Ja, jag har alltså tagit av säkerhetslinorna och skådat det första resultatet av operationen. Jag vet att det är svullet som fan, och det är lite synd för om det håller sig precis så här … så skulle jag vara väldigt nöjd:) Så här lika har mina ben aldrig varit.

Jösses, alla fotfetisher kommer go bananas nu:D  För övrigt ser man tydligt hur illa den högre foten är🤷‍♀️ Bilden är screenshotad från en film, därav kvaliteten;)

Vad tycks?

För jämförelse. Jag var ensam och kunde inte fota från sidan idag vilket hade varit mer rättvist, men det gör jag sen när det svullna lagt sig. Men ni ser ju ändå att det är skillnad:)

Titta så fint det buktar ut under knät, som om jag hade en muskel där:) Men det är bara transplanterat fett

 

Helt otroligt att man ens kan göra sånt här.

Benet är stenhårt 🙈 Skitsuddigt men ni behöver inte se mer för att förstå;) Känslan är att om jag skulle rispa lite, en kattklo eller så, då skulle det smälla som en ballong:D

Jag har plåsterlappar på lårens insidor och eftersom de inte behövde ta fett därifrån, trodde jag att det bara var små fjutthål, men det sitter ett stygn under. I ärlighetens namn har jag inte googlat speciellt mycket, för jag har inte velat veta. Inte för att jag är rädd för hur det går till, utan mer rädd för att veta att det går, hur bra det kan bli, men sen inte få det. Jag behöver inte veta nu heller:)

Jag kunde låta plåstren sitta tills de trillade av, vilket lär ta till nästa år eller så för de här sitter utmärkt.

 

Jag har ju duschat också, vilket inte var dumt alls:) Inte för att det är några superstora problem att blaska av sig vid handfatet och luta sig över badkaret och tvätta håret, men det är ju ungefär noll njutning. Att duscha är bland det bästa jag vet:)

Sen lindade jag på fetvadden igen och drog över den väldigt tunna tubgasen jag hade över sen operationen, den är så lös att jag får lov att tejpa fast den på knät, samma med fetvadden, den glider ju ner nu när jag tagit av bandaget under. Jag tänkte ta mina benvärmare men eftersom fetvadden är väldigt skön så tog jag den. Det känns som att den isolerar bättre mot kyla, helt enkelt.

De har ju tagit fett från magen och där har jag nu en gördel över och det blev lite besvärligt. De tog ju bort den lösa huden 🙏🏽 och jag har stora plåster, ungefär som efter ett kejsarsnitt. De blev ju blöta såklart av duschen, men de kan ändå sitta kvar, problemet blev ju att det är dumt om det är fuktigt, och hur undviker man det när man behöver snöra in sig i gördeln asap?

Jag tryckte in en handduk mellan och sen bytte jag den efter en stund, och det funkade ju finfint.

Alltså min mage är så fin! Jag kan inte nog känna tacksamhet över att de snyggade till den för jag inser ju att det inte hade varit superläckert med massa lös hud. Nu gäller det att hålla den fin, så det är bara till att fortsätta sluta äta godis och chips och skit. Och det måste jag ju säga att jag inte gjort i år, fortfarande:) Jag tänker aldrig bli rabiat, och jag har tagit ett chips av nån ny smak som Mauri kommit med, och även en jordnötsbåge med Carolina Reaper-styrka:) Och också smakat en ny godis, och den var fan svår att avstå vidare, det var en saltlakrits och det är min favorit alla kategorier. En riktigt god saltlakrits slår det mesta. Men, att prova en bit och inget mer gills inte. Jag kommer definitivt äta semlor, och jag kommer fika när det är kalas, eller när nån hemma får för sig att baka något. Men det är där jag vill vara. Kunna äta lite, vid utvalda tillfällen och sen stoppa, inte tugga i mig hela chipspåsen eller chokladkartongen eller varför inte halva pajen som blev kvar?

Däremot kan man med gott samvete äta andra saker som är goda, som den chokladmousse jag gjorde efter att ha sett det på Instagram:) Man tar kokta ägg, kakao och honung, kanske lite vaniljpulver, ni vet det där svarta som ligger i en pytteliten svindyr burk? Sen mixar man det här och jäklar så gott:D det tror man ju inte direkt! Och bara nyttiga grejor.

Jag har fått ett recept på en chiapudding med nötsmör som ska smaka semla också, så det ska testas. Allt med måtta 😎

Jag hade ju en suverän kosthållning för inte allt för många år sen, fler än man tror iofs för det är nog tio år sen eller så;) Men sen hände nåt, och sen kom klimakteriet. Jävla dumheter.

Jaja. I natt kunde jag inte sova, alltså inte alls. Jag har vänt på dygnet ordentligt ända sen jul, och nu är det dessutom svårt att sova pga benet. Jag vill inte ligga så det trycker mot madrassen för man ska låta det transplanterade fettet vara så mkt som möjligt i fred. Det gör att jag inte hittar nån bra sovställning ensamt, men sen har jag såklart ont i nerven också, det hjälper ju inte, och sen drar det i magen 😂 Jag tror jag somnade till i en kvart och vaknade av nåt, och det är ju lika med att inte kunna somna om. Givetvis kvartade jag in en timme innan klockan ringde för att väcka barn, men efter det så sov jag ett par timmar till. På dagens schema stod kursträff. Hela helgen har jag spelat in och redigerat film så jag kunde med gott samvete ta det lugnt idag.

Kursträffen visade sig vara eget skrivande ihop, med täta avstämningar där vi läste upp den senaste meningen vi skrivit. Det var ett för mig, vinnande koncept, jag försvann inte i väg i tankarna utan skrev fokuserat och hann nog med fem sidor eller så. Gott:)

Efter det var jag rastlös. Solen sken idag och det var vackert som sjutton, men jag hann inte ut innan den försvann, dessutom var det fem minusgrader eller nåt och det bedömde jag var för kallt för mitt fett idag:) I morgon kan det vara annat, för då måste jag med Jamie till tandläkaren. Klockan 9.20, hur fan nu det ska gå till?😱

Jag började städa lite, och rätt var det var hade jag med hjälp av Jordan fått undan alla julsakerna som stått nere utanför dörren till matkällaren där de bor, totalt i vägen. Det är lustigt det där, ibland får man ihop det så himla bra, att man undrar vad man missat att ställa in. Så är det nu, det finns plats över, som jag undrar vad fasen det är som brukar stå där. Men, jag har kanske lyckats bra med ihoppackningen trots att den skett i nästan två veckor. (ta i trä) Jag har plockat ordning i pannrummet/förrådet också, och fixat lite här och var. Tills orken tog slut.

