Snart är de mello-elände. Ska ni se? Jag har ingen koll på vilka som tävlar, jag tycker inte det är speciellt kul, men ändå så sitter jag här:D

Jag har ätit en semla så jag har grundat, sen ska jag ge mig in på chokladen.

 

Jag vill börja med att säga att JAG VET att jag stod dåligt till med bilen. Det var en medveten kalkylerad beräkning för att kunna agera så fort jag såg mina föräldrar för att pappa skulle slippa gå så långt. Han är alltså rejält risig, och när han kommer ut ur porten har han redan gått en bra bit inne och orken är slut.

Jag skyller inte ifrån mig. Men att jag står fel, det är inte en busschaufförs sak att läxa upp mig för. Det är polisen, eller en p-vakt.

Det handlade heller inte om övergångsstället, han hade ingen koll, och körde för nära, han hade ju lika gärna kunnat köra in i min bil, eftersom han uppenbart satt och surfade eller nåt. Vad vet jag, jag gissar bara:) Det är hundra meters fri sikt så han borde inte kunnat missa mig.

Det är hans aggressiva beteende. Att tuta på det där viset? Att slå på min ruta? Att vråla åt mig? Jag må vara en idiot i hans ögon, men inte ens en idiot ska behandlas så.

.

Så, resten av min dag:)

Jag hämtade upp min ledsna syster, som idag låtit sin fina katt somna in. Han var nästan sjutton år gammal, och har börjat bli skruttig. Han har i flera år haft en knöl på sidan av nacken, och veterinär sa för nåt år sen att det var en vätskefylld cysta. Nu har den vuxit mycket på några få dagar, så syrran tog hem en veterinär för att de skulle se om den gick att tömma, för att underlätta för honom. Han har inte verkat speciellt irriterad av den, mer att det kliat lite, skinnet har väl varit lite spänt.

Men det var ingen cysta utan en hudtumör, och den måste opereras bort. Vilket han knappast skulle klara, och vad är vitsen med en så gammal katt, som ändå är skruttig? Veterinären gav honom inte så lång tid, det rörde sig om veckor. Jag tror inte det berodde på tumören utan mer hans allmäntillstånd. Syrran var förberedd, han har blivit sämre sista veckorna, och beslutet var redan taget. Men det är ändå ett rent helvete att låta sin vän somna in.

Han fick ändå vara hemma, han hatar att åka bil, och fick somna på sin matta, julgransmattan, som han själv valt ut som bra ställe, så syrran inte kunnat ta undan den:) Han led inte det minsta, fattade ju inte ens vad som hände.

Nu får han springa på de gröna ängarna ihop med sina kompisar, han var den sista kvar av fyra.

Det är sorgligt, men rätt. Men sorgligt, jag började snyfta när jag såg bilder hon lagt ut på honom, och det känns tragiskt i hjärtat. ♥

.

HIT kan vara skönt när man är ledsen, och syrran valde att köra, så vi åkte dit.

Igår körde vi ett riktigt överjävligt grispass, där vi bland annat sköt lådor med vikter på över salen. Jag har alltid tyckt att det ser kul ut… och alltså, kanske att själva ordet KUL inte är korrekt. Mer kräkvarning. Det var svinjobbigt. Jag hade inte ens mycket vikt på, bara ynka trettio kilo, lådan väger väl några, men jag lassade av tjugo kilo efter första varvet för jag höll på att storkna. Femtio kilo, och sen trettio. Och springa. Och ANDAS! Stannade man för att man inte orkade springa så var man tvungen att få fart på lådan från stillastående igen, och det var jobbigare än att fortsätta hålla den i rörelse:)

Sen massa andra jobbiga övningar för att avsluta med nittio stycken marklyft. Han ställde ut kettlebells från 10 kilo till 40 som är det tyngsta de har, så sista blev två 24 kilos, man fick alltså ha två. Så från 10-48 kilo, fem av varje, tre varv. Det är inte jag som räknat:) men jag litar på hon som gjorde det. Så kul pass!!

Efter det var det svårt att ta sig därifrån, och plötsligt kändes Corrindas vädjan om sushi helt nödvändig. Det skulle inte gå att orka handla annars.

Så vi köpte sushi och käkade den i bilen:D

Sen var det handla, hem, duscha, mat och långpromenad med Doris och syrran.

