Jag var inne i en så fin promenad-streak, traskade minst tio tusen steg per dag. Sen kom plusgraderna, regnet och en operation. Jag får röra mig som jag vill, men jag orkar inte riktigt, det gör ont i framför allt magen, men är jag på stående fot så svullnar också vaden och det blir både obekvämt och gör ont. Lägg till det att jag inte vågar riskera att halka. Våra gator har varit sådär snöröjda, och efter en veckas plusgrader är de nog helt rena nu, gissar jag, men kidsen rapporterade om ishalkiga trottoarer och jag tog det säkra för det det osäkra. Men nu tillkommer nästa lilla grej också – hur kul är det att promenera i ösregn, eller luftfuktighet på 1000 procent? Gärna iskalla vindar på det också. Nej tack:D

Det var ju så vackert ute! Och nu är det bara fult. Jag är tillbaka på att hata vintern:D

Det går ju inte snabbt här, kan man lugnt säga. Jag kan inte sova speciellt bra, för alla ställningar är obekväma🤷‍♀️ Vänder och vrider och det stramar och drar, eller så trycker benet mot madrassen, kudden jag har mellan knäna eller varför inte knä mot knä? Jag tar igen det genom att ta powernaps om det behövs. Jag har tagit undan granen, och en del julsaker, men alla ljusstakar och stjärnor är kvar, plus en hel del annat. Jag vet ju att om bara några dagar kommer jag vara mycket bättre, så jag försöker chilla. Det är ju jävligt lustigt att när man KAN, så vill man inte, men när man inte kan, så vill man:D Mina julsaker bor i matkällaren, och det är knöligt som fan att få fram och tillbaka dem, jag får ju hjälp av ungarna om jag ber om det, men det är liksom enklast att göra det själv. Jag funderar på att göra om helt. Dels rensa bort alla miljoners julgrejor jag inte vill ha längre, och dels antingen flytta ut dem i garaget, eller in i pannrummet. Givetvis kommer jag på det här när jag inte är hundra mobil 😉

Jag har faktiskt varit smart och fryst mitt Friskiskort! Det gjorde jag ingen av de andra gångerna jag opererades, första gången var jag också tillbaka på gymmet efter tre veckor kanske, med gipssko, körde överkropp😅 Förra gången sa de att jag inte fick göra några pulshöjande övningar, och eftersom jag ändå hade gördeln på som jag inte ville svetta ner, så blev det ett uppehåll på åtta veckor. Den här gången är det samma som sist, men man får tydligen bara låsa en månad, längre med läkarintyg. Jag kan väl för allt i världen skaffa ett sånt, men tänker att jag tar det sen i så fall.

Idag känns det långt innan jag är tillbaka, men med tanke på att man bara hinner blinka så är det sommar, så lär det ju gå snabbt ändå. Med tanke på skitvädret så kanske jag ledsnar och åker till Friskis enbart för att få promenera inomhus;)

Det är lika tröttsamt att vara en liten kattunge när vädret suger musten ur en, Sally vill gärna sova på mig:)

Idag har jag ändå fått lite gjort, om än med betoning på LITE. Jag har redigerat lite, fått feedback på en film och ändrat den lite, och fick en förfrågan om att göra om en hook till en gammal film, så jag har faktiskt fått på mig lite mascara, det ni!

Ett utvecklingssamtal med Jamie också, via Teams för jag kände inte att jag var i form för att ta mig in till skolan. Just med honom brukar jag försöka annars, för han har ju olika stödlärare och åtgärder osv, det är värt att vara på plats. Men nu fick det bli online, och det gick ju bra. Känns bra!

Jag hade också kurs idag, men inte föreläsning som vanligt utan den här veckan har de bytt plats på passen, så idag hade vi skrivpass. Jag hann inte alls som jag tänkt, det var saker hela tiden som pockade på min uppmärksamhet, men så är det bland. Jordan är hemma och sjuk, det är fan hopplöst med skola, barn och vinter🤷‍♀️ Jamie hann gå EN dag i skolan innan han däckade med rejäl förkylning med feber, snörvel och hosta, och nu är det Jordans tur. Igen, för båda var sjuka precis innan jullovet.

Jag satt och tittade på nåt program från typ SydAmerika, och tänkte som vanligt att det måste ju vara enklare och roligare att bo i ett land där solen skiner för det allra mesta? Eller jag vet ju att det är så, forskarna rapporterar ju om det mellan varven. Man är gladare i solen. No Shit, Sherlock:)

Att slippa alla de här förbannade virusen som sprider sig som löpeldar eftersom man är inomhus hela tiden, det vore najs. Att få sol på näbben och värme in i skelettet året om, det vore ljuvligt. Men inte då:D

Kollar på temperaturen och just nu visar den -2, fantastiskt. Jag har förövrigt fått båda mina rosbågar sabbade av snön, vilket gör mig ledsen. Jag visste att de var klena, smala metallrör som viker sig, men jag tänkte inte på att den snö som låg ovanpå dem och var väldigt tjusig, blev tung när den töade…. och vips vek sig båda två. Nu måste jag hitta på en stabilare konstruktion och jag hoppas att Jimpa kan hjälpa mig med det till våren:) Han är jäkligt påhittig så jag litar på att han kommer på en fiffig idé. Min tanke är att kanske böja långa armeringsjärn till en båge, eller bygga nåt smäckert i trä. Men, tills det blir vår får jag leva med att titta på förödelsen. Jag kommer inte riktigt åt att slingra av bjärnbärsbusken utan att bryta grenarna, de är ju för stela av kylan nu, så det är bara att hoppas att de håller sig skapligt upprätta. Det kommer de inte göra, jag vet det, men så länge det är möjligt:)

 

Igår var Trixie och hennes vänner på bio. De valde Filmstaden, för de har ju enklare att ta sig dit än till Nordisk film som är mitt enda val, jag kommer inte gå till Filmstaden mer än den gången som Trixie bjöd mig i somras. Jag älskar NF-bio! Finns liksom ingen anledning att inte välja det:) En av anledningarna är ogilla Filmstaden däremot är att de drabbades av vägglöss i höstas. En helt ny byggnad, med helt ny inredning…. de själva hävdade först att vägglöss inte kan sprida sig via någon besökare meeeeen så måste ju rimligtvis fallet ha varit. Det är ju otur, förvisso, men icke desto mindre sunkigt. Jag  är inte sugen på att chansa och få med mig dem hem. Det räckte att läsa om de besökare som upptäckte att deras ytterkläder kryllade av löss efter bion😱

Ännu mindre sugen blir man ju av att Filmstaden numera har olika priser på de olika platserna i salongen. Alltså, skärp er, det är fan sniket så man storknar! Det gick Nordisk film ut med att de aldrig kommer tillämpa, och vann nog en del gäster på så vis:D

Det här, som Trixie skickade, befäster liksom att jag inte kommer gå dit.

