I juli ska jag, syrran och Mirka åka till Göteborg och gå på konsert:)

Superkul!

Vi har tänkt att ta tåg, men jag inser att det kanske blir enklare att flyga…så syrran… you know what to do:)

Biljetterna för den här perioden ska enligt SJs hemsida släppas nu, i mitten/slutet av mars. Jag är SJ Prio kund, jag åker tåg rätt ofta ju, och brukar få mail om biljettsläpp. Så icke nu. Nähä, men jag har kikat in var och varannan dag för att få de där billiga biljetterna:)

Det går inte att få fram några resor då. Det står att de är ej valbara. För ett tag sen stod det som förklaring att det berodde på att de biljetterna fått för högt pris, och att det skulle åtgärdas. Jag fortsätter gå in och kolla. Idag ledsnade jag och frågade i deras kundtjänstchatt när de skulle släppas.

Svaret var att de vet inte för det är banarbete på sträckan, och då kommer de släppas allt eftersom man vet hur det ser ut. Bästa sättet var att kolla in ofta för att se om de var släppta… eh va? Helt okey att de inte vet, men att inte kunna maila när de är släppta?  Men när jag då frågade om man fick mail när det gick att  boka så var det totalt omöjligt.

Varför då?

Jo, för då skulle de behöva skicka ut flera mail om dagen, alltså att alla får många mail. Jag bara: Och? Det gör väl inget?

Jodå, det skulle bli så krångligt. För vem? Inte för mig i alla fall. Tvärtom så är det fett krångligt att jag inte får ett besked när man kan boka.

.

Fan, man kan ju tro att SJ lever kvar i artonhundratalet.

Jag satte en bok på bevakning på Bokus i julas, den fanns inte inne och de visste inte om/när den skulle komma in. Men när den fanns att beställa så fick jag ett mail.

SJ kanske kan snacka med den som gör alla andras bokningssidor? För hur svårt ska det vara att kunna klicka i önskat datum för resan och sätta den på bevakning? Men så mycket kundservice svider kanske? De har ju ändå ett rykte om sig att vara rätt usla att upprätthålla;)

I stället ska man som potentiell kund behöva gå in var och varannan dag för att klicka sig runt och fram till rätt datum och söka resa och v ä n t a för det är inte en snabb sida…bara för att sen få beskedet att det inte finns några. Nä. Det kommer sluta med att jag missar att gå in en dag, just den dag de släpps och så kommer vi inte få några. Jag bara vet det.

Jag har hittills inte haft så mycket att klaga på med dem, men det här känns så jäkla korkat. Och korkat måste liksom åtgärdas. Så SJ, ta det som konstruktiv kritik;)

SAS däremot, aldrig något krångel:)… jag ska snacka med syrran i morgon.

Tåg ligger på mig, men flygbokningar är hennes jävla ansvarsområde 🙂

Så, det var det.

Jag har skrivit om det här förut, många gånger. Det är inte så kul, men varje gång så har jag fått flera mail från medmänniskor som är glad att jag lyfter det, eftersom även de lider av det.

Jag pratar om Emetofobi = kräkfobi. En väldigt vanlig fobi, men också något som så många, som jag själv, liksom skäms över, för det är ju så fånigt. Men, en fobi skiter i logik.

Jag var riktigt paniskt livrädd för allt som hade med kräk att göra, och all min vakna tid gick åt till att analysera situationer för att kunna undvika det. Eller kanske inte riktigt all, men alltså jag tänkte på det flera timmar varje dag. Jag undvek att göra saker för att risken att smittas fanns, jag hade värsta ångesten över att lämna hemmet för att åka på semester tex, för tänk att bli sjuk och inte vara hemma! OMG två av två vidriga liksom.

Och så vidare i en jävla evighet. Jag har missat så mycket, och jag är sjukt sur för det. Hur det gick över? Det vet jag inte, och jag kan inte säga att jag är helt frisk, men idag funderar jag inte speciellt mycket. Händer det så händer det liksom. Det är fortfarande vidrigt, men jag kan hantera det på ungefär samma sätt som en som bara tycker det är lite småäckligt.

Men, som så vanligt, så har jag nu överfört det här på några av barnen.:/ Jag har verkligen försökt att låtsas vara cool inför dem, och vissa har aldrig ens uppfattat det. Jag önskar att jag varit rädd för spindlar i stället 😉  Men främst Patricia mår riktigt dåligt av det. Sådär som jag har varit, så jag vet så väl hur hon känner det. Hon undviker bussar, tåg, bio, teater, att gå ut bland mycket folk. Hon får panik när någon här hemma blir sjuk. Det är för jävla skitjobbigt för henne.

