♥ Idag är det den fjärde Fars dag som jag inte kan fira min pappa IRL utan det får bli via tända ljus och tankar.

Jag har såklart gråtit en skvätt också, det är som vanligt.

Jag vet till tusen procent att pappa inte var redo att lämna, och ju mer jag tänker på det, och ju mer som kommer upp i media om Akademiska sjukhuset, ju mer växer tvivlet i mig. Det lilla frö som väcktes redan vid dödsbeskedet och som jag försökt kväva för det spelar ingen roll nu, det går inte att göra något åt och då gör det ju bara ont. Att få det bekräftat att det var slarv gör inget bättre. Det är så mycket runt min pappas sjukdomstid som är märklig. Jag vet att jag har för dåliga kunskaper för att säkert kunna säga något, men det är saker som skaver så hårt. Som att han fick en stroke efter att ha ramlat på sjukhuset när han opererade in en dialysgrej i buken … är det verkligen bara en tillfällighet? Jag tror inte på tillfälligheter. Eller att han på allvar höll på att stryka med pga B-vitaminbrist? Det är tydligen en känd grej så varför i helvete kollade de inte det? Hur svårt ska det vara liksom? Nu blev han så dålig och orkeslös och åkte in flera gånger, varav den sista så tog de mamma åt sidan och förberedde henne på att de inte skulle sätta in livräddande åtgärder om(egentligen NÄR) han lade av. När det var lite vitaminbrist? Han hade problem med njurarna och de väntade in att njurfunktionen skulle bli helt slut innan de satte in dialys. I mitt huvud borde det ju vara bättre att stötta upp den funktion som finns kvar, för om njuren inte funkar tar ju resten av kroppen stryk. Var det verkligen rätt beslut, och i så fall, varför fick vi inga konkreta svar på varför man gjorde så?

Det var heller aldrig någon fråga om en njurdonation, både jag och syrran hade nog varit bra donatorer. Men det lyftes aldrig. Det kan ju ha varit för att pappa hade vägrat, och han kan absolut ha sagt ifrån till läkarna som vi inte visste. Han var sån, tyckte att hade man tagit fan i båten fick man ro honom i land, och ingen skulle behöva offra något för hans skull.

Det var hela tiden saker som både då och i efterhand skavde. Han blev svag i benen och kunde först inte gå baklänges utan att ramla, sen knappt stödja på benen, men vad det var brydde sig ingen om att kolla upp. De gjorde lite undersökningar absolut, men när det inte visade att han hade Parkinson exempelvis, så fortsätter man väl? Inte är nöjd med att det inte var det när han fortfarande inte kunde gå?

Nej, det är så mkt som är knepigt. Jag vet att pappa var trött och less, han ville ha en diagnos så han kunde förhålla sig till det, men nu blev det så att inget hjälpte och han blev bara tröttare och tröttare. Till sist sov han mer än han var vaken, och under den vakna tiden skulle det göras dialys. Fyra gånger om dagen, och det tog 1,5 timmar varje gång.

Efter att han gått bort fick vi träffa en läkare på avdelningen, det här var ju under covid så det var munskydd och mask, det var rätt skönt att gömma sin sorg bakom, hon förklarade att han hade njursvikt, hjärtsvikt, hjärnsvikt och nervsvikt, och att han aldrig hade kunnat bli bättre. Han skulle ha tynat bort. Visst han hade kunnat leva på ett tag till om inte den där lunginflammationen tagit honom, men bättre hade han aldrig blivit. Det är konstigt men de orden tröstade nog mest av allt. Alla vi vet att pappa inte ville ligga som ett kolli och vara orkeslös, han ville leva, resa, greja, fixa, inte ligga och sova. Det är inget värdigt liv. Så på så vis kändes det ”bra”. Han behövde inte känna att han var en börda och han behövde heller inte bara genomlida dagarna.

Pappa var alltid den som var i farten, och höll han inte på med något så läste han. Alltid dagstidningar, var i världen han än var så skaffade han fram en bra dagstidning. Spelar ingen roll om det var New York Times eller Bankok News eller vad sjutton de kan heta. Han läste alltid nyheter och var uppdaterad på allt. Böcker läste han också, gärna Reacher, fast han var missnöjd med nån av dem, klagade över att Reacher inte tagit livet av nån än och han hade läst halva boken, normalt hade han ju dräpt både en och två inom första kapitlet:)

Jag minns pappa som glad och snäll, alltid redo att ställa upp och hjälpa till. Med vad det nu än var som behövdes:) Han kunde allt, och i de fall han inte kunde så hade han alltid en killgissning:)

Jag saknar pappa! Det är mer eller mindre såklart, men jag saknar honom hela tiden. Jag tänker ofta på hur pappa skulle ha sagt eller gjort, och utefter det kan jag lösa problemen. Han har ju lärt både mig och syrran att göra saker, att inte vara så oroliga över att det kanske blir fel utan att försöka. Vissa saker kan man ju vara lite försiktig med, som el och vatten, men det mesta kan man ju lösa själv:) Eller tja, mycket iaf.

Idag är det Fars dag, och med facit i handen visade det sig att jag valde en rätt kass pappa till mina egna barn, det var inte direkt planen. Jag trodde att han var bra och han VAR det, tills han inte längre var det. Jag vet inte vad som hände, och rimligen kan det inte bara handla om att han slutade älska mig, för då skulle han aldrig ha släppt ungarna på det vis som han gjorde. Eller så var han hela tiden en annan person än den jag kände, vem fan vet.

Men jag vet att jag hade den bästa pappan, och jag är ledsen att jag inte kunnat ge mina barn en lika bra pappa. Så är det. Jag försöker vara tillräckligt, men det är klart att det saknas en pappa i deras liv. Det gör det ju i mitt och jag fick ha min i över femtio år.