Nu ska jag väl gå och borsta tänderna och hoppa i säng om det ska finnas nån möjlighet att komma upp i morgon. Jag ska också på nåt sätt försöka komma ihåg att hämta Jamies nyslipade skridskor på vägen hem. Sen tror jag att det blir skrivar-dag i morgon. Det flöt på bra idag och jag älskar det, och vill passa på att utnyttja flowet, man vet aldrig när det tar slut. Jag har haft alldeles för långt uppehåll från min text, och har fått ägna rätt mkt tid åt att läsa igenom den. Det är kul, för jag har glömt massor och blir själv väldigt nyfiken på vad som ska hända:D

Men nu – sova !

Ha det så bra så hörs vi snart ♥️

 

Det är redan sent torsdagkväll och veckan har rasat fram i 180. Både syrran och mamma tyckte det varit en skitlång vecka men jag kan inte hålla med:) För mig har den gått fort och det trots att jag inte gjort så himla mycket.

Fast det har jag ju, om jag tänker efter😊 Måndag hade vi skrivtid med kursen, i onsdags hade vi samtal i våra grupper, och idag har vi haft konceptutveckling i våra grupper med handledare. Det var jäkligt kul idag! Vi skulle ta fram frågor som skaver eller som vi har problem med, eller bara lyfta sånt vi gillar med våra egna skrivprojekt och sen snacka runt det. Att få prata om sitt skrivande med andra skrivande människor är grymt härligt. Ni som inte är ett dugg intresserade av det jag skrev just nu, ni fattar nog exakt varför det är så givande:) Folk i allmänhet skiter nämligen i vad jag skriver, hur det går eller om det är något som stökar. Jag kan inte vända mig till dem för att stöta och blöta något för de vet inget om just det här hantverket. Men idag har vi grottat runt bland våra texter.

Jag älskar det och får lite panik över att vårterminen snart är slut, fast den precis började.

Innan så ringde jag till Karolinska för att fråga om jag verkligen skulle på mitt återbesök som de bokat in i morgon. Läkaren sa att jag inte behövde komma för omläggning och jag anade att det var så att kallelsen gått ut automatiskt. Jag trodde att jag skulle kunna ändra det i deras app, Alltid Öppet, men den låg nere för planerat underhåll tisdag och onsdag, så jag fick vackert ringa idag. Men det var iofs bra, för då kunde jag fråga det jag funderade på. Som ju är om det är något jag behöver tänka på, om jag ska lägga om eller bara låta det vara och lite sånt. Svaret var att jag inte behövde komma och att jag heller inte behövde lägga om utan bara kunde vänta på att plåstren ramlade av sig själva. Peta så lite som möjligt, helt enkelt. Jag fick duscha från och med nu, så det kanske jag ska lyxa till det med i morgon 🙂 Jag har lutat mig över badkaret och tvättat håret, smockade i massa balsam för att försöka återge det lite fukt efter HibiScrub-inpackningen;) men det är inte samma sak som att få duscha på riktigt.

Jag ska ta av lindan och fetvadden som är över vaden i morgon, eller så kanske jag lindar på fetvadden igen för den är jäkligt go. Det transplanterade fettet ska hållas varmt, och jag kommer inte gå utanför dörren utan fetvadd eller benvärmare förrän det är varmt ute igen. Jag vill att det här ska bli så bra som det är möjligt, och jag gör exakt det jag måste för det. Skulle de säga att jag var tvungen att hålla benet i högläge ett år, så skulle jag lösa det:) Ni fattar.

I morgon ska jag också spela in två UGC-filmer och förhoppningsvis hinna iaf påbörja redigeringen av dem.

Idag då, förutom att ha kurs så hämtade syrran upp mig efteråt, och vi åkte till Gränby. TGR har max 60kr för allt i butiken, och eftersom det är en favoritbutik så ville vi kika. Givetvis hittade vi inte speciellt mkt:D Det är ju lagen om alltings jävlighet;) Sen vidare till ICA  Kvantum som hade nån slags torsdags-galej med bra priser. Nu vete fan, jag kan inte säga att jag gjorde några klipp direkt, men jag handlade lite av det som fattades hemma, mjölk, kvarg och yoghurt, tvättmedlet var helt slut, och lite sånt där.

Jag har inte gått så här mycket på en vecka, sen operationen, och fast det bara landade på drygt 3000 steg så var det tvåtusen mer än alla andra dagar:D Jag har ju gått en del hemma men inte rört mig så långa sträckor, och inte Heller haft mobilen på mig. Det känns rätt bra i benet nu. När man opererar så svullnar det ju, och det kan det göra länge efteråt. Nu när det är nyopererat svullnar det rejält, och så ska man inte glömma att benet är fullt av insprutat fett. Man kan säga att det är rätt hårt😅

Mamma ville ha hjälp att bära upp sina julsaker på vinden, och som tack bjöd hon oss på middag. Fredagsscampi, på en torsdag, det ni:D

Hon konstaterade att hon tappat matlagningen. Hon bor ju på ett 55+ ställe där de har matsal som de går ner och äter i. Hon lagar med andra ord inte mat speciellt ofta, för likt mig och syrran äter hon sällan lunch och ytterst sällan varm lagad mat. Det händer mellan varven att hon åker in på stan för lunchdejter med kompisar, men vardagligen är det inga luncher. Grejen är att mamma alltid lagat skitgod mat, så vi kanske får bjuda in oss mellan varven så hon får underhålla sina skills:)

Jag kom hem därifrån vid elva-tiden, och efter att ha packat upp varorna och tjötat med de tre sönerna som alla hade massor att berätta för sin mamma som rymt hemifrån, så var klockan midnatt;)

Nu sitter jag och funderar på om jag ska skriva lite, men är rätt seg, så det blir nog några avsnitt av den här:

Jag kan inte fatta att jag har missat The Pitt?

Det kom en ny säsong nu, den andra om jag fattat rätt, och då svämmade plötsligt allt över att reklam för den. Jag trodde först att det var en fortsättning på den gamla godingen Cityakuten, man ser ju att det är Dr Carter!

