Reklam och annonslänk för Cellbes

 

På skottdagen får kvinnorna fria:) Mina döttrar tittade på mig som att jag vore helt felvaggad när jag upplyste dem om det:D det hade de aldrig hört, och det är både bra och dåligt. Bra för att det är tider nu då en tjej ”får” fria vilken dag hon vill, och dåligt för att det är ändå lite charmigt med de gamla traditionerna:)

Ni fattar.

Men jag tycker att skottdagen är en finfin dag att klippa till på nya jeans, eftersom det fortfarande är 25% på denim!

Jag passade faktiskt på igår att beställa ett par till ljusa jeans, jag har ju enbart mörka. Förutom ett par, de ovan, som jag beställde för ett tag sen till toppenpris:) De är så sköna och jag börjar vänja mig vid att ha ljusa byxor, så då kör jag ett par att byta med. Förr hade jag alltid ljusare jeans, men nu i princip enbart svarta. Ett och annat par mörkt blå. Ja, förutom de ljusa som ligger kvar och tar plats i lådorna och är A: trasiga eller B: för små;)

De här ovan har en liten resår i linningen, på sidan, vilket gör att de sitter perfekt. Helt otroligt att det inte glappar bak i ryggen som det så ofta gör.

De jag köpte nu är i samma modell som jag älskar, nämligen den här:

Det är ju samma jag tjatat om förr, men de är värda att berömmas. Så bra byxor!

25% är perfekt, då kan man verkligen passa på.

Det finns ju annat i denim än bara byxor. Jag har funderat ett tag nu på om det är ok att skaffa sig en jeansskjorta igen, eller om jag borde låta det stanna vid en tanke? Jag tycker det är väldigt snyggt på andra, men kanske att man när man upplevt det en gång på … vad var det? 90-talet? att man känner sig utklädd?

Men det är ju ett ruggigt praktiskt material, svårt att hitta ett som bättre står emot lite smuts:)

Klänningen kan man ju köra som en tunika också om man vill, så den kan jag absolut tänka mig.

Hängselbyxor däremot, det är INTE för mig. Jag ser inte klok ut i det, mest troligt för att jag känner mig som typ Asterix, eller nej, Obelix heter han väl? Jag känner mig inklämd och utklädd deluxe. Men, på andra är det oftast väldigt fint. Typiskt:)

En lång jeanskjol…? Ja, jag tror det, jag har korta som jag har hela somrarna, men ingen lång. Kanske dags för det?

Måste helt klart fundera, för nu började det snurra, den skulle vara väldigt snygg ihop med flera av mina t-shirtar:)

Kappan sen då, ja, den kan man ju inte säg annat än att den var snygg, eller hur?

Ni hittar allt denim och massa inspo här 🙂

 

Jag är trött nåt så överjordiskt just nu. På ett sätt som jag inte varit tidigare den här vintern. Jag känner dessvärre igen det väldigt väl från tidigare år. Jag är inte skapt för vinter, mörker och kyla. Det är nog bara så. Eller så är jag en björn, som borde ligga och sova, på allvar nu.

Den här vintern har vi haft massor av snö som lyst upp, det har varit kallt, vilket väl hänger ihop med att vädret är klart , vilket i sin tur ger LJUS, och det har varit en fin vinter helt enkelt.

Normalt i Uppsala är det slask och blask, grått, svart eller kolsvart väder. Skillnaden mot en sån vinter vi har fått ha nu är enorm. Jag har inte känt av den här extrema tröttheten som jag annars lider av. Det tror jag beror på att vi faktiskt haft något som liknar dygnsrytm. Det har varit ganska ljust på morgnarna, och då menar jag inte ljust som på sommaren, men ljust för att gatlampor lyser på den vita snön, och att solen ju faktiskt visat sig i och med att det varit klart. Molntäcket som normalt brukar hänga nere vid ögonbrynen har inte varit där hela tiden. Det har varit mer ljusa timmar på dygnet. Vissa dagar har varit gråtrista och då har jag gäspat käkarna ur led. Men sen kommer en ny fin, ljus, kall dag med sol, och vips är man piggare. Inte Pigg, men PiggaRE:)

Det tackar jag för! Ödmjukast.

