Jamen sådär ja! Jag är tillbaka hemma, efter att varit i karantän hos syrran sen i fredags. Det har varit som semester:D
Anledningen var ju som ni kanske kommer ihåg att vi fick göra en akututryckning hem till mamma och pappa, som var magsjuka. Vid en lite närmare titt så går magsjuka i hela 55+boendet som de flyttat till. Jag för min del har aningens svårt att fatta att de(styrelsen/de som bestämmer) inte fattar att den städerska de har, som går i alla lägenheter och använder sina egna städattiraljer, utan någon form av skyddskläder..kanske är en jävligt stor och bidragande orsak till att smittan sprids i fem höghus…? Inte ensam, men en bidragande.
Mamma och pappa är nu förbjudna av oss att släppa in städerskor. På obestämd framtid. Jag åker hellre upp och städar än att jag är med om det här igen, och jag vet med bestämdhet att vi alla är ense här. Pappa fick ju åka ambulans till infektionsakuten, han var ganska risig.
Vi åkte upp allihopa i bil efteråt, nån måste ju berätta saker för läkarna, så det blev ett antal timmar där. Så länge vi var lägenheten så hade jag en buff uppdragen över näsa och mun:D Förutom när ambulanspersonalen kom får då kände jag mig en aning fånig, så då drog jag ner den. En av killarna hade munskydd, den andra inte.
”Det där hjälper inte”, sa mamma, men jag envisades, och tillbringade dessutom väntetiden på ambulansen ståendes ute på balkongen.
Mamma var ju sjuk hon med, så henne isolerade vi sen i lägenheten, och handlade åt henne medan hon satt kvar i bilen. Sen åkte jag hem för att hämta den väska som barnen packat åt mig. Jag var högst ovälkommen, förrän det gått minst 48 timmar. Eftersom jag själv varit så djävulskt långt nere i kräkfobiträsket, och både Novalie och Patrica är där, så kändes det som en självklarhet, om de nu ville det. Och i ärlighetens namn, att bara jäsa hos syrran kändes rätt mysigt:)
Jag hade ju fastat onsdag kväll, hela torsdagen och skulle börja äta på fredagen men hann aldrig innan mamma ringde. När man är runt äckelvirus så stängs i alla fall min matklocka av, så jag var inte det minsta hungrig, men frysköpespizzorna vid åtta på kvällen var goda:)
Innan så duschade vi, bytte alla kläder, kastade allt i tvättmaskinen och lallade runt i pyjamas.
Vi kollade på tv, och snackade, och gick och lade oss i hyfsad tid. Man blir ju lite chockad när sånt här händer, och det var en lång dag. Syrran har en svingammal bäddsoffa som varit vår mormors och jag var ganska skeptiskt till att sova i den, tänkte att den skulle vara beyond obekväm. Men så gott som jag sovit sista dagarna alltså! Helt makalöst:)
Allt hade ju varit hur majsigt som helst, om syrran inte på lördag kväll blev dålig. Vi satt och halvsov, powernap i soffan bredvid varandra när hon plötsligt flög upp. Tjena. Jag insåg att mina 48 timmars karantän precis utökades med +48 nya. Jag blev solo där i soffan, och satt och surfade och såg på Tv medan hon hade annat för sig. Jag stängde dörren, tvättade händer, och rotade fram en flaska sprit. Absolut Mango var det starkaste jag hittade som var öppnat. Jag funderade en sekund på att knäcka en gammal Mekongwhisky, thailändskt rävgift som funkar lika bra som golvpolish eller för att fräta bort rost;) Det smakar skit. Men Absolut Mango var ganska gott, jag ska nog ta en sväng till Bolaget och shoppa lite. Jag ser det som ren medicin och förebyggande under den här perioden.
Jag var ju övertygad om att det rörde sig om minuter innan jag skulle bli dålig, men ändå så var jag inte hysteriskt rädd, så hej då kräkfobi. Kom aldrig tillbaka. Men timmarna gick, jag gick och lade mig, vaknade och var fortfarande frisk. Syrran var dålig i några timmar på kvällen sen dess har det varit ok. Jag förbjöd henne att lämna sovrummet, med undantag för toaletten då, och själv höll jag mig i ”mitt rum” och övriga med stängd dörr, och hade en egen toa.
Söndagen ramlade förbi, jag hade fått min dator så jag kunde skriva en jäkla massa. Och det gjorde jag:) Totalt blev det runt tretton-fjorton sidor. Jag började på en text, skrev sex sidor och kände att fan den här var inte så kul, den vill jag inte hålla på och skriva hela terminen, så då skrev jag en ny.