Det är inte det, men alltså…. Dr Carter heter numera Dr Robby, men han ÄR ju Dr Carter som han skulle ha varit om han vuxit upp och gjort karriär😇 Helt säker. Det går inte att spela en läkare som medelålders på en akutmottagning om man inledde sin karriär med att spela en läkarstudent på en akutmottagning utan att folk drar den slutsatsen:)

Jag har inte kollat på en enda sjukhuserie, förutom att jag drog några säsongen av House för något år sen, efter Cityakuten, så för mig är det här som en ren fortsättning, och oj vad jag gillar den. Minus att jag är äldre nu och alltså inte på samma vis kan blunda för alla åkommor som de äldre patienterna kommer in med:D Min mamma är också äldre, så fallen där barn i min ålder behöver bestämma om livsuppehållande åtgärder eller ej på sina föräldrar, är lite för nära. Nu är mamma pigg så jag hoppas ju innerligt att få behålla henna i måååånga år. Ta i trä!

Men ni fattar. Har ni sett den? Gillar ni den? Tänker ni samma som mig?

Jag virkar medan jag kollar, en jäkla massa mormorsrutor för det är det enda jag kan göra utan att behöva tänka speciellt mycket, min tanke är att det ska bli en kofta. Meeen vi får la se hur det blir med det!

En av mina kompisar frågade häromdagen och jag ville följa med henne på Stitches & sips.

”Ja såklart”, sa jag. ”Vad är det?” 😊 Jag vill umgås med henne, det är det viktiga, vad vi gör är inte så noga. Det är ju fasen hopplöst att hinna med i vardagen utan att planera så det här lät bra. Det visade sig att det är nån form av stickcafé:D Hur kul som helst ju! Man handarbetar och dricker drinkar:D  Det är på ett hotell, Gillet, och det serveras barmeny om man vill äta nåt litet, kaffe eller drinkar/dryck, med och utan alkohol. Var man nybörjare behövde man inte banga för det, det fanns alltid folk som var villiga att generöst dela med sig av sina kunskaper. Det här tror jag kan bli väldigt roligt, och oavsett så kommer det bli toppenmysigt att få hänga med min kompis♥️

Nu ska jag slå på tv:n:) Hörs snart!

Reklam och annonslänk för Cellbes

 

Jag ligger ju lite lågt hemma, nyopererad som jag är, men samtidigt väldigt rastlös:D Jag läser lite, städar lite, jobbar lite, surfar mycket, researchar en del, och så kollar jag runt på saker. Allt möjligt, men just nu kläder. Jag behöver lite inspiration, och jag är sugen på att se vårens nyheter. Det gillar jag ju bäst på hela året, vårnyheterna. De kommer med hopp om våren, om ljuva nätter och skira dagar:)

När jag kikade runt nu såg jag att den här tröjan i merinoull  fortfarande är nedsatt och om ni funderat ens en millisekund på att slå till – gör det!

Jag älskar den:)

Den här, jag har faktiskt en svart också, har jag använt så otroligt mycket nu i höst/vinter! Den är tunn, så tunn att man knappt känner den, men den värmer gott, samtidigt som man inte blir för varm. Snacka om en perfekt temperaturreglerare! Merinoull garanterar att den inte sticks, jag är extremt picky med sånt, jag klipper bort precis varenda lapp i nacken på tröjor för alla är obehagliga, och jag lovar att den här tröjan inte är det minsta stickig.

Ull har ju en fantastiskt fördel till, man behöver inte tvätta den speciellt ofta, den är självrengörande på nåt vis. Bara att hänga upp på en galge på kvällen så är den fräsch igen morgonen efter. Inte ens när man skottat snö i flera timmar och svettats järnet känns den ofräsch. Till skillnad från andra material värmer ju ull även när det är fuktigt eller blött, och det kan jag tala om är väldigt skönt när man är utomhus.

I och med att den är så tunn är det inget som knölar till sig under koftor eller jackor, så det här mina vänner är en bra investering. Klassisk, snygg både till vardags och jag kan tänka mig att ha den även till fest, och perfekt som skalplagg. Slå till!

Här hittar ni den

 

Jag måste också tips om att den här långa koftan också är fortsatt nedsatt. Jag velade jättelänge om jag skulle ha en, jag tycker det är otroligt snyggt, men jag är inte mycket för att ha långa plagg. Historiskt kanske jag bör tillägga, för nu för tiden har jag ju utan att jag riktigt märkt det, smugit in just långa plagg i min garderob. Och gillar det 😃 Lång kappa, långa tröjor och lång kofta. Jag var rädd för att det skulle vara byngligt och omständligt med en lång kofta men det märks ju inte ens. Mer än positivt då. Man kan dra den här omkring sig och få en härlig omsvepning, jag som är frusen av mig tycker det är toppen.

Materialet i den här är supermjuk också, fråga mina katter som inte kan låta bli att trampa runt på den om de märker att jag har den på mig:)

Just nu har jag ett omlindat ben som jag inte vill böka med för mycket. Lindorna sitter bra, och över det är det lindat med fetvadd för värmens skull. Jag vill ha så enkla byxor som möjligt när det kommer till att ta av och på dem. De här skaffade jag efter att jag opererade foten första gången och behövde ha något som jag kunde dra utanpå gipsskon och de har jag haft massor, både efter operationerna och bara för att de är sjukt sköna, och ser rätt stiliga ut.

Mjuka, raka byxor som om man tar på en snygg tröja och faktiskt en lång kofta över så ser man rätt dressad ut.

Jag hade mina på både stå-upp show och konsert, och ett antal gånger ute och kolla fotboll. Det är ett par riktigt sköna och bra brallor. De finns i ljusgrått också, men jag har inte riktigt än kommit över min motvilja mot just ljusa byxor, jag är för klantig helt enkelt, och slabbar ner mig direkt🙈

Cellbes har just nu upp till 60% rea, vilket är hur roligt som helst, jag älskar rea! Det är där man gör de bästa fynden:)

De har också upp till 25% på toppar,t unikor och tröjor och även på underkläder och baskläder.