Idag är det rätt grått däremot, men skapligt varmt och det börjar anas en vår. Jag har lite knoppar i rabatten och på buskarna, och känslan är att det går åt rätt håll. Den här årstiden är ändå okey, fast jag är trött, men man vet ju att alla bakslag är just det, bakslag. Det går över snabbt.Det kan snöa i maj, men det kommer inte bli vinter.

Förvånat kunde jag konstatera att de sopat gatorna! Inte alla men många av de stora är rensopade. Jag fattar inte riktigt det där, för de sopade gatorna strax innan snön kom i höstas? Då vet man ju att det kommer att komma snö och halka, så varför lägger man pengar på det? Då?Finns det nån anledning? Nu skulle man ju kunna tänka sig att det vore smartare att låta gruset ligga kvar i alla fall några veckor, så man slipper grusa igen?

Förvisso skönt med tanke på stenskott, men annars fattar jag inte. Kanske bara är idiotpolitikerna i Uppsala som är just det – idioter?

För det är de. Jag är ledsen över att säga det, men politikerna i den här stan förstör mer än de tillför gott.

Berättade jag förresten att de, med kommunfullmäktiges ordförande, Erik Pelling i spetsen bestämde sig för att de behövde en tv-studio?

Jo för de behöver minsann nå ut till folk, och den studio de använt hittills var det väl nåt fel på, troligen inte men de ville ha en ny. Det är nämligen signifikant för våra politiker, de vill ha NYTT! Inte återvända eller så utan nytt ska det vara. De har nu skaffat sig en ny studio för 23,5 miljoner kronor. I samma veva sa de nej till att ge 2 miljoner till en kvinnojour för utsatta kvinnor. Hur fan motiverar man det?

En studio? Kom igen, de har lokaltidningen och lokalradion till att nå samma målgrupp som man når med vanlig tv. Den målgrupp de behöver nå, är de yngre. Alltså de mellan 15-40-ish. Tittar yngre människor på Tv idag? Nej, de streamar, och får sin huvudsakliga information från internet. Tic tok, Instagram och YouTube. För att göra inslag där behövs ingen tv-studio för 23,5 miljoner, utan en mobiltelefon med bra kamera, och en mikrofon, kanske en studiolampa. Utrustning som kostar några hundralappar, om man kan tänka sig att använda sin egen smartphone. De har garanterat tjänstelurar av senaste snitt.

Kolla på våra största stjärnor inom sociala medier och vad de har för utrustning. Terese Lindgren använde länge en enkel videokamera med wifi. Jocke och Jonna har ett kamerateam, nu, men byggde upp sin enorma förmögenhet med enkel utrustning, och de filmar det mesta med en kamerakille. Men Erik Pelling måste ha en ny tv-studio för 23,5 miljoner kronor. Och säger nej till massor av annat som behövs så väl. Alla potthål som man typ hamnar på Nya Zeeland om man råkar köra ner i, vården som går på knäna, skolan som är som ett skämt, osv.

Kvinnor som utsätts för våld.

Det är för mig totalt obegripligt att man kan göra så. Men så är han en oempatiskt skitstövel också. Av värsta sorten.

JAG kan filma och klippa ihop det som Pelling behöver ha. Det finns skolor med studios, Trixie går estetisk och de har en superfin studio, den skulle kommunen kunna hyra in sig i. Det är inte som att de ska sända tv 24/7 utan det handlar om ….eh ja säg det? De har dessutom en redan, men den dög inte. SVT finns i stan, det finns mängder av folk som kan skapa material till Pelling för en bråkdel av 23,5 miljoner.

Att säga att jag föraktar Erik Pelling är en extremt underdrift. I mina ögon är han det lägsta av det lägsta, inte värt att kasta vatten på om han skulle brinna. En maktgalen härskare utan förmågan att se det bästa för den stad han, märkligt nog, är satt att representera. Folk som röstar på honom kan omöjligen fatta vad de gör.

Jag älskar mitt Uppsala men politikerna förstör det.

Ja, så var det med det.

