Jag orkar inte skriva nån slags årskrönika, har gjort det ibland men då har det känts kul. Nu känns det som ännu ett år man får lägga i undantagslådan. Det har varit överjävligt vidrigt, och väldigt fint och trevligt. Lite av varje. Sånt jag velat slippa och saker jag gärna gjort mer av, och massa ”jo det vore kul, men kanske inte under en pandemi” .
Jag har funderat lite däremot:) Jag gör ju det ibland, och nu har jag noterat att flera av mina vänner och bekanta har relationsproblem. Inte så att de lever i stadiga relationer där det knakar lite ibland, utan det är relativt nya som tagit slut. Utan att ha lagt ner någon tid på att räkna ut procentsatser eller så, så konstaterar jag att de flesta även mår skit i sig själva av väldigt olika anledningar. Det är psykisk ohälsa, andra sjukdomar, dumpade och ledsna, ekonomi och vardagsproblem som liksom tar över. De har det helt enkelt inte så himla bra med sig själva.
Min tanke är då, är det inte extremt klokt att FÖRST se till så att man är tillfreds med sig själv, och att man klarar sig själv, INNAN man ger sig in i en relation? Jag undrar varför folk så desperat vill ha en partner, fast livet är skitjobbigt på alla plan. Varför tror man att man mitt i ett kaos ska kunna skapa och behålla en vettig och sund relation med en partner? Mina vänner och bekanta med tusen utmattningsdiagnoser, borderline och bipolära problem, där dagen går ut på att överleva i princip, hur fan har de tid och ork att ens tänka tanken att dejta? Och, om man nu har den orken, är man verkligen så sjuk då? Om tiden och orken inte räcker till ens till det basala, hur har man tid/ork att sitta på Tinder och chatta? Jag begriper det inte.
Jag fattar att man kanske vill känna sig älskad och trygg. Men, jag tror, är faktiskt helt övertygad om det, att innan man mår bra i sig själv, och har en stabil och fin relation med sig själv så blir det inte så bra. Hur ska man kunna ge något av sig själv till en annan människa om man inte ens orkar ge sig själv tid att läka. Från vad det nu må vara som man behöver återhämta sig ifrån. Jag fattar att man kanske tror/hoppas/önskar att prinsen på den vita springaren ska komma och ta bort det överjävligt tunga lasset på ens axlar, att han, eller hon, ska komma och fixa allt, så allt blir bra. Men jag tror inte att det är så ofta det händer. ”Beviset” ser jag, och hör jag, då mina vänner och bekanta kastar sig in i intensiva relationer, det är ”älskling, babe och hubby” hit och dit, kärleksbetygelser i överflöd offentligt, och tonvis av pussbilder eller bilder från sängen där de ligger nära och gosar. Fjantiga hjärtsymboler med händerna mot varandra och ett allmänt fjortis-beteende:) Sorry, men så är det. Helst flyttar man ihop också inom några veckor. 😂 Som utomstående känner jag mig cynisk som Fan när det enda jag kan tänka på är hur länge det dröjer innan det är slut. Och, enligt min helt ovetenskapliga notis, så handlar det om tre-fyra månader. När passionen är över så är relationen över. Finns inget att bygga på. Nada, zipp, nothing 🤷♀️
Och så blir min vän/bekant ledsen, deppig och hamnar ännu längre ner i psykisk ohälsa. No shit. Det går ju inte att säga det här till sin vän, utan att framstå som en sur missunnsam jävla rugguggla, men samtidigt så vet jag ju, att det inte kommer hålla. Nu låter jag ju jävligt störig, hur kan jag veta sånt, liksom? Och det gör jag ju inte, till 100%, men erfarenheten talar.
Jag kanske är helt ovanligt vad vet jag. Men för mig har det varit helt otänkbart att vilja ha en ny relation. I början så kunde jag absolut tänka att det vore najs om någon, vem som helst faktiskt, skulle komma och ta min börda, hjälpa mig, ge mig trygghet på alla de sätt som finns. Men ganska snart insåg jag att det var att ge sig själv falska förespeglingar. Jag var rejält nedtrampad i skorna, och det fortsatte under en lång tid, när jag försökte samla ihop mig och resa på mig så kom en ny känga och trampade ner mig i asfalten. Gång på gång. Där och då var jag extremt skör på ett vis. På andra stark som pansarglas. Min kraft gick till att läka mig själv, mitt hjärta och min självkänsla, och till mina barn. Det fanns inte ett uns över till en man.