SÅ, då googlar man. Hon har googlat fram den här boken:

Det finns tydligen massor av folk som lidit svårt av emetofobi och med hjälp av den här boken blivit fria från det.

Jag tror stenhårt på den, för det är ju en fobi, och kan botas på samma vis som vilken annan fobi som helst. Jag har bläddrat i den, och det står uttryckligen att man ska följa den till punkt och pricka, så det ska jag se till att Patricia gör. För hon ska inte lida av det här och förstöra massor av sina år.

Den är på engelska, men väldigt enkel att förstå.

Kostar en slant, tror det var strax över 400kr, jag kommer inte riktigt ihåg, för jag hade den på bevakning på Bokus. I en evighet. Ett mail ramlade in supertidigt en morgon, och jag bara klickade Beställ, och betalade halvsovandes, och sen somnade jag om:)

Det finns inte så många i lager, men jag tror att flera av er uppskattar att bli tipsade.

Och som med så mycket annat, Tro kan försätta berg:)

Tror man bara tillräckligt på att den här boken ska hjälpa så gör den det. Punkt 🙂

Jag har funderat lite:)

Häromdagen så skrev jag att det var tröligt att jag inte fick ta med Doris in på skolgården. Några kommentarer kändes som att det var läge för att förtydligande.

Jag tar INTE med henne in på skolgården, men jag ÖNSKAR att jag fick. På samma vis som jag önskar att man kunde äta godis varje dag utan att bli tjock och att det räckte att läsa om träning för att vakna upp med en superfit kropp:)

Jag skrev också att jag tycker att föräldrar över lag försöker skydda sina barn mot allt. Som tex är de hundrädda så eliminerar man alla hundar i stället för att försöka hitta en trevlig pålitlig jycke att öva på, och hjälpa barnet komma över sin rädsla. Barn får inte testa att klättra för de kan ju ramla och slå sig, de får ha nattlampor tända för de är mörkrädda och allt anpassas efter att skydda barnet mot rädsla. Jag tror att det är fel väg att gå.

Jag frågade en lärare om hundar vid hämtning och anledningen de gav till att man inte fick ta med dem in var just att barnen kan vara hundrädda. Inte allergiska.

En av er läsare upplyste mig om att vi tydligen visst har allergiklasser på vår skola, något jag alltså inte hört ett ljud om, fast jag haft barn där sen år 2000. (I arton jäkla år, holy smoke….. Känns möjligen som åtta…) Jag hade ingen aning. Men det är väl bra, och jag antar att om jag haft allergiska barn så hade jag vetat om det:)

Dock kände jag att resten av kommentaren var lite tråkig.

Jag raljerar inte över allergier. Eller sjukdomar överlag.

Jag anser att rädsla för saker som ormar/ mörker osv är i totalt andra änden mot att vara rädd för att ens barn ska drabbas av en allergichock. Det ena kan leda till döden. Det är inte kul någonstans och inget man chansar med. Jag skulle väl aldrig tycka att det var värt en allergichock för att jag ska ha med min hund nånstans..? Hur kan man ens läsa in något sådant?

Jag tycker folk lindar in sina barn i bubbelplast ja. Men gällande ofarliga saker, som att vara irrationellt rädd för något. Man gör sina barn en otjänst genom att befästa deras rädsla. I stället för att hjälpa barnet att möta det läskiga, öva på jobbiga situationer och kanske faktiskt få learning by doing. Även om det innebär skrubbade knän och en och annan blåtira.

Hur många av er är inte rädda för saker ni egentligen vet är ofarligt? Jag har vänner som är så ormrädda att de inte kan se en bild på en snok…totalt galet, men så djävuskt befäst under många år, av dem själva och omgivningen. Det hämmar. Jag vet så väl, efter att ha levt med emetofobi (kräkfobi)i många år. Man anpassar sig efter sin löjliga panikrädsla och undviker allt som eventuellt kan trigga den. Jag har missat så mycket!

Jag har varit extremt rädd för hela kräkgrejen. Helt stört. Helt i onödan.

Om jag hade riskerat att dö, så hade det varit en sund rädsla. Två helt olika ändar av spektrat.

Hundrädd – hundallergiker är två helt olika saker.

Jag tar väldigt mycket hänsyn till folk, och fä. Jag använder till och med blinkers i trafiken;)

För mig som är uppfostrad att respektera folk kommer det alldeles naturligt, man försöker få alla att må bra.