Det är med andra ord läge att kika in 🙂 Ni hittar raka vägen in till Cellbes HÄR Varsågoda 🤗

 

Jag var inne i en så fin promenad-streak, traskade minst tio tusen steg per dag. Sen kom plusgraderna, regnet och en operation. Jag får röra mig som jag vill, men jag orkar inte riktigt, det gör ont i framför allt magen, men är jag på stående fot så svullnar också vaden och det blir både obekvämt och gör ont. Lägg till det att jag inte vågar riskera att halka. Våra gator har varit sådär snöröjda, och efter en veckas plusgrader är de nog helt rena nu, gissar jag, men kidsen rapporterade om ishalkiga trottoarer och jag tog det säkra för det det osäkra. Men nu tillkommer nästa lilla grej också – hur kul är det att promenera i ösregn, eller luftfuktighet på 1000 procent? Gärna iskalla vindar på det också. Nej tack:D

Det var ju så vackert ute! Och nu är det bara fult. Jag är tillbaka på att hata vintern:D

Det går ju inte snabbt här, kan man lugnt säga. Jag kan inte sova speciellt bra, för alla ställningar är obekväma🤷‍♀️ Vänder och vrider och det stramar och drar, eller så trycker benet mot madrassen, kudden jag har mellan knäna eller varför inte knä mot knä? Jag tar igen det genom att ta powernaps om det behövs. Jag har tagit undan granen, och en del julsaker, men alla ljusstakar och stjärnor är kvar, plus en hel del annat. Jag vet ju att om bara några dagar kommer jag vara mycket bättre, så jag försöker chilla. Det är ju jävligt lustigt att när man KAN, så vill man inte, men när man inte kan, så vill man:D Mina julsaker bor i matkällaren, och det är knöligt som fan att få fram och tillbaka dem, jag får ju hjälp av ungarna om jag ber om det, men det är liksom enklast att göra det själv. Jag funderar på att göra om helt. Dels rensa bort alla miljoners julgrejor jag inte vill ha längre, och dels antingen flytta ut dem i garaget, eller in i pannrummet. Givetvis kommer jag på det här när jag inte är hundra mobil 😉

Jag har faktiskt varit smart och fryst mitt Friskiskort! Det gjorde jag ingen av de andra gångerna jag opererades, första gången var jag också tillbaka på gymmet efter tre veckor kanske, med gipssko, körde överkropp😅 Förra gången sa de att jag inte fick göra några pulshöjande övningar, och eftersom jag ändå hade gördeln på som jag inte ville svetta ner, så blev det ett uppehåll på åtta veckor. Den här gången är det samma som sist, men man får tydligen bara låsa en månad, längre med läkarintyg. Jag kan väl för allt i världen skaffa ett sånt, men tänker att jag tar det sen i så fall.

Idag känns det långt innan jag är tillbaka, men med tanke på att man bara hinner blinka så är det sommar, så lär det ju gå snabbt ändå. Med tanke på skitvädret så kanske jag ledsnar och åker till Friskis enbart för att få promenera inomhus;)

Det är lika tröttsamt att vara en liten kattunge när vädret suger musten ur en, Sally vill gärna sova på mig:)

Idag har jag ändå fått lite gjort, om än med betoning på LITE. Jag har redigerat lite, fått feedback på en film och ändrat den lite, och fick en förfrågan om att göra om en hook till en gammal film, så jag har faktiskt fått på mig lite mascara, det ni!

Ett utvecklingssamtal med Jamie också, via Teams för jag kände inte att jag var i form för att ta mig in till skolan. Just med honom brukar jag försöka annars, för han har ju olika stödlärare och åtgärder osv, det är värt att vara på plats. Men nu fick det bli online, och det gick ju bra. Känns bra!

Jag hade också kurs idag, men inte föreläsning som vanligt utan den här veckan har de bytt plats på passen, så idag hade vi skrivpass. Jag hann inte alls som jag tänkt, det var saker hela tiden som pockade på min uppmärksamhet, men så är det bland. Jordan är hemma och sjuk, det är fan hopplöst med skola, barn och vinter🤷‍♀️ Jamie hann gå EN dag i skolan innan han däckade med rejäl förkylning med feber, snörvel och hosta, och nu är det Jordans tur. Igen, för båda var sjuka precis innan jullovet.

Jag satt och tittade på nåt program från typ SydAmerika, och tänkte som vanligt att det måste ju vara enklare och roligare att bo i ett land där solen skiner för det allra mesta? Eller jag vet ju att det är så, forskarna rapporterar ju om det mellan varven. Man är gladare i solen. No Shit, Sherlock:)

Att slippa alla de här förbannade virusen som sprider sig som löpeldar eftersom man är inomhus hela tiden, det vore najs. Att få sol på näbben och värme in i skelettet året om, det vore ljuvligt. Men inte då:D

Kollar på temperaturen och just nu visar den -2, fantastiskt. Jag har förövrigt fått båda mina rosbågar sabbade av snön, vilket gör mig ledsen. Jag visste att de var klena, smala metallrör som viker sig, men jag tänkte inte på att den snö som låg ovanpå dem och var väldigt tjusig, blev tung när den töade…. och vips vek sig båda två. Nu måste jag hitta på en stabilare konstruktion och jag hoppas att Jimpa kan hjälpa mig med det till våren:) Han är jäkligt påhittig så jag litar på att han kommer på en fiffig idé. Min tanke är att kanske böja långa armeringsjärn till en båge, eller bygga nåt smäckert i trä. Men, tills det blir vår får jag leva med att titta på förödelsen. Jag kommer inte riktigt åt att slingra av bjärnbärsbusken utan att bryta grenarna, de är ju för stela av kylan nu, så det är bara att hoppas att de håller sig skapligt upprätta. Det kommer de inte göra, jag vet det, men så länge det är möjligt:)

 

Igår var Trixie och hennes vänner på bio. De valde Filmstaden, för de har ju enklare att ta sig dit än till Nordisk film som är mitt enda val, jag kommer inte gå till Filmstaden mer än den gången som Trixie bjöd mig i somras. Jag älskar NF-bio! Finns liksom ingen anledning att inte välja det:) En av anledningarna är ogilla Filmstaden däremot är att de drabbades av vägglöss i höstas. En helt ny byggnad, med helt ny inredning…. de själva hävdade först att vägglöss inte kan sprida sig via någon besökare meeeeen så måste ju rimligtvis fallet ha varit. Det är ju otur, förvisso, men icke desto mindre sunkigt. Jag  är inte sugen på att chansa och få med mig dem hem. Det räckte att läsa om de besökare som upptäckte att deras ytterkläder kryllade av löss efter bion😱

Ännu mindre sugen blir man ju av att Filmstaden numera har olika priser på de olika platserna i salongen. Alltså, skärp er, det är fan sniket så man storknar! Det gick Nordisk film ut med att de aldrig kommer tillämpa, och vann nog en del gäster på så vis:D

Det här, som Trixie skickade, befäster liksom att jag inte kommer gå dit.