Jag saknar dig pappa ♥ Grattis på Fars dag, och du, hälsa alla som är där uppe!

Så har vi nästan lagt ännu en vardagsvecka bakom oss, i morgon, eller idag, är det fredag. Det räknas ju som helg:) Hittills ha november visat alla sidor, förutom snö och det kommer garanterat, jag är inte orolig. Jag vet att det ligger snö redan i norra delarna av landet, men här är det ännu inget. Tack och lov. Jag har inget emot snö egentligen. Det är bara det att det innebär en jävla massa besvär. Den måste skottas bort, och det måste ske NU. Man vet aldrig hur mycket mer det kommer eller om den tänker sig att slaska till sig. Eller så kommer det i form av slask och fryser på … och snö innebär ju alltid kyla på olika vis och kyla innebär varma kläder, höga elräkningar och minst en kvarts framförhållning varje gång man ska ut. Behöver något mer än rutor skrapas, alltså snö skottas, så kan det ta finfina 45 minuter. Brrr. Det som är fördel med snö är att det blir ljust, det är enklare att se när man kör bil och det är ju vackert. Hade jag bott i lägenhet hade det garanterat varit mysigare, men å andra sidan är snöskottning gratis motion. Sa hon och försökte le 😉 hehe.

Jag har i alla fall mina vinterdäck på, det är najs.

I morgon ska vi köra ut husvagnen till vintervila, fattar inte varför det blev så sent i år, men tiden snurrar ju snabbare år för år så det är väl inte så konstigt egentligen.

Vaknade ju upp här i torsdags också till att galning nummer två återtagit makten i USA. Inte nog med att vi ska ha Putte i öst nu tvingas vi ha Kalle Anka i väst också. Det här kan ju fan bara sluta i katastrof. Trump har ju LOVAT att han ska ”end the war in ONE day” så fort han kommer till makten, tror han sagt att det kommer ske direkt. Jag har ju aningen svårt att se hur det ska gå till, men han kanske tänker sig att åka över och asfaltera hela Ryssland? Eller så blir det ett tredje världskrig och det får man ju innerligt hoppas inte sker. Jag kommer aldrig begripa mig på folk, för hur fan kan man rösta på en galning som hatar människor? Som ser ner på folk, som bygger murar och tar bort hälsovård, som tycker det är bra med vapen hos gemene man och han är väl emot aborter också? Gällande alla de delstater som förbjudit aborter skulle man ju bara vilja slå dem hårt i skallen med något. Hur kan gamla gubbar och kärringar med huvudet under armen tillåtas förbjuda något som behövs? Jag är helt för att man INTE ska använda abort som ett preventivmedel, men att ha möjligheten att göra en abort är viktigt.

Jag tycker politik är skitjobbigt, det är som ett jäkla ormbo, och politiker slingrar sig konstant. Obehagliga typer överlag, jag kan inte lita på dem. Det är bara mer eller mindre lögner.

Jag hade pumpa kvar och var tvungen att göra något med den igår, så det blev all-in. Jag kan inte riktigt göra saker med måtta:) Dels för att jag har en stor familj, men också för att det är lika bra att göra mycket när man ändå är igång:) Jag körde simultant igång med pumpasoppa, tekakor med pumpa och vörtbröd.

Recepten finns här på bloggen, förutom på de här tekakorna. De är jättegoda men receptet var antingen helt fel eller så var det något fel med min bakning:) Degen blev så förbannat lös och om tanken varit att klicka ut dem på plåten hade det kanske funkat. Nu var det inte så receptet löd utan det var ”Forma bröden och nagga” och det går inte med en deg som flyter ut. Jag hivade i massor av extra mjöl och det är långt ifrån tekaka-konsistens, de ska vara fluffiga och mjuka, de här är mer åt scones-hållet, fast absolut inte torra och tråkiga. Svingoda! Och ännu godare idag när jag rostade dem:D

Jag är trött som en björn hela tiden, alltså riktigt förbaskat jag-vill-bara-sova-trött. Att sova middag är ju trevligt men inte hållbart, och det är allt jag vill – sova. Att gå ut är det enda som funkar för att pigga upp lite, en stund i alla fall;) men det blir många promenader. Problemet med det är att jag inte har tid med det egentligen, så det är en knepig avvägning. Är det kallt vill varken jag eller Doris ut heller, så det är inte vår favoritårstid.

Jag har träningsvärk deluxe också och just idag är det kanske det som spökar också, varenda muskel i hela kroppen värker. Mest i övre delen av ryggen och axlar och överarmar. Jodå, så är det. Det är kul att vara igång igen, men det är ju ändå jobbigt att ha ont:)

Idag var det öppning på Jula här, det brann för ett år sen och eftersom det är en av mina favorit-butiker har vi väntat ivrigt på att de ska öppna igen. Premiärer burkar ju innebära lite bra priser så då åkte vi dit. Och blev sjukt besvikna, det var inte mycket till extrapriser där, inte ens nån kaffe för det var slut;) Så efter att ha köpt en skruvmejsel med bits, gick vi in på Ö&B istället och där minsann bjöd de på både kaffe och pepparkaka:)

Julbasar, kallade de det:) och de har mycket fint, jag har köpt massor av julsaker här under åren.

Hem och ut med Doris på en kvällspromenad och sen in och bädda rent i lite sängar. Och när man bäddar rent i sängar blir det alltid merjobb som lite dammsugning, plockning och städ. NU är klockan snart ett på natten och jag ska hoppa i säng. Det här med att vara trött på dagarna, det går liksom över på kvällen, så min produktiva tid är då. Jag får massor gjort då, men är samtidigt stressad över att gå och lägga mig så jag inte är trött i morgon. Vilket jag är oavsett. Status Quo:)

Men, nu sova, i morgon husvagn och sen ut och svira med Helen, det blir kul:)

Hörs snart!

