vägen gick vi förbi St Patricks katedralen.

Och eftersom vi insett att de gånger vi säger : ”Vi går tillbaka sen” så blir det aldrig av så har vi lärt oss att kolla på en gång det vi hittar som verkar spännande.

Så vi gick in, och kikade helt förstummade runt. Oerhört vackert. Katolsk kyrka, jag kan inte mycket om katolicismen, men blir ofta beskylld för att vara det. Det grundas ju enbart på mina många barn och att katoliker inte tillåtits använda preventivmedel. Folk är så otroligt roliga när de försöker skämta till det;)

Och väldigt ensamma om sina lustiga skämt…not,)

Jaha? Vad är detta? En behållare med heligt vatten. 

Fast vi spanade så såg vi ingen som gjorde något med den, så vi vet inte vad man använde den till. Det såg ut som att den var till allmän användning.

De hade såklart en giftshop inne i kyrkan som vi hamnade i, och av nån märklig anledning var jag lite katolik för en stund där, för de här ”mynten” kunde jag liksom inte motstå 🙂

Jag har som sagt inte koll, men visst är det så att man liksom tillber olika helgon? Finns nån för alla typ;)

Jag tänkte att jag kan behöva lite beskydd från nån högre makt, nu när jag inte hänger i kyrkan hemma längre tyvärr. Ett armband blev det med, men det har jag inte fotat.

Vi gick ut i det stålande solskenet igen och fortsatte vår promenad till Central Park.

Plötsligt stod vi framför en Official Fire department store så då var vi såklart tvungna att gå in och kolla.

Den där trägrejen är deras schema:) Eller var snarare.

Jag funderade länge på om jag skulle köpa en regnkappa till Doris, som ser ut som brandmännens, men till sist hejdade jag mig:)

Gatan vi gick på hade varit avstäng tidigare för filminspelning. Sådana här lappar satt lite överallt.

Och så snygga fordon!

Rätt var det var så var gatan avspärrad, och det var en flera kvarter lång marknad. Massa mat, skräp och annat spännande.

Jag är höjdrädd, och bara TANKEN på hur de gör när de bygger de här jäkla skyskraporna får mig att bli knäsvag;) Helt uppenbart gäller inte det byggjobbarna…

Såklart blev vi kissnödiga, och klev in på ett fancy hotell och uppsökte damernas. Kan ha varit Hilton, ja det var det:)

Så ut igen, och traska vidare. Det gå inte så snabbt när man hela tiden ser saker som man piper förtjust över och bara måste fota. En helt vanlig tunnelbanenedgång till exempel.

Rätt var det var så var vi framme.

Vi hade ju tänkt att vi skulle cykla i Central Park, och det stod massor av cykeluthyrare på gatorna men vi tänkte att vi ville gå lite först. Det stod hur många hästar med vagnar som helst där. Rätt dyrt att åka med, men varför inte.

När vi väl fattade att man inte fick cykla på de mindre vägarna så struntade vi i det, för där ville vi gå. Och kanske för att vi inte hittade några cyklar att hyra sen;)

Solen stekte. Det var så makalöst varmt och skönt! Som balsam för våra stackars solfattiga kroppar:)

Vi stod en stund och kollade på tre killar som dansade/hoppade/showade/akrobatiserade sig, men det var så hett att vi gick vidare.

Köpte vatten från en man som drog runt på en kärra med is.

Sa att vi inte var speciellt sugna på att ro:) det var så trångt i den där sjön:)

Squirrels all over the place. Ö V E R A L L T.

Sjukt söta, men jag förstod att de var inte så populära bland ”locals”. Hörde flera som bara suckade över att vi turister stod och åhhhhh-ade oss över dem med fånflin i ansiktet;) Men de är gudomligt söta.

Alice i Underlandet.

Och här hade ju Jamie en alldeles egen bänk:)

Parken är stor. Och vi gick över hela:)

Precis där vi kom in hade de nåt hundevent, och i en annan ände av parken så var det nåt annat.