Om man har haft stängt för vägglus-sanering i tre månader, så MÅSTE man anstränga sig lite för att få tillbaka sina gäster. För att ge dem en trevlig upplevelse. Det här signalerar sunk för mig. Sen att folk inte kan läsa på lapparna eller vika ihop sina kartonger är ju en annan sak. Det här möttes de alltså av på väg in till filmen. Det efter att de försökte köpa läsk i kiosken, men den var slut. Klockan åtta på kvällen.

Inte nog med det här, en av kompisarnas stolar var också trasig🤷‍♀️ Biografen är drygt ett år gammal, och har alltså varit stängd i tre månader för sanering. HUR kan en stol vara trasig?

Jag kommer som sagt inte att gå dit igen, inte för att jag går på bio överdrivet ofta, men sånt här får det att ryka ur öronen av ilska, det är nonchalant. Kanske fanns det en anledning, jag vet inte, kanske var de kort om personal, kanske har de inte ens råd med personal nu för tiden, eller så var alla sjuka.

Min övertygelse är för övrigt att biografer mest är till för att tvätta pengar på nåt vis, en fasad för nåt kriminellt:D Hur kan det vara möjligt att en bio bär sig ekonomiskt? Det är stora lokaler som bör kosta rejält i både hyra, uppvärmning och underhåll. Filmerna kostar ju att få visa. Om man går på bio samma dag en film släpps är det ofta fullt, men går man veckan efter är man typ själv i salongen. HUR kan det gå ihop sig? Jag har de senaste gångerna varit mer eller mindre ensam med mitt sällskap och fått en hel salong för mig själv.

Varför sänker man inte priserna och spelar filmerna för fulla salonger under längre tid? Jag är övertygad om att det skulle generera fler biobesökare. Kidsen var på Avatar vid jul och jag tror biljetterna kostade nästan 200kronor. För en film? De undrade varför jag inte skulle med men jag har fan inte lust, eller råd, att lägga 200 spänn på en film som snart kommer på nån streamingtjänst. hade biljetterna legat kvar på dåtidspriser hade jag däremot gärna gått, för det är mysigt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att man betalar mer vid premiärer och första veckan och att det sen fasas ut, vore inte det fiffigt?

Jaja, skitsamma. Filmstaden i Uppsala kan ni hoppa över om ni tänkte gå dit. Välj Nordisk film i Gränby i stället:)

Nu ska jag leta på nätet efter strumpor med lös resår och kanske borde jag sticka mig ett par benvärmare? Men jag har flera fina som jag kan ha resten av vintern, för mitt transplanterade fett vill hållas varmt:)

Ha det gott så hörs vi snart!

 

Hello i stugorna:)

Jag var så in i bänken säker på att min operation inte skulle bli av, av oklar anledning, men antingen att jag blev sjuk eller att den ställdes in pga annat. Jag var så säker att jag inte förberedde ett skit utan bara lät dagarna gå:) Eller jag gjorde klart det jobb jag måste ha in, just in case;)

Men nu är det klart:)

Jag har alltså gjort ytterligare en fettransplantation till min högra vad:)

De ringde från KS förra veckan och hade skakat fram lite tider för att beta av köerna, ville jag ha en tid om en vecka? Öh nej, men jag tar den:) I torsdags, 15 januari var det dags. Jag duschade med Hibiscrub på kvällen, tvättade håret i det också:( Och sen samma sak på morgonen. Planeringssköterskan var schysst och eftersom jag bor i Uppsala och har en bit att åka så kallade hon mig till klockan 11.00. Robban skjutsade mig och vi åkte vid nio, för man vet aldrig med köerna på E4. Dagen innan var det gul vädervarning, vilket också bidrog till att jag intre trodde det skulle bli av. Men det var fint på vägarna och inga köer att snacka om och vid tio var vi framme. Först tänkte jag ta en promenad för att fördriva lite tid, men sen kom jag på att det var väl dumt att bli svettig vilket jag alltid blir när jag går, har tydligen alltid lite bråttom:) Jag gick in och anmälde mig i stället, och fick vänta en kort stund ute i väntrummet. Jag har förstått att finns det en hiss så tar man en hiss-selfie:) Jag hatar brillor, men en sån här gång får jag vika mig. Det är enklast. Men eftersom jag inte har några progressiva glas i dem så ser jag inte ett skit på nära håll, och får ta av dem hela tiden🤣

Eftersom jag var tidig förväntade jag mig att få sitta och vänta men jag blev tvärtom inropad nästan direkt.

Den här operationen gjordes som dagkirurgi, och var på samma ställe som sist, men då låg jag kvar över natten på nån avdelning i närheten. Jag känner inte till Karolinska så bra så vet inte riktigt var jag är:) Här på Plastikoperationens Daglounge finns det omklädningsrum där man får byta om i ett låst rymligt bås, och sen hänga in sina kläder och tillhörigheter i ett skåp som man låser och så tar personalen hand om nyckeln. Förresten vet jag inte om det är fler än plastiken som opereras här, så det låter jag vara osagt, men jag tror det.

(När jag opererade foten på Akademiska i Uppsala, fick jag byta om på toaletten i väntrummet ….😝 och sen ligga på en säng i korridoren och vänta. Det var ju inte superkul att trava runt i en kort sjukhusskjorta, öppen i ryggen, bland både personal och övriga patienter. Akademiska är inte vad det varit, tvärtom, jag skulle vilja säga att Akademiska är i en gruvlig kris, och det beror troligen på att våra politiker lägger allt krut på en spårväg. För jo, det är regionen som ska pröjsa shitloads av den.)

Sen fick jag min lilla plats i väntan på att få komma in på operation.

Egen säng, lite privat med skärmar:) Här fick jag ligga och vänta tills det var dags. Jag hade estimerat alldeles på egen hand att jag borde åka in på operation runt ett-tiden, vilket stämde väldigt väl. De körde in mig i pre-op-salen runt tjugo i ett.

