Bilen – Wetterholm 1-0  🙂

I dag vaknade jag av att Jamie snarkade bredvid mig och att Doris låg och var allmänt som en värmedyna på mina fötter:) Life is good.

Jag hann aldrig med att läsa ut boken i går natt, har ett eller två kapitel kvar och de har jag försökt få tid att läsa hela dagen, men nej. Det var det ena och det andra, men mest fastnade jag i samtal med ungarna. Vi snackade om allt möjligt först inne, sen flyttade jag mig ut för att läsa. Då fortsatte vi:)

Till sist gav jag upp, lade in boken och åkte och handlade. Tänkte att jag kunde läsa sen. Jag tog med Lovelia och åkte först till Biltema för att köpa liggunderlag för att lägga under poolen. Nån av er som tipsade:) Tack, tror det blir toppen.

Jag har liggunderlag, men i lite olika höjder och så, och ville inte bli helt utan, så köpte ett gäng, plus en håv som jag glömde igår. Sen vidare till Citygross och handla mat. En sån där konstig handling som bara blev dyr, men inte så mycket varor för pengarna. Det är roligare tvärtom – massa varor, liten summa:) Vi saknade massa kryddor bland annat och då drar det iväg några hundralappar på sånt som sällan handlas. Och så ville Jamie och Loppan ha Sverigetröjor:)

Åkte hem och packade ur varorna, Patricia hade städat ur kylen åt mig så det var för en gångs skull bara att stoppa in, så skönt. En iskaffe och lite snickelisnack med Corrinda och Marcus.

Sen…sen var det dags för muskelkraft!

I min tanke så skulle vi flytta den blå lilla pyttebilen några meter på uppfarten så jag skulle kunna få upp poolen efter den. Loppan har pratat med sin pappa som lovat skicka en skrotgubbe för att hämta den. (äntligen, fem år senare, men den har såklart inte funnits i hans tankar, han går ju inte förbi den tusen gånger om dagen) Nästa vecka skulle skroten komma… När jag vill göra saker ska de ske direkt. NU, och helst igår:)

Alltså, med hjälp av Marcus och Corrinda och Patricia skulle den puttas. Nu var Robban hemma också så det skulle ju bli en  baggis. Jag tror inte att jag öppnat den på fem år, men hoppade in och lade ur växeln och lossade på handbromsen som kändes som ny. Funderade lite på att stå kvar där vid dörren och styra lite, men tänkte att det var lika bra att få rull på den först.

Vi ställde oss alla fem vid motorhuven, lade händerna på den, tog spjärn med fötterna i asfalten, lutade oss fram och tryckte på.

Bilen rörde sig inte en millimeter;)

Det är en liten Mazda, väger kanske 900kg, och borde rulla bara man petar på den. Vi skrattade och gjorde ett nytt försök. Spjärn med fötterna, och den här gånge lade vi in lite extra kraft bakom knuffen, plus att vi samordnade oss ” Ett, två och TREEEEE”!

Bilen rörde sig… inte en millimeter.

Vafan? In i bilen, koppla ur, växla, lägga i neutralen, kolla handbromsen. Ut igen, samma procedur.

Nope, den rörde sig inte ur fläcken.

Vi började försöka gunga på den, sist vi skulle ha igång den var för några år sen när en kompis till Patricia var sugen på att renovera den, då kärvade bromsarna, så det låg ju nära till hands att det var ännu mera kärvt nu, några år senare;)

Gunga, gunga, hänga på huv och baklucka och försöka ruska. Nope.

Kanske lyfta upp den och banka på bromsoken? Sagt och gjort vi hissade upp ena däcket, och det satt stenhårt. Inte ens en hävstång och hårt bankade på den gjorde att det släppte det minsta lilla.

Men skjut mig.

Min bil då? Kanske kan man dra ut lilla blåa bilen? Eller skulle det sluta med att blå bilen släppte, som ketchupen i flaskan och krockade in i min? Risky risky… Först hittade jag absolut inget ställe på min bil där man kunde fästa en bogserlina. Öhhhh? Men efter en flukt i instruktionsboken så hade jag visst en lös krok som skulle skruvas in i ett hål, där man sen fäste linan. Okey. Gjorde så, kopplade den till blå bilen, och backade medan övriga fyra knuffade framifrån.