Solen strålade så jag släppte ut syrran på altanen, på en replängds avstånd och ställde upp ytterdörren och altandörren så det blåste korsdrag genom huset, och sen satt vi ute och njöt. Sen fick hon återgå till sovrummet, och var hon hungrig/törstig så fick hon vackert be om det, så fixade jag:)
Jag har ätit rostade mackor, med smör och ost på, sen i lördags. Så mycket bröd har jag inte ätit på flera år:D Men som sagt, aptiten flyger sin kos när virus flyger. Rostat bröd, kaffe och te, mat för en mästare;)
Ni kanske inte är lika vidskepliga som jag, men när klockan passerat det antal timmar som det tog för syrran att insjukna, så började jag våga tro och hoppas att jag skulle slippa.
Idag klockan fem var det fyra dygn sen. Hon var helt symptomfri vid midnatt och det är typ nu för fyra dygn sen. Men… för att göra det hela lite spännande, så har vi idag hämtat hem pappa från sjukhuset. Han blev kvar så länge dels för att han hade symptom, sen för att mamma var så matt att hon inte orkade ha honom hemma, han orkade inte ens gå för egen maskin på fredagen och det funkar ju inte, och sen var det nåt blodvärde som låg åt helsike fel.
Vi hämtade hem honom och följde med upp i lägenheten, som ju mamma sanerat, men alltså…hela boendet är ju en risk…. Det är så lite andetag som möjligt, och ta inte i något, måste man ta i något så använd handskar eller armbåge och TVÄTTA HÄNDERNA:)
Vi tog med mamma och handla sen, och sen gick vi en lång promenad, det gjorde vi går med, det var väldigt skönt ute.
Jag packade ihop mina saker, och sen åkte vi och tränade:)
Fatta hur skönt det var att träna!! Jag har känt att det var lika bra att boka av allt, för på rostbröd presterar man lite dåligt;) Jag bokade av ett fransbesök och ett utvecklingssamtal i måndags, bara för säkerhets skull, och flera träningspass. Men nu jäklar!
Sen åkte vi till Rosendal och såg Corrinda spela basket.
De förlorade dessvärre:/
Se hem, och då hade alla barnen redan lagt sig, så jag får vänta med att pussa på dem till i morgon.
Barnen har klarat sig alldeles utmärkt. Patricia och Corrinda har varit fullvärdiga stand-in för mig, och jag har haft rena husmorssemestern. Jag har haft väldigt lite att bry mig om, fått mycket gjort, och dagarna har ramlat på. Jag hade tänkt åka hem igår, men så tyckte de att jag kunde stanna, och jag var inte så svårövertalad;) Alla går upp själva på morgnarna, alla sköter det som ska göras, och ibland har de såklart messat och frågat lite. Men, som Patricia sa: De övar inför Hawaii:)
(Som vi återigen skjutit på, av flera anledningar. En katt i livets slutskede, Corona, tidsbrist och bara ett allmänt känna-på-sig att det är lämpligt att avvakta. Eftersom vi inte hunnit planera och längta så ska vi börja med det snart:) )
.
Hur jag kunde hålla mig frisk? Ja, ta i trä! Men tvätta händerna väldigt noga med tvål och vatten, sen handsprit. Hålla mig ifrån syrran, inte låta henne gå lös i huset, skilda toaletter, vädra, och rent allmänt ha en noggrann hygien. Plus att jag kanske inte är så mottaglig. Ta ännu mer i trä!
Nu vore det ju lagen om alltings jävlighet om jag blev risig, men alla var symptomfria i över 72 timmar och mer än så kan man inte göra.
Och ta i trä igen då:D
Nu är jag hemma, det känns skönt, men jag har haft det bra. I morgon ska jag försöka få ihop mina texter för inlämning, det har blivit väldigt knepigt med allt sånt, men å andra sidan finns det stor förståelse från lärare och kursare, tack och lov.
Hur har ni haft det? Jag hoppas att ni har saknat mig, lite pyttelitegranna i alla fall:D
Man hamnar i nån bubbla ibland, men nu har jag bubblat klart, vi hörs i morgon igen!!
Natti natti 🙂
Välkommen tillbaka 🌸 Hoppas du slipper kräksjukan för den här gången ☺️
Jag har en historia som är lite kul (vilket jag absolut inte tyckte då 😱)
Jag hade varit tillsammans mer min dåvarande pojkvän i några veckor då jag drabbas av vinterkräksjukan hemma hos honom. Det var inte direkt någon idé att försöka dölja några toabesök med att spola vatten i kranen och annat man nu pysslade med i början av ett förhållande 😅
Men han behöll mig ändå och vi var tillsammans flera år efter den stora kräkincidenten.