Nu har det gått nästan nio år. Jag är såklart inte samma person som då, och i det stora hela är jag nog en bättre människa idag. Mina erfarenheter och sorger har både härdat och mjukat mig:) Livet blev ju inte som planerat men det är bra ändå. Idag är jag stark i mig själv, jag har min självkänsla tillbaka och jag klarar mig på egen hand. Jag kan själv 😅
Idag KANSKE jag skulle ha plats för en man. Men jag vill inte;) Hittills har jag heller inte träffat någon som fått mitt hjärta att slå lite extra snabbt. Absolut ingen 🤷♀️ Jag letar inte heller. Kanske blir jag ensam resten av livet, och helt ärligt kan jag känna att vad fan gör det då? JAG behöver ingen snubbe, även om andra tycker att jag borde ha någon. Jag trivs bra med mig själv, och mina vänner. Men jag känner att jag skulle kunna ge mig in i en relation utan att mitt bagage skulle bli ett hinder och problem. Om jag vill.
Det har tagit mig nio år. Jag kanske är ovanlig som sagt, men jag föredrar att säga att jag är klok, jordnära och har fötterna förankrade i verkligheten:) Att kasta sig in i förhållanden, ge sitt allt, och sen fallerar det ändå, trots att man gett sitt allt, det om något måste vara rena döden för självkänslan. Om man i stället ser till att vara nöjd med sig själv, tycka om sig själv och komma till den punkt där man inser att man själv är precis lika viktig som alla andra, för att använda en favoritmetafor: ”Man måste sätta på sin egen syrgasmask först, INNAN man kan hjälpa någon annan”. Då tror jag att man har de bästa förutsättningarna för att kunna skapa en stabil, trygg och kärleksfull relation med en partner.
Men säg det till en person som är kär i kärleken. Som så gärna vill ha en relation att de är beredda att åsidosätta sig själva, sin hälsa, för det. Som inte ser det jag ser, att det är en flykt, ett hopp, en vild önskan om förändring. Kanske ett hopp om att ens börda ska lätta, att man ska må bra igen. Vilken man gör, tills passionen är över. Då blir det gråt och tandagnisslan igen.
Ja, hobbypsykologen har talat:) Mina vänner och bekanta kommer inte lyssna ens om de läser, för de fattar ju inte att det är dem jag pratar om, för när man inte mår bra är det svårt att ta till sig, vad det än må vara. Jag kan ju inte heller vara tvärsäker på att även denna relation kommer gå åt skogen, det kan ju vara den som förändrar allt, och vem är jag att lägga sordin på stämningen? Givetvis hoppas ju jag också, varenda gång att det ska vara The One, för jag har inte tappat min tro på kärleken 🙂 Även om det låter så 😂
Ok, jag ska gå ännu ett steg längre… När en relation tar slut, så verkar det ta ungefär … en dag… innan Tinderappen laddats ner, eller aktiverats, och ”man är ute på marknaden igen” Okey… lite som ett stycke kött då alltså? Eller? Vad fan hände med att sörja? Bryta ihop som ett litet skrutt och ligga i fosterställning och sen kolla kassa komedier och käka glass med sked direkt ut paketet?
För mig är det ett jätteskevt beteende. Om personen man hade en relation med inte ens var värd en kort sorgeperiod, varför var man tillsammans med den då? Jag menar inte att man måste klä sig i svart, ha sorgband på armen och grina ett år eller så, men kanske en stund i alla fall, någon månad som minst. Men icke, här ska träffas en ny stjärna direkt. 🤷♀️ Ursäkta att jag säger det, men att vara kär i kärleken är oklokt. Att skaffa nån för att ha nån är oklokt.