Lilla blåa bilen rörde sig!!!

Höger bakhjul gjorde det däremot inte. Den inte allt för goda lukten av bränt gummi som släpades mot asfalten uppstod.

Corrinda klev in i blå bilen för att lägga om så den kanske svängde lite i stället för att stå mitt i vägen. Då vägrade rattlåset släppa. Vi bytte plats och med lite hjälp av erfarenhet från bångstyriga rattlås i kombo med biceps så fick jag loss det. Bytte plats, och bytte även plats på bogserlina, fäste den på blåa bilens vänstra sida för att få den att svänga/släpas lite åt det hållet.

Backade min, sakta och försiktigt och lilla blåa bilen vägrade först att röra sig. Den där ketchupeffekten hade jag inte behövt oroa mig för;) Med minst ett helt fast hjul på bilen, ett som rörde sig en aning och två som jag inte såg, men antar att de kärvar, så var det enda som hände att det blev långa svarta däckspår efter bilen. Herrejäklar.

Efter att ha fått den kanske en och en halv meter från sitt ursprungsställe så ville jag inte mer. Bättre att den stod där, än att ingen skulle komma förbi. Arg som ett bi för att det inte blev som jag vill, när jag ville. Lovelia messade med sin farsa och det var då han sa att skrotgubben kommer nästa vecka.  Alltså får den stå där den står tills dess.

Jag funderar nu på hur jag ska göra.

Jag TROR att det kommer en bärgningsbil och backar in och vevar upp lilla blåa bilen. Hur nu de ska få den att rulla men det är inte mitt problem. Jag kommer mest troligt inte ens vara hemma:)

Men borde jag vänta med att slå upp poolen? Det vill jag ju såklart inte alls, jag vill ju fixa den N U. Rimligen borde den inte kunna vara i vägen eftersom den står bakom bilen. Men surt om de av nån anledning behöver det utrymmet. Ska fundera på det och tills dess kan jag i alla fall förbereda. Robban sopade av det mesta, men jag har annat jag funderar på. Plus att liggunderlagen ska fixas och poolen byggas upp innan den fylls upp. Det kanske tar några dagar med min nuvarande takt;)

Jag är lite ledsen för att den lilla blåa bilen ska åka till sin sista vila, det är, eller VAR en superhärlig bil att köra. Den är från 1987 eller så, så det är ju en gammal rackare, med muskelservo och kassa stötdämpare, men rolig att köra. Den gick som sjutton:)

Jag köpte nytt batteri som jag monterade i och sen blev den stående för att någon inte hade lust att betala vad det nu var, och valde att ställa av den. Utan att säga nåt, så jag åkte glatt runt i en avställd bil ett tag….morr. Men det kanske jag borde montera ur? Hm…måste fråga pappa:)

I alla fall, lillpärlan är snart ett minne blott. Lite vemodigt. Det värsta är att mina tvillingar vill övningsköra. Jag är alldeles för rädd om min bil för att låta dem köra i den, jag behöver den för mycket för att riskera att de fulväxlar sönder den eller krockar in i något alternativt gör långa repor i lacken… Den lilla blåa bilen var vår övningskörningsbil. Efter att jag blev ensam förälder så hade jag supersvårt att köra med både Janelle och Patricia eftersom de var mina enda barnvakter…och Jamie var  bara 1,5 år så de mindre barnen kändes för små då. Att ta med barn när det övningskörs är inte min grej. Alltså kunde vi inte köra. Men nu är läget ett annat. Och då har vi ingen bil:)

Alltid är det något 😉

.

Från något till något annat:)

På Facebook kom detta upp häromdagen!

Äntligen får vi ett Dollarstore i Uppsala!!!

Jag älskar den affären och har väntat, längtat och önskat att de kommer hit. Januari känns plötsligt lite intressant;)

Men jag kan tåla mig, vill absolut inte ha januari än.

.

Nämen om man skulle ta och läsa klart den där boken nu då:)

Vi säger så!