Ha en fin kväll 🌙
Herregud, vad ogenomtänkt att ha såna städrutiner. Stackars dina föräldrar.
Jag har saknat dig jättemycket! Och varit lite orolig. Skönt att du är både frisk och tillbaka! ?❤️
Saknat dig!
Helt otroligt att du har lyckats övervinna helvetesfobin. Det känns som en omöjlighet! Har haft fobin i ca 30 år och just nu är den som allra värst.. När en tror att nu blir det bättre, så rasar allt och blir så mycket värre än det går att föreställa sig. Har ångest varje morgon när barnen ska väckas för jag är så orolig för att de är sjuka. Och resten av dagen (jobb på förskola) är jag på helspänn och hjärnan går på högvarv för att leta efter de där tecknen som du beskriver, ser hon inte lite sjuk ut? Jag hoppas så att jag också lyckas besegra skiten!
Jag lider med dig, det är fruktansvärt hämmande. Jag har ofta önskat att jag haft vilken annan fobi som helst. Tänkt att det hade varit enklare att undvika blod eller spindlar. Jag skrev ett inlägg nu, men vill ändå rekommendera Rob Kellys bok Cure emetophobioa and thrive.
Fy den fobin måste vara så vidrig!! Jag har inte emetofobi men har däremot utvecklat en enorm skräck att bli magsjuk då jag precis som du är ensamstående och magsjuka slår så otroligt hårt på vår lilla familj. Jag har dessutom lätt för att åka på magsjuka om det går. Kan ju inte gärna hålla dottern hemma i förebyggande syfte heller. Har varit magsjuk fyra gånger på 2 år vilket jag tycker är alldeles för mycket. Så vidrig sjukdom!! Sist tog det lång tid från det att dottern blev sjuk tills att jag blev det, när jag äntligen andades ut så blev jag dålig ? Så skönt att du slapp!! Hoppas dina tjejer också kommer över sin fobi. Kram på dig och tack för bästa bloggen ❤️
Kan det vara en bidragande orsak till att du blev hemarbetande mamma,just det där med kräkfobin? och grattis till att den verkar vara över.
Nej, det tror jag inte. Jag jobbade runt femtio procent ända tills Trixie föddes:) (nr6) Att välja att vara hemmamamma är mer för jag vet att jag är bättre än valfri förskola för mina barn. ? Och att jag tyckte det var löjligt att lämna bort mina barn för att ta hand om nån annans, jag är ju utbildad barnsköterska på förskola och sen barnsköterska på sjukhus. Speciellt som vi skulle gå back rejält ekonomiskt på den ekvationen. Exmaken och jag var ense, och det i sin tur har gjort att han kunde ägna sitt företag ganska ohämmad fokus. Han behövde aldrig bry sig om vab osv. Men, han hade mkt tid med barnen tills han plötsligt inte hade det, men det är en annan historia?
Jag anser, och det här får jag ganska mkt skit för, att skaffar man barn tar man hand om dem själv. Jag vill uppfostra mina barn, jag vill vara den viktigaste personen för dem, vara tryggheten och den som känner dem utan och innan. Jag vill inte komma som nummer två efter fröken på dagis. Sen kanske man behöver jobba såklart men i mitt fall så har jag jobbat bara precis så mkt att ekonomin går ihop för att kunna vara hemma. Jag ångrar inte en dag:)
Även om min pension suger?
Men okey, rent så, det har varit jävligt skönt att slippa alla dagissmittor!
Kan du inte skriva mer om det här ämnet Carola, tycker du är så himla klok. Jag är tvungen att jobba och ha dottern på förskola men hade henne hemma så länge som möjligt och har gått ner i arbetstid för att få mer tid med henne. Tycker det är så sorgligt att många föräldrar idag inte litar på sin egen förmåga att ta hand om sin egna barn. Hörde en pappa i parken för ett tag sen säga att det skulle bli skönt med förskola för att de inte kan stimulera barnet hemma längre ?♀️ barnet hade precis fyllt ett år.. Tycker det är märkliga prioritering folk har att jobba så mycket och träffa sina barn så lite.. De flesta har nog iallafall råd att gå ner i arbetstid i några år när barnen är små. Men det prioriteras inte. Tror inte att någon kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att man spenderat för mycket tid med sina barn..