Back on track:)

Jag är tröttare nu än jag varit på hela vintern och det kanske beror på att jag hållit fanan så högt hela tiden? Men nu är sommarens krafter slut, den D-vitamin som lagrats är borta, tallkottkörteln behöver ljus. 🙂

Jag har också ont, vilket såklart bidrar till tröttheten. Jag har ont i nacken, med medföljande huvudvärk. Just nu har den suttit i en vecka ungefär:/ dovt och molande, men släpper om jag lägger mig ner och vilar. Somnar med andra ord;)

Jag har ont i benet/nerven och jag har också ont i fingrarna efter virkandet:) OCH jag har dessutom ont i den fot jag opererade och sen stukade. Det är högst oklart vad det är som gör ont, men jag tänker att jag ger det lite mer tid. Ni sa att det kan ta ett år eller så innan en stukad fot blir bra, och jag gjorde illa den i maj. Jag vill inte söka för det för allra mest troligt går det ändå inte att göra något åt den, vad det än beror på. Den är ju så lappad och lagad redan. Mellan varven är det bra, men sen är det som att den hakar upp sig, och då gör det så förbannat ont att gå. Jag kan inte gå, om jag ska vara ärlig. Det hänger oftast i bara några steg, eller en stund. Lindar jag den blir det bättre. Mycket märkligt.Det känns ibland som det drar i senorna på sidan av vristen, och ibland som att det sitter en kniv mellan foten och benet:D

När jag söker läkare för min fot, så skakar läkaren nio av tio gånger på huvudet och säger att de aldrig sett nåt liknande och inte vet vad man kan göra. De vill inte peta i det, helt enkelt för det är för omfattande för att klara av på en kvarts besök. Därför ställer jag mina egna diagnoser som ändå alltid är korrekta 😀

Så länge det går att träna, inte är svullet, rött, varmt eller beter sig annorlunda, så är det inget farligt. Bara att anpassa sig.

Jag vet, det finns de som springer till läkare med allt, men dit hör inte jag, uppenbarligen 😀

I morgon ska jag och Jamie på äventyr tillsammans med Jack och Simon, det blir mysigt, så det ser jag fram emot.

Sen är det slut på februari, efter skottdagen i morgon. Då kommer mars, vårmånaden. Välkommen tillbaka våren:D

Nu ska jag prata med Jamie som kom från skolan, så vi hörs snart igen!

Kan inte låta bli att skratta lite över att jag på mina två sista inlämningar fått VG. Jag har gjort exakt som jag brukar, men inte ifrågasatt något… Dra egna slutsater;)

Ett VG är alltid trevligt, bättre än så blir det nämligen inte. Iaf inte där jag gått:)

Idag är jag så trött. Sovit rätt bra ändå, men alltså jag drömmer hela tiden. HELA TIDEN. Och det är sådana där filmdrömmar, de bara fortsätter och fortsätter, helt trovärdiga även om de är icke-trovärdiga. Jag vaknar, och vet att det var en dröm, men den är så verklig och bra att jag anstränger mig för att komma ihåg den. Vilket jag såklart inte gör sen ändå. Vaknar jag till så fortsätter jag drömma.

Det är kul på ett sätt, för jag gillar att drömma. Under så många år som småbarnsmamma så hann jag aldrig ner i drömsömn, att det nu är välkommet 🙂 Men samtidigt är det ju jobbigt. Att varenda morgon ha en film i huvudet som saknar slut, eller som tog slut men man minns inte. Det är mer kul än jobbigt i alla fall:)

Jag tränade vid halv tolv, och det var ett pass vi inte kört på länge, som är tufft. Redan efter det var jag slut, men då var det raka vägen hem, tanka på vägen, och sen käka och duscha. För att sen åka tillbaka till en av kidsens skola för att ha samtal. Jag fick skjuts av Robban faktiskt, vilket var supernajs. Det är så svårt att veta var man ska hitta en parkering inne i stan att det är hopplöst att tidsplanera. Ibland finns det utanför skolan, andra gånger får man gå långt. Nu släppte han av mig utanför och sen stod han där och väntade när jag kom ut igen:)

Hemma sen var det lite diskussioner och tjafs och jag ville helst bara krypa in under täcket och skita i allt. Men, när man är en ensam mamma så finns ju inte den möjligheten. Allt ligger på mig. Ibland saknar jag att ha en pappa till kidsen, men med det säger jag absolut inte att jag saknar den sämre föräldern. Glöm det;)

.

Och på tal om föräldrar:) Det här är en reflektion om dagens föräldrar. Är det bara jag som tycker det är extremt ointressant med sådana ”gender revels” alltså att avslöja könet på det väntade barnet i magen? När det ska skjutas konfettikanon, spräcka ballonger osv, med rosa eller blått i. Eller att man outar sin graviditet på exakt samma sätt som tusentals andra, sen ska det fotas resten av graviditeten med en hand på magen, eller en över och en under.