Hörs snart igen, natti natti ♥

Innehåller reklamlänkar för Cellbes

Jajamensan, idag har jag rockat i klänning, inte bara en, utan två:) Låter kanske lite märkligt, men jag hade en på dagen, sen åkte jag och tränade. Efter duschen så passade jag på att testa den andra:)

Båda kommer från Cellbes och jag har visat dem förr, om jag komma ihåg och solen strålar även i morgon kan jag visa er dem på:) Men de ser ut så här på andra:)

Den svarta är egentligen en tunika, finns i rött med och det kanske hade varit aningens mindre svettig;)

Den här i jeansliknande material, men det är mjukt och härligt.

Jag hade glömt att med klänning finns det inget som håller in magen:) hehe så det fick jag göra manuellt idag. Jag avskyr känslan av att det rör sig på kroppen. När magen eller rumpan skakar när man går, eller när gäddhänget dallrar. Brrr. Det är därför perfekt med shapetajts när man tränar:D Det gäller att hitta alla kryphål, och med dem på så känns rumpan nästan fast. Fake it till you make it, helt enkelt.

Mirka kom och vi körde vår live på instagram.

Förra veckan fick Nina oss att lova att skaffa Match.com. Det tog nog exakt 42 timmar innan jag försökte ta bort den. Det funkade inte alls, men jag har i alla fall stängt den, tror jag. Fan, jag höll seriöst på att bli tokig på alla mail och mess och ännu mera mail som de verkligen spammar en med. Mirka avreggade sig ungefär samtidigt. Holy smoke det där var inte kul nånstans. Inget för oss helt klart:) Hej då, Match.

Idag snackade vi om allt möjligt, och när vår timme var slut så snackade vi lite mer:)

Byrackan ligger alltid i rabatten.

Jag började rensa bort de där gröna bladen till vänster, men de är helt omöjliga att utrota. Jag ska köpa mer markduk så jag kan täcka marken när jag rensat. För övrigt fattar jag mig inte på dem som tycker det är avkopplande och rogivande att ogräsrensa? Jag blir bara irriterad:) Framför allt gång två, när man ägnat timmar åt att finkamma jorden, tagit bort varenda liten tråd av rotsystem och allt annat som kan tänkas gro, och så växer det bara upp igen? Inte schysst.

Kanske borde jag köpa en sån där brännare? Som man kan gå runt med och elda upp skiten? Nån som har och kan säga nåt om det?

Funderar även på en lövblås, så hojta gärna om det med:)

Någon frågade i kommentarerna häromdagen om mitt poolrum.

Ja, det är ett uterum med en pool i. Men poolens solfångare är paj, och även reningspumpen. Jag funderar på att fylla vatten i den och köpa nya solfångare och byta ut vad det nu är som är fel på pumpen, men så inser jag hur rostig kanterna är och vågar inte. Poolen är byggd 1973, och kanterna är korrugerad plåt. Nä, den kräver väldigt mycket omtanke och shitloads av pengar om den ska badas i igen. Jag skulle önska det, men samtidigt är det ett jädra meck med att hålla den i fint skick. Jag är ju heller inte hemma hela tiden, och kan hålla efter den.

Själva rummet är ett stort uterum, vi har ett stort långt bord där så man skulle kunna sitta där och äta, men det är inte ett dugg mysigt. Jag otrivs där, så det står härliga till. Alla säger att jag ska fixa till det och att det kommer bli sååååå myyyyysigt. Men nej, det blir det inte. Det är fuktigt där inne, även om poolen inte är vattenfylld, det är mygg och antingen för kallt eller för varmt. Jag skulle behöva hjälp av typ Ernst:) Skicka hit honom! Eller nåt rivningsteam:)

OM jag fick drömma helt och hade obegränsat med pengar så skulle jag göra om det helt. Det skulle rivas, och byggas upp på nytt, med isolering så man kunde använda det året om. Med en pool i motsatt ände mot nu, med skjutdörrar i mellan och sen en loungedel där poolen är idag. Häpp:) Känner hur miljonen fladdrar iväg;) men det skulle kunna bli fint.

Men tills dess är det ett förråd. Kanske får det funka som sommargym, men mest troligt inte.