Här kunde man få sig ett smakprov på vatten i kartong, som ska vara bra för miljön. Mindre plast.

Den stora dammen. Den orkade vi inte gå runt, såg liksom ingen större anledning till det:)

Vi tog oss ut ur parken efter några timmar promenerande, och gick via en sporthörna, där de dels spelade baseboll. Rätt var det var så kom en baseboll skuttande över marken och utan att fundera vidare så plockade jag upp den för att skicka tillbaka. När den snygga basebollkillen kom sen så drabbades jag av akut rädsla för att kasta bollen fel:) Men det gick utmärkt. den där rackarns bollen var lättare än jag trodde, både i vikt och att kasta. Puh!

Vi traskade vidare, nu skulle vi behöva en toalett igen, och siktade på att hitta tillbaka till Hilton. Det gick inget vidare. Men vi hittade massa fina fotovänliga miljöer:)

Jag har bara visat er mobilbilderna än, och de andra kamerorna har ännu mer bilder, men de får ni se senare.

Här skulle jag kunna bo:)

Vi gick och gick, törstiga och kissnödiga:)

Och till sist så gick vi in på ett galleri av nåt slag, låtsades vara väldigt intresserade en stund innan vi hittade toan:) det här är alltså handfatet.

Och sen lunch.

På Starbucks. Som sagt, vi gör alltid så här, går och går och går, ser saker, blir förtjusta och vill se mer och mer för att plötsligt inse att vi är störthungriga;)

I butikerna finns det svenska fiskar.

Gatuvy:)

Och så skolbussen igen,. Den är så stilig.

När det är ont om plats så parkerar man så här, på höjden.

Så hamnade vi på Times Square.

Massa folk, massa bilar, massa allt….Och Disneybutiken! Dit gick vi såklart.

Jag köpte den inte, men ville gärna ha Thors mugg:)

Det blev en annan mugg i stället och lite julgransprydnader. Jag har inte fotat dem inser jag så de kommer senare.

Och så mitt i en polisstation:)

Skymningen föll och vi stod en stund och pratade med en kille som sålde biljetter upp i det där höga huset.

Empire state building.

Vi hade sagt att vi skulle åka upp i någon skyskrapa, men både jag och syrran är höjdrädda:) Vi gick dit, och kollade lite, men sen struntade vi i det, för om vi nu skulle upp så ville vi se det dagtid. Jag fattar att det är mäktigt på natten med, men det lockade med med dagsutsikt.

Vi gick in på Macys i stället. Varuhuset är ett kvarter stort… Nu hade jag så in i bängen ont i min häl att varje steg var en jäkla plåga. Fy farao vad jag hatar det. Vi satte oss för att käka lite, på …hahah McD;)

Macys hade sina gamla rulltrappor i trä kvar på de översta våningarna.♥ Så vackra.

Vi fick lite nya krafter av fikat och gick runt här en lång stund, flera timmar faktiskt. Det var här de hade en hel makalös stor julavdelning, som jag visade er förut:)

Vi tänkte sen vara lata och ta tunnelbanan hem, de onda fötterna sa att det var en alldeles utmärkt ide´

Penn Station, tydligen nån värstingstation, jag har såklart sett den på film men inte riktigt fattat grejen med den, Det gör jag fortfarande inte;) På trappan här så satt det ett stort antal mindre lyckliga människor, det kändes rätt deppigt.

Vi hittade in, och sen skulle vi köpa nåt att käka. Flingor var inte det vi tänkt oss, men vilket jäkla utbud:)

Vi hittade inget käk som dög, ovanligt nej;)

Madison Square Garden ligger här, och det var lite fräckt att se den gigantiska arenan.

Men stationen gjorde oss bara förvirrade. Vi travade fram och tillbaka, hit och dit och hittade liksom inte vart vi skulle. Helt värdelöst. Och när vi äntligen kom rätt, så var det fel, för de hade nån slags arbete på vissa stationer så tågen inte gick som vanligt. Bah.

