Det är fasansfullt det som hände.

Ingen kommer att glömma det,

Jag vill ge alla poliser, alla brandmän, all sjukvårdspersonal, alla civila, alla som på något sätt var involverade i det här en gigantiskt eloge. De fick se saker som man med största säkerhet aldrig får bort från näthinnan.

Sverige funkade, vår katastrofberedskap funkade. Själva dådet kan man inte förutspå, tyvärr, men hela maskineriet när det väl var ett faktum verkar ha funkat väldigt bra.

Poliser och sjukvårdspersonal, säkert andra yrkeskategorier med men det har jag inte hört om, skyndade sig till sina arbeten för att byta om och hjälpa till, även om de var lediga. Tänk på det nästa gång det är dags för lönediskussioner. Utan anmodan bara inställde de sig, till allmänhetens tjänst och det ska vi vara tacksamma över.

Jag vill ge alla drabbade en stor kram, och skickar all min kärlek ♥

Jag hoppas att det kommer att finnas krishjälp för alla som behöver det. Även om ett tag.

Jag blir ledsen när jag läser massa rasistiskt skit på sociala medier.

Sluta hata hela folkslag, och styr ditt hat mot de enskilda individer som gör det här.

Allt annat är galet.

Jag kommer skriva ”vanliga” inlägg nu. Med det menar jag inte att jag glömt eller att någon annan ska glömma, men hur det än är så måste livet gå vidare. Jag har ingen när eller kär som drabbats, tack och lov, så jag kan inte sörja som om jag hade det.

Men jag sörjer för hela mänskligheten. Jag kommer aldrig glömma. Ingen kommer att glömma.

Terrorister vill skrämmas, så då måste vi göra tvärtom. Jag fortsätter skriva, om allt och inget.

Jag hoppas att ni är med på det, att det känns okey.

Kärlek till er alla ♥

Jag hade, som vissa av er förstod tidsinställt mina inlägg igår.

När jag fick veta vad som hänt i Stockholm, några mil ifrån mig, så var inte min första prio att gå in och ändra mina tidsinställningar, helt ärligt glömde jag bort bloggen. Det kändes så jäkla oviktigt.

Att nu läsa en rätt bitsk kommentar om att jag inte skrivit om terrordådet får mig att undra hur det står till i huvudet på folk? Varför går man in och läser triviala bloggar när det precis skett en attack?

Håll er till nyheterna då. Framför allt om det stör att jag kanske inte skriver om det.

Kanske var alla mer eller mindre chockade och berörda igår? Jag tror det.

Med det sagt, så är jag starkt berörd av gårdagens attack.

Mina barn var ledsna, rädda och oroliga och vi har pratat massor. Jag gick på den där gatan förra fredagen, med Jamie tre meter bakom eller framför eller bredvid som alltid. Han, liksom mina övriga barn har stora problem att gå intill mig, de måste hoppa, studsa och klättra upp på de där betonggrejorna… Jag tänker alltid utifrån mitt eget perspektiv och bara tanken på att jag mest troligt inte hade kunnat få tag i honom gör mig gråtfärdig. Nu var vi inte där igår, men ni fattar hur jag menar? Jag reagerar alltid så, kanske har för mycket inlevelseförmåga? Men alltid när något händer så tänker jag: Tänk om det varit vi? Hur hade det gått? Vad hade vi gjort? Tänk om…

Och inser att de funderingarna inte leder någonstans, men kan ändå inte låta bli. I bästa fall så kanske jag har nån slags beredskap om något händer oss.

Jag har sett bilderna, jag har sett övervakningskamerornas och privatpersoners filmer, jag har läst det mesta som skrivits. Jag har känt sorg, fasa, ilska och rädsla. Och en otrolig mäktig känsla av något jag inte kan sätta fingret på, men att se hur folk hjälper varandra i en akut kris får mig att gråta. Medmänsklighet. Den finns ändå.

Patricia har en kompis som i sista sekunden hann kasta sig undan lastbilen.

Han hade ögonkontakt med en tjej när hon blev nermejad. Han såg henne slitas i stycken. Han är i djup chock, såklart.

Jag har läst Magdalena Graafs inlägg hur hon precis fick sig och två av sina söner i säkerhet, det handlar om millisekunder och att få ha turen på sin sida. Änglavakt.

Jag har läst, och hört vittnen berätta.

Det är så fruktansvärt hemskt.

Några hinner inte, andra klarar sig, men ska leva med detta resten av sitt liv.

Stockholm ligger nära mig. Mycket närmare än Paris och Boston och alla andra städer som utsatts. Det blir på något vis personligt. Det ÄR personligt, när man ge sig på MITT land. Jag älskar mitt land och är stolt och tacksam över att vara svensk. Kalla mig för exakt vad ni vill för det, men jag är det.

Med det menar jag inte att någon som inte är svensk sen generationer tillbaka är mindre värd. Jag menar inte att det som hänt på andra ställen är mindre värt. För mig är alla människor lika mycket värda oavsett hudfärg. Vem bryr sig egentligen om den betydelselösa detaljen?

Vi är samma ras. Vi är alla människor.

Och vi gör varandra så jävla illa! Hur är det ens möjligt att ha så mycket hat inom sig att man kan ta okända människors liv? Jag kan fan inte ens vrida nacken av en fisk, men folk kan utan att blinka döda andra människor. För vad?

Att få dem att känna skräck, att utöva makt. Jävla dumheter. Så onödigt.

Förresten tar jag tillbaka, jag anser inte att de här människorna är lika mycket värda. Sådana här klarar man sig utan. Att samla alla terroistgalningar på ett och samma ställe med höga murar och ingen väg ut, och sen låta dem leva med varandra, utan att någon oskyldig drabbas, känns som en väldigt bra idé, faktiskt.

Så kan de hata och döda sina gelikar. Inte oskyldiga människor.

Jag försöker prata med mina barn så mycket det går, de minsta fattar inget och behöver heller inte veta några detaljer.

Men de lite äldre behöver få prata, fråga och reflektera. Jag försöker svara så gott jag kan, men vad säger man? Finns ju inga ord som är tillräckliga. Vi har varit samlade, nästan alla mina barn är hemma, och de två som inte är det vet jag är i trygghet., Det känns skönt att ha alla mina kycklingar under mina vingar.

Jag är så tacksam att mina barn, mina nära och kära är oskadda.

.

Jag vet att alla inte har det. Jag vet att det finns folk som är i djup sorg just nu, och mina tankar går såklart till alla dem.

Jag önskar att vi kunde starta om gårdagen. Göra om den, och göra den annorlunda. Göra den till en helt vanlig fredag. Men det går inte.

Världen sörjer med Stockholm, Världen tänker på Sverige.

Även om kampen mot terrorister är svår, så känns det skönt att hela världen ändå står enade och fördömer det.

Förhoppningsvis så segrar det goda, precis som i sagorna. Det måste det göra.

#Pray for Stockholm