Idag åkte Lovelia till Göteborg. Efter vår instagramlive åkte jag till Ica och köpte färdiga pannkakor, drickyoghurt, mjukost på tub och smörgåsar. Mitt bästa lite matigare utflyktstips är just det – mjukost och nåt gott bröd, bara att trycka ut och vika ihop:) Vi har det alltid med. Behöver inte kylförvaras. Hon fick två ramlösa med sig också och Belvita kex.

Att köpa färdiga pannkakor alltså… pinsamt. Dessutom är de oftast inte speciellt goda. Och svindyra! Att steka en laddning till en armé hungriga kids tar förvisso tid, men kostnaden för det är samma som att köpa tio pannkisar på affären. Men nu fick det bli så. Sen ville hon ha vaniljvisp (?) till dem, så vi vispade i ordning det, och så sylt i en annan burk. Jag lade pannkakorna på en papperstallrik, och drog en plastpåse över, och lade ner plastbestick. Ja, jag vet, värsta miljösvinet, men enkelt för henne att bara kunna kasta:)

Sen kollade vi hennes packning igen, och till sist körde jag henne till centralstationen där jag lämnade av henne. Och åkte hem. Med värsta oron. Jag vet att hon är en tuff liten tjej, men hon är bara tio år och har inte varit ensam utan mig eller något syskon så här länge förut. ”Tänk om” hovrar i huvudet och så alla möjliga jobbiga scenarion. Men det är bara att bita ihop, för det gynnar inte direkt henne att lägga min oro på henne.

Jag lärde mig mycket när jag jobbade på barnsjukhuset. Det var så ofta som det kom in en superhappy stencool unge i undersökningsrummet där det skulle tas blodprover eller sättas nål, kanske göras en lumbalpunktion( sticka i ryggmärgen) och hoppade upp på britsen. Bakom stod en blek förälder som grät av ångest. Vad händer? Jo, barnet tror ju att det som ska hända är skitfarligt, för annars skulle ju inte föräldern reagera sådär. Jag förstår alla föräldrar i sådana situationer, det gör jag verkligen, men man får inte visa det. Man får inte lägga sin egen ångest på barnet. Man får heller inte visa hur jävla rädd för ormar man är, eller spindlar, eller kräk för den delen. Man måste verkligen fake it till you make it, här passar det utomordentligt:)

Så, en kram, en puss på kinden och ”smsa när ni är framme” så lämnade jag en nervös men lycklig tjej:) Corrinda är avis, hon har varit iväg på samma turnering förr och det är det roligaste hon gjort:)

Jag tycker det är jättekul för Lovelias skull såklart.

Hemma sen har alla syskon ropat på henne att maten är klar, de har letat efter henne när de skulle göra något och de frågar när hon ska komma hem.

Jag och Corrinda åkte och tränade. Idag var det tungt, och flåsigt. Igen? Vafan. Jag kanske måste ta mig till gymmet i morgon bara för det. Så här kan man inte ha det:) Jamie var med, han gillar att få följa med. Inte för att jag egentligen fattar vad som är så kul, han sitter antingen i dörren och kikar, eller så tar han min vattenflaska och flippar den:) Och så är han med på uppvärmning och nedvarvning såklart.

Nu ska jag krypa ner i mina flamingolakan, och sova:)

Vi hörs i morgon igen !

Natti natti 🙂

De pratar om värmebölja och jag hoppas de har rätt:)

Eftersom jag liksom alltid hamnar i bakvattnet av Murphys lag så innebär det att den dag som det ska regna, i Norberg, är den dag vi planerat att köra dit husvagnen. Men hur typiskt är inte det;)

Jag försöker vifta för att vi ska åka på torsdagen, men röstas ner eftersom de tror att det ska vara shitloads av trafik då. Men vem bryr sig? Inte jag, med husvagn får man ändå inte köra mer än 70, eller är det 80 nu för tiden kanske? De bakom som inte kommer om på flera mil kanske ogillar det;) De säger fredag, och då säger meteorologerna regn.

Vi får väl se hur det blir.