Om man har haft stängt för vägglus-sanering i tre månader, så MÅSTE man anstränga sig lite för att få tillbaka sina gäster. För att ge dem en trevlig upplevelse. Det här signalerar sunk för mig. Sen att folk inte kan läsa på lapparna eller vika ihop sina kartonger är ju en annan sak. Det här möttes de alltså av på väg in till filmen. Det efter att de försökte köpa läsk i kiosken, men den var slut. Klockan åtta på kvällen.

Inte nog med det här, en av kompisarnas stolar var också trasig🤷‍♀️ Biografen är drygt ett år gammal, och har alltså varit stängd i tre månader för sanering. HUR kan en stol vara trasig?

Jag kommer som sagt inte att gå dit igen, inte för att jag går på bio överdrivet ofta, men sånt här får det att ryka ur öronen av ilska, det är nonchalant. Kanske fanns det en anledning, jag vet inte, kanske var de kort om personal, kanske har de inte ens råd med personal nu för tiden, eller så var alla sjuka.

Min övertygelse är för övrigt att biografer mest är till för att tvätta pengar på nåt vis, en fasad för nåt kriminellt:D Hur kan det vara möjligt att en bio bär sig ekonomiskt? Det är stora lokaler som bör kosta rejält i både hyra, uppvärmning och underhåll. Filmerna kostar ju att få visa. Om man går på bio samma dag en film släpps är det ofta fullt, men går man veckan efter är man typ själv i salongen. HUR kan det gå ihop sig? Jag har de senaste gångerna varit mer eller mindre ensam med mitt sällskap och fått en hel salong för mig själv.

Varför sänker man inte priserna och spelar filmerna för fulla salonger under längre tid? Jag är övertygad om att det skulle generera fler biobesökare. Kidsen var på Avatar vid jul och jag tror biljetterna kostade nästan 200kronor. För en film? De undrade varför jag inte skulle med men jag har fan inte lust, eller råd, att lägga 200 spänn på en film som snart kommer på nån streamingtjänst. hade biljetterna legat kvar på dåtidspriser hade jag däremot gärna gått, för det är mysigt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att man betalar mer vid premiärer och första veckan och att det sen fasas ut, vore inte det fiffigt?

Jaja, skitsamma. Filmstaden i Uppsala kan ni hoppa över om ni tänkte gå dit. Välj Nordisk film i Gränby i stället:)

Nu ska jag leta på nätet efter strumpor med lös resår och kanske borde jag sticka mig ett par benvärmare? Men jag har flera fina som jag kan ha resten av vintern, för mitt transplanterade fett vill hållas varmt:)

Ha det gott så hörs vi snart!

 

Hello i stugorna:)

Jag var så in i bänken säker på att min operation inte skulle bli av, av oklar anledning, men antingen att jag blev sjuk eller att den ställdes in pga annat. Jag var så säker att jag inte förberedde ett skit utan bara lät dagarna gå:) Eller jag gjorde klart det jobb jag måste ha in, just in case;)

Men nu är det klart:)

Jag har alltså gjort ytterligare en fettransplantation till min högra vad:)

De ringde från KS förra veckan och hade skakat fram lite tider för att beta av köerna, ville jag ha en tid om en vecka? Öh nej, men jag tar den:) I torsdags, 15 januari var det dags. Jag duschade med Hibiscrub på kvällen, tvättade håret i det också:( Och sen samma sak på morgonen. Planeringssköterskan var schysst och eftersom jag bor i Uppsala och har en bit att åka så kallade hon mig till klockan 11.00. Robban skjutsade mig och vi åkte vid nio, för man vet aldrig med köerna på E4. Dagen innan var det gul vädervarning, vilket också bidrog till att jag intre trodde det skulle bli av. Men det var fint på vägarna och inga köer att snacka om och vid tio var vi framme. Först tänkte jag ta en promenad för att fördriva lite tid, men sen kom jag på att det var väl dumt att bli svettig vilket jag alltid blir när jag går, har tydligen alltid lite bråttom:) Jag gick in och anmälde mig i stället, och fick vänta en kort stund ute i väntrummet. Jag har förstått att finns det en hiss så tar man en hiss-selfie:) Jag hatar brillor, men en sån här gång får jag vika mig. Det är enklast. Men eftersom jag inte har några progressiva glas i dem så ser jag inte ett skit på nära håll, och får ta av dem hela tiden🤣

Eftersom jag var tidig förväntade jag mig att få sitta och vänta men jag blev tvärtom inropad nästan direkt.

Den här operationen gjordes som dagkirurgi, och var på samma ställe som sist, men då låg jag kvar över natten på nån avdelning i närheten. Jag känner inte till Karolinska så bra så vet inte riktigt var jag är:) Här på Plastikoperationens Daglounge finns det omklädningsrum där man får byta om i ett låst rymligt bås, och sen hänga in sina kläder och tillhörigheter i ett skåp som man låser och så tar personalen hand om nyckeln. Förresten vet jag inte om det är fler än plastiken som opereras här, så det låter jag vara osagt, men jag tror det.

(När jag opererade foten på Akademiska i Uppsala, fick jag byta om på toaletten i väntrummet ….😝 och sen ligga på en säng i korridoren och vänta. Det var ju inte superkul att trava runt i en kort sjukhusskjorta, öppen i ryggen, bland både personal och övriga patienter. Akademiska är inte vad det varit, tvärtom, jag skulle vilja säga att Akademiska är i en gruvlig kris, och det beror troligen på att våra politiker lägger allt krut på en spårväg. För jo, det är regionen som ska pröjsa shitloads av den.)

Sen fick jag min lilla plats i väntan på att få komma in på operation.

Egen säng, lite privat med skärmar:) Här fick jag ligga och vänta tills det var dags. Jag hade estimerat alldeles på egen hand att jag borde åka in på operation runt ett-tiden, vilket stämde väldigt väl. De körde in mig i pre-op-salen runt tjugo i ett.

Innan det hade min plastikkirurg och hans kollega varit in till mig för att rita var de skulle ta fettet. Den här gången magen, insidan av låren och lite nere vid knäna. Aldrig någonsin inser man hur mkt onödigt fett man har, förrän en plastikkirurg eller två står och pekar nöjt:D Att jag ens visar min flobbiga mage går över mitt förstånd, men här är den;) Som en rejäl bulldeg😝

”Du har att ta av”, är egentligen inget man vill höra, men just i det här sammanhanget är det ju positivt:) Han sa att när man tar fett från magen så blir det ofta lös hud, var det något som bekymrade mig?