Men, när man inte har några egentliga erfarenheter av en sak så är det skitsvårt att till fullo sätta sig in i det. Jag har inga allergier, mina barn har det inte heller. Vi har inga diagnoser eller syndrom eller sjukdomar som påverkar vårt dagliga liv. Ta i trä!

Alla vet att om man är allergisk mot hundar så ska man undvika dem. Men alla vet inte vad som kan hända, alla har inte sett en allergisk reaktion, alla vet inte hur man kan hjälpa. Någon i kommentarerna skrev att ”Ta på strumporna efter att man lämnat huset för att inte ta med djurhår”

Jag erkänner villigt att jag aldrig skulle komma på det själv.

Jag har heller ingen koll på det här med korsreaktioner, att om man är allergisk mot äpple så är man det även mot …. öhh, granbarr. Eller vad det nu kan vara. Jag vet att folk kan dö av att man öppnar en påse jordnötter i deras närhet, men jag har ingen koll på om det är lika med alla nötter. Jag kan väldigt lite om allergier, för jag har inte konfronterats med det.

Men jag utsätter inte folk medvetet för fara. Jag försöker tänka efter, men man kan heller inte gå omkring och tassa på tå utfall att det kanske finns någon som är allergisk mot något. De allergiska brukar vara duktiga på att tala om det så man kan anpassa sig. Och då gör jag det:)

Jag tror att väldigt få människor med flit utsätter andra för saker som kan skada.

Jag vet att jag inte gör det. Att jag inte vet allting och därmed kan agera fel, det erkänner jag. Det gäller oss alla, för ingen är perfekt:)

Och för att knyta ihop säcken med det som det började med – jag tar inte med Doris in på skolgården. Jag har henne alltid kopplad. Det är besvärligt för MIG, men jag respekterar det som är bestämt.

Så:)

Det här är viktigt, så läs!

Jag har flera vänner som jobbar inom förskola. Det gemensamma för dem alla är att de inte mår så himla bra på sina jobb. I klarspråk så sliter de arslet av sig. För barnens skull.

Det är för stora barngrupper, för lite personal, för mycket som ska göras, arga föräldrar, krävande chefer och folk som verkligen inte begriper vilket djävulskt viktigt jobb de gör. De tar hand om vår framtid, och något viktigare än det finns inte. För att de ska kunna göra det så behöver de få hjälp.

Jag vet egentligen inte tillräckligt för att skriva något bra om det här, men på Förskoleupproret kan ni läsa mer. Nu är jag den första att säga att tyvärr är det svårt att hitta på sidan, jag vet inte vad jag ska länka riktigt, men in och klicka runt. Det är viktigt.

Det började med två pedagoger som uttalade sitt missnöje på en utvecklingsdag och nu är det en stor grupp som arbetar för bättre förutsättningar i förskolan för alla barn och pedagoger.

Deras krav är:

– max 12 barn i småbarnsgrupp, 1-3 år
– max 15 barn i storbarnsgrupp, 3-5 år
– max 4-5 barn per pedagog i varje barngrupp
– att barngruppsstorlek är anpassad efter lokalens storlek
– att barn med särskilda behov får de resurser som krävs
– att alla förskolor har tillgång till specialpedagog
– att det sätts in vikarier när verksamheten kräver det samt att det sätts in från första dagen
– beslut om likvärdig, reglerad planeringstid för förskollärare i hela landet
– fortbildning och kurser på arbetstid
– ökad lön
– att alla kringuppgifter för förskolepersonalen plockas bort. Med kringuppgifter menar vi exempelvis: laga frukost och mellanmål, duka till måltider, diska, städa, ringa vikarier, beställa varor, schemaläggning och andra tidskrävande administrativa uppgifter.

Inte direkt orimligt! Tvärtom ju. Speciellt allt skitgöra de måste göra på sidan om… En av mina kompisar ska förutom att sköta sitt jobb med barnen, öven sköta förskolans hemsida, göra scheman, leta vikarier, lägga ut bilder på deras instagram, se till så att alla iPads är laddade och ladda ner rätt programvara i dem, sitta med sjuka barn vars föräldrar lämnat  dem med en alvedon i kroppen, göra pedagogik av allt, tvätta målarpenslar och färger, leta reda på nya roliga uppgifter och så vidare i en evighet. Det här krävs av henne. Hon är en mycket duktig pedagog som håller på att gå in i väggen så det skriker om det.