Innan det hade min plastikkirurg och hans kollega varit in till mig för att rita var de skulle ta fettet. Den här gången magen, insidan av låren och lite nere vid knäna. Aldrig någonsin inser man hur mkt onödigt fett man har, förrän en plastikkirurg eller två står och pekar nöjt:D Att jag ens visar min flobbiga mage går över mitt förstånd, men här är den;) Som en rejäl bulldeg😝

”Du har att ta av”, är egentligen inget man vill höra, men just i det här sammanhanget är det ju positivt:) Han sa att när man tar fett från magen så blir det ofta lös hud, var det något som bekymrade mig?

Eftersom mitt absoluta huvudfokus är att få en vad som ser ungefär ut som den friska, så är själva fettsugandet en bonus. Det är inget jag skulle göra annars, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig. För det är givetvis trevligt att bli av med envist fett. Men att få lös hud på magen kändes inte så allvarligt, inte kul kanske, men … Fast sen konstaterade han att de nog kunde bjuda på en liten bukplastik och dra ner huden. Jag är inte helt säker på vad det betyder, men tror att han menade att de snyggar till det så det inte är överflödig hud kvar. Det borde ju rimligen vara en rätt enkel grej att göra, tänker jag?

Jag kördes in på pre-op och låg där en stund också innan de hämtade mig för att promenera till operation. Tjejen som tog emot mig där kände igen mig sen sist:) Vet inte om det är positivt eller negativt, men hon är väldigt trevligt. ALLA är fantastiska här, för den delen, det är så otroligt härlig och mysig stämning, man känner sig verkligen omhändertagen.

Jag var riktigt nervös den här gången. Sådär att jag blir nervös över att jag är nervös, varför är jag det, anar jag något? Borde jag låta bli? Men det är ju bara att svälja och tuffa på. Jag sa det till alla dock:) Mest var jag nervös över att mitt blodtryck skulle vara åt helvete för högt. Jag vet. Jag har alltid haft ett helt ok blodtryck, men sista åren har jag drabbats av vita rockar-symptom och bara tanken på att ta ett blodtryck gör så det slår i taket. Alltså på allvar, jag känner hur det ökar. Pulsen drar iväg och landar på långt över min normala vilopuls. Jag vet att jag ligger på runt 55-60 slag/min vanligtvis och att då se på mätaren att den är uppe i 85+ är ju nästan skrattretande. Jag har en blodtrycksmätare hemma sen jag köpte en för att den var billig nånstans, och den har jag mätt med hemma. Eller, försökt mäta, för det räcker som sagt med att jag tänker på att ta ett tryck så rusar det. Har man inga fobier så skaffar man sig, eller hur är det? Jag inser ju att min emetofobi är en form av ångest och att det här är ett annat uttryck. Ångestproblematik är ju förbannat svårt att komma över, men jag ska försöka med det här också. Jag får väl ta ett jävla tryck varje dag;)

Nu var det inget problem med det, men jag talade om hur jag kände så de skulle förstå att 200/100 inte är mitt normala:D

När jag kom in i operationssalen höll de på att preppa, grejade och hade sig, fyra personer som presenterade sig och som jag glömde namnet och titeln på direkt. Det är svårt när de är iklädda huvor som gör dem väldigt lika. Men de var trevliga och pratade vänligt med mig, frågade massa frågor om allergier mot läkemedel osv, saker de redan fått svar på men som de upprepar. Sen fick jag lägga mig tillrätta på den VARMA madrassen, jag tror att den var fylld med luft, och fick en filt över mig, de satte en infart på höger handrygg och massa elektroder, en lång remsa i pannan också, den var ganska ny tydligen. En av sköterskorna stod bredvid mig och pratade och frågade om jag drömt under narkos, och sa att vissa berättar att de drömt om det de tänkt på när de somnat. Inga konstigheter egentligen, men jag trodde inte man drömde under narkos. Hon sa typ: Tänk på nåt gulligt och mysigt, och jag svarade att jag skulle tänka på min lilla kattunge hemma:D Vi pratade om mina djur och så sa hon att då är jag ju inte ensam.

Nä, jag är sällan ensam, sa jag, jag har många barn också. Jag har nio stycken:)

Jag hade fått en mask i handen, men nu blev de ju supernyfikna och alla frågade massa saker, de gamla vanliga: Är det dina biologiska, hur gamla, hur många pojkar/flickor?☺️ Jag skrattade när jag insåg att jag haft mer fokus på kattungen än mina kids:D Lite casual och random sådär kastade jag ur mig att jag hade nio barn. Herrgud:D

Till sist var det dags att sova, och jag fick själv hålla masken för ansiktet medan de fortfarande inte riktigt frågat klart om alla barnen😂, jag kände hur de sprutade in narkosmedlet i armen, det blir kallt i blodådern, och nästa sak jag kommer ihåg är att de ropade att jag kunde vakna:)

Det är extremt märkligt. Ena sekunden här, sen helt borta, sen här igen. Klockan var runt halv fyra tror jag, så operationen tog nånstans runt 1,5 timme.  Jag ville inte alls vakna, men väluppfostrad som jag är sa jag okey då. Vänta ska vi dra ut tuben, sa de och jag noterade att det inte kändes det minsta. Jag har ett väldigt otrevligt minne av en annan gång när de väckte mig för många år sen, och jag insåg att jag inte kunde andas. Inte alls faktiskt. De ropade att jag skulle vakna och jag kände att jaha nu dör jag, vad tråkigt. Helt väck fortfarande, men sen drog de tuben och jag överlevde ju:)

Den här gången kändes den alltså inte, och inte när de drog den heller. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket men jag fick lite vatten och sen en isglass, och sen kollade jag mina värden på apparaten:) Jag vet, men jag tror det är ”en gång personal, alltid personal”:) Jag hade 100% i saturation, alltså syresättning, bättre kan man inte ha, och låg på fina 129/nånting i tryck, medan pulsen låg på strax under 60, och andades 17 andetag per minut. Jag mådde bra:) De frågade om jag hade ont och jag måste ha svarat ja på det för jag fick en morfintablett av nåt slag. Allt hade gått bara bra men kirurgen ville ha mig kvar över natten. Okej, sa jag, jag hade givetvis preppat för det:)