Eftersom mitt absoluta huvudfokus är att få en vad som ser ungefär ut som den friska, så är själva fettsugandet en bonus. Det är inget jag skulle göra annars, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig. För det är givetvis trevligt att bli av med envist fett. Men att få lös hud på magen kändes inte så allvarligt, inte kul kanske, men … Fast sen konstaterade han att de nog kunde bjuda på en liten bukplastik och dra ner huden. Jag är inte helt säker på vad det betyder, men tror att han menade att de snyggar till det så det inte är överflödig hud kvar. Det borde ju rimligen vara en rätt enkel grej att göra, tänker jag?

Jag kördes in på pre-op och låg där en stund också innan de hämtade mig för att promenera till operation. Tjejen som tog emot mig där kände igen mig sen sist:) Vet inte om det är positivt eller negativt, men hon är väldigt trevligt. ALLA är fantastiska här, för den delen, det är så otroligt härlig och mysig stämning, man känner sig verkligen omhändertagen.

Jag var riktigt nervös den här gången. Sådär att jag blir nervös över att jag är nervös, varför är jag det, anar jag något? Borde jag låta bli? Men det är ju bara att svälja och tuffa på. Jag sa det till alla dock:) Mest var jag nervös över att mitt blodtryck skulle vara åt helvete för högt. Jag vet. Jag har alltid haft ett helt ok blodtryck, men sista åren har jag drabbats av vita rockar-symptom och bara tanken på att ta ett blodtryck gör så det slår i taket. Alltså på allvar, jag känner hur det ökar. Pulsen drar iväg och landar på långt över min normala vilopuls. Jag vet att jag ligger på runt 55-60 slag/min vanligtvis och att då se på mätaren att den är uppe i 85+ är ju nästan skrattretande. Jag har en blodtrycksmätare hemma sen jag köpte en för att den var billig nånstans, och den har jag mätt med hemma. Eller, försökt mäta, för det räcker som sagt med att jag tänker på att ta ett tryck så rusar det. Har man inga fobier så skaffar man sig, eller hur är det? Jag inser ju att min emetofobi är en form av ångest och att det här är ett annat uttryck. Ångestproblematik är ju förbannat svårt att komma över, men jag ska försöka med det här också. Jag får väl ta ett jävla tryck varje dag;)

Nu var det inget problem med det, men jag talade om hur jag kände så de skulle förstå att 200/100 inte är mitt normala:D

När jag kom in i operationssalen höll de på att preppa, grejade och hade sig, fyra personer som presenterade sig och som jag glömde namnet och titeln på direkt. Det är svårt när de är iklädda huvor som gör dem väldigt lika. Men de var trevliga och pratade vänligt med mig, frågade massa frågor om allergier mot läkemedel osv, saker de redan fått svar på men som de upprepar. Sen fick jag lägga mig tillrätta på den VARMA madrassen, jag tror att den var fylld med luft, och fick en filt över mig, de satte en infart på höger handrygg och massa elektroder, en lång remsa i pannan också, den var ganska ny tydligen. En av sköterskorna stod bredvid mig och pratade och frågade om jag drömt under narkos, och sa att vissa berättar att de drömt om det de tänkt på när de somnat. Inga konstigheter egentligen, men jag trodde inte man drömde under narkos. Hon sa typ: Tänk på nåt gulligt och mysigt, och jag svarade att jag skulle tänka på min lilla kattunge hemma:D Vi pratade om mina djur och så sa hon att då är jag ju inte ensam.

Nä, jag är sällan ensam, sa jag, jag har många barn också. Jag har nio stycken:)

Jag hade fått en mask i handen, men nu blev de ju supernyfikna och alla frågade massa saker, de gamla vanliga: Är det dina biologiska, hur gamla, hur många pojkar/flickor?☺️ Jag skrattade när jag insåg att jag haft mer fokus på kattungen än mina kids:D Lite casual och random sådär kastade jag ur mig att jag hade nio barn. Herrgud:D

Till sist var det dags att sova, och jag fick själv hålla masken för ansiktet medan de fortfarande inte riktigt frågat klart om alla barnen😂, jag kände hur de sprutade in narkosmedlet i armen, det blir kallt i blodådern, och nästa sak jag kommer ihåg är att de ropade att jag kunde vakna:)

Det är extremt märkligt. Ena sekunden här, sen helt borta, sen här igen. Klockan var runt halv fyra tror jag, så operationen tog nånstans runt 1,5 timme.  Jag ville inte alls vakna, men väluppfostrad som jag är sa jag okey då. Vänta ska vi dra ut tuben, sa de och jag noterade att det inte kändes det minsta. Jag har ett väldigt otrevligt minne av en annan gång när de väckte mig för många år sen, och jag insåg att jag inte kunde andas. Inte alls faktiskt. De ropade att jag skulle vakna och jag kände att jaha nu dör jag, vad tråkigt. Helt väck fortfarande, men sen drog de tuben och jag överlevde ju:)

Den här gången kändes den alltså inte, och inte när de drog den heller. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket men jag fick lite vatten och sen en isglass, och sen kollade jag mina värden på apparaten:) Jag vet, men jag tror det är ”en gång personal, alltid personal”:) Jag hade 100% i saturation, alltså syresättning, bättre kan man inte ha, och låg på fina 129/nånting i tryck, medan pulsen låg på strax under 60, och andades 17 andetag per minut. Jag mådde bra:) De frågade om jag hade ont och jag måste ha svarat ja på det för jag fick en morfintablett av nåt slag. Allt hade gått bara bra men kirurgen ville ha mig kvar över natten. Okej, sa jag, jag hade givetvis preppat för det:)

Det var givetvis svårt att hitta en plats den tiden på dygnet, och när kirurgen kom och pratade med mig och såg hur pigg jag var, och hörde att jag mådde bra och inte hade speciellt ont, fick jag åka hem ändå. Han trodde att jag skulle ha mycket mera ont. Jag vet att jag är väldigt smärttålig, speciellt om det är något jag vill:)

Han sa att de inte behövt ta nån mer stans än från magen. ”Jag fick ut nästan en liter.” Det här är ju också en sån sak som man egentligen inte vill höra, men som är bra:D Jag hade ju helst velat vara smärt som en vidja med minimal fettprocent men i stället får man veta att man hade tillräckligt med fett på kistan för att fylla ut hela vaden:D

Jag fick komma tillbaka till Dagloungen och fick lite att äta, vilket var väldigt gott, jag hade ju fastat sen 24:)

Jag fick gå upp som jag ville, det är bara bra att jag rör mig, och jag var uppe på toa och det gick ju fint, lite luddig i skallen bara av smärtstillande:) Gördeln är på, ska sitta dygnet runt i fyra veckor och sen fyra veckor dagtid, men för mig spelar det ingen roll, jag kan ha den dygnet runt.