Det passet kändes idag kan jag lova. Jag kände redan under uppvärmningen hur trötta musklerna var, så det var ganska mycket grimaser idag:)

HIT är högintensivt. Grisjobbigt:)

Jag åkte sen via ICA och köpte lördagsgodis, och semlebullar så vi kunde göra egna.

Duschade och vek sen ett ton tvätt i tvättstugan, det är verkligen ett neverending mission. Jag älskar min tvättstuga, den blev superfin efter vattenskadan, men den är alltid full av tvätt:) Både smutsig och ren. Jag har en sida där den smutsiga ska vara och den rena på andra….men det är bara jag som fattar det. Snark:)

Jag har lite att göra nere överlag, så jag kan nog se fram emot en dag där i morgon med.

.

Igår var vi då på långpromenad med Doris, en såndär 10.000stegs variant. Det var kallt men vi var rejält påklädda med ullunderställ och både mössa och vantar. Jag frös inte när jag kom in, men var kall i skinnet, ni kanske fattar?

Jag mumsade i mig lite chips, och så kom jag på att jag köpt glass, så jag hämtade den. Lovelia var här, så jag delade med henne:) Muggade in, det var Häägen-Daaz Strawberry cheesecake, och så god! De sista tuggorna var läpparna alldeles bortdomnade, för glassen var så kall:) Och jag började FRYSA som satan. Sen frös jag, och frös och frös och frös! 🙂

Jag kröp till sängs med ullunderställ och ullstrumpor, drog upp täcket och slängde en ullfilt överst, och låg och läste en stund. Trodde aldrog jag skulle bli varm igen:)

Frös fortfarande när jag släckte, och kröp ihop med Doris bakom ryggen. Somnade som en stock, och sen vaknad jag av att Patricia kom hem från en utekväll och Doris skällde. Då höll jag på att svettas ihjäl:D:D Bara att skala av all ull, och sen vifta in lite svalka i sängkläderna, och sen somnade jag om och sov som en gris.

.

Nu ikväll ska vi se klart på Mello, det är tredje artisten ut nu…ingen låt har varit bra. Bah.

Sen ska jag skriva lite, och sen läsa, kanske se nån film:)

Vad gör ni?

Igår hade jag några slashasar att hålla koll på på morgonen;) Sen rullade dagen på ganska ordinärt, fast ändå inte. Det kommer en roman här:)

Jag skulle skjutsa pappa till vårdcentralen för att ta prover, och hämtade upp dem. Utanför deras port stod tre taxibilar, två bussar och en liten. Nån boende kom hem i bårtaxi och rullades in. Jag frös åt den stackaren för även om personen såg välinpackad ut med filtar så var det svinkallt. Säkert en minusgrad eller två;)

Jag kunde inte komma så nära som jag brukar men det gick ju bra ändå. Svishade iväg till vårdcentralen och släppte av dem precis utanför porten. Mamma var med så de gick in och eftersom jag inte kunde stå där, det kommer massor av transporter av skilda slag, så sa jag att jag skulle ställa mig på gatan. För att se när de kom ut igen och snabbt kunna köra fram. Pappa ska börja med dialys snart och är fruktansvärt trött och matt, dels av att njurarna inte funkar och dels efter både stroken och magsjukan. Han orkar inte gå så långt, och det var som sagt svinkallt ute. Han hade inga handskar och händerna frös till is på en sekund. Ja men jag överdriver, men ni vet hur det är:) När det omedelbart gör ont i händerna om man inte har vantar på.

Jag åkte och vände, körde förbi bussen som stod på ändhållplatsen och körde fram och stannade.

Jag stod precis före övergångsstället, stängde av bilen och satt kvar. P-vakter hade fått spunk men jag hade heller inte parkerat och lämnat bilen. Jag är alltid väldigt noga med att försöka se till så jag inte står i vägen på något vis, för någon. Sådär så att jag alltså kan avstå en finfin plats om det ställer till det för nån annan.

Ingången till VC är precis vid övergångsstället så jag hade bra koll.