Det var givetvis svårt att hitta en plats den tiden på dygnet, och när kirurgen kom och pratade med mig och såg hur pigg jag var, och hörde att jag mådde bra och inte hade speciellt ont, fick jag åka hem ändå. Han trodde att jag skulle ha mycket mera ont. Jag vet att jag är väldigt smärttålig, speciellt om det är något jag vill:)

Han sa att de inte behövt ta nån mer stans än från magen. ”Jag fick ut nästan en liter.” Det här är ju också en sån sak som man egentligen inte vill höra, men som är bra:D Jag hade ju helst velat vara smärt som en vidja med minimal fettprocent men i stället får man veta att man hade tillräckligt med fett på kistan för att fylla ut hela vaden:D

Jag fick komma tillbaka till Dagloungen och fick lite att äta, vilket var väldigt gott, jag hade ju fastat sen 24:)

Jag fick gå upp som jag ville, det är bara bra att jag rör mig, och jag var uppe på toa och det gick ju fint, lite luddig i skallen bara av smärtstillande:) Gördeln är på, ska sitta dygnet runt i fyra veckor och sen fyra veckor dagtid, men för mig spelar det ingen roll, jag kan ha den dygnet runt.

”Du har en fin mage nu”, sa kirurgen, vilket jag tolkar positivt:) Jag har kikat och det är plåsterlappar på flera ställen, bland annat över naveln, vilket fick mig att få jätteont🤣 Navlar är läskigt ju. Bara tanken på att de varit där inne med en grej får det att gå kalla kårar. Jag har också plåster på lårens insidor som jag inte riktigt vet varför, men antar att de tänkte ta fett där, men inte behövde. Jag tror att man sprutar in nåt först? Kanske måsta googla det förresten. Jag behöver inte komma på omläggning om en vecka eftersom det är långt att åka, stygnen försvinner av sig själva och eftersom allt sitter på framsidan är det ju relativt lätt att ha koll själv.

Vaden är inslagen i bandage, med fetvadd runt för att hålla det varmt. Det går inte att se något alls, men kirurgen var väldigt nöjd så då måste det ju vara bra:)

Jag har inte ont i vaden, det hade jag förra gången, men det kanske beror på att det finns mer plats nu när de töjt ut huden och en del fett försvunnit, jag vet inte faktiskt. Jag ringde efter Robban som kom och hämtade mig vid sju. Det känns väldigt konstigt att göra en sån här grej över dagen bara. Att man kan sövas, opereras och sen gå hem:)

Jag gick på toa och sen gick jag och bytte om, tog min ryggsäck och sa hejsan svejsan till den fina personalen och åkte hemåt.

Vi stannade på apoteket hemma för att plocka ut medicin, och nu är det piller och sprutor hela dagen:) Jag har fått nåt morfin-aktigt som jag inte vet varför jag ens tog ut, jag vill inte ha det för det är lite läskigt att bli så snurrig som jag blir, det räcker med det andra, alvedon och nån slags effektiv ipren, antibiotika och givetvis de blodförtunnande sprutorna.

Jag var inte hungrig men väldigt törstig och sugen på coca cola av alla saker, så vi tog en tur in på maxi för att köpa det också. Hemma sen så låg jag i soffan och glodde på film långt in på natten, inte trött, men långt ifrån pigg.

Dagen efter klev jag upp och tog undan julgranen, det tar ju några timmar, och gick utmärkt, men sen var jag slut som artist och hamnade i soffan igen, såg de två sista delarna i Sagan om ringen:D

Idag har jag ont i magen, det drar och sliter lite, men det är fullt under kontroll. Svårt att böja mig ner så allt hamnar givetvis på golvet, det är ju Murphys lag. Jag tänkte ta hand om resten av julen men hejdade mig, det får stå några dagar till. Granen barrade så grönjävligt och alla djuren fick det på sig och drog runt överallt, så den var tvungen, resten är det inte.

Jag tänker ta det easypeasy tills det känns bra, resten får vänta:)

Ok, jag inser att det här var rätt svamligt, men det får vara så helt enkelt. Vill ni veta mer om vad det är för operation så har jag ju skrivit om det förut, sök bara på det i sökfältet så kommer det upp:)

Nu ska jag leta reda på nåt att kolla på, jag vill ju se Supernaturals men Robban verkar inte helt förtjust;)

Vi hörs snart:)

 

Jag trodde ju inte att det skulle bli av, men jag hade fel:) Händer även den bästa 🤗

Jag har opererats och ligger och väntar på att Robban ska hämta hem mig:)

Allt gick bra, kirurgen var inne och berättade att han är supernöjd, och det lovar ju gott. Han är ju n superkirurg!

Nu återstår att jaga reda på ett apotek och sen ska jag förhoppningsvis fortsätta må bra🤞

vi hörs snart så berättar jag mer! Fick morfin för en stund sen och en del av er kanske vet hur jag reagerar på det? Jag kan säga att jag är lättpåverkad 🙂

hörs !

Oj vad det snöar nu igen! Den här gången är det nollgradigt med lutning över till plus så att ehhhhh, det kommer inte bli så kul. Nånstans. Jag sa sist att jag tycker om vintern när den är snörik och vacker. Och det gör jag. Men det som alltid finns, som jag glömde bort att säga:) det är att det konstant är en känsla av stress, av hopplöshet, av jaja, det är snart grisigt och jävligt igen. För det är så det blir, alltid. Vi får några fina dagar, ibland veckor, snön faller ljuvlig och vit och allt är tjusigt och lite magiskt. Sen börjar det regna och allt blir skitigt och fult. Jag vet inte korrekt ord att sätta på den här känslan, vemod kanske, eller resignation. Eller bara en trött kärring? I dont know, men jag har varit sån hela livet, så isf var jag kärring som femtonåring 😀

Vilket iofs inte är helt otroligt;)

Jordan blev stående på busshållplatsen hemma, två bussar kom aldrig, och när han redan var sen, så var givetvis anslutningsbussen till skolan också sen. Ogiltig frånvaro blir ju det, men jag har mailat hans mentor och förklarat och fått ett ok tillbaka. Jag har haft barn med studiebidrag länge nu, men förvånas ändå över hur LITE frånvaro de får ha utan att CSN börjar tjafsa. På min tid fick man sitt studiebidrag oavsett närvaro:) Eller typ iaf, så länge man var registrerad som elev var det inte speciellt noga med närvaron. Jag har aldrig varit en elev som skolkat eller försovit mig mer än väldigt sällan, men nog fasen hände det att man skippade nån lektion här och var. Idag får de inte ens vara anmälda frånvarande av vårdnadshavare utan att det ska kontrolleras. Det skickas hem mail med att ungen har si och så många procents frånvaro och att studiebidraget är i fara. Så tröttsamt.