”Du har en fin mage nu”, sa kirurgen, vilket jag tolkar positivt:) Jag har kikat och det är plåsterlappar på flera ställen, bland annat över naveln, vilket fick mig att få jätteont🤣 Navlar är läskigt ju. Bara tanken på att de varit där inne med en grej får det att gå kalla kårar. Jag har också plåster på lårens insidor som jag inte riktigt vet varför, men antar att de tänkte ta fett där, men inte behövde. Jag tror att man sprutar in nåt först? Kanske måsta googla det förresten. Jag behöver inte komma på omläggning om en vecka eftersom det är långt att åka, stygnen försvinner av sig själva och eftersom allt sitter på framsidan är det ju relativt lätt att ha koll själv.

Vaden är inslagen i bandage, med fetvadd runt för att hålla det varmt. Det går inte att se något alls, men kirurgen var väldigt nöjd så då måste det ju vara bra:)

Jag har inte ont i vaden, det hade jag förra gången, men det kanske beror på att det finns mer plats nu när de töjt ut huden och en del fett försvunnit, jag vet inte faktiskt. Jag ringde efter Robban som kom och hämtade mig vid sju. Det känns väldigt konstigt att göra en sån här grej över dagen bara. Att man kan sövas, opereras och sen gå hem:)

Jag gick på toa och sen gick jag och bytte om, tog min ryggsäck och sa hejsan svejsan till den fina personalen och åkte hemåt.

Vi stannade på apoteket hemma för att plocka ut medicin, och nu är det piller och sprutor hela dagen:) Jag har fått nåt morfin-aktigt som jag inte vet varför jag ens tog ut, jag vill inte ha det för det är lite läskigt att bli så snurrig som jag blir, det räcker med det andra, alvedon och nån slags effektiv ipren, antibiotika och givetvis de blodförtunnande sprutorna.

Jag var inte hungrig men väldigt törstig och sugen på coca cola av alla saker, så vi tog en tur in på maxi för att köpa det också. Hemma sen så låg jag i soffan och glodde på film långt in på natten, inte trött, men långt ifrån pigg.

Dagen efter klev jag upp och tog undan julgranen, det tar ju några timmar, och gick utmärkt, men sen var jag slut som artist och hamnade i soffan igen, såg de två sista delarna i Sagan om ringen:D

Idag har jag ont i magen, det drar och sliter lite, men det är fullt under kontroll. Svårt att böja mig ner så allt hamnar givetvis på golvet, det är ju Murphys lag. Jag tänkte ta hand om resten av julen men hejdade mig, det får stå några dagar till. Granen barrade så grönjävligt och alla djuren fick det på sig och drog runt överallt, så den var tvungen, resten är det inte.

Jag tänker ta det easypeasy tills det känns bra, resten får vänta:)

Ok, jag inser att det här var rätt svamligt, men det får vara så helt enkelt. Vill ni veta mer om vad det är för operation så har jag ju skrivit om det förut, sök bara på det i sökfältet så kommer det upp:)

Nu ska jag leta reda på nåt att kolla på, jag vill ju se Supernaturals men Robban verkar inte helt förtjust;)

Vi hörs snart:)

 

Jag trodde ju inte att det skulle bli av, men jag hade fel:) Händer även den bästa 🤗

Jag har opererats och ligger och väntar på att Robban ska hämta hem mig:)

Allt gick bra, kirurgen var inne och berättade att han är supernöjd, och det lovar ju gott. Han är ju n superkirurg!

Nu återstår att jaga reda på ett apotek och sen ska jag förhoppningsvis fortsätta må bra🤞

vi hörs snart så berättar jag mer! Fick morfin för en stund sen och en del av er kanske vet hur jag reagerar på det? Jag kan säga att jag är lättpåverkad 🙂

hörs !

Oj vad det snöar nu igen! Den här gången är det nollgradigt med lutning över till plus så att ehhhhh, det kommer inte bli så kul. Nånstans. Jag sa sist att jag tycker om vintern när den är snörik och vacker. Och det gör jag. Men det som alltid finns, som jag glömde bort att säga:) det är att det konstant är en känsla av stress, av hopplöshet, av jaja, det är snart grisigt och jävligt igen. För det är så det blir, alltid. Vi får några fina dagar, ibland veckor, snön faller ljuvlig och vit och allt är tjusigt och lite magiskt. Sen börjar det regna och allt blir skitigt och fult. Jag vet inte korrekt ord att sätta på den här känslan, vemod kanske, eller resignation. Eller bara en trött kärring? I dont know, men jag har varit sån hela livet, så isf var jag kärring som femtonåring 😀

Vilket iofs inte är helt otroligt;)

Jordan blev stående på busshållplatsen hemma, två bussar kom aldrig, och när han redan var sen, så var givetvis anslutningsbussen till skolan också sen. Ogiltig frånvaro blir ju det, men jag har mailat hans mentor och förklarat och fått ett ok tillbaka. Jag har haft barn med studiebidrag länge nu, men förvånas ändå över hur LITE frånvaro de får ha utan att CSN börjar tjafsa. På min tid fick man sitt studiebidrag oavsett närvaro:) Eller typ iaf, så länge man var registrerad som elev var det inte speciellt noga med närvaron. Jag har aldrig varit en elev som skolkat eller försovit mig mer än väldigt sällan, men nog fasen hände det att man skippade nån lektion här och var. Idag får de inte ens vara anmälda frånvarande av vårdnadshavare utan att det ska kontrolleras. Det skickas hem mail med att ungen har si och så många procents frånvaro och att studiebidraget är i fara. Så tröttsamt.