Jag har stått här förr, många gånger, och vet att det går alldeles utmärkt att både komma förbi och mötas, gatan är bred. Stora tunga breda arbetsmaskiner har utan problem glidit förbi. Det är en skola, så det är lågfart som gäller, och nu var det lektioner och inte en unge så långt ögat kunde nå. Till skillnad från när jag släppte av föräldrarna, då stora gäng av ungdomar strömmade från den lilla butiken som ligger precis där, med händerna fulla av godsaker…

Plötsligt har jag bussen två decimeter från min bakruta. Tutandes. Jag skulle precis starta och flytta på mig när jag blev sådär obstinat och motvalls. Jag såg honom nämligen i backspegeln, vilt gestikulerande och förbannad. Jag vinkade åt honom att han kunde köra förbi, han blev ännu argare och gestikulerade ännu mer, och tutade lite längre. Jag vinkade förbi honom igen. Då lägger han sig på tutan… vet ni hur högt en busstuta låter? Jag trodde seriöst jag skulle blåsa iväg och att hela Sävja skulle komma rusade och undra vad som stod på. I kanske 30-40 sekunder, utan att överdriva låg han på tutan, och hans fejs i backspegeln talade sitt tydliga språk, det var liksom krig nu. Men aldrig att jag ger mig för sånt där:) Det må vara barnsligt, men ibland är det bara nog.

Han släppte tutan, tutade några korta, sen hängde han sig på den igen. Så fortsatte han. Jag kände hur det började ryka ur öronen. Vad i helvete är det för fel på människan? Ja, jag kanske stod lite dumt till, men han hade god sikt från det att han startade sin buss på ändhållplatsen till han valde att stanna två decimeter ifrån arslet på mig. Han hade säkert fyra jävla meter att köra om på, och som sagt – ALLA ANDRA lyckas med det. Varför gjorde han inte det??

Han krävde att jag skulle flytta på mig, och är det något som kan få mig att bli vansinnig så är det män, gärna medelålders, som kräver att man ska fixa deras jävla problem. Dessutom blir förbannade, för att de gjort fel och att den andra parten inte fixar det. Jag vägrade:)

Efter att ha hållit på och tutat och gestikulerat och sprutat hat ur ögonen, så kastade han sig ur bussen. Rusade fram till min passagerardörr och slog hårt på den, så där så man är övertygad om att ny ryker den, nu kommer jag få glassplitter i hela bilen. (Händer det något med rutan inom kort framtid så kommer jag skicka räkningen till UL. )Sen ryckte han upp dörren. Totalt jävla vansinnig VRÅLADE han åt mig att flytta på mig. Och jag, som ytterst sällan tappar humöret, och det handlar om ett fåtal gånger i livet som jag gjort det mot någon annan än familjen, skrek tillbaka. Jag var dessutom ganska uppjagad och faktiskt, rädd. Det tar emot att erkänna, men så var det. Han gav ett otroligt aggressivt intryck, och han stod där och höll i min bils dörr. Jag var arg och jag var rädd.

Jag kunde för den delen heller inte göra mig hörd om jag inte skrek det högsta jag kunde;)

Jag skrek att han väl för helvete fick köra förbi, gatan är bred. Han skrek att jag inte hade blinkat. Nä, för jag har PARKERAT din dumme fan, vem fan slår på blinkersen då?

”Jag kan inte backa, du måste flytta på dig!” Gestikulerande och vrålande. Vaddå inte kunna backa? Ingår inte det i bussförarutbildningen längre? Jag kan kliva in i din buss och backa åt dig…för back lär den ju ha liksom…?

”Men varför körde du så jävla nära då?”

”Flytta på bilen!”

”Var inte så otrevlig!”

”Flytta på bilen, jag måste köra, du ska flytta på dig! Jag kan inte backa!”

Men skjut mig för fan. Jag vrålade att om han inte var så förbannat otrevlig så hade jag kunnat göra det, men som det var nu så skulle jag nog anmäla hans uppförande till arbetsgivaren. Usch, det är lågt, jag gillar inte att hota med sånt och brukar aldrig heller göra det. Alla kan ha en dålig dag, man är inte alltid på topp. Men den här galningen?

Då minsann, klickade det till lite och han sänkte vrålandet en aning, sansade sig lite, men fortsatte skrika. Att jag skulle flytta på bilen.

Jag sa att om han var trevlig skulle jag göra det. Han skrek att jag skulle flytta mig och jag upprepade. ”OM du är TREVLIG!” Han vet nog inte vad det ordet betyder, det är inte alltid så lätt med ordförståelse 😉 men jag insåg att han nog inte kunde backa. Jag upprepade igen att han skulle vara trevlig och spände ögonen ilsket i honom och han viftade med armarna och försökte komma på innebörden i ”trevlig”. Han lyckades inte helt men smällde igen dörren, jag startade och körde fram lite, åt sidan lite, men gatan är fortfarande lika bred. Han brände förbi, säkert med en mördarblick och gester, men jag tittade inte. Sen backade jag tillbaka, och bussen som kom några minuter senare hade inga problem att mötas, eller att sen köra om mig.