Till sist frågade syrran, som har mer mål i mun än mig en man hur det hela funkade, och han visade oss så vänligt. Det är överlag så här. Man behöver oftast inte ens fråga utan det räcker med att man ser vilsen ut så kommer nån fram och erbjuder sin hjälp. Samma med när man tar bilder. Folk frågar direkt om man vill att de ska ta en bild på oss båda. 

Till sist kom tåget, och vi hoppade på och åkte de där stationerna.

”Hemma” så gick vi fel, för vi såg ett Mcd där vi käkade sen middag:) Jaja,

Lite omkalibrering i hjärnan och vi hittade rätt sen.

Dagens steg, enligt iPhone stannade på 26.000, det är många.

Vi köpte med oss vatten till rummet och sen satt vi i det lilla pytteutrymmet till badrum, jag på toastolen, syrran på golvet och fötterna in i duschen med svalt vatten. Jisses så skönt.

Jetlagen gjorde att vi var ordentligt trötta men kom ändå inte i säng förrän långt efter midnatt.

Den här stan alltså… ♥

 

Tillbaka till New York, jag hoppas ni inte är less än:)

Vet ni, jag skulle åka tillbaka i morgon om det var möjligt. Inte bara för att staden känns som hemma, utan för att jag ”råkade” kolla deras väder…och sen kolla ut här hemma;)

Det är fortsatt finväder där, så kul för New York- borna:)

 

När vi hade installerat oss lite på vårt lilla rum så gick vi tillbaka ut på stan. Helt planlöst bara gick vi omkring och insöp hela atmosfären. Det var riktigt varmt och vi hade lämnat jackorna på rummet, lite tveksamma till om vi skulle frysa lite senare, det behövdes ingen kväll:) Vi hade kunnat lämna dem hemma.

Dagen kändes ju rättevighetslång med tanke på att vi åkt bakåt i tiden sex timmar och vi var lite hungriga. Men inte tillräckligt för att avsätta tid till att göra det. Som vanligt. Jag sa tidigare att det var ingen idé att ni rekommenderade matställen, om de inte var typ snabbmatshak, för vi har inte tid att sitta på fancy ställen och bara vänta. Den  tiden använder vi hellre till att se och upptäcka saker:)

Vi hamnade plötsligt vid Grand Central Station, som hade en lång matmarknad i en korridor. Med massa olika mat, mest sånt som skulle tillagas, prima köttbitar och sånt där. Men även pumpor och halloweengodis.

Vi gick bara rakt igenom, eller vi kollade ju såklart på allt gott men sen fortsatte vi, och så kom vi ut då i den stora hallen. Lite lik Stockholms central;) men oerhört mycket vackrare.

Så mäktig. Jag såg en film som utspelade sig här för ett tag sen, såklart:) Jag refererade hela tiden till olika filmer jag sett;) Lite som Tony DiNozzo i NCIS;)

Överallt stod det Lexington ave, och det gillade vi eftersom det var den gatan vi hade som riktmärke:)

Vi var nere på bottenvåningen och där fanns det massor av mathak, men vi hade inte riktigt tid än:)

Till sist åt vi på……hahaha:)

Man vet alltid vad man får på McD, oavsett land och tid på dygnet:)

De här tidningsstånden finns ju överallt. Och de som jobbade i de som vi handlade i var så trevliga. En dag skulle vi ha två vatten, de kostade 1 dollar styck. Eftersom de liksom lägger på nån slags tax på sina priser ibland, inte alltid(?) så kan man aldrig slanta upp jämna summor utan får vänta på att höra vad de säger. Jag begriper inte hur amerikaner gör, men de kanske alltid lägger på extra? För många betalar med pengar. Kontant alltså.

Anyway, syrran gillar att plutta runt med de här minimynten, de som är en pence eller quarter vad de nu kan vara. ”Tio sådana här måste bli en såndär” Jaha. Jag kan sträcka mig till att räkna dollar, och halva. Möjligen. Sen tar jag en sedel:) Så hade jag också hela väskan full av små bruna slantar som jag öste ner till Röda korset på Arlanda sen.