Man kan förbereda veckans mat, det gjorde jag inte.

Man kan softa i soffan, det gjorde jag inte heller.

Man kan ta en kvällspromenad, inte heller det gjorde jag.

Nähä, så vad gjorde jag då? Jomen jag fixade lite:) Jag har möblerat om i sovrummet för ett tag sen, och då berövade jag Doris hennes utkiksplats till baksidan. Hon hoppade upp i sängen förut, men nu står den på andra hållet och det funkar inte längre. Jag tänkte att en stadigare pall skulle funka för henne, och började fundera vad jag hade i gömmorna. Kom på att jag hade en fotpall i garaget, en nätt rackare som jag tog av överdraget för att tvätta för länge sen och nu har jag tappat bort det. Såklart, det är så saker funkar i mitt hus;)

Jag tog in den i alla fall, funkar den inte behöver jag inte leta efter överdraget. Hon hatar den, men den är perfekt att lägga saker på:D Jag hade en annan pall, som stått utomhus, under tak men regnar det och blåser så får den vatten på sig. Den åkte ut i samband med översvämningen, som var 2015, så den har alltså stått där i nio år… Jag tog in den. Kände på den, jamen den är skaplig, ranglig och skranglig men det kanske går att skruva åt benen? Den fick stå och torka till i tvättstugan, den var ju rejält fuktig. Jag trodde inte att den skulle bli ok, utan att den skulle få åka till återvinningscentralen och bli flis eller nåt.

Igår kväll fick jag för mig att ta upp den och kolla. Mitt i stöket i köket placerade jag mig, struntade i att barnen skulle äta middag och värma saker i micron och så vidare:D

Den är jättegammal, från nån släkting, jag tror jag har haft den sen Janelle var liten, så den har varit hos mig i 30 år, tjänat väl men fick som tack bo ute i nio år, vilket är oschysst av mig. Den har en lite skålad sits och mamma klädde om den i nåt tyg hon hade på sina matsalsstolar tror jag. Den luktade inget, jag tänkte att den kunde både möglat och ruttnat, men icke det. Superrank dock. Men jag tänkte att jag tar av tyget först så får vi se. Det satt fast med ungefär en miljard spik, som var för hårt inbankade för att få tag i med hammaren, och för klena för att ta med tång, huvudena bara vek ihop sig. Det tog en evig tid och tills sist slet jag sönder tyget. Jag måste ju få se hur stommen såg ut. Var den körd var det ju onödigt att lägga timmar på det här.

Positivt överraskad ändå, den är fuktskadad men torr och fin. Stoppningen är ju stenålders men den hade absolut gått att återanvända om man velat, den var fräsch för sin ålder:) Men jag hivade tyg och stoppning i soporna. Dammsög allt noga och torkade av. Konstaterade att jag skulle behöva antingen såga till bitar för att stadga upp eller så fick jag borra och skruva. Jag hade inga träbitar så  jag hämtade borrmaskinen och skruvade. Det blev stadigare:)

Sen hade jag hittat en gammal dyna till sådana där minifåtöljer från Ikea, stolen är kastad för länge sen, men dynan var kvar i gömmorna. Den tog jag och klippte till och häftade fast.

Och sen på med fårpälstyget, samma som jag har i kökssoffan.

Långt ifrån perfekt, jag skulle behöva spika lite mer, men är inte säker på att jag har lust. Det är enklare att ta av om det behöver tvättas om man inte myllrar i spik:) Men jag ska sträcka tyget lite mer i hörnen och dra i en eller två spik så blir det bra.

Pallen är återigen funktionell, man sitter mjukt och skönt och blir varm om baken. Perfekt höjd för matbordet, men även som fotpall till en av fåtöljerna som inte har nån.

Återbruk är bra:) Jag gillar inte att kasta saker som kan funka igen, antingen som det de är tänkta för eller som något helt annat. Oavsett så hade jag sparat benen på den här pallen, de är så fina när de är långa och smäckra. Jag funderar på om jag ska måla dem vita, eller kanske rosa? Jag har några burkar rosa sprayfärg. Men de är fina som de är också så jag misstänker att det får vara. The moment has passed now, så att säga:) Jag är klar.

Så. det här höll jag på med i flera timmar i går kväll:)

Innan det hade jag varit ute med Doris på långpromenad i det fina vädret som var, minus blåsten, ljuvligt. Det porlade i bäckarna så det var svårt att inte tro att det var vår. Åh, det hade ju varit så mkt roligare om det varit vår! Inte att man behöver vänta på den i evigheter. Det blir ju mörkt snabbt som sjutton nu också. Jag går ofta i skogen med henne, både den lilla remsan vi har bakom husen, där jag går vilse varenda gång;) och i stora Lunsen som är typ fem mil stor.

Även där frilansar jag hej vilt när jag går, man hör för det mesta järnvägen och då kan man ju orientera sig. Det finns utmärkta stigar så det är ju inte som att man går vilse på riktigt, men man kan göra hamna väldigt ur kurs:D Jag tycker om skogen, trivs i den och känner mig väldigt hemma där. Det finns inget som skrämmer mig, bara kanske tanken på vildsvin och de är ju ändå rätt skygga tänker jag. Jag gillar inte att gå samma vägar hela tiden utan tar gärna av en stig jag aldrig gått och så får vi se var vi hamnar helt enkelt. Det funkar inte på vinterhalvåret kan man säga. För öven om jag inte är mörkrädd eller rädd för skogen så är det skitsvårt att gå när man inte ser. Det går ju an på en jämn väg, men när det är stockar och sten överallt är det bökigare. Är det fullmåne och klart väder är det inga problem men hur ofta är det så då? Jag har skaffat en pannlampa, men den ska man ju ha med sig också, den lilla detaljen liksom;) När man går iväg och det är ljust så glömmer jag den ju.