Jepp undrade vart du tagit vägen men tänkte att du kanske var sjuk el hade fullt upp så återkommer nog 🙂 Tradigt med dessa magsjukor, har inte kräkning men magsjuka är ju inget man direkt ser fram emot hellre en förkylning. Men börjar misstänka jag tillhör den där gruppen som är immun mot vinterkräksjukan peppar peppar ta i trä, tvi tvi i fall jag har fel och bara haft grym tur hittills 🙂 Men även magsjuka överlag verkar jag lite immun mot ochså el så funkar verkligen mitt knep 10 hela vitpepparkorn sväljes hela så fort man misstänkt blivit utsatt för smita förutom vanliga knepen tvätta händer/sprita sig
Japp, har saknat dej ? Var nästan på väg att efterlysa dej ?
Skönt!! Nu känner jag mig lite viktig 🙂
När åker ni till Hawaii. Du skulle varit där när du fyllde 50
Mm jag vet ?men jag fyller ju hela året ?. Typ:) Vi åker innan december, för syrran vann ju en resa till Chicago som går ut då. Vi siktar på september / oktober. ??
Anledningen är lite olika. Vi hann inte riktigt med att planera, alltså lathet, och sen kändes julen för viktig för att åka i december.. jag fyller ju 10/12. Sen har vi en skruttig katt, och lite oroligheter i världen att ta hänsyn till. Men snart så:) Det här är baksidan av att åka med flyganställda- man behöver inte boka långt i förväg utan kan dra i sista sekunden, vilket gör att ibland skjuter man upp det:)
Jag får aldrig magsjuka typ… Min dotter som är 18 år har aldrig spytt i hela sitt liv!! Tror man har väldigt olika motståndskraft där tydligen. Mina pojkar har haft magsjuka, men sällan. Så jag har ju svårt att förstå denna fobi, faktiskt. Man kan ju få spysjuka var som helst, gymmen måste ju vara värsta ställen. Men skönt att det är över för er nu!
Jag har svårt att fatta övriga fobier:) Man måste vara i den för att förstå, men har man en annan fobi kan man ju enklare överföra tankarna till hur det skulle vara att vara lika sjukligt rädd för något annat.
Just att man kan få det var som helst är det som är så svårt. Ormfobi ex, inga större problem att låta bli att gå i skogen eller se naturprogram. Men vem som helst kan ha varit sjuk, vara på väg att bli sjuk… Det är överjävligt. Åka buss, tåg, flyg, sitta på möten, vara bland folk överlag. Fruktansvärt.
Det är en otroligt hämmande fobi.
Man analyserar allt. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Ser inte den där människan lite illamående ut?? Jo! Bäst att gå härifrån, tvätta händerna upp till armbågarna, gurgla i handsprit, byta alla kläder, tvätta dem i nittio grader skit samma att det inte tål det, hellre trasiga kläder än magsjuk, och sen ha panik och inte kunna tänka riktigt i några dygn för att man väntar på att bli sjuk…
Ja så är det..
Men gymmet? Vem går till gymmet om man känner sig risig? Snarare går man ju på typ bio och tycker synd om sig 😉
Idag är jag fri från emetofobin, och hela mitt liv har förändrats!! Jag är inte längre hämmad av att inte våga för tänk om nån blir sjuk.
Så tacksam över det och jag önskar att alla ska kunna få nå dit??
Skönt att alla kryat på sig.
Saknat morgonläsningen
?????
Du skulle nog behöva hjälp för att hantera kräkfobin. Det låter inte sunt att ”överge” (hittade inte rätt ord) sina yngre barn för att man är rädd för smittan.
Virus kan överleva två veckor på handtag, tillbehör på gymmet osv. Barnens skolmiljö är full av smittkällor om man ska hårddra det. Sanerar du handtaget på kundvagnen innan du tar i det?
Handsprit funkar inte, tvätta och gnugga är det som gäller. Har ni engångshanddukar på toaletten?
Eller så handlar det inte ett dugg om hennes egen fd. fobi utan snarare respekt för hennes anhöriga… Vilket är fullt förståeligt att hon tar i beaktning då en fobi av det slaget inte är att leka med och absolut inte garanteras försvinna bara för att en slängs rätt in i sjukan..
Exakt. Så är det:) Det är verkligen en svår fobi som det inte finns nån riktad behandling för. ?
Jag antar att du är ganska ny här ? Jag HAR lidit något fruktansvärt av kräkfobi, och det finns inte nån behandling som riktar sig mot det. Det finns KBT mot massor men inte specifikt kräk. Tro mig!