Vänta lite för bövelen! Ta dig tid att sörja och läka, och reflektera över det som varit. Behövs ingen sorg- och läketid så behövs det definitivt en lång reflektionstid! Se till att vara din egen bästa vän, och ta det lite lugnt. Livet är värt att leva även som singel, jag LOVAR:) Jag vågar till och med sticka ut hakan och säga att det är både roligare och enklare. Man svarar för sig själv och ingen behöver bli sur över att man sätter toarullen åt ”fel” håll:) Man behöver inte jämka en jäkla massa hela tiden utan gör det man känner för. 👌
Och nu känner jag att jag uppfyllt kvoten för att tycka och tänka idag:) Håller ni med, eller tänker ni tvärtemot? Även om jag anser att jag har rätt;) så är jag alltid nyfiken på att få höra era åsikter. 🤗
Jag håller med dig i allt. Man undrar verkligen hur vissa är funtade som kastar sig in i nya relationer när dom inte ens klarar av sig själv eller sin vardag. Dom är så utmattade och utbrända och att arbeta är inte ens att tänka på, skall ha alla andra att hjälpa med allt. Men när det kommer till att sitta på Tinder och att dejta finns orken tydligen. Precis som du skriver hur utmattad är man egentligen då? Vissa ”offentliga” personer har även ett stort behov att så snabbt som möjligt lägga ut på sociala media hur kära dom är och precis som fjortisar visa upp sin kärlek, förlova sig och skaffa nya barn. Men så plötsligt vipps så är kärleken över igen och livet tillbaka i det vanliga. Huuuuurrrrr många gånger har man inte sett detta😅
Jag och min man har varit tillsammans över 30 år och en sak kan jag säga… skulle det ta slut skulle jag aldrig mer ha en partner på det sättet. Been there Done That!! Gott nytt år till dig och din fina familj🥳🎉 och tänk så gött du har det UTAN en gubbe som skall lägga sig i allt😉
Stjärnglans på den. Du sätter något på pränt som verkligen är en del av tidsandan, det ständiga jagandet efter något nytt och bättre. Lever hellre själv. Ser på när håll en person som säkert har haft om inte mer än 20 förhållanden i sitt liv. Inget jag avundas. För mig är långa relationer som fördjupas och inte lämnas så fort det knakar i fogarna något eftersträvansvärt och meningsfullt, både när det gäller vänskap och kärlek. Det tar tid att lära känna en människa och är inte alltid lätt. Fantastiskt skrivet av dig.
Klokt! Inte första gången under åren du skriver så bra och läsvärt. Jag känner igen mig i det mesta, har också ungdomar som blivit svikna av pappan och jag känner inte heller trots två halvtaskiga superkorta romanser att det är viktigt att dejta för att bli tvåsamhet. Jag vill verkligen leva själv åtminstone några år till. Du som hjälpt mig mycket med dina bloggtankar och inlägg genom åren har jag ett förslag till! Du måste skriva en bok om brustna relationer, starka ensamstående mammor och hur man bygger starka ungar på dessa premisser! Eller starta en podd i ämnet! Kram till dig min förebild
Bästa inlägget nånsin, håller helt med. Behöver inte lägga till något. Har exakt samma åsikt och tankar som du om detta ämne. Man blir förvånad varenda dag hur kvinnor prioriterar. Tror de verkligen att en man ska komma in i deras liv och lösa allt?
Håller med dig! Har också ett flertal i min närhet som gått från en lång relation och sedan kastat sig in i en ny relation inom loppet av veckor/månader… om det skulle ta slut mellan mig och min man så hade jag behövt lång tid för att sörja och hitta vem jag är utan honom. Har dock inga planer på det 😉 Vi har varit ett par i 23 år, sedan jag var 15 år (han var 16 år)♥️
Du sätter ord på mina tankar. Jag får ofta höra att jag är negativ och pessimistisk. Själv kallar jag det eftertänksam och realistisk.
Mitt i prick. Jag håller med dig helt MEN jag har varit den där andra som kanske inte egentligen var kär i kärleken utan mer kär i bekräftelse från någon annan då jag inte gav den till mig själv. Nu äntligen har jag kommit till insikt och jobbar på min egen självkänsla.
Är nog det bästa inlägget du skrivit, håller med på varje punkt. Ta vara på dig själv och utplåna inte dig själv för en relation.
Mycket bra skrivet.
att säga att jag är klok, jordnära och har fötterna förankrade i verkligheten:)
Detta är precis den bild jag har av dig!
Det här mitt i prick hur jag själv tänker. Känner fler som gör precis så där.Går från det ena förhållandet till det andra.Men som aldrig är lyckliga.Gärna skaffar barn med den nya de träffar. Samma sak med nästa snubbe.De letar efter någon som kan göra dem lyckliga.Svårt om man inte själv mår bra och först tar tag i sina egna problem vad det nu är .Bäst att först gå igenom sig själv inifrån och ut.Du är bara bäst.Så klok.Kramar 💝
Bra inlägg, för personer i ALLA åldrar! Viktigt för alla att vara hela.