Det blir mörkt på en grisblink nu som sagt och jag håller mig till de stigar jag känner igen, och går inte heller upp i skogen efter 3-4-tiden. Man behöver ju inte vara dum:)

Jag har tagit bort allt Halloweenpynt också, och ska snart börja pynta till jul. Jag tänker fasen köra på tidigt nu. Upp med allt och sen får det stå:) Det som talar emot det är att jag är usel på att hålla snyggt och prydligt, det blir dammigt och grejorna hamnar på trekvart. Det blir inte den där magiska känslan av förvandling. Å andra sidan så uppnår jag aldrig den känslan nu som vuxen, det kanske är barnen förunnat? För mig är det bara en jävla massa stress:D

Jag ska preppa med ljusslingorna ute men kanske inte tända dem än. Jag har ju så det räcker ändå:)

Himlen var vacker igår också:)

Nu ska jag kolla på en föreläsning och dricka kaffe, sen skriva både det ena och det andra, och sen ska vi filma en del. Behöver bli mörkare först för det.

Jag har tränat och duschat och vet ni då?? Idag tar jag av gördeln och cykelbyxorna:)

Det är precis åtta veckor sen jag opererades, och de sa när jag vaknade att det skulle sitta på dygnet runt i fyra veckor. Sen sa avdelningsläkaren ”Jag skulle säga minst fem, men så länge du orkar.” Det kan man inte säga till mig, jag orkar hur länge som helst om resultatet blir bättre. Efter en del googling så verkar åtta veckor vara nån slags bra riktmärke, så då fick det bli så.

Jag har haft de där på mig dygnet runt i åtta veckor, minus några timmar en dag när jag hade migrän och mådde så illa att jag inte kunde dra åt den igen efter att jag duschat. Och såklart har jag inte haft dem i duschen:) Sen har jag tagit av cykelbyxorna och bytt ut dem mot tajta träningstights, och bytt gördel så jag har haft en annan på träningarna. Men väldigt mycket nästan 24/7. Jag är rätt imponerad av mig själv ändå:) Men sanningen är att det har varit väldigt skönt på ett sätt. Dels varmt:) och dels har ryggen mått fint av att få rejält stöd. Sen har den gett med sig med tiden och nu är den inte alls lika bekväm som i början, elasticiteten är borta fläckvis och den skaver mer än förr. Cykelbyxorna kommer jag lugnt använda när det behövs.

Jag har inte full känsel i rygg och flank där de tagit en del av fettet, det är bortdomnat, och det för att det finns så många nerver som tar stryk. Det kommer förhoppningvis bli bättre med tiden. Där de tagit fett på låren, de små fjuttiga hålen med ett stygn var, där gör det rätt ont om jag kommer åt, eller som idag – lägger en vikt emot. Det känns rätt fånigt, ett så litet hål som känns massor:) Men allt har läkt fint, även insticksställena på vaden är fina, och jag vet inte om det är svullnaden som lagt sig eller om det är fett som försvunnit men vaden är inte som en sprickfylld ballong längre. I början var jag rädd för att komma åt den med något, tänkte att den kan garanterat spricka och allt rinner ut;) Det var väldigt obehagligt att ta på den, för det kändes verkligen som den skulle sprängas. Jag har mätt omfång och den är just nu fyra centimeter större än från början. Sen svullnar den under dagen, det syns väldigt väl på strumpornas kant. Det kommer det säkert göra ett tag till, det tog evigheter sist innan det gav sig. Jag har så lösa strumpor som möjligt, eller så korta som det finns. Bara det att det är kallt ute nu och då fryser jag:D Så heller långa, lösa, och de är fluffiga och gärna illrosa;) Jag fick ett gäng sist när jag opererade mig.

Jaja, det blir nog bra det här, nu ska jag vänja mig vid att känna mig lös och flobbig igen, gördeln har ju hållit in allt stenhårt:) Nu rör det väl på sig igen när jag går, vilket är en känsla jag avskyr. Jag har ju försökt skärpa till kosten extra mycket nu sista tiden och kan väl konstatera att det funkar sådär. Verkar vara klimakteriet som är boven så då skyller jag väl på det då:D

Haha nej, men det gör jag inte, jag gillar inte ursäkter, men det verkar ju onekligen vara en förbannad bitch, allt skit är pga hormoner. Saker jag aldrig reflekterat över = klimakteriet. Trött, seg, less, frusen, glömmer saker, stressad, viktökning, irriterad och sur, osv osv osv. Fan vad taskigt. Nu känner jag inte att det är något som är ett stort problem, men det är ju skönt att veta att det finns riktiga anledningar när man blir akut trött och bara måste sova en kvart:D Förr har jag skyllt på barnen;)

Nä, nu är det föreläsning! Hörs snart:)

… och vips var höstlovet förbi.

Jag tänker tillbaka till när jag gick i skolan, då hade vi inget höstlov utan enbart två studiedagar, säkerligen runt allhelgona, det minns jag inte. Jag minns däremot väl hur viktiga de där två ynka lediga dagarna var, för det är tufft med en hel höst utan annan ledighet än helger. Det gäller även vuxna, så det är synd att vi inte har några röda dagar som infaller på hösten.

Men speciellt för skolbarn tror jag det är superviktigt med en vecka där de kan få andas. Återhämta sig. Ladda om. Slippa alla skolans krav. Jag tycker kraven från skolan är vansinniga, det är nog ingen hemlighet.