Jaja. Igår var jag och Jamie och bytte ett par skor han fick i julklapp. Jag köpte ett par sneakers före jul, det fanns inte en snöflinga i sikte och det var runt 7-10 plusgrader, och killarna vägrar att gå i något annat. Jag fattar det iofs, de är inomhus hela dagarna, att då ha varma vinterkängor på är hemskt. Jag tyckte jag tog i med storlek 44, men trots det var de små. Mina småkillar är därmed officiellt förbi både sin pappa och sin äldre bror i skostorlek, tror båda de två har 43. Jordan är också längre än de båda, medan Jamie är på g. Det där är lustigt ändå, för redan när de var små och vi var och vägde/mätte på BVC så sa sköterskan att de skulle bli …. öh minns inte exakt men tror hon sa att Jamie skulle bli 188cm och Jordan ungefär samma, give or take nån centimeter. Strax under 1,90. Det här grundas ju på föräldrarnas längd, bebisens födelsevikt och sånt. Jag kan ju inte ta åt mig nån ära över läng direkt, med mina 169cm är jag ju tämligen ordinär, och deras pappa är 182-183cm så han är ju medellängd. Robban är nog ungefär som han. Robban var ju liten när han föddes, som tvilling, han vägde 2,8 och var 48 cm lång bil jag minnas, men han tog igen det:)

Änywäy, Jamies dojor var för små och vi drog till Stadium Outlet för att byta dem. Jag hade letat efter kvittot som jag vet att jag la på en bra plats, eftersom jag chansade på storleken. Det ligger säkert kvar där, men jag kommer inte ihåg var;) Men som medlem kunde jag ju se köp och kvitton på deras sida, och killen i kassan upplyste mig också om att kvitton kom till Kivra.  Det hade jag ingen koll på🙈 Sånt där är toppen, att kvitton finns på medlemskapet, för förutom att det är lätt att tappa bort kvitton, så bleknar de ju fort som fasen.

Nu fanns inte skorna i större storlek, vilket inte gjorde något för han var ändå inte supernöjd med dem, trots att jag konsulterat Jordan i telefon när jag köpte dem, men vi hittade andra. De jag köpte var Puma, sen hittade vi Adidas men de bytte han ut mot ett par Champion:) Jag var nöjd med att slutsumman var samma som de par jag köpte först:) Jag tycker inte att märkeskläderna är av bättre kvalitet, rent generellt. Alltså just de här som ungdomarna vill ha, skorna är ofta så tunna i tyget att det enda som krävs är att man spelar fotboll en gång med dem så slits de sönder. ”De är inte till för det”, sa ett butiksbiträde en gång när jag reklamerade ett par Adidas … eh? Va? Ett par gympaskor från Adidas är väl själva definitionen på vad man har på fötterna när man leker?

Samma med alla märken, de är bara snygga. Och kostar halva skjortan och hela barnbidraget. Då köper jag hellre icke-märken och betalar mindre, och får eventuellt köpa nya lika ofta, men tycker faktiskt att de håller bättre. Med småkillar som är märkesnördar är det här en evig kamp:) Jag kan ju inte bry mig mindre om vilket märke jag har, bara plagget eller skorna är sköna och håller.

Det jag ville säga med den långa utläggningen är att jag gillar att vi har ett Stadium Outlet. Det är mitt förstahandsval, efter att Dechatlon stängde. De var BÄST! Allt jag köpt där har haft bra kvalitet och hållit. Minus ett par fotbollsskor till Jamie, men de fick jag byta direkt.

Vi gjorde det, och sen ringde Robban och undrade var hans bil var? Ja, den hade ju jag:) Han har liksom tagit beslutet själv genom att parkera framför mig och då får han leva med det. Vilket han ju gör, såklart, men han behövde ha grädde. Mina barn är fostrade i att smaka och lukta på varor som gått ut i datum. Så länge det luktar och smakar gott så är det ingen fara. En av de mest ställda frågorna här hemma är trots det: Vad är det för datum idag? Sagt medan de kollar en datummärkning på en vara;)

Säger de: De här har ju gått ut? Så svarar jag: Har den? Men den är ju där, den har inte gått nånstans ju:)

Vissa av kidsen är lite mer kinkiga än andra medan andra är mer som mig. Robban kan höra till de kinkiga, men så har ungen en selektiv ätstörning också. På allvar alltså, men jag kommer inte ihåg vad den heter🙈 Han har svårt med konsistenser, smaken går ofta an, medan just konsistensen kan få honom att matvägra. Det här har ju pågått i alla år utan att han haft en diagnos, men det är ju bara att anpassa så gott det går. Igår ansåg han att grädden inte höll måttet, men för att kolla det hade han hällt upp den i ett glas, vilket gjorde att det blev svårt att spara, så det fick bli glass på den då:)

Ett dåligt beslut för min karaktär kan jag meddela, för om det är något jag är extra förtjust i och har svårt att avstå så är det glass. Och grädde för den delen, så gott! Men, faktum är ju att jag inte ätit godis sen förra året:) Eller glass, eller kakor, eller chips eller nåt annat som man kan beteckna som onyttigt. Öl, räknas inte, det bestämde jag redan på förhand 😀 Nån måtta får det vara:D

Jag tänker så här, att jag ska välja mina tillfällen, och det med omsorg. Jag tänker INTE låta bli att fika eller äta godsaker, men man behöver inte göra det av slentrian, tristess eller för att man är sugen på nåt. Jag har noll botten när det kommer till sånt här, och har jag väl börjat kan jag sluka faten, och det är något jag behöver lära om. Igen:) När jag väl kommit till den punkt att jag bestämt mig, så kan jag få kämpa i några dagar, som nu exempelvis när jag haft både en chokladask och After Eight på bordet, varje gång jag gått förbi har handen åkt ut dit, redo att greppa ett par chokladbitar…. Kanske på väg in på toa, eller ut på promenad, eller varför inte vilken gång som helst som man passerar, alltså varje gång🤦🏻‍♀️

Nu gör de mig inget, de står där, på samma plats, och lockar inte det minsta. Det som stör mig mest är att de förfars, nån måste offra sig på dem, med de priserna de kostade att köpa!