Jaja. Igår var jag och Jamie och bytte ett par skor han fick i julklapp. Jag köpte ett par sneakers före jul, det fanns inte en snöflinga i sikte och det var runt 7-10 plusgrader, och killarna vägrar att gå i något annat. Jag fattar det iofs, de är inomhus hela dagarna, att då ha varma vinterkängor på är hemskt. Jag tyckte jag tog i med storlek 44, men trots det var de små. Mina småkillar är därmed officiellt förbi både sin pappa och sin äldre bror i skostorlek, tror båda de två har 43. Jordan är också längre än de båda, medan Jamie är på g. Det där är lustigt ändå, för redan när de var små och vi var och vägde/mätte på BVC så sa sköterskan att de skulle bli …. öh minns inte exakt men tror hon sa att Jamie skulle bli 188cm och Jordan ungefär samma, give or take nån centimeter. Strax under 1,90. Det här grundas ju på föräldrarnas längd, bebisens födelsevikt och sånt. Jag kan ju inte ta åt mig nån ära över läng direkt, med mina 169cm är jag ju tämligen ordinär, och deras pappa är 182-183cm så han är ju medellängd. Robban är nog ungefär som han. Robban var ju liten när han föddes, som tvilling, han vägde 2,8 och var 48 cm lång bil jag minnas, men han tog igen det:)

Änywäy, Jamies dojor var för små och vi drog till Stadium Outlet för att byta dem. Jag hade letat efter kvittot som jag vet att jag la på en bra plats, eftersom jag chansade på storleken. Det ligger säkert kvar där, men jag kommer inte ihåg var;) Men som medlem kunde jag ju se köp och kvitton på deras sida, och killen i kassan upplyste mig också om att kvitton kom till Kivra.  Det hade jag ingen koll på🙈 Sånt där är toppen, att kvitton finns på medlemskapet, för förutom att det är lätt att tappa bort kvitton, så bleknar de ju fort som fasen.

Nu fanns inte skorna i större storlek, vilket inte gjorde något för han var ändå inte supernöjd med dem, trots att jag konsulterat Jordan i telefon när jag köpte dem, men vi hittade andra. De jag köpte var Puma, sen hittade vi Adidas men de bytte han ut mot ett par Champion:) Jag var nöjd med att slutsumman var samma som de par jag köpte först:) Jag tycker inte att märkeskläderna är av bättre kvalitet, rent generellt. Alltså just de här som ungdomarna vill ha, skorna är ofta så tunna i tyget att det enda som krävs är att man spelar fotboll en gång med dem så slits de sönder. ”De är inte till för det”, sa ett butiksbiträde en gång när jag reklamerade ett par Adidas … eh? Va? Ett par gympaskor från Adidas är väl själva definitionen på vad man har på fötterna när man leker?

Samma med alla märken, de är bara snygga. Och kostar halva skjortan och hela barnbidraget. Då köper jag hellre icke-märken och betalar mindre, och får eventuellt köpa nya lika ofta, men tycker faktiskt att de håller bättre. Med småkillar som är märkesnördar är det här en evig kamp:) Jag kan ju inte bry mig mindre om vilket märke jag har, bara plagget eller skorna är sköna och håller.

Det jag ville säga med den långa utläggningen är att jag gillar att vi har ett Stadium Outlet. Det är mitt förstahandsval, efter att Dechatlon stängde. De var BÄST! Allt jag köpt där har haft bra kvalitet och hållit. Minus ett par fotbollsskor till Jamie, men de fick jag byta direkt.

Vi gjorde det, och sen ringde Robban och undrade var hans bil var? Ja, den hade ju jag:) Han har liksom tagit beslutet själv genom att parkera framför mig och då får han leva med det. Vilket han ju gör, såklart, men han behövde ha grädde. Mina barn är fostrade i att smaka och lukta på varor som gått ut i datum. Så länge det luktar och smakar gott så är det ingen fara. En av de mest ställda frågorna här hemma är trots det: Vad är det för datum idag? Sagt medan de kollar en datummärkning på en vara;)

Säger de: De här har ju gått ut? Så svarar jag: Har den? Men den är ju där, den har inte gått nånstans ju:)

Vissa av kidsen är lite mer kinkiga än andra medan andra är mer som mig. Robban kan höra till de kinkiga, men så har ungen en selektiv ätstörning också. På allvar alltså, men jag kommer inte ihåg vad den heter🙈 Han har svårt med konsistenser, smaken går ofta an, medan just konsistensen kan få honom att matvägra. Det här har ju pågått i alla år utan att han haft en diagnos, men det är ju bara att anpassa så gott det går. Igår ansåg han att grädden inte höll måttet, men för att kolla det hade han hällt upp den i ett glas, vilket gjorde att det blev svårt att spara, så det fick bli glass på den då:)

Ett dåligt beslut för min karaktär kan jag meddela, för om det är något jag är extra förtjust i och har svårt att avstå så är det glass. Och grädde för den delen, så gott! Men, faktum är ju att jag inte ätit godis sen förra året:) Eller glass, eller kakor, eller chips eller nåt annat som man kan beteckna som onyttigt. Öl, räknas inte, det bestämde jag redan på förhand 😀 Nån måtta får det vara:D

Jag tänker så här, att jag ska välja mina tillfällen, och det med omsorg. Jag tänker INTE låta bli att fika eller äta godsaker, men man behöver inte göra det av slentrian, tristess eller för att man är sugen på nåt. Jag har noll botten när det kommer till sånt här, och har jag väl börjat kan jag sluka faten, och det är något jag behöver lära om. Igen:) När jag väl kommit till den punkt att jag bestämt mig, så kan jag få kämpa i några dagar, som nu exempelvis när jag haft både en chokladask och After Eight på bordet, varje gång jag gått förbi har handen åkt ut dit, redo att greppa ett par chokladbitar…. Kanske på väg in på toa, eller ut på promenad, eller varför inte vilken gång som helst som man passerar, alltså varje gång🤦🏻‍♀️

Nu gör de mig inget, de står där, på samma plats, och lockar inte det minsta. Det som stör mig mest är att de förfars, nån måste offra sig på dem, med de priserna de kostade att köpa!

Jomen, idag svamlar jag:) Det kan bli så. Jag sitter och funderar på att trotsa vädervarningen och ge mig ut på promenad. Doris är lite sugen och jag behöver röra lite på mig känner jag. Jag har ju i princip gått över 10 tusen steg om dagen ”hela året” också, minus första januari då det stod 192 steg på mobilen:D När man jobbar hemma, framför allt när jag sitter och redigerar, men även när jag filmar, så är det väldigt mycket stillasittande. Det är fan trögt att få ihop tio tusen steg, även med hundpromenader. Doris går långt, men är inte alltid på humör, och hon är ju en hund, det ska stannas och luktas på saker hela tiden, nån powerwalk är det inte direkt talan om;)

Jag gört! Jag klär på mig och drar! Vi hörs snart:)