Jag tycker att barn ska få vara barn så länge det bara är möjligt. Man har i bästa fall runt 20 år på sig att vara barn och ungdom, sen ska man vara vuxen i hela sitt resterande liv. Det har blivit så annorlunda idag mot förr. Förvisso, om man tittar längre bak än min egen livstid så var ju barnens liv betydligt tuffare, de fick jobba hårt från det att de var väldigt små. Men idag jobbar inte barn, de ska däremot vara små låtsasvuxna. Barn har så förbannat bråttom att bli stora. Tjejerna sminkar sig och har tajta, obekväma, utmanande kläder på sig från de är runt tio. Killarna ska vara tuffa och coola med märkeskläder och en attityd som gör en mörkrädd. För att inte tala om språket. Herrgud så fult. Jag svär som en borstbindare det erkänner jag, men ingen har hört mig utbrista vulgära ord eller könsord. Någonsin. Jag tänker de inte ens. Mina barn får fritt svära så länge det handlar om Helvetes jävla skit. Kliver de över in i könsord så skäller jag ut dem efter noter. Det är få saker som jag verkligen tappar det över, men sånt är ett garanterat spott och fräs-utbrott. Hatar det.

Jag skulle önska att skolan var mer inkluderande. I vår tid när allt ska inkluderas, man får inte utelämna ett enda påhittat pronomen för då är man icke-PK, det finns inte en enda reklam utan ett gay-par som frontar och the sky is the limit — men skolan, där ska man tvingas in i en och samma mall.

Återigen, det är stor skillnad mot när jag gick, då hamnade de stökiga killarna, och ibland nån enstaka tjej, i OBS-klasser. Idag har var och varannan unge en diagnos, men ändå ska alla tvingas ihop och läsa på ungefär samma villkor. Undervisningen anpassas absolut, men du ska fortfarande sitta still och lära dig ganska tråkiga och  let´s face it – värdelösa saker;)

Hur många av er kommer ihåg regentlängderna? Vad kan ni om Franska revolutionen? För att inte tala om matten, vem använde senast PI i sin vardag, eller kände att behovet av att räkna med Pythagoras sats? Nope, inte så många om man inte jobbar med det, eller hur? Fokus borde ligga på att behärska de fyra räknesätten, procent och geometri typ. Man kan behöva räkna ut arean på ett rum, hur många kvadrat det är och hur många tapetrullar man behöver;) Det är också fint att veta hur många procent man ska betala i ränta på sina sms-lån. Vardagsmatematik. Behövs inget annat för de flesta.

Samma med att röra på sig, det borde vara så mkt mer av det i skolan. Idag sitter kidsen stilla alldeles för mkt, både där och hemma. De stissiga ungarna skulle tjäna massor på att få springa av sig ordentligt mellan lektionerna.

Nåväl. Jag tror de flesta barn och ungdomar behöver en break så här på hösten. Och även som förälder är det förbannat skönt med en andningspaus. Inga mail från skolan, inga läxor att övervaka, inga trött barn att få upp på morgonen. Och jag pratar nu inte om de som inte är hemma och lediga utan som är på fritids. Där behöver de säkert kliva upp som vanligt, men de får ändå en välbehövlig paus från skolan, och det är det väsentliga.

Nog om skolan. Lovet är ändå slut;)

Eller en sak till förresten:) Jag får alltid mess/mail från skolportalen Unikum strax efter midnatt. Alltså? Hallå? Den tiden på dygnet är det inte skolan jag tänker på i första hand utan mer: Vad har hänt nu?? Adrenalinpåslag precis innan man ska sova är kanske en bidragande orsak till sömnsvårigheter. Det är ju aldrig något viktigt från Unikum då, utan mer: De här notiserna bla bla bla, och så saker som rör klassen eller bara skolan i stort. Varför är det inställt så det går ut den tiden? Jag har påpekat det och får alltid, ”Oj, ja det är ju inte så bra”, men det är allt;)

De mailen/messen är det skitskönt att slippa på loven.

.

I går var vi i minneslunden och tände ljus. Mamma och syrran hade bestämt att vi skulle åka klockan tre, så det gjorde vi. Jag tycker det är mäktigare när det är mörkt, men protesterade inte.

Det börjar bli onödigt många som gått före nu. Jag har också insett, ibland är jag lite trög, att det bara kommer bli värre.

Det är ju naturligt, när man är ung är det få i ens närhet som går bort. Det händer givetvis, men ofta får man ha sina nära och kära i livet. Jag hade inte drabbats av någon mycket näras bortgång förrän jag var över trettio, då min mormor dog, och det var det absolut värsta jag upplevt i livet. Det var så hastigt och oväntat och mormor hade alltid varit en viktig och närvarande person i mitt liv. Jag grät i tre veckor, kunde inte sova utan låg och läste tills jag blev så trött att boken ramlade ur handen, då slumrade jag lite. Jag väntade Novalie då och tvillingarna var nästan tre år, så dagtid hade jag fullt upp. Men nätterna var tuffa. Jag har fortfarande ett sår i hjärtat som är signerat min exman. Jag vet inte om han inte brydde sig, eller om han helt enkelt inte kände något, varken för mormor eller mig, men jag minns så extremt tydligt en natt när jag släckt lampan för att försöka sova och tårarna exploderade igen, jag försökte snyfta tyst för att inte störa honom, och han suckade tungt och irriterat och vände sig sen demonstrativt om med ryggen mot mig och drog täcket hårt över öronen.

I min stora tunga, skitjobbiga sorg hade jag behövt en hand på ryggen, en kram eller ett par vänliga  ord om att han förstod. Men han blev bara störd. Jag kan fatta det, absolut, han skulle upp och jobba, men ändå … Jag hade fyra små barn och väntade det femte, jag höll ihop hela dagarna men brast i tusen bitar på nätterna när de inte såg. Och min egen man suckar. Det tog jävligt hårt. Jag hade tröst inom en armlängds avstånd, men han gav den inte till mig.