Problemet var alltså att han körde upp i arslet på min bil. Och det var mitt fel.

Han hade inte uppsikt, för hade han haft det hade han sett att min bil var avstängd och stod prydligt vid kanten. Han hade då kunnat vrida lite på den där runda saken han har framför sig och styrt ut och förbi.

Ja, jag hade kunnat flytta mig, och då hade det inte varit några problem, men när han gör fel, och blir skogstokig på MIG, och sen beter sig som ett rövhål… då får han ta på sig det.

Jag har anmält honom. Häpp. Och jag har fått svar att de inte ser med blida ögon på det uppförandet och att det är långt ifrån godtagbart. Han representerar ett företag, är deras ansikte utåt, han må bli förbannad men att gå över gränsen på det där viset….? Nope.

Jag vet att om han tutat till, och jag i backspegeln sett en man som log lite så hade jag flyttat mig direkt, men en man som ser ut som han vill skjuta mig? Ånej, nån måtta får det vara.

.

Sen har jag fått höra att bussar inte FÅR backa, av säkerhetsskäl. Det kan jag kanske tycka är bra, på vissa ställen under vissa tider, folk överlag tror ju att alla förare har ögon i nacken och sensorer runt hela fordonet och skiter i att tänka. De bara går ju, bakom en backande buss, framför en körande lastbil….skitsamma för de ser ju mig.

Men FÅR är en stor skillnad mot KAN. Och om man inte får, eller kan, så bör man ju anpassa sin körning efter det, och inte måla in sig i ett hörn.

Jag är ofta imponerad av bussförare, de slingrar sig fram där det är trångt och bökigt, och de jag känner personligen är supertrevliga. Men sen finns det andra. Patricia blev till exempel ombedd att kliva av för ett tag sen, för att hon pratade i telefon så att chauffören inte kunde koncentrera sig… Bra yrkesval att köra runt på massa folk då… För än så länge är det inte tysta leken som gäller på bussar:)

Men, gubben igår borde nog fundera lite till på sitt val av yrke. Han kanske skulle passa bättre som larm nånstans, med sina skills i att tuta och skrika. Tänker lite på sägnen här i Uppsala. Vid den stora stadsbranden 1702 ( ja jag har googlat) så sägs det att Olof Rudbeck ledde släckningsarbetet genom att med stark röst ropa ut order från Gustavianums kupoltak.

Det skulle gubben kunna göra. Så har han med sig ett sånt där kompressorhorn så kan han tuta också. Med den här tröjan på sig, som jag ska skicka till honom:)

En till ”kul” sak. Han körde den busslinje som kallas för Mjuka linjen. Den är speciellt anpassad för funktionshindrade och äldre, även för alla som vill resa lite lugnare som föräldrar med barnvagn. Man kan tycka att föraren på sådana bussar borde ha ett stabilt humör. För något som kan ta en evig tid är ju gamla Agda med rullator, eller farbror Frans med käppen och myrstegen. Eller en unge i vagn som vrålar från det de kliver på tills de går av.

Jaja. Jag kunde underlättat, det tar jag på mig, och det skrev jag också till UL. Men han gjorde generalfel deluxe med sitt uppförande.

.

Nu hinner jag inte skriva mer!

Har en tvätt som ska hängas, med ett helt basketlags matchsställ och sen ett HIT-pass. Efter träningen igår så kommer det bli tufft… men men:)

Vi hörs lite senare!

 

(Och till er som alltid ska klaga och vända på saker, ni vet nog vilka ni är. Jag är alltså fullt medveten om att jag själv kunde skött det snyggare. Men det ursäktar inte hans beteende.)

Man kan inte bara ha äckliga inlägg, så här kommer några ord på kvällskvisten:)

Jag ska snart se på NCIS Los Angeles, jag är så töntig att jag älskar det. Gamla avsnitt dessutom;)

Idag har jag inte gjort så mycket mer än skrivit, ni är säkert less på att höra om det så jag säger inget mer. Men det tog hela dagen, och kvällen:)

Sen var jag med Lovelia till sjukgymnasten, och nu lutar det åt slatter ändå. Eller schlatter, som det tydligen stavas och uttalas. Så nu var rekommendationen att skaffa slatterband, så det ska jag göra.