I går lärde jag mig en sak. Jag borde verkligen vara lite mer intresserad av nyheter, för jag hade ingen aning. Jag och Lovelia ska på en resa, och hon behöver ett pass. Jag måste ju ha den andre förälderns påskrift för sånt, så jag bad Lovelia messa och säga åt honom att printa ut papper från polisen, skriva på och komma hit med det. Ja, jag går via barnen, och jag gillar det inte, men så har han bestämt att det ska vara. Jag bara inrättar mig. Först tänkte jag lägga till ett ”Är du snäll” eller ”Skulle du kunna” men så kom jag på att om jag haft ensam vårdnad så hade han sluppit krångla, och det är hans jävla val, så då får man stå sitt kast. Alltså krävde jag det bara:)

Jag är så ond:D

Han ville veta var vi skulle men det finns ingen anledning till det så det svarade hon inte på, och strax efter så kom det, han fixar och lämnar i vår brevlåda i morgon. Bra. Jag tänkte åka till polisen på måndag. Men så säger syrran när jag berättade för henne på träningen, att man måste boka tid nu för tiden? Va? Har jag alldeles missat. Varför det då? Ja, givetvis är det trevligt att slippa sitta och vänta i timmar, men nu finns det tydligen ingen drop-in i Uppsala. Bara bokade tider, och syrran skrämde mig med att det var skitlånga köer, lite kaos sådär. Fan, vi ska åka i början av juni. Jag surfade direkt till polisen och med hjärtat i halsgropen så klickade jag mig fram till ”boka”. Det fanns massor av tider:) Pust!

Så nu får hon missa nån lektion på förmiddagen så vi får det gjort.

Lovelia, och även jag såklart, är så förväntansfulla inför det här:D

Nu ska den lilla damen ut och resa redan i dag, då hon åker till Göteborg med sitt basketlag för att spela ..haha ja basket såklart. De åker hem på söndag så det blir några dagar utan henne. Och för henne utan familjen. ♥ Min lilla Loppa. Hon har packat efter den packlista som laget skickat ut.

Och packat upp för att visa mig, och tillsammans har vi bestämt att det är bra:)

Jag ska iväg och handla lite matsäck till henne som ska ätas på tåget, och även något till kvällen. De kommer fram så pass sent att det är nästan sovdags, och så upp för frukost i morgon 6.40 Holy smoke;)  Jag hoppas att de kommer få en superkul turnering och att allt går bra.

Jag tycker inte om att släppa iväg barnen så här. Jag har fått lära mig, man måste det, men det känns inte bra att inte finnas där. Jag vill ha min flock under mina vingar:)

Och min flock växer ♥ :

Janelle har gått fulla 25 veckor:)

Jag har bättre koll nu än vad jag hade i början, då kändes det som en evighet innan det gått en vecka och alla frågade hela tiden och jag kunde inte svara:) Den här appen finns på min telefon som ett litet hjälpminne. (Den heter Pregnancy+)

Jag kan omöjligen begripa på riktigt att det ligger en liten ny familjemedlem där inne och jäser, det är väldigt konstigt. Jag vet ju exakt hur det känns. Hur det känns när det sparkas, eller bara bökas runt där inne, hur magen rör sig, hur man mår när bebisen snurrar, hur man plötsligt får en rejäl spark mot revbenen som nästan tar andan ur en. När Janelle berättar om det så vet jag precis hur hon känner det, och jag kan även komma ihåg väldigt precis hur det var när jag väntade henne. Hon är ju min första, mitt övningsexemplar:) Jag kände mig som den enda kvinnan i hela världen som någonsin gått igenom en graviditet och fött ett barn. Det var som att solen lyste bara på mig och bebisen när vi gick på promenad, som att alla borde stanna upp och knäfalla inför mig som ju gjort detta enorma stora, som skapat ett barn;) Haha, jag kände mig enormt speciell:) Den känslan har mattats lite med antalet barn, inte helt, oh nej, den var stor även med Jamie, men den där totala högaktningen inför att skapa ett liv blev ju mer bekant. Man kan det här, man vet hur det är. Först gången är väldigt mäktig och speciell och det tycker jag att det ska få vara. Det är bara en gång man går från att vara en vanlig kvinna till en mamma. Det är faktiskt en superkraft:)

Och nu ska jag sluta:)

Vi hörs senare!