Jaja, det är tjugoett år sen, och den taggen sitter där fortfarande. Sorg är obönhörlig, och det är svårt att veta hur olika människor vill och behöver bli bemötta i den. Men en tung suck är definitivt fel.

Insikten att föräldrar och kompisars föräldrar är gamla nu är såklart inte ett wow-vad-hände-moment på riktigt, men ändå så är det det. Hur kan det vara så? Jag känner mig i mångt och mycket som en liten unge, och de här människorna som jag känt i hela mitt liv är ”de vuxna”. De är trygghet. När de försvinner går också en trygghet bort.

Mina egna vänner är inte heller tonåringar längre, utan de är på toppen av den där ålderstrappan ni vet:

Till och med på väg ner om man ska vara ärlig. Det kanske är för att jag är så barnslig i själen som jag har svårt att fatta det här, men det är obegripligt. Jag känner mig ju som 23, med lite mer livserfarenhet möjligen, men i mitt huvud är jag fortfarande på den unga sidan, inte på ”dösidan” som en av mina kompisar säger.

Insikten att det kommer bli mer och mer dödsfall, sorg och begravningar är inte den roligaste insikt jag haft i livet.

Men just idag är det inte en sån dag. Just idag är jag stark, eller hur det nu är sången lyder:)

Jag ska nu ta en promenad i det blåsiga vädret med Doris, om jag hittar henne;) Trixie kom nyss och frågade var hon var och jag insåg att jag nog inte sett henne på länge. Det verkar som hon ligger och slaggar inne hos Jordan, som bor nere. Det är något nytt för henne, hon är rolig på så vis, byter rum där hon vill hänga. Nere hos Jordan, eller Novalie och Lovelia, är hon alltid när hon är rädd för något. När det åskar exempelvis vill hon gärna krypa in under nån säng. Eller in i klädkammaren under alla kläder som hänger där. Det stormar på rätt bra nu och slår och smäller lite överallt, så det är säkert lite därför hon är där.

Det blir lurar i och tjocka kläder på för när det blåser är det svinkallt, termometern säger 12+ men blåst är lika med permafrost. Jag köpte ett par örnmuffar i går förresten:

Helt i den där andan att vara ett barn:D:D Men man har fan inte roligare än man gör sig och de var väldigt sköna. Jag hatar ju mössa. Vet inte om jag tänker visa mig med de här än, om inte så ska min stora tomte få dem på sig:)

Ha en fin söndag nu:)

Igår var det då dagen för Halloween. Vi har kört all-in på det hela oktober, och hade redan alla dekorationer och sånt uppe. Det enda som återstod var egentligen att karva pumporna. Och pimpa lite ute också.

Lovelia och Axel fixade pumporna som vi ställde på grindstolparna.

Vi har en gatlykta precis mitt emot vår infart som jag är evigt tacksam för alla andra dagar på året, förutom just när jag ska fota pumporna:D Kutym i alla fall USA är att om man vill ha besök av barn som säger Bus eller Godis, så tänder man ytterlampan, vill man inte ha dit dem släcker man den. Här i Sverige är det mer att om man har en tänd pumpa utanför är det okey. Jag gillar det där, att man kan styra lite själv. En del vill ju absolut inte ha påknackningar av olika anledningar, då är det fint om det här respekteras.

Axels:

Ja, jag ser att det är massa mossa och skit på grindstolpen, det fixar jag till våren:)

Lovelias:

Sen den lilla fjutt-pumpan som blev ett lite hus, men inte har hamnat på bild.

Jag ställde ut marschall vid vårt skelett.

Inte heller det blir finfint att fota:) Men det såg fräckt ut. Sen satte jag upp en projicerande lampa med spöken och fladdermöss som lyste på garageporten.

Sist hade jag en skitful mask på mig när jag öppnade dörren, men det var så svårt att se nåt i den;) att jag skrotade det. I stället hittade jag ett diadem med djävulshorn på som jag satte upp i håret. Fixade mitt godisfat med blinkande ljusslinga

Det ser jäkligt o-coolt ut på bild;) men IRL var det faktiskt fint.

Plötsligt knackade det på dörren, jag greppade glatt fatet och öppnade. Hann precis registrera att det var tre mammor och kanske 5-6 gulliga småkids. ”Bus eller Godiiiiiiis??” sa de och sen kom Doris flygande ut från dörren som skjuten ur en jävla kanon, sprang fjorton varv på två sekunder runt de här stackars barnen och skällde som en rabiesgalen hund. I en millisekund där stod tiden stilla och jag insåg vad som skulle komma. Kalabaliken sen var liksom inte nådig. Barn som fick råpanik och började illvråla med tårarna sprutande, mammor som inte helt hängde med på vad som hände och fick skaplig panik de med, Doris som garanterat fick panik hon också, och sen blev skitförvånad över att det var barn. Hon skäller sällan på halvmetersmänniskor.

Och så jag då, som stod där med larviga djävulshorn på huvudet och en bricka med godis i handen och röt åt Doris att gå in. Trixie kom inifrån och fick tag i Doris som lommade in när hon insåg att det var barn och säkert skämdes. Jag som skämdes så jag önskade innerligt att jorden skulle öppna sig och sluka mig hel. Mammorna som garanterat och med all rätt tänkte: Vad fan håller hon på med? Hur i helvete kan man släppa ut en hund???

Och tro mig, jag undrar det själv. Missen var ju såklart att jag trodde att Trixie i köket skulle fatta att hon skulle hålla i Doris, hur hon nu skulle kunna fatta det. Det var helt och hållet mitt fel, och fy fan så jag skämdes. Några av barnen kommer garanterat ha värsta traumat och som sextonåringar kommer de ha en bild av den trehövdade hunden i Harry Potter som attackerar. Det gjorde hon absolut inte, men hon sprang runt och skällde som en vansinnig. Jag vet ju att hon aldrig  skulle hugga nån men det är ju totoalt omöjligt för nån annan att veta. Hade jag varit en av mammorna hade jag säkerligen blivit skitsur.