Eller dessa urtrista månadsbilder på bebisen med en siffra bredvid som skapats av byggklossar, muffins, rosor, nappar eller vad fasen det nu är som föräldern tycker är unikt.

Förlåt, jag kanske bara är så förbi den tiden, men fy fasen vad less jag är:) Kan man inte hitta på nåt nytt eller bara säga: Hey, vi ska ha barn, det är en flicka:)

Och less på föräldrar överlag för den delen;) Haha, surpuppan Carola liksom.

Men inte fasen gjorde jag så? Ni som hängt här länge kanske kommer ihåg? Jag har väl inte haft massa cliffhangers och hintat, eller fotat magen i underkläder och en skir negligé?

Nope. Magbilder har det varit, men inga jäkla gravidfotograferingar i långa svepande klänningar ute i en sjö eller på ett vintrigt gärde;) Jag tycker det är så fånigt. Speciellt när precis alla gör det. ALLA skulle göra en gipsavgjutning av sin gravidmage för några år sen, nu ska alla fotas i motljus med en klänning de aldrig skulle sätta på sig i vanliga fall. My god, så tramsigt:D

Jag har iofs inga bilder på mig själv på väggarna hemma, och skulle absolut inte sätta upp en svartvit bild på mig själv, naken med strategiskt placerade händer som täcker det mest intima, med gravidmagen i fokus. Jag tycker inte ens att gravida magar är speciellt vackert, det har jag aldrig gjort, det ser mer ut som en sprängfull ballong;)

Att VARA gravid däremot är något vackert, i sig, oavsett hur man ser ut eller mår. Men bilder på andras gravida kroppar är jag less på. Sen menar jag ju såklart inte att jag tycker att alla ska sluta för att jag inte gillar det, givetvis inte. Man gör som man själv vill. Men speciellt originellt är det inte 😉

Vet ni vad jag skulle vilja ha?

En tvättbjörn! Jag vet, det var udda, men jag har sett så många videos på dem nu på instagram, och de är ju helt bedårande. Jag vet att de är tjuvaktiga och säkert kan vara enerverade men de är ju så himla söta! Ljuvliga med sina fingrar som de använder som en människa. ♥

Jag tror inte det finns tvättbjörnar i Sverige? Inte ens på zoo väl? Jag tror också att jag har rätt när jag säger att de är en rätt invasiv art:D Men alltså, jämfört med exempelvis stora äckliga råttor, så är ju racoons underbara. Jag vet exakt vad jag skulle välja:D

Igår var himlen så här vacker, eller tja, det var ju ett moln som solen sken på så det blev lite coolt, men ändå:)

Nu ska jag leta reda på YouTube videon jag kollade på igår för att lära mig virka en socka. Det gick fint med tårna och ända fram till hälen, men där jag jag repat upp tre gånger nu. Eller igår kväll då om man ska vara noga. Får inte till det med att ta in maskor, men anar att det beror lite på att garnet jag har är flerfärgat, vilket gör det svårt att se maskorna.

Det ska jag pyssla med ett tag nu, medan jag lyssnar på ljudbok.

De här gjorde jag till Trixie:

Långt ifrån perfekta och absolut inte likadana;) sånt kräver ju att man dels kommer ihåg antal maskor och hur många varv, vilket jag inte gör, och dels att man sen ser hur många varv man gjort. Det gör jag inte heller:) Men hon är nöjd, de är exakt som hon ville ha dem och det är ju good enough.

Först ska jag hänga lite tvätt!

Hörs snart 🙂

Reklam och annonslänk för Cellbes

Nu börjar det dra åt vår, eller hur! Så fort solen orkar över trädtopparna kan man sitta ute en stund med en kaffe. Jag älskar känslan av att ha allt framför mig:) Det går åt rätt håll och även om vädret serverar bakslag så gör det inte så mycket.

Genast börjar jag känna för färg igen. Efter att ha gått runt i dova, mörka kläder så vill jag ha färg.

Den här blå stickade tröjan ❤️ hänger just nu på vädring:)

Den har jag använt även under vintern såklart, det är en superskönt tröja! Jag är svag för pasteller, tycker det är så fint. Därför får jag lite extra uppåtvinkling på mungiporna när jag ser de här topparna 🙂 Helst den rosa då, men den gröna är också så fin.