Jomen, idag svamlar jag:) Det kan bli så. Jag sitter och funderar på att trotsa vädervarningen och ge mig ut på promenad. Doris är lite sugen och jag behöver röra lite på mig känner jag. Jag har ju i princip gått över 10 tusen steg om dagen ”hela året” också, minus första januari då det stod 192 steg på mobilen:D När man jobbar hemma, framför allt när jag sitter och redigerar, men även när jag filmar, så är det väldigt mycket stillasittande. Det är fan trögt att få ihop tio tusen steg, även med hundpromenader. Doris går långt, men är inte alltid på humör, och hon är ju en hund, det ska stannas och luktas på saker hela tiden, nån powerwalk är det inte direkt talan om;)

Jag gört! Jag klär på mig och drar! Vi hörs snart:)

♥ Jag säger ju alltid att jag hatar vintern, och det är med stora bokstäver. Jag HATAR vintern. Det är sant, men det är en sanning med modifikation. För, det jag hatar, och det är verkligen ett genuint hat;) det är den vinter vi brukar ha. Grisigt, kallt, geggigt, svinkallt, snö och plusgrader, sen ännu mera snö och sen ösregn i tre veckor. Mörkt, mörkt, och mörkt. Temperatur mellan 8+ och 1- gärna under samma dag.

Det finns inget charmigt med det. Inget. Noll. Zero. Zipp. None.

Det här vi har nu däremot ♥ 😍 Till och med solen har visat sig:)

Vita vidder med djup orörd snö i drivor, alltså det är vackert så man kan gråta.

Det här är min promenadväg, här går jag nästan dagligen, och jag har fotat den i alla årstider och väder, men fasen vet om den inte är vackrast ändå i vinterskrud.

Mitt hus ligger till höger, vi har inte baksidan mot den här gångvägen, det är våra grannar mitt emot som har det, men sen kommer vårt. Det är ungefär en minuts promenad så kommer man hit, och till vänster har vi en skogsremsa där jag ofta går. Och alltid går ”vilse”, för jag vet aldrig var jag kommer ut:)  På den här vägen har jag sen det började snöa mött rådjur nästan varje kväll, de har väl jäkligt svårt att både hitta mat och ta sig fram i den djupa snön. De står ofta en tre, fyra stycken framför en efter en krök, och glor på en som att man kommer och stör i deras hoods. Vilket man ju gör:D

Jag tycker om att vara i skogen, alla årstider. Den skyddar mot både regn och rusk och det är trevligt att gå där på alla sätt, dessutom är det ju ojämn mark vilket är bra för balansen:D Just nu är det inte riktigt läge att ge sig iväg från stigarna, för då kanske man sjunker ner i snö till nacken 😉 Det har ju också stormat rejält vilket brukar kunna göra det lite osäkert, man vet aldrig när det trillar ner en gren på en, eller ett helt träd. Lika bra att avvakta lite.

Det är roligt att se hur folk trampar upp de gamla vanliga stigarna, de ser ut som att de är uppskottade, men det är bara fötter:)

Först var det bara fotsteg, sen blev det ojämna gångar och nu är det som att de skottats. Skogen är full av dem, så det går utmärkt att ta sina vanliga genvägar.

När vintern är så här, då tycker jag om den, det erkänner jag villigt. Jag har inget emot att klä på mig i en kvart, även om jag helst inte gör det, jag föredrar ju att bara kunna sticka fötterna i ett par skor och gå ut, och det är skönt ute när fukten fryst bort. Doris älskar snön, även om hon kanske inte direkt älskar när hon behöver ta sig fram med stora skutt;) Jag promenerar med glädje de här dagarna, lika mycket som jag mer än gärna avstår de där grisiga dagarna som vi har så många av.

Den här vintern får gärna stanna länge:) Hoppas går ju, men troligare är väl att det börjar regna snart.

Fröken Muntergök, jag vet:)

Jimpa skottade av mitt pooltak häromdagen, och då passade han på att trycka ner tumstocken. 40 cm snö låg det där uppe, det blir väldigt tungt, så det känns skönt att det är borta nu. Jag har inte mätt snödjup nån annanstans, men det är betydligt mer än en halvmeter. Kanske sa han 70 cm förresten? Jag har glömt:) Mycket är det:)

Hur har ni det där ni bor?

Corrinda bor ju i Bromölla och till och med där är det snö, Göteborg har ju shitloads och det låter som det är snö typ överallt. Det vore spännande att höra hur ni har det:)

Jag har sovit uselt sista nätterna så kanske kan jag få sova lite i natt:) Men vem vet😜🤷‍♀️

Vi hörs snart:)

Jisses. Jag vet inte riktigt om jag bara är seg och allmänt off efter en hel helgs kursande, (och en kul utekväll i fredags) eller om jag är på väg att bli sjuk. Det visar sig tänker jag:)

Jag har såklart varken tid eller lust med det, men det blir som det blir.

I fredags då så började kursen klockan elva, och jag satt redo och klar. Den största fördelen med att det blir online är ju att man slipper resorna. Jag tycker det är väldigt rofyllt att åka tåg för det mesta, men det går åt många timmar. Jag fick för övrigt tillbaka alla pengar för biljetterna:) Avvaktade och avvaktade och till sist kom det ett meddelande från Norrtåg, som jag åker med från Sundsvall till Kramfors, att de ställde in avgången och inte ersatte med andra trafikslag. Eftersom jag ju bokat hela resan, ResPlus eller vad det heter, så innebär ju det att jag fick boka av hela. Det hade jag fått meddelande om redan tidigare, men eftersom jag hade en återresa, som garanterat inte skulle ersättas om jag själv bokade av, så väntade jag på att de själva ställde in. Alltså man läser ju om SJ och hur de beter sig, friskriver sig och har sig. Lika bra att avvakta, så det är på dem det ligger.

Återresan fick jag maila Kundtjänst om, och eftersom den ju är totalt meningslös pga att jag inte kom dit jag skulle från början, så gick det på ett kick att få den fixad. Tack SJ.