Nere i källaren fanns Lovelia och Axel och Novalie och de flög ju upp och undrade vad fan som hände? Barnens illvrål hördes med all önskvärd tydlighet hela vägen ner dit.

Jag bad om ursäkt flera gånger, mammorna kollade jävligt snett och jag anar att det var puls på över 200 hos samtliga. Jag satt på knä och erbjöd godis som plåster på såren, alltså herregud vilken jävla skitcirkus det blev. Ingen godtog mina förlåt, vilket jag helt och hållet begriper. Jag anar att det inte blev en så mysig grej som de tänkt att gå runt med barnen, och jag är så ledsen över det. Och extremt ledsen över den eventuella hundrädsla jag skapade. Jag vet heller inte vilka det var, jag känner inte igen de med barn i den åldern längre. Jag kan väl säga att jag önskar att jag haft heltäckande mask på mig:D Efter ytterligare en ursäkt och ytterligare en lam försäkring att Doris var snäll och bara blev alldeles stissig pga alla skrik så vinkade jag och stängde dörren.

Sen var jag redo för att ta in pumporna, döda marschallen och släcka all spökbelysning, låsa dörren och aldrig öppna den igen. Jag misstänker iofs att just de här barnen aldrig kommer igen, ever, men alltså hela den roliga grejen med att öppna dörren och skoja med de utklädda kidsen försvann. Jag var så förbannad på mig själv och på Doris som aldrig kan uppföra sig, vilket ju i slutänden är mitt fel det med, så jag ville bara skita i allt.

Det krävdes en del andning i fyrkant för att få tillbaka fattningen och sen ringde det på dörren flera gånger om. Ingen annan blev utskälld av Doris för hon fick inte vara lös. Ingen annan behövde bli ledsen eller få panik. Men det är en klen tröst.

Så, det var min ynkliga bekännelse att jag för en stund iaf, var en usel människa.

Fy fan. Pinsamt och eländigt.

Men gjort är gjort och jag kan inte göra nåt åt det mer än att skämmas, och det gör jag, förevigt.

När strömmen av barn avtagit vid åtta, halv nio och Robban kommit hem från jobbet, satte vi oss för att se på hans favoritfilm, The Thing. Man måste ju se nån slags skräckfilm på Halloween, och den var ju bra. Jag har säkert sett den men kommer inte ihåg så mkt. Jag är rätt oimponerad av just skräck. Jag blir inte det minsta rädd ju:)

Efter det skulle vi kika på ett avsnitt av den sista av spin-offserierna av The Walking Dead som kommit på Disney+, Daryl Dixon. Det slutade med att vi såg alla tre vi hade kvar:)

Så nu har vi sett alla. De är inte lika bra som serien, absolut inte, men helt klart sevärda. Jag hade lite svårt för att Daryl var i Frankrike, jag har lite svårt för franska;) Hade det inte varit Han hade jag kanske inte kollat klart men nu är Daryl en favorit ju. Insåg också att det kommer en säsong två av Daryl Dixon, som släpptes i slutet av september i USA. Jag skulle också tro att det kommer fler med Maggie och Negan, och då borde det rimligen komma även med Rick och Michonne.

Nu har vi ingen serie att se igen. Det är ju ett evigt ”problem”. Vi har ju en del StarWars kvar förstås, och eftersom min kurs sen går in i Skräck-falangen antar jag att vi kommer se en del skräckfilmer:) Men som sagt är jag kinkig där. Jag blir inte skrämd av övernaturliga saker, det tror jag inte en sekund på, och även om jag såklart hoppar till vid ett så kallat Jump Scare så blir jag ju mer överraskad än rädd. Stephen King kan få mig rädd, för han är liksom mästaren på det. Hans Pestens tid är ju grym, och rätt lik TWD på ett sätt. Det mänskliga psyket skämmer mig mer än alla övernaturliga saker i världen, för det är ondska på riktigt.

Ja så är det.

Nu ska jag snart skjutsa Trixie på en Halloweenfest, och om den otrevliga stormen lagt sig lite så kanske jag tar en tur med Doris sen. Blåser det lika mkt som sist jag var ute så skiter jag i det. Hon vill ändå helst ligga här intill mig i soffan under en filt och snarka 🙂

Ha en fin fredagskväll nu!

Reklam och annonslänk för Cellbes

Hela familjen är ena riktiga filt-fantaster:) Vi har det året om, både ute och inne och i alla rum:) På sommaren väldigt tunna för det är så skönt att kunna dra något lätt över sig, på vintern gärna tunga och tjocka.

Ett tag hade jag mestadels fleeceplädar för det var enkelt att tvätta, när kidsen var små och smutsade ner allt direkt var det en bra lösning. Nu har jag övergått till finare filtar och plädar. Jag har några i ull, det är najs men lite stickigt ibland, några i tung sammet och det här är min senaste

Den är så tunn men så varm och skön ♥

Snygg är den också! Jag hade tänkt ha den ute, men den kom aldrig så långt och nu är det ingen som vill sitta där, utan den ligger på min plats i soffan, ve den som snor den:)

Jag tycker om den strukturerade ytan på den och jag sitter och flätar ihop fransarna när det är extra spännande på tv:)

Cellbes har fått in en del nya plädar och kuddar, som den här

Jag får vibbar tillbaka till min barndom när det var liknade material:)

Det här är en sådär tung filt som jag tycker om att ha över mig när det är kallt, de formar sig snällt efter kroppen och släpper inte in nån luft via onödiga bucklor.  Jag har inte den här men en väldigt lik, den får inte komma fram än utan det är en av mina vinterplädar:)

Den finns i vitt och beige.