Och jadå, den orange/aprikos eller vad man nu vill, är härlig den med 🙂

Eftersom just blått är signifikant med vår för mig så dras jag alltid till den färgen så här års:) Den är dessutom ok att ha även fast man är blek som ett lakan 😂 Den här spetstoppen finns i andra färger också, men givetvis fastnade ögat först för den blå.

Det kan vara så att jag beställt den här 😅och det kan också vara så att jag bestämt mig för en beige först, för att sen ändra mig 🙂

Den är på kampanj nu🙌🏼

Idag slutar också ett härligt erbjudande, nämligen 25% off på rean 🙂

Ni har till midnatt på er:)

Hela sortimentet hos Cellbes här ❤️

Jag har ju börjat virka. Tjohoo vad det är kul, förutom att jag nu är less på mössor och handledsvärmare och faktiskt också mormorsrutor. Nu måste jag lära mig nåt nytt. Här är min mössa jag gjorde sist:

Jag har svårt för att hålla rätt antal maskor, det syns på kanterna, men å andra sidan syns det exakt inget alls när mössan är på huvudet. Jag är tillräckligt lat för att inte orka dra upp hela tiden, jag var supernoga första halvan men sen ledsnade jag;) Tofsen hittade jag när kidsen bytte rum, det var en nyckelring med den på, kanske till för att sätta på en väska, men funkade utmärkt som mösstofs.

Nåväl. Jag har en arbetsskada nu. Jag har superont i lillfingret på vänster hand, för det kniper jag in något så grönjävligt när jag virkar. Jag försöker sträcka ut det men då tappar jag liksom taget om garnet. Jag måste hitta på nåt iaf, eller sluta virka, och det känns trist. Har nån tips? Som det är nu gör det ont att skriva på datorn och det är viktigare än att virka, faktiskt.

Sportlovet är inne på sin sista dag nu, och Jamie kom hem igår kväll. Jordan kommer i kväll och antagligen Lovelia med. Hon har tagit med sig hela min slalomutrustning och åker nu skidor. Det är ju kul att den får luftas men det hade ju varit ännu roligare om det var jag som åkte:)

Efter att jag opererade foten har jag inte åkt, och det var ju pandemi innan det, så det är några år sen nu och jag vill så gärna testa. Att få ner foten i en slalompjäxa är inte det enklaste, man behöver klämma ner den. Även om jag öppnar pjäxorna så mycket det går så är det på gärsgårn att jag får ner högerfoten. Innan operationen vek sig tårna in under foten, vilket gör svinont, och det gör de inte längre, bara det är en stor tacksamhet. Men i och med att senorna flyttades för att hålla foten mer upprätt, så kan jag inte längre sträcka ut den. Först vågade jag inte alls trycka till, var rädd att senorna skulle smälla av, men efter ett år eller så testade jag. Och jag kan få på mig den:D Att det går bra att åka bara förutsätter jag, foten sitter fast där inne och det kan omöjligt vara några problem. Ta i trä.

Nu när det varit snö här så har lusten att åka varit stor, men nu är all snö försvunnen och då tappar jag sugen lite. Men vi får se, vi ska försöka åka nån dag iaf. Om inte så känns det bra att utrustningen fick smörjas lite.

Min syster skjutsade jag till Arlanda i fredags, hon skulle på tjänsteresa. Till —- Indien:D

De åker med enbart handbagage, så min kabinväska är också ute och luftar sig, minsann.

Det är bara jag som sitter kvar här i Uppsala och ruttnar:D

Mamma sa förvisso häromdagen att vi ju ska till London, vilket hon har rätt i. Vi gav henne en resa dit, plus att vi ska se på Mamma Mia, med Abbatarerna. Eftersom covid varit utbrett i England och speciellt när vi tänkte åka, så har vi väntat. Som vanligt, vi är ju experter på att avvakta:) Jag har varit tillräckligt många gånger i London när det varit kallt, så jag har promotat vår eller sensommar. Inte smällhet sommar för det är inte heller najs, att traska runt i en storstad. När det blir vet vi inte riktigt. jag har en konfirmation och en student att rådda i vår, plus att jag måste ta ut mina saker från vinterförvaringen på campingen allra senast 9 maj. Jag är less på att få skäll, och även om det finns exakt noll anledning att alla saker ska ut så tidigt, så ska jag försöka. Förra året, eller om det var året innan, snöade det så mycket på campingen i maj att flera förtält förstördes. De som var där på plats lyckades rädda sina ställningar men flera skar sönder sina tält för att snön höll på att få alla pinnar att vika sig. Det är fan inte klokt, att en människa ska bestämma, men det gör hon. Inte kommer ju hon att skaka snön av min vagn om det kommer nån heller. Jaja, men det är fan.