När vi samlades i Teams så hade vi lite prat först, sen en föreläsning och sen fick vi en tilldelad manuskompis:) Vad är det då, tänker ni? Jo, det är två kursare som ska läsa varandras manus och ge generell feedback på hela texten. Vi har ju responsgrupper men där läser vi bara korta stycken ur texterna och det blir inte övergripande. Tanken är att det ska bli det nu, och det tror jag kommer bli bra. Fast jag tycker jättemycket om alla mina kursare så var jag ändå lite skeptiskt till att paras ihop med vissa. Det handlar inte om person utan mer om att de skriver saker väldigt långt från vad jag uppskattar, och att behöva läsa jättelångt om man inte gillar formen … det är jobbigt:) Jag har en superbra responsgrupp och hade väl helst hoppats på nån därifrån men så var inte tanken. När de visade paren …. blev jag jättenöjd:D Det är en bra kombo tror jag. Hon skriver om en slags privatdetektiv och jag om änglar, whats not to like liksom:)

Efter en fullmatad dag snörade jag på mig skorna och tog en promenad innan jag hoppade in i duschen och sen drog ner på stan.

Det blev en supertrevlig kväll, med en toppenspelning. Det är ett gäng otroligt kompetenta musiker, från Dalarna, så de pratar bredaste dalmål vilket är omöjligt att inte tycka om:) De spelade länge, och det var bara kul. Ibland pallar jag liksom inte med att det spelas längre än en kvart, speciellt när det är vad jag betecknar Gubbrock. Jag vet inte hur jag ska förklara genren, för det är lite allt möjligt som hamnar där, men exempelvis gamla ZZ Top-låtar, Deep Purple och sånt man egentligen ska gilla, men jag får bara ont i själen;)

Träffade på killarna i bandet som ska spela nästa helg och de är ibland lite för mycket åt gubbrock, men det har jag inte berättat för dem, utan låtsas att det är bra:D Jag har alltid öronpropparna i väskan och de åker i så fort det är mer än trubadur-högt. Nu kom jag ihåg att jag ska limma den ena lite, den lossnade från snöret så jag fick leta runt å golvet :/ Men skam den som ger sig, jag hittade den, det är gång två jag tappar den, så det är mer än hög tid att limma.

Kom hem sent och var inte det minsta pigg dagen efter. Vi hade författarsamtal och den ena var Jessica Schiefauer, som jag faktiskt läst flera böcker av i tidigare kurser. Bland annat Pojkarna, och När hundarna kommer, som, om jag inte missminner mig, båda fick Augustpriset för bästa ungdomsbok/unga vuxna. Det var superintressant att lyssna på henne. Men trögt i huvudet, jag var såklart trött efter att ha sovit dåligt i veckan och varit ute sent dagen innan, men det var också känslan av att ha en inkommande infektion i kroppen som gjorde sig påmind. Jag vickade omkull mig i soffan på alla kvartslång raster vi hade och tvärsomnade, men var ändå tvungen att sova middag mellan 16-18.30, och var med sovande än vaken hela kvällen. Låg och kollade på TV UTAN glasögon, och det brukar innebära att jag har feber, för då ser jag alldeles utmärkt utan glajor;)

Somnade och bestämde mig för att ligga kvar på soffan:)

Idag började vi klockan nio, larmet stod på halv nio, jag bara vaknade, reste på mig och slog på datorn 😀 Sov i första kvartsrasten som en sten, men sen var jag mer normal. Vi har haft workshops och verkstad, och det innebär egentligen att vi kunde skriva som vi ville. Tanken var att skriva om det synopsis vi hade gjort i början av kursen, men eftersom jag inte använder sådana, så gjorde jag bara en övergripande karaktärslista, sen fortsatte jag skriva och kom ju en bra bit idag:)

Efter kursens slut drog jag på skorna och tog med Doris ut, och det var ju superskönt. Det är friskt och härligt, men det är nåt som inte stämmer. Kanske drar det föbi, eller så drar det in. Men, för ögonblicket är det segt.

Jag ska gå och käka lite, och sen får vi se vad jag orkar. Kanske en promenad lite senare, kanske inte. Kanske somnar jag på soffan, kanske inte:) Kanske hittar jag en kul film jag vill se, kanske inte. Igår kollade jag alltså på Tv enligt deras tablå, men spolade tillbaka lite. Jag råkade halka in på en film som hette Blades of Glory, och den hade jag ju aldrig sett om jag varit helt pigg, det är ett som är säkert:) Med Will Ferrell som skridskoåkande sexsymbol 😅

Sen glodde jag på gamla NCIS-avsnitt jag redan sett. Ni fattar, exakt så mådde jag.

Men nu ska jag gå och äta, för hungrig, det är jag:) Vi hörs snart igen:)

 

Här sitter man i godan ro, kollar väderprognoser och funderar på om jag ska skriva eller redigera film, har precis haft upprop i min kurs för terminsstart.

Så ringer telefonen med ett nummer från Stockholm. Jag svarar ju aldrig på okända nummer, men det här såg bekant ut.

Det var från Karolinska sjukhuset, plastikavdelningen. Och de hade minsann en tid till mig. Nästa torsdag, ville jag ha den?

Allt i mig skrek NEJJJJ! Jag är dessvärre sån till min natur att jag får panik när jag ställs inför faktum och det självklara direkta valet är alltid nej, jag gör det inte. Med åren har jag lärt mig hur jag fungerar, att det är instinkt och rädsla som talar först, det är säkert en gammal överlevnadsgrej;) Jag har lärt mig att inte följa den blint utan att reflektera först, och svarar oftast ja. Tänker att jag kan alltid ändra mig i värsta fall, men bara jag fått bearbeta det känns det bra sen.

Jag velade en stund, frågade, eller mer konstaterade, att det väl skulle dröja till nästa tillfälle om jag sa nej? Grejen är ju att min plastikkirurg är superbusy och nu hade planeringssköterskan som ringde, legat på honom om att de måste beta av köerna, han hade fått tillgång till en extra operationssal och …. tja, jag sa ja:)

Resten får lösa sig.