Den här då? Jag tycker de här rutorna är så fina! Det är ingen slump att mina kökstapeter ser lite lika ut, fast i andra färger:)

Vill man ha tunnare filtar så är de här perfekta, tunna och fina, med en smula ull i, 3% närmare bestämt. Ull är ju ett fantastiskt material, men jag vet inte om just 3% går så mycket? Eller så är det mer än tillräckligt, vad vet jag. Snygga är de iaf!

Det finns massor av plädar och kuddar här och även några julmönstrade. Jag insåg när jag rev i mina skåp häromdagen att jag behöver uppdatera mina jul-kuddfodral. De har gått sönder i blixtlås, eller tappat knappar, fransar eller bollar, och sett sina bästa dagar på alla möjliga vis. Förutom plädar har vi också massor av kuddar i soffan och fåtöljerna, och just nu tror jag att jag har kanske två likadana;) allt annat är enstaka. Så kan man inte ha det. Jag funderar på att sy lite egna, men då ska man ha tid också …:D

Hur är ni? Har ni massa mys  och pys eller kör ni cleant och fryser;)

Så var jag och syrran i Chicago 🙂 Och nu kommer det upp minnen därifrån i min telefon, och jag inser att jag mer än gärna åker tillbaka. Närsomhelst. Det var en så himla mysig stad! Lite sådär Lagom, som Uppsala. Som den var förr då, för nu är den inte så värst mysig längre. Kriminaliteten frodas, knarket flödar och politikerna är galna. Jag hade hört att Chicago är en stad med väldigt hög kriminalitet, och var lite orolig innan. Men tänker man efter är det ju värre per capita i Uppsala. Så, då släppte vi det. Sen får man ju använda det sunda förnuftet, vara lite på tå och ha koll på sin omgivning. Man MÅSTE inte ge sig in i de värsta områdena:D

Just nu är det ju onödigt oroligt med det kommande presidentvalet. Jag tycker såhär:

Jag tror det kommer bli världskatastrof om Trumpen vinner, och håller alla tummar för att det inte blir så. De amerikaner jag träffat i USA är trevliga, men jag har heller inte varit i Hillbilly-städerna. De verkar ju onekligen en smula felvaggade på en del ställen. Alla ska ha vapen, abort är förbjudet och svarta människor är satans avkomma. Snark, det är så medeltida och det enda jag känner där är att det vore fint om man asfalterade de städerna och gjorde parkeringsplats av det;)

Han är ju som en förvuxen Kalles Kaviar-kille, Trumpen. Fast inte go och glad. För mig är det totalt obegripligt att man kan lita på en människa som han, man ser ju direkt vad för slags typ det är. Och när han öppnar munnen så bekräftar han det.

Nej, heja Kamala!

(För övrigt, när vi tog bilden så var det helt inspirerat av en kille som cyklade förbi oss, frågade om vägen till nåt, för han var turist och tyckte vi såg ut som locals tydligen, och sen stannade han, gav fingret, tog en bild och förklarade skattande för oss att han var från Mexico. Han var tvungen att göra det. Av ren solidaritet gjorde vi likadant:D Och personerna i den röda bilen, och den svarta bako, skrattade gott och gav oss tummen upp:)

Idag har jag varit och tränat, det var jobbigt, och jag kan ha tagit i lite väl, för när jag kom hem och hade duschat så klev ett sånt där vanligt migränanfall in på arenan. Det började flimra och rycka i synfältet och jag som precis tagit en Ipren och två alvedon för jag trodde det var huvudvärk bara svor högt, värmde en vetekudde, tog en kopp kaffe med mig och gick och la mig. Lyssnade på ljudbok, sen somnade jag, och sov en stund, och det avtog faktiskt. Under över alla under. Ta i trä osv.

Jag var tvungen att åka till Ica, så efter några timmar släpade jag mig upp, tog med Trixie för att hålla reda på det vi skulle handla. Typ vitlök och crème fraiche:D Jag blir luddig som om hela huvudet vore fullproppat av bomull efter ett sånt där anfall, även om det inte mynnar ut i migrän. Sen gjorde hon pumpasoppa, Lovelia och Axel gröpte ut och skar pumporna igår så det fanns massor av pumpakött. Jag gjorde kringarbete, som att plocka i och ur diskmaskinen, fast i omvänd ordning då;) göra vitlökssmör, torka av bänkar, leta disk i hela huset, fast bara uppe ändå;) osv.

Vi satt länge och käkade och snackade, det är då middagarna är som trevligast ♥ Nu för tiden är det ingen ordning på dem, alla har olika tider och det är sällan vi sitter ihop. Vilket är skittråkigt. Jag vill gärna samla alla, men även jag är ute och snurrar vid middagstid lite onödigt ofta. Det är som det är, men då uppskattar man det ännu mer de gångerna vi äter ihop:D

Robban och jag har sett klart på två av The Walking dead spinoffsen, den om Rick och Michonne, och den om Maggie och Negan. Igår kollade vi Robinson och idag börjar vi med Daryl Dixon. Det är ju min favorit, alla kategorier, det är garanterat ingen som blir det minsta förvånad. Långhårig, trulig, skitig, tystlåten, cool och en riktig jäkla trofast klippa. Helt klart min typ av snubbe:D

Men innan dess ska jag läsa igenom och ge feedback på mina kursares texter, det är något av det roligaste jag vet:) Allra bäst tycker jag om att få peta i detaljer, som ett kommatecken på fel ställe, eller en saknad bokstav eller så. Men det ska jag inte göra idag utan det är mer övergripande:) Jag har läst dem redan och nu har de grott till sig lite så jag kan ge vettig feedback:)

Ha det så bra så hörs vi snart:)