Hon har ju ont i knäna, och det funkar dåligt med att spela basket, men det ska inte vara farligt på något vis, så vi får väl hoppas att hon blir hjälpt.

I morgon ska jag till vårdcentralen igen, då är det färdtjänst som gäller, pappa ska ta prover.

Ni som vet, jag orkar verkligen inte leta för jag hittar aldrig nåt på vårdcentralens sida, men kan någon komma hem och ta prover? Jag skjutsar gärna, men det är ett litet projekt speciellt som nu när han inte är pigg. Och, om man bara behöver hjälp med att ta på stödstrumpor, vem kan hjälpa till då?

På infektionsakuten sa läkaren att det är hemtjänsten, och jag har iofs en kompis som är nån slags handläggare där som jag skulle kunna fråga. Hon brukar läsa här, blink blink C:)

Men det känns lite fånigt att de ska komma bara för det… å andra sidan, det är ju lika fånigt oavsett vem som ska göra det:)

.

Och nu ska ni få se. Det är en screenshot från en gammal mobilbild, men kolla gosproppen!

Ooops nu börjar NCIS; snart tillbaka!

Reklam:)

När jag såg den här bilden på Patricias instastory så knep det till i hjärtat. Den är tagen precis innan jag blev dumpad, vilket var den 4/2 samma år. Tror jag för minnet börjar blekna:)

Jag tror att det här är dagen efter att exet kom hem från sin Thailandsresa, och att Patricia var barnvakt år Jamie för att vi skulle på nån biopremiär i Stockholm, som kan ha varit Hitta Nemo, eller vad nästa film hette kanske? Doris nånting. Oklart.

Men exet kom alltså hem på kvällen efter en resa, och åkte och jobbade morgonen efter. Och min fråga är, då som nu, hur fan kan man överge en sån här charmprick? Och hans syskon. Hur kan man inte vilja hänga med honom en dag? Utan mig dessutom, om nu jag var det stora problemet.

Den här tiden, december till början av februari innan han drog är jobbiga att tänka tillbaka på. Det är så förbannat många frågor, och sådana här bilder väcker upp det. Jag VILL INTE tänka på det, utan jag vill titta på bilden av Jamie och känna ren lycka, men det är bitterljuvt.

I år är det sju år sen. Vi har inte pratat alls och läget är ganska precis som då. Jag minns att så många av er sa att det skulle bli bättre, och det har det blivit på ett sätt. Jag mår bra:)

Men det har inte blivit bättre i vår relation, som många sa, och det har jag svårt att se att det kommer att bli. Det är Status Quo.

Det är som det är, jag kan inte säga att just det gör ont längre. Men att tänka på att jag förlorade så mycket tid med mina barn för att jag var så krossad, det gör ont. Att veta att han valde bort dem, gör det hela värre. Hade han skött det hela schysst så hade det inte behövt vara så. DET gör jävligt ont.

Men, det är som det är som sagt.

Det var inte meningen att trampa på den minan… Vi går vidare!

.

För ett år sen vad jag upp den här bilden på en väldigt oskyldig Doris:)

Att riva ut sopor var inte hennes paradgren, men jag tror hon fick hjälp av en liten kompis. Eller två:)

Kattungar närmare bestämt.

Att de har varit hos oss i över ett år känns helt galet, de är ju gamla i gården. Jag kunde inte ha önskat mig roligare katter:)

Sellman

 

Stumpan

Och en skitsnygg outfit inklusive brillor från 80-talet…OMG….!

Jag skulle ut och köra så jag visade mig i alla fall inte publikt i detta:)

Nej men hörrni, det är sovdags! Eller läsdags snarare, det är dags för bok nummer tre om Jack Reacher:)

Vi hörs i morgon :=)

Jamen sådär ja! Jag är tillbaka hemma, efter att varit i karantän hos syrran sen i fredags. Det har varit som semester:D

Anledningen var ju som ni kanske kommer ihåg att vi fick göra en akututryckning hem till mamma och pappa, som var magsjuka. Vid en lite närmare titt så går magsjuka i hela 55+boendet som de flyttat till. Jag för min del har aningens svårt att fatta att de(styrelsen/de som bestämmer) inte fattar att den städerska de har, som går i alla lägenheter och använder sina egna städattiraljer, utan någon form av skyddskläder..kanske är en jävligt stor och bidragande orsak till att smittan sprids i fem höghus…? Inte ensam, men en bidragande.