Det innebär att husvagnen måste hem i mitten av april för Jimpa ska renovera den lite. Exakt vad har jag såklart glömt, men kommer på det när jag ser den:) Det är dels alla lister som behöver bytas och sen behövs en hatt över ventilationsröret på taket så det inte regnar in i garderoben:) men det var garanterat mer. Det visar sig.

.

Jordan är ju inte hemma som sagt, men vi har varit inne i hans rum för att ta upp Jamies säng, och ställa ner den som han ska ha, och då noterade jag att det inte luktade direkt rosor där. Snarare en sur sunkig doft. I fredags gick jag ner för att söka reda på anledningen och jag tror jag hittade den….;)

Jäkla unge. Jag har tjatat om att han inte ska ta ner tallrikar och muggar osv för att han inte tar upp dem, vilket han hävdar att han gör. Jag saknar ju halva serviser så jag vet att de är på vift, och har sagt att han nog får kolla mer noggrant. Men nejdå, han har absolut inget. Kanske en temugg. Ja, eller hur? Det var ju just precis bara en temugg. Den sura doften KAN ju komma sig av möglet som växte på en tepåse, helt sjukt hur bra den växtbädden var;) Och de muggar med gammal oboy som surnat skulle också kunna bidra. Fy fan.

Jag vet att alla ungar vid olika tillfällen haft onödigt mycket disk på sina rum, och även sur mjölk och penicillinodlingar, så det är inte bara han. Men det är ändå inte ok. Jag städade där inne precis innan jul, och tänker absolut inte göra det igen. Inte ensam, jag kan hjälpa till, men han ska göra det själv. Han är fjorton år gammal, dags att sluta vara en barnunge. Eftersom han och Jamie delat rum så skyller de givetvis på varandra, allt annat vore ju korkat. Nu kan de inte det längre :D:D

Jamies rum är precis vid köket och han är heller inte riktigt lika mycket för att äta på rummet, så där kan jag ha lite mer koll. Jordan går gärna ner med middagen, och blir skitsur när jag säger att mat äter vi vid matbordet. Det är en hel del tjafs om det. Jag fattar inte riktigt grejen med att inte vilja ta ut sin gamla disk? Det tar plats, gör det stökigt och är i vägen. Nog för att jag gärna har ett par kaffekoppar på bordet i vardagsrummet, men jag använder dem flera gånger. Jag har inga gamla tallrikar med fasttorkade nudlar eller spagetti och köttfärssås direkt;)

Han kommer tvingas städa sitt rum innan det blir sängbyte för hans del, och det kommer garanterat mottas med en del gnäll, men sen kommer han göra det. Jordan är smart, och inser oftast att det är klokast att låtsas göra mig till viljes, i stället för att käfta emot. Han kommer nog rätt sent i kväll och är trött efter resan, så det får bli i veckan. Han får en deadline till på fredag, typ:)

Så nu är sportlovet till ända. Vilket är tråkigt. Jag har ju inte den rätta biologiska klockan inställd i kroppen, den där som ska envisas med att man ska vara en earlybird. Får jag sova ostört så vaknar jag nån gång mellan 8.30 och 9.00. Det oavsett när jag lagt mig. När jag måste vakna vid sju av klockan är det aldrig av mig själv och jag är aldrig pigg, utan tvärtom så stentrött att jag mår dåligt. Jag mår så mycket bättre av att få följa min egen dygnsrytm, som är att sova mellan  02-09, ungefär.

Men det är ju inte allt för långt till påsklovet:)

Vi har varit så få hemma att det känts som ren ensamsemester. Robban har jobbat ju, och dagtid har det varit jag, Trixie och Novalie hemma. Lovelia i början av veckan. Lyxigt, men märkligt och tyst. Jag ser fram emot att alla kommer hem igen!

Nu ska jag gå och hämta lite mer kaffe, och snart är det kanske dags att laga mat.