Helt rätt!
Håller så med dig! Jag är singel sen nästan 10 år och har en dotter som jag skaffat själv med hjälp av donator. Njuter så mycket över att vara själv och aldrig behöva kompromissa med någon! Kram och tack för bästa bloggen ❤️
Instämmer helt med dig ,har också funderat hur folk tänker där
Kan bara instämma i det du skriver.
Ja, det gäller i alla relationer att vara förberedd på att klara sig själv och kunna ta hand om familjen vid eventuell separation. Du hade ju inte klarat att bo kvar i huset om din fd man krävt att du skulle lösa ut honom eller vilja sälja huset!
Är det vad jag pratar om? Nej, utan det känslomässiga. Hur man mår 🤦♀️ Tänk att det ska vara så svårt att skilja på äpplen och päron 🤷🏼♀️
Det kan vara ditt bästa inlägg ! Och gärna ska man bli med barn, efter typ en månad in i förhållandet oxå😉 finns 22 åringar som skaffar barn med tre olika män inom 5 år. Tycker så synd om dessa kvinnor. Precis som du skriver ” kär i kärleken” och du! Glöm nu inte att köpa en bukett ”krispiga tulpaner 💐 ” 😉 Gott Nytt År 🥳 och tack för en bra blogg!
Precis på pricken mina åsikter! Har numera förstått efter flera mer eller mindre misslyckade relationer, att det bästa sättet att leva sitt liv i harmoni och utan konflikter är som singel.
Jag fattar inte hur du VÅGAR skriva det här, men håller med om precis vartenda ord! Det är modigt att så öppet dela med dig av detta du analyserat, för jag har tänkt precis likadant så många gånger.
Vad jag har kommit fram till är att det finns de som gör precis så som du beskriver, gång på gång på gång, och sen finns de såna som ”oss” som läker, sörjer och inte är ”mottagliga” för kärleken under en längre tid efter att uppbrott. De som går direkt in i en ny relation tror jag är livrädda för att vara själva, att möta sin egna skugga. Och jag tror att det är svårt att riktigt slappna av och vara äkta i en relation om man inte står ut med att vara själv. Då tycker jag personligen att det är bättre att vara singel, för jag hade känt mig mer ensam i en relation där jag inte kunde vara mig själv eller känna mig trygg, än att faktiskt vara singel.
Jag menade att det är ett känsligt ämne och att det är modigt att beröra det på en så öppen plattform.
Bra skrivit!
+1 på det du skrivit. Tänkte också -jäklar vad modigt av Carola att skriva så. Väldigt sant men få som vågar utrycka det.
Hej!
Det du skriver är min verklighet, har varit så sen min separation för 2,5 år sen! Jag sörjer fortfarnde, ja dagarna e betydligt lättare men nu är mitt ex inne på sin andra. Den första fixade han efter 5 månader och det var en klassmamma till vårat barn.😏
Men ja mina sår rivs upp igen och vet inte om det kommer göra så varje gång. Att se han göra saker med dessa människor, det som jag ville att vi skulle göra ihop- det gör ont. Folk frågar mig om jag träffat nån och jag säger att jag är inte alls klar med min sorg än. Ja, vissa sidor har jag kollat in men helt ärligt e jag rädd. Den smärtan vill jag liksom aldrig upplev igen. Och fan vad jag har bevisat att jag klarar mig själv- stolt som fan e jag över det!
Skulle vilja träffa dig, få ännu mer perspektiv på MINupplevelse och kloka råd från en klok människa! Du är klok!
Önskar dig och din familj ett gott nytt år!🎇
Helt sant och bra skrivet! Tack för ett superbra blogginlägg, hoppas att berörda läser och tar till sig!
Det är absolut inget ont menat till någon, det hoppas jag framgår 🤗🤗
Amen på det 🙌🏼
Kram från mig
Klok som en bok 🙌🏻
Jätteklokt och jättebra skrivet men jag behöver också killen och svärföräldrarna ekonomiskt, man kan ju inte klara sig annars ekonomiskt praktiskt med Funktionsvariationer hela familjen 😮 😱