Mamma och pappa är nu förbjudna av oss att släppa in städerskor. På obestämd framtid. Jag åker hellre upp och städar än att jag är med om det här igen, och jag vet med bestämdhet att vi alla är ense här. Pappa fick ju åka ambulans till infektionsakuten, han var ganska risig.

Vi åkte upp allihopa i bil efteråt, nån måste ju berätta saker för läkarna, så det blev ett antal timmar där. Så länge vi var lägenheten så hade jag en buff uppdragen över näsa och mun:D Förutom när ambulanspersonalen kom får då kände jag mig en aning fånig, så då drog jag ner den. En av killarna hade munskydd, den andra inte.

”Det där hjälper inte”, sa mamma, men jag envisades, och tillbringade dessutom väntetiden på ambulansen ståendes ute på balkongen.

Mamma var ju sjuk hon med, så henne isolerade vi sen i lägenheten, och handlade åt henne medan hon satt kvar i bilen. Sen åkte jag hem för att hämta den väska som barnen packat åt mig. Jag var högst ovälkommen, förrän det gått minst 48 timmar. Eftersom jag själv varit så djävulskt långt nere i kräkfobiträsket, och både Novalie och Patrica är där, så kändes det som en självklarhet, om de nu ville det. Och i ärlighetens namn, att bara jäsa hos syrran kändes rätt mysigt:)

Jag hade ju fastat onsdag kväll, hela torsdagen och skulle börja äta på fredagen men hann aldrig innan mamma ringde. När man är runt äckelvirus så stängs i alla fall min matklocka av, så jag var inte det minsta hungrig, men frysköpespizzorna vid åtta på kvällen var goda:)

Innan så duschade vi, bytte alla kläder, kastade allt i tvättmaskinen och lallade runt i pyjamas.

Vi kollade på tv, och snackade, och gick och lade oss i hyfsad tid. Man blir ju lite chockad när sånt här händer, och det var en lång dag. Syrran har en svingammal bäddsoffa som varit vår mormors och jag var ganska skeptiskt till att sova i den, tänkte att den skulle vara beyond obekväm. Men så gott som jag sovit sista dagarna alltså! Helt makalöst:)

Allt hade ju varit hur majsigt som helst, om syrran inte på lördag kväll blev dålig. Vi satt och halvsov, powernap i soffan bredvid varandra när hon plötsligt flög upp. Tjena. Jag insåg att mina 48 timmars karantän precis utökades med +48 nya. Jag blev solo där i soffan, och satt och surfade och såg på Tv medan hon hade annat för sig. Jag stängde dörren, tvättade händer, och rotade fram en flaska sprit. Absolut Mango var det starkaste jag hittade som var öppnat. Jag funderade en sekund på att knäcka en gammal Mekongwhisky, thailändskt rävgift som funkar lika bra som golvpolish eller för att fräta bort rost;) Det smakar skit. Men Absolut Mango var ganska gott, jag ska nog ta en sväng till Bolaget och shoppa lite. Jag ser det som ren medicin och förebyggande under den här perioden.

Jag var ju övertygad om att det rörde sig om minuter innan jag skulle bli dålig, men ändå så var jag inte hysteriskt rädd, så hej då kräkfobi. Kom aldrig tillbaka. Men timmarna gick, jag gick och lade mig, vaknade och var fortfarande frisk. Syrran var dålig i några timmar på kvällen sen dess har det varit ok. Jag förbjöd henne att lämna sovrummet, med undantag för toaletten då, och själv höll jag mig i ”mitt rum” och övriga med stängd dörr, och hade en egen toa.

Söndagen ramlade förbi, jag hade fått min dator så jag kunde skriva en jäkla massa. Och det gjorde jag:) Totalt blev det runt tretton-fjorton sidor. Jag började på en text, skrev sex sidor och kände att fan den här var inte så kul, den vill jag inte hålla på och skriva hela terminen, så då skrev jag en ny.

Solen strålade så jag släppte ut syrran på altanen, på en replängds avstånd och ställde upp ytterdörren och altandörren så det blåste korsdrag genom huset, och sen satt vi ute och njöt. Sen fick hon återgå till sovrummet, och var hon hungrig/törstig så fick hon vackert be om det, så fixade jag:)

Jag har ätit rostade mackor, med smör och ost på, sen i lördags. Så mycket bröd har jag inte ätit på flera år:D Men som sagt, aptiten flyger sin kos när virus flyger. Rostat bröd, kaffe och te, mat för en mästare;)

Ni kanske inte är lika vidskepliga som jag, men när klockan passerat det antal timmar som det tog för syrran att insjukna, så började jag våga tro och hoppas att jag skulle slippa.