Den här gången hade jag en silverdollar och hon skulle räkna sina pytteslantar, jag gav dem sen till mannen som tveksamt tittade på dem. En hel hög med mynt. Vi tyckte att det var helt korrekt, drygt två dollar

”Is it wrong?”

”Explain to me… How did you figure this out?” Han flinade. ”Öhhhh, I don’t know. I did not do the counting”

Han hade ju sett oss stå och räkna pengarna så han drev ju hårt med oss:)

”No miss, please explain.. I really want to know how you can believe this is right”?

”Come on, just tell me what you want, I don’t understand your money” 🙂

Och så fick jag tillbaka en näve mynt.  Jaha:)

Så enkelt för honom att bara låta de där ynka örena åka ner i kassan, men han var ärlig:) Alla är säkert inte det, men han var.

Det här är ju skitsmart.

Inne i butikerna hade de ringklockor där det behövdes rådfrågning eller där de låst in saker. Så behövde man hjälp plingade man bara så kom de direkt, och visste vart de skulle. Så slipper man ju kuta runt och leta personal:)

Jag är fascinerad av konservburkar. Av matvaror överhuvudtaget, men just konserver är kul. Så olikt det vi har, men ändå så lika.

Om jag skulle byta land så skulle jag bli fet, det har jag sagt förr. Dels för att det finns så mycket mat att testa, och sen för att det finns så otroligt  mycket godis och fika som vi inte har hemma:)

Vi höll ut länge, med tanke på att vi varit uppe tidigt. Men framåt midnatt traskade vi hemåt

i min kamera på mobilen står tiden när bilderna togs och den här under är tagen kvart i fem, då kom vi hem. Då var klockan typ 23 på kvällen där, och vi grejade runt på rummet i några timmar till.
Försökte räkna ut hur i hela friden vi skulle ställa klockorna för att vakna i rätt New York tid, och ändå få sova hyfsat länge. Till sist gav vi fan i det för vi fattade ändå inte, huvudet var helt enkelt inte med på att räkna om tiden. Vi ställde mobilerna på nio. Och sov till dess:)

Vår säng var av Kingsize, vilket jag alltid förväxlar med Queensize som ju är större av nån anledning, så den var väl cirkus 120 centimer bred.

Jaha, men då sover vi väl skavfötters då. Jag låg ytterst och syrran innerst, hon var uppe på toa på natten och jag märkte inte att hon knölade sig upp och ur sängen, eller sen tillbaka. Men jag vakande av att hon spolade i toan, Typ en meter från mitt huvud;) men jag fattade inte alls vad det var, och märkte alltså inte att hon kröp ner igen. Då är man trött.

Det var varmt på rummet, vi trodde att ac var på, men den var avslagen och vi hade inget fönster öppet första natten. Sen hittade vi ac:n och den kunde då dessutom tjäna som ljudbarriär när man var på toa;)

Hittade är kanske fel ord, för det är ju en sånhär burk som typ alla fönster har, och sitter alltså mitt i rutan, så att missa den är omöjligt. Men vi missade att den hade en knapp till som skulle slås på…jaja.

Men vi slog av den på nätterna och öppnade ett fönster i stället. Tänkte att på femte våningen borde ingen klättra in och robba oss. Badrummets fönster var dessutom inte så stort:)

När jag bokade så bad jag om ett rum långt ner, för jag fick lite ångest över att bo i en skyskrapa. femte våningen var helt okey:)

Utsikten var däremot inget att hurra för, vi såg tvärsöver ett tak och sen in i hotellets övriga rum:) Så det gällde att komma ihåg att stänga det där badrumsfönstret innan man satte sig på toa och visade rumpan för grannen;) Hehe.

 

Lördagen i New York kommer snart:)

 

Jag säger bara OMG!