Så många gånger som jag fått försvara mitt val att ha mina barn hemma… men jag har aldrig ångrat det. När man tittar på hur många barn det är i grupperna, även i skolan, och hur personalen går på knäna, hur föräldrar lämnar in sina sjuka barn för att göra något som är viktigare, hur hög ljudnivå det är, ( flera av mina vänner har drabbats av tinnitus…) hur dåliga arbetsvillkor personalen har, och hur mycket de gör runtomkring… så känner jag bara att jag gett mina barn så mycket mer.

Men det var inte för att klappa mig på axeln jag tar upp det här, utan för att flera bett mig uppmärksamma det:)

Både läsare och vänner. Och givetvis ska det bli en ändring !

På den här sidan hittar du länkar om vad du kan göra, som pedagog, som förälder, som samhällsmedborgare, som politiker och som forskare. Alla behövs, så kika in. Facebookgruppen kan man med fördel gå med i, och sen finns det en namninsamling att skriva under.

Huvudsaken är att förskolan måste få bättre villkor och resurser. Det vet vi ju alla redan om vi bara tänker efter lite. För nog har vi alla läst oroande saker om förskolan? Och där tillbringar det bästa vi har större delen av sin vakna tid under många år. Inte okey.

Förskoleupproret! Jag stödjer det med hela mitt hjärta ♥

Idag är det fem år sen som mitt liv rasade.

Jag kommer att kopiera in det inlägg jag skrev förra året, originalet ligger på min gamla portal och eftersom teknikens under ibland gör som de vill, så känns det bra att ha det även här på min nya blogg:)

Det kommer precis efter detta inlägg.

Jag har den sista tiden fått ganska många syrliga kommentarer om att jag är bitter, att jag borde vara tyst, att jag har fel, att jag agerat fel, att jag borde lägga av att vara sur nu när det gått så lång tid och liknande.

Läs inlägget, det gjorde jag nu och usch och fy vad jag blev ledsen för min och barnen skull. Igen. Så där var det ja. Och ingen ändring sen jag skrev det.

Ingen människa ska behöva gå igenom det jag och barnen gjort. Det eftersom det finns en annan väg att gå och det är att vara rak och ärlig, och den hade sparat många tårar och sömnlösa nätter.

Jag är inte sur. Jag är inte hämndlysten. Jag är inte bitter. Jag vill inte ha honom tillbaka.

Jag skiter i honom, jag bryr mig inte ett dugg om han är gift med en, två eller tre kvinnor. Eller en man:) Eller Buddah himself;)

Jag har ett bättre liv utan honom. Jag kan ibland när jag sitter på O´Learys och kollar på fotboll med kompisarna känna ett styng av skadeglädje. Fotboll på pub med polarna, det var vad han sa att han skulle göra om han inte var gift med mig. Just det;)

Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig de här nio fantastiska barnen.

Jag menar inte att hänga ut honom, jag försöker berätta min historia. Jag VET att jag har hjälpt andra som hamnat i samma situation genom att ha berättat min story. Jag får många mail från förtvivlade människor som liksom klamrar sig fast vid att det går att komma igenom det helvete de just nu är i, för att jag har bevisat att det går.( Det känns lite förmätet att skriva det:) ) Jag är bara jag, men kan jag med mina ord ge någon annan tröst i mörkret och hjälpa dem att komma igenom det så har liksom inte mitt skit varit helt förgäves.

Jag tror att om man inte varit där själv så kan man aldrig fatta helt. Jag kunde det definitivt inte. Jodå jag försökte, jag är bra på att sätta mig in i andras situationer, men det är omöjligt att begripa den där enorma känslan av vanmakt som sköljer över en. Som en gigantisk våg som tornar upp sig framför en en och sen bara sveper in en i ett totalt vidrigt dundrande mörker. Där det gör ont 24/7. I många månader, kanske år.

Min skilsmässa är per definition from hell. Det finns inget i den som skötts på ett fint och varsamt sätt. Det var brutalt, fegt och noll kommunikation. Det var som att ätas upp av ett svart jävla hål.

Det hade inte behövt vara så.

Jag är för det mesta glad idag:)

Men jag skulle ljuga om jag säger att jag är som förr. Jag har ännu svårare för förändringar idag. Jag är väldigt skeptisk mot folk överlag, jag litar inte en sekund på någon mer än mina absolut närmaste. Jag har tappat min oskuldsfulla tro att alla är goda. Nu väntar jag bara på att de ska visa sitt rätta jag. Jag har en större oro inom mig. En känsla av att ”snart kommer allt att förstöras”

Sen är jag kaxigare, tuffare, gladare, mer social, lyckligare, gör mer saker både med och utan barnen, och har fattat att ensam är inte stark:)

När folk kommenterar syrligt så blir jag trött och less.