Idag klockan fem var det fyra dygn sen. Hon var helt symptomfri vid midnatt och det är typ nu för fyra dygn sen. Men… för att göra det hela lite spännande, så har vi idag hämtat hem pappa från sjukhuset. Han blev kvar så länge dels för att han hade symptom, sen för att mamma var så matt att hon inte orkade ha honom hemma, han orkade inte ens gå för egen maskin på fredagen och det funkar ju inte, och sen var det nåt blodvärde som låg åt helsike fel.

Vi hämtade hem honom och följde med upp i lägenheten, som ju mamma sanerat, men alltså…hela boendet är ju en risk…. Det är så lite andetag som möjligt, och ta inte i något, måste man ta i något så använd handskar eller armbåge och TVÄTTA HÄNDERNA:)

Vi tog med mamma och handla sen, och sen gick vi en lång promenad, det gjorde vi går med, det var väldigt skönt ute.

Jag packade ihop mina saker, och sen åkte vi och tränade:)

Fatta hur skönt det var att träna!! Jag har känt att det var lika bra att boka av allt, för på rostbröd presterar man lite dåligt;) Jag bokade av ett fransbesök och ett utvecklingssamtal i måndags, bara för säkerhets skull, och flera träningspass. Men nu jäklar!

Sen åkte vi till Rosendal och såg Corrinda spela basket.

De förlorade dessvärre:/

Se hem, och då hade alla barnen redan lagt sig, så jag får vänta med att pussa på dem till i morgon.

Barnen har klarat sig alldeles utmärkt. Patricia och Corrinda har varit fullvärdiga stand-in för mig, och jag har haft rena husmorssemestern. Jag har haft väldigt lite att bry mig om, fått mycket gjort, och dagarna har ramlat på. Jag hade tänkt åka hem igår, men så tyckte de att jag kunde stanna, och jag var inte så svårövertalad;) Alla går upp själva på morgnarna, alla sköter det som ska göras, och ibland har de såklart messat och frågat lite. Men, som Patricia sa: De övar inför Hawaii:)

(Som vi återigen skjutit på, av flera anledningar. En katt i livets slutskede, Corona, tidsbrist och bara ett allmänt känna-på-sig att det är lämpligt att avvakta. Eftersom vi inte hunnit planera och längta så ska vi börja med det snart:) )

.

Hur jag kunde hålla mig frisk? Ja, ta i trä! Men tvätta händerna väldigt noga med tvål och vatten, sen handsprit. Hålla mig ifrån syrran, inte låta henne gå lös i huset, skilda toaletter, vädra, och rent allmänt ha en noggrann hygien. Plus att jag kanske inte är så mottaglig. Ta ännu mer i trä!

Nu vore det ju lagen om alltings jävlighet om jag blev risig, men alla var symptomfria i över 72 timmar och mer än så kan man inte göra.

Och ta i trä igen då:D

 

Nu är jag hemma, det känns skönt, men jag har haft det bra. I morgon ska jag försöka få ihop mina texter för inlämning, det har blivit väldigt knepigt med allt sånt, men å andra sidan finns det stor förståelse från lärare och kursare, tack och lov.

Hur har ni haft det? Jag hoppas att ni har saknat mig, lite pyttelitegranna i alla fall:D

Man hamnar i nån bubbla ibland, men nu har jag bubblat klart, vi hörs i morgon igen!!

 

Natti natti 🙂

Innehåller annonslänk för KidsBrandStore

.

Hörrni, det finns en butik som är The one när det gäller märkeskläder till barn och ungdomar. Det är KidsBrandsStore:)

De har kläder och accessoarer från över 60 av världens ledande varumärken, och ibland rear de. Som nu ?

Över 3000 produkter på rea:)

Mina barn älskar hoodies av alla slag.

Det finns massor:)

Men inte nog med det, för de har även hur mycket nyheter som helst. Och ni ska få en kod av mig:)

Med CAROLA15 så får ni 15% på alla nyheter och det gäller alltså ALLT på ordinarie pris??

Så bra! De här till exempel 🙂

Koden gäller till 9/2

Ni hittar till KidsBrandStore här ??

Jag sa för nån dag sen att jag skulle skriva om en sak och sen glömde jag bort?