Oh my God för er som inte hänger med i förkortningsdjungeln;)

Igår var jag trött som jag sällan varit förr. Jag har varit i USA två gånger tidigare, och antar att det var nåt liknande i tidsskillnad då;)

( var tvungen att googla, och mellan oss och Los Angeles där jag var är det nio timmar, och Honolulu där jag också varit har hela 12 timmar….så New Yorks sex är ju bara löjligt, haha)

Vi startade vår resa från New York nångång vid halv sex på tisdagskvällen och var hemma i Sverige strax efter tio på onsdag morgon. Det var inte direktflyg denna väg utan vi åkte via Köpenhamn. Flyg är ”Syrrans jävla ansvarsområde” ( ni har sett reklamen för KPA eller vad det är va? Annars fattar ni inte;) ) medan jag tar hand om tåg, så själva flygandet har jag absolut ingen del i. Jag bara går efter henne med passet i handen och ser glad ut. Det funkar alldeles utmärkt.

Denna gång hade jag hotellansvaret dock, det brukar jag glatt leja ut på henne med. I ärlighetens namn lejer jag bort det mesta om det finns möjlighet, för hon har rest MASSOR medan jag inte direkt är någon globetrotter.

Vi klev upp vid nio eller nåt sånt på tisdagsmorgon, packade och grejade och sen checkade vi ut men lämnade väskorna på hotellet. Vi hade lite diskussioner om hur vi skulle ta oss till Newark flygplats, vi hade tänkt ta tåg, men det var ett jävla helvete att åka tunnelbana i den här stan. Dåligt utmärkt, skitlångt att gå och rätt svårt att förstå sig på. Vi har åkt massor av tunnelbana i London är där är det ju utmärkt så en idiot hittar, men här var det inte lika bra. Syrran är vass även på underjordstransport, har åkt på många ställen i världen och suckade bara tungt.

Vi skenade omkring på Penn station gott och väl en 45 minuter när vi tänkte vara lata och åka hem istället för att gå, och det slutade med att vi hade kommit hem snabbare om vi gått;)

Så eftersom vi var tvungna att ta oss till Penn Station först, för att sen ta tåg därifrån med resväskor i regnvädret som drog in över stan på tisdagen så lockade det inte. Det skulle kosta 32 dollar, en taxi 85 dollar och en shuttlebuss direkt från hotellet 40 dollar. Så vi tog buss. Min syster är åksjuk, och på vägen hit så var det tur att vi fick kliva av bussen där vi gjorde, annars hade hon kräkts, så hon var inte jättesugen på den här mindre varianten av buss, men det gick bra. Att åka ovan jord är inte direkt smidigt:) Det är massor av bilar, bussar, cyklar, motorcyklar, utryckningsfordon, lastbilar och folk. Överallt. Enkelriktat och mötande trafik om vart annat. Tät trafik och köer hela tiden. Hujedamig. det tog nästan två timmar till flygplatsen och jag tror inte att det är jättelångt.

 

Så fort jag kommer in på en flygplats blir jag trött. Jag vill bara kura ihop mig och sova:) Vi hade väldigt gott om tid och Newark var nu inte ett under av kul flygplats, inte mycket att se eller shoppa. Så vi fikade i stället. Och sen satt vi och väntade. Ingen av oss längtade direkt hem, New York är en stad som jag kände mig instantly hemma i. Inte så där att jag blev superkär i själva staden, utan mer som att jag kommit hem efter lång tid borta. Som att ta på ett par gamla jeans som format sig efter kroppen, man bara glider i och de känns som gjutna. Man är trygg, glad och nöjd. Så var det.

Givetvis påverkar det ju att man matats med tv härifrån, jag tittar eller har tittat på massor av serier härifrån, eller från USA: Alla varianter av CSI tex, och polis/sjukhusserier. Jag har inte följt Sex and the city, mer än att jag sett massa avsnitt som gått i repris sent om nätterna, men i huller om buller ordning, så vi åkte inte och tittade på Carries hus;)

Det står poliser överallt här. De snackar med folk, går omkring med en kaffe i handen eller står och håller koll. Det är en polisstation och en brandstation i varje hörn, och det kan  behövas med tanke på trafiken så är det nog omöjligt för en brandbil att vara på plats långt borta innan huset brunnit ner till grunden.