Ofta, ofta kommer det: ”Du kan inte ta kritik.” Nä, varför ska jag? Egentligen? Varför ska JAG kritiseras i det här? Jag är som de flesta kanske inte superlycklig över kritik, man vill ju helst ha medhåll;) men jag har inga problem att fundera vidare över konstruktiv kritik. Sen gör jag samma som alla andra människor – tar till mig, eller förkastar. Jag står för det jag säger, och det jag skriver. Jag har aldrig under mina snart elva år som bloggare publicerat något som jag sen tagit bort för att jag inte står för det. Ni får även säga ert för jag har ingen godkännandefunktion på bloggens kommentarer. Det går automatiskt. Det är roligast och ärligast så.

Även om det ibland fastnar kommentarer i spamfiltret av nån mysko anledning, mer nu på sistone, så publicerar jag dem alltid. Vare sig de är snälla eller taskiga.

Alla tycker inte som jag. Gudskelov! Fan då hade det blivit tråkigt:) Men min åsikt är min, tryggt förankrad i det som är jag, med mina erfarenheter och mina värderingar. Ibland kanske icke så PK, andra gånger långt flygande bland molnen och ibland jordnära. Jag är helt vanlig:) Fel och brister som alla andra.

Jag ändrar inte åsikt för att nån anonym säger att den är fel i en kommentarer. Vad skulle det säga om en? Att man inte står för det man tycker.

Jag ändrar inte åsikt för att en icke-anonym säger det heller;) men då kan jag fundera lite på hur den personen menar. Men hallå! Står man för sin åsikt så gör man. Det är liksom inte fel:) Jag vidhåller aldrig in absurdum, det är ofta jag blir motbevisad eller så ändrar sig situationen.

Så, nu ska jag trycka iväg det här, sen det gamla inlägget.

Idag blir det ingen champagne för jag är ruskigt förkyld och skulle inte känna nån smak alls;) Kanske en extra shot av min ingefära-citron-honung hopkok dock.

Jag råkade slå på Kalla Fakta och snart måste jag koppla om innan det brinner helt i huvudet.

Jag blir så djävulskt irriterad på myndigheter och styrande när de nekar folk med klara behov, personlig assistans! De talar om småbarn som krampar massor av gånger per dygn, de talar om barn som behöver hjälp med sondmatning och andning. Och de får avslag helt, från min inte direkt älskade försäkringskassa, eller så får de hjälp med 17 timmar i veckan, när de behöver dygnet runt-vård. de får avslag från kommunen, från allt möjligt. Föräldrarna ska bara orka. Eller vilken anhörig det nu är.

De snackar om ett bidragsfusk gällande personlig assistans på 10 %, siffror som forskarna säger är bullshit, men som myndigheterna lutar sig hårt emot.

Okey, nu säger jag exakt det jag tänker, skjut mig om ni vill.

Jag önskar innerligt att de som sitter och ger avslag, de som sitter och bestämmer om neddragningar osv, att de hamnar i exakt samma situation som de som de nekar hjälp. Så att Stefan Löven himself får sköta om ett barn 24/7 som krampar och behöver akutmedicin, och oroa sig över att inte vakna nattetid vid ett anfall.. Så att bossen på Försäkringskassan får kliva upp tio gånger på en natt för att inhalera medicin på en unge, och sen sondmata och andningsgymnastisera.  Eller bara sköta om ett handikappat barn av valfritt slag. När de sen gjort det i,  säg en månad, längre lär de aldrig palla, så kan de kanske fundera på om det verkligen inte behövs asisistans?

Så kanske de där påstådda 10% siffrorna inte är så jäkla i fokus längre. Ge folk hjälp för bövelen.

När läkare efter läkare intygar att familjer behöver hjälp, då ska inte nån skitmyndighet ge avslag. För att andra fuskar. Eller kanske fuskat.

Jäkla dumheter.

Och jaaaaa, det fuskas säkert. Där med. Det fuskas överallt, och de som fuskar klarar sig alltid undan, men de som verkligen verkligen VERKLIGEN behöver hjälp ska få hjälp.

Vi lever i ett fantastiskt land, men låt det vara fantastiskt även om man har särskilda behov.

Heja alla anhöriga som kämpar ♥

Skäms alla personer och instanser som  försvårar deras liv.