Det märkliga är att det är samma grej som sist, de ska fettsuga och sen spruta in fettet i min vad, och då skulle jag vara inne tidigt på morgonen, åkte ner på op vid elva och det var ingen diskussion om att jag skulle ligga kvar över natten. Nu ska jag infinna mig elva, vilket innebär att op blir några timmar senare, och åka hem till kvällen redan. Det är jag inte det minsta sugen på, för jag hade kanske inte superont iofs sist, men jag var rätt off. Men, hon sa att mår jag inte bra får jag såklart stanna, och det lär ju även vara så om man åker in rätt sent på operation, de måste ju ändå ha lite koll på en efteråt:D Tror jag iaf:)

Till er som eventuellt inte vet vad jag snackar om nu: Jag har en skada på ischias-nerven på höger sida, som jag fick av den K-vitaminspruta som alla nyfödda barn får för att förhindra stora blödningar, det är en koaguleringsfaktor. Den lilla sprutan slet sönder min nerv, med livslångt lidande. Jag har nedsatt funktion i hela högerbenet pga det. Min fot och underben är atrofiska, förtvinade med ett vanligt hederligt svenskt ord;) och jag har inga muskler i vaden, vilket ger en stor synbar skillnad. Efter att i många år tjatat på Akademiska sjukhuset, som är mitt sjukhus och dessutom det sjukhus som skadan tillfogades på, det sjukhus som lovade att hjälpa mig med allt tänkbart runt det här… eller de lovade ju mina föräldrar för jag var ett barn. Akademiska vill inte, och jag krävde en second opinion på KS. Fick den och de ser inga hinder för att inte göra en vadförstoring. Min plastikkirurg har gjort flera med helt godtagbara resultat. Det blir aldrig ”bra”, för utgångsläget suger ju, men det blir en mindre visuell skillnad och det är gott nog för mig. Jag har ju i hela mitt liv haft enorma komplex över det här 🤷‍♀️ Min fot ställer till med mer problem rent så, jag haltar och jag har ont och den är mest som ett träben;) men det är utseendemässigt som det är jobbigast, för, låt oss vara ärliga – folk reagerar mer på det än att jag haltar.

Nu har jag påbörjat det här, och vi har genomfört en fettsugning, där fettet sen rensas och sprutas in i vaden. Grejen med fettransplantationer, är att väldigt mycket av det flyttade fettet försvinner, upp till 70%. Varför inte icke-flyttat fett kan bete sig likadant kan man ju undra, det vore ju trevligt, men nej då, det samlas och sitter som berget;) Man behöver därför ofta göra om det, och nu är jag på operation två.

Tanken är också att jag ska få implantat i vaden så småningom. Det här tar tid i sig, man ser inte det slutliga resultatet förrän efter flera månader med fettransplantationen. Jag gjorde den första i september 2024 och det är stor skillnad på hur min vad ser ut idag mot från början. Men den är långt ifrån vad den kan bli, med hans hjälp, och jag ser fram emot det.

Tillbaka till operationen som sker på torsdag, om nu inte sjukvården ställs in pga det stabsläge som jag såg på nyheterna att de ställts i pga snöoväder. Jag fick ju min operation på foten inställd med superkort varsel inte en, utan två gånger under pandemin, så jag är van, jag tar det isf. Jag kan ju bara referera till hur det var sist, och då vaknade jag med en gördel tajt snörd runt kroppen och ett par svintajta cykelbyxor, det för att man vill inte att det fett man sugit bort lämnar tomrum och man vill tajta till dem. Typ, inte helt lätt att förklara för jag vet inte riktigt själv;) Jag kunde gå upp direkt, men hade ju skapligt ont. Jag är inte sjåpig och väldigt smärttålig, speciellt på sånt där. Att ha ont i huvudet är värre, att ha ont i en kroppsdel pga en operation är en baggis. Ta i trä;) Jag hade väldigt ont när jag ändrade ställning, det kändes som det slet i såren och det fick sin lilla förklaring när jag var tillbaka för omläggning en vecka senare. De plåsterlappar som satt över stygnen hade fastnat en aning i gördeln så de slet ju verkligen i huden, dock inte i stygnen. Jag hade om jag minns korrekt, två hål på vardera lår, ett strax ovanför knät och ett uppe på låret på utsidan, och fyra, eller om det var fem, hål bak i ryggen och sidorna. De tog fett från lår och flank. Den här gången hoppas jag att han är sugen på att ta det från magen, för det är jag:) Han säger att jag har ett veck under magen, som kanske blir mer synbart om han gör det men jag skiter högaktningsfullt i det:D Har inte ens noterat det förrän han sa det, det är väl ungefär där ett kejsarsnitt läggs tror jag, och det syns inte under underkläderna. Jag hatar ju att vara naken, är det enbart när jag duschar, och att jag skulle bekymra mig om ett litet veck är inte troligt:D

Men han får väl bestämma. Jag kände mig som ett stycke kött när han förklarade för sin kollega vad han skulle göra;) och det är väl

så läkare ser på en där inne på operation:) Insikten om att de vänt och vridit mig på operationsbordet är hemsk och den försöker jag förtränga, den synen vill jag inte ha. En fet, vit, flabbig kropp som vänds runt. My god. Jag kände av tuben i halsen väldigt mycket efteråt och det är väl för att den rimligen bör ha skavt runt där inne när förflyttningarna skett. Hostade till i princip var 30 sekund hela första natten eller så. Men förutom det så gick allt strålande, nemos problemas och jag hoppas det blir så nu med.

Jag fick inte träna på jättelänge dock. Inte få upp pulsen mer än vanliga promenader, vilket gjorde att jag i åtta veckor hade totalt träningsuppehåll. Det känns tufft när jag nu är i gång igen, men vafan, kanske hellre nu när jag inte är i superform, mot att behöva vila länge när man är i toppform:) Vägen tillbaka känns en aning mindre brant på nåt vis.

Jaja, det här blir som det blir, blir det uppskjutet så är det så, och allt löser sig till sist, det är jag ändå övertygad om:)

Nu kom jag av mig i det jag skulle göra, skriva eller redigera, och oron kryper runt i stället😎 Rätt normalt ändå, tänker jag:)

Angående SJ och min resa, så fick jag det här nyss:

Jag håller tummarna för att det blir inställt, det är egoistiskt jag vet, men jag vill ha tillbaka mina pengar:)

Det vräker ner snö i Ö-vik, sa min lärare, men i Umeå var det lugna gatan sa en kursare, så det är lite blandad kompott. Hur det blir visar sig, det är väl bara att sitta lugnt och vänta:)

Ha det gott, nu ska jag göra nåt:)