Folk är helt otroligt hjälpsamma!

Varenda gång som vi stått med kartan och kliat oss i huvudet så har minst en, gärna fler personer genast kommit fram och frågat vart vi ska, och sen pekat och förklarat. Folk ur alla klasser och från alla etniska tillhörigheter, gamla och unga. De ber om ursäkt om de råkar bumpa in i en, och försäkrar sig dessutom om att man är okey. Det är samma i London. Jag börjar inse att vi är rätt ohövliga här i Sverige. Usch.

 

Tillbaka till gårdagen 🙂

Vi flög först till Köpenhamn, det tog sju timmar, och fast vi satt riktigt bra så slumrade jag bara nån timme, sen kollade jag på film eller åt. Jösses vad man äter på långflygningar:)

Framme i Köpenhamn var det kolsvart och regnigt. Fy fan.

Där väntade vi sen på kärran hem till Sverige och det ar inte heller en jättekul flygplats. Jag vill minnas att Kastrup är roligare, men tydligen inte. Å andra sidan var jag inte ett dugg sugen på att shoppa vare sig parfym eller sprit och godis…man var liksom proppmätt så det lockade inte ett dugg.

Vi landade sen på Arlanda, där det gick väldigt smidigt att få väskorna, och sen mötte mamma och pappa upp oss. Nu började man ju bli aningens seg i huvudet. Jag blev sådär yr som man kan bli när man är lite småberusad, och det är ju bara okey just  de gångerna;)

Men hem, och sen kom ju Mirka för våran insta-live. Det var inte helt lätt att ha nån slags fokus eller hålla fast vid den tråd man börjat prata om, men så kan det ju bli:) Jag skyller på ett dygn utan sömn.

Det är väldigt väldigt roligt! Ni är gulliga som tittar och lyssnar på er, och nu ska vi forska ordentligt i hur man gör för att podda. Vill ni att vi ska ta upp något specifikt så är det bara att skriva det. Antingen här eller på någon av våra instagram

mirkaochcarolalive

mirkanorrstrom

carolawetterholm

Liven ligger kvar i ett dygn sen.

När Mirka åkte så blev det kämpigt:) Jag hämtade Jamie, sen hem. Sen körde jag honom och Jordan till kyrkis lite senare och hämtade dem ännu lite senare. Mellan det så försökte jag bara hålla mig vaken:) Barnen kom hem en efter en och vi hade kramkalas, och jag försäkte röja lite och plocka lite, men mamma och Patricia hade finfin ordning så det var liksom inte så mycket att göra. Satte jag mig så höll jag på att somna;)

Efter middagen så gick jag och duschade länge och sen var jag lite piggare, och orkade faktiskt hålla mig uppe ända till 22,00. Jag kollade på en serie på fyran och sen ramlade jag i säng. De små ungarna sov, men övriga fick vackert klara sig själva:) Totalt var jag vaken i 37 timmar i sträck, det är rätt bra jobbat ändå.

Sen sov jag som en stock hela natten, var uppe på toa vid halv fyra eller så och sen i säng igen. Barnen fick klara sig själva även på morgonen, de små fick hjälp av de större, och jag sov några timmar till. Jag tycker att det går bäst att komma tillbaka i min egen tid när jag får sova länge. Andra tycker det är bättre att sova så lite som möjligt eller ta det i etapper,. Jag vänder på dygnet lite då och då här hemma, loven till exempel, så jag har vanan inne;)

Vi får väl se i kväll hur bra det gick… jag antar att det ändå kommer ta några dagar innan dygnet är som det ska.

 

Nu ska jag hämta Jamie!

Jag ska sortera lite (hahaHAHA) bilder från NY och sen skriva ihop en lång reseberättelse. En del av er gillar inte det, men då får ni scrolla, jag vet att andra gör det, och för min egen del är det guld:)

Vi hörs lite senare idag, det borde jag kunna lova:)