Patricia har genomgått en KBT mot det närmaste de kunde hitta på, och det hjälpte inte det minsta. Det finns en man i England tror jag, som är den enda som specialiserat sig på just detta som hon varit i kontakt med och han har erbjudit sig att hjälpa. Men det är svårt när det är på engelska. Han har skrivit en skitbra bok, som inte är översatt, som vi har men det är jobbigt med språket. Den har hjälpt patricia att få förståelse men hon har långt kvar. Hon jobbar aktivt varje dag.
Min egen fobi försvann. ??Efter att ha mått katastrof speciellt vinterhalvåret, med full panik och undvikit allt jag kunde: folk, miljö,vänner. I mer än 15 år styrde den mitt liv. Sen började den ge sig, jag jobbade såklart stenhårt i alla de här åren på att utmana, försöka vara realistisk och allt sånt.
Det är en vidrig fobi, för man skäms dessutom rejält för att man är så rädd, och det du skriver är ganska klockrent. Hade det varit jag nu så hade jag blivit otroligt ledsen, dina ord hade varit som spikar i ett redan trasigt sår. Och du hade dessutom stressat mig ännu mer genom att visa på alla smittvägar.
Jag HAR sanerat kundvagnshandtag, eller haft handskar. Vi har haft personliga handdukar som bytts varje dag som minst, och jag kände mig alltid otrygg och rädd när jag var bland folk, och barnen höll jag hemma från skolan när det var epidemier. Och så vidare i en evighet.
Den här gången, jag fattar inte riktigt hur du inte förstod det, så gick jag medvetet rakt in i lejonets kula och frontade magsjuka. Sen, av hänsyn till barnen hemma, dels de som lider av emetofobi såklart som man kan försöka underlätta lite för, men även för att det inte är ett dugg kul med magsjuka i en stor familj, så lät jag bli att komma hem.
Det blir gärna långdraget och jävligt jobbigt.
Patricia är 25 år, och corrinda 19. De bestämde att de tar hand om barnen. På samma sätt som de gör när jag åker iväg på saker.
Jag ser inget konstigt alls i det. Sen kan såklart nån av oss här hemma dra på oss det från var som helst men man behöver ju inte bjuda in smittan.
Så att jag övergav barnen för att jag var rädd är helt fel, det var på deras önskemål och av respekt och med hopp om att inte sprida det i min familj. Min längtan efter en stor familj är en av de saker som inte var självklart pga fobin. Barn är sjuka. Vågade jag utsätta mig för det? Längtan vann och när de blev sjuka så var de säkert en del i terapin att komma över det. De har aldrig fattat hur rädd jag varit, och de flesta av dem har ett normalt sätt att se på kräk. Men två mår riktigt dåligt och med egen erfarenhet så kan jag inte göra annat än att bo i exil några dygn. Av kärlek till dem. Jag önskar ingen att må så som jag gjort, vara så låst av en jävla fobi. Det går inte att fatta om man inte själv är där, så jag förstår att du tänker som du gör, men fundera gärna på det. Ta på dig ett par glasögon med full skräck och försök förstå paniken och ångesten.
Det är totalt orationellt med fobier vilket gör de så oerhört svåra och jobbiga.
Och nu:) lång text men kände att jag ville förklara ?
petra, i det inlägget där carola ”övergav” familjen står också (fritt citerat ur minnet) ”barnen ställde ut en väska och sa att jag inte fick komma hem på 48 timmar ifall att” då kan man ju undra vem som övergav vem? 😉 låter snarare som att barnen (förmodligen mest tjejerna med kräkfobi) sparkade ut carola ”för säkerhets skull”, för varför chansa…
Tveksamt om det var de små killarna som gjorde det?
Småkillarna eller de mindre tjejerna sa inget, men vad är problemet? Ingen vill bli sjuk:) Jag är borta ibland, och de är hemma med antingen mormor som barnvakt eller de äldsta tjejerna. Ingen större skillnad kan jag tycka.
Tror nog att vi är olika mottagliga. Jag har haft magsjuka en gång för 14 år sen med diarré. Kräkts vet jag aldrig att jag har gjort av nån anledning. Äldste sonen kräktes ofta när han var liten, antingen fick han magsjuka eller var han nervös för nått då kräktes han.
Så är det, vissa är aldrig sjuka. Jag blir väldigt sällan magsjuk, ta i trä, men det händer.
Som emetofob så ”hjälper” paniken dessutom till och man vägrar kräkas. Att ligga blick stilla i timmar och bara andas är ett bättre alternativ ?