Nu kom jag på det:)

En screenshot räddar minnet:)

Det är från instagram, P4uppland, alltså min lokalkanal.

Jag köper inte så mycket läsk, för jag ids inte bära hem den:) Men oavsett så måste vi göra något åt fetman. Jag undrar vad ni tror det beror på att vart femte(!!!) lågstadiebarn är överviktig eller lider av fetma? Och mer än hälften av de vuxna. Det är sjukt.

Ni får alltid spatt om jag säger något om vikt, men hur ska vi annars kunna komma tillrätta med ett stort problem? Genom att tiga ihjäl det, göra ett tabu av det?

För att det finns folk med ätstörningar som kanske triggas av att läsa om vikt? Men alltså? Över hälften av svenskarna har inga ätstörningar så även om det givetvis är ett stort problem det med, så är övervikt betydligt större.

Hm meningen blev knasig. ?

Det är inte över hälften av svenskarna som lider av ätstörningar, jag vet inga färska siffror på det, men nån av er orkar säkert googla:)

Men över hälften har övervikt.

Ändå tiger vi ihjäl problemet. Varför?

Jag tror att nån slags sockerskatt kanske skulle kunna fungera. Men jag är inte säker. Det kanske är bättre att försöka sänka priserna på det mer nyttiga?

Jag tror inte på sockerchock eller att ungar blir hypade av för mycket socker på ex kalas. De skulle ränna runt och vråla lungorna ur sig även om man serverade bara morötter. Tro mig på den, jag har varit med ett tag;)

Jag tror på allt med måtta, alltså godis på lördagarna, inklusive läsk. Och så nån gång ibland på vardagarna för att rutiner är bara bra när man kan bryta mot dem:)

Jag älskar onyttigheter av alla de slag, men man kan för den delen inte äta skräp varje dag. Man får försöka välja sina laster 🙂

Men vad tror ni? Hur ska vi komma till rätta med problemet? Eller finns det inget problem, är det bara en konspiration ??

🙂

I annonssamarbete med Zcooly

.

Ni vet vid det här laget vad Zcooly är:)

Det är mattespel för barn 5-12 år som gör så att kidsen mer än gärna övar sig på matematik, för de tycker det är så roligt:)

Jamie och Jordan brukar ägna sig åt att bråka om datorn, (fast vi har två?) och om jag då föreslår att en kan spela Zcooly medan den väntar så skiner de alltid upp.

På riktigt alltså?

Jag hittar ofta Jamie med något spel samtidigt som han äter mellis:)

Zcooly är tio olika lärande spel på samma ställe, som är utvecklade tillsammans med erfarna pedagoger. Spelen följer läroplanen och det hela är uppbyggt som en ö. Varje plats på ön är ett eget spel som på olika vis lär barnen matematik:)

Vi har kört mycket med klockan här hemma, och Jamie kan nu vanlig analog tid, och är duktig även på digital.

Hans favoritspel är nog det där man ska stå i kassan i en butik och ta betalt för varor, eller placera tal i rätt ordningsföljd, eller att multiplicera genom att mata hamstrar:)

Vid närmare eftertanke så kanske alla spel är favoriter förresten?

Alla är roliga på sitt sätt, men gemensamt för alla är att de ger barnen möjlighet att i lugn och ro tänka och fundera. Ingen stress eller hets, ingen tävling, bara behagligt.

Som förälder uppskattar jag att man slipper ha öronproppar om de är i samma rum?och i och med att det är utvecklat av pedagoger och öven används i många skolor så känns det tryggt och säkert. Jag vet att de lär sig korrekt.

Som alla vet så kan inte jag räkna, jag har dyskalkuli=siffror är för mig rena runskriften. Jag blir stressad och irriterad när jag inte ens kan hjälpa en andraklassare med matten, så jag personligen uppskattar Zcooly för att de hjälper mig med det. Skärmtiden blir dessutom meningsfull:)

Ibland är det klurigt 🙂

Jordan och Jamie har varsin profil med varsin avatar, som de kan personifiera lite som de vill. Jag får uppdateringar via mail om deras framsteg, det kan man ställa in om man vill ha, och det är ju kul.

.

Jag har ett erbjudande till er, och jag vågar lova att ni kommer gilla Zcooly🙂

Prova helt utan kostnad i tre veckor??

Klicka HÄR, så ska allt vara ifyllt och klart, eller så anger ni koden: carolawetterholm

.

Och hörrni! Glöm inte att testa själva för det är faktiskt roligt 🙂