Hörs snart 🙂

Den 21/2 kommer larm om att folk börjar kräkas i trapphus.

Den 23/2 går ett gaslarm på Säpo

Är jag den enda som ser vad som pågår här? Ja okej, jag raljerar lite, och jag varken vet eller är nån konspirations-hysteriker. Men kom igen? Två, eller till och med tre, eftersom ännu en kvinna kräkts i ett annat trapphus, larm om samma sak?

En tryckande känsla över bröstet, en doft i luften, illamående och kräkningar.

Trapphuset säger de är vinterkräksjukan. Jadå den har ett snabbt förlopp. Men INTE SÅ snabbt att man går ut frisk utanför dörren för att sen kräkas i trapphuset? Vilken vuxen människa gör ens det i nyktert tillstånd? Man hinner till en toalett om man är så pass nära. Och mannen hade två barn med sig, att alla tre samtidigt kräks direkt de går utanför dörren är mer eller mindre en omöjlighet. Att alla mådde bättre efter en stund i friska luften är ju inte heller direkt signifikant med vinterkräksjukan. Tvärtom är ju den väldigt intensiv under ett par timmar iaf, oftast längre. Om den gick över efter lite frisk luft vore det ju inga problem, bara öppna fönstren så blir man frisk, toppen ju! Botemedlet är funnet 👍

Att ännu en man som kom till samma trapphus OCKSÅ blev akut vinterkräksjuk är en omöjlighet. Hade de sagt att han blev äcklad av att trapphuset luktade spya hade jag kanske köpt det. Men inte nu.

Jag sa det direkt, det här är ett test. Av vad visste jag inte. Men det blev ju tydligt när SÄPOs gaslarm gick, och enligt uppgifter som sen dementerats, gav det utslag för en stridsgas. Nu säger man att det inte fanns nån gas, och att det kanske berodde på nåt av byggena i närheten, eller nåt. Det är rätt luddigt och vagt.

Utan att anklaga nån😇så har vi en stor spelare i öst som inte är jätteglad på oss, speciellt inte som vi är så här nära att godkännas för inträde i NATO. (Måttar en minimal glipa mellan tummen och pekfingret) En spelare som är känd för desinformation och fulspel. En spelare som inte drar sig för varken krigsbrott eller spioneri. En spelare där det inträffar plötsliga, oförklarliga dödsfall på personer som är besvärliga.

Såhär: om polisen på allvar inte kopplar ihop de här händelserna och utreder dem som ett terrorhot, eller vad man nu kan tänka sig för brottsrubricering, så tappar jag tron på dem.

Jag vill tro att de är fullt på tårna men inte vill varken skapa kaos eller visa fienden att de utreder det med ögonen på dem.

Jag tror alltså att de här två, eller tre, larmen hör ihop. Att de första var ett test, för att se hur gasen eller vad det är, funkar i ett visst utrymme. Hur räddningstjänsten agerar och framför allt var det ett sätt att visa musklerna.

De musklerna flexade man ännu lite mer när man angrep SÄPO. Det är säkerhetspolisen, Top of the Top, de som har infon som är for your eyes Only, de som ska vara mer eller mindre oantastliga. Så tar man dem så enkelt.

Om jag får gissa så kommer det ännu ett angrepp, kanske med dödlig utgång :/ Antagligen på en offentlig, för Sverige, viktig person. Det vill säga om inte vår hemliga underrättelse är lika smart som vad jag är😅

Jag har alltid rätt i sånt här, nailade exempelvis att Helge Fossmo sett till att få sin fru dödad genom barnflickan efter att ha läst första artikeln om det. 🤷🏼‍♀️

Ja det var mina referenser, en magkänsla:)

Ta det för vad det är, jag är inte helt seriös, och jag vill inte uppvigla, men nog fan är det konstigt? Och jag, liksom Jack Reacher, 😎 tror inte på sammanträffanden. Absolut inte sådana här.

Vad tror ni?

När barnen var små innebar sportlovet gärna massor av aktiviteter. Kyrkis hade ofta sportlovskul, där man kunde göra massa roliga saker och jag saknar den tiden. Det är väldigt skönt att göra absolut ingenting också, nu för tiden har kidsen ungefär noll önskemål om att ”hitta på nåt”. Förr ville de åka och bada, eller åka pulka eller nåt.

Jag minns nu sportlovet 2006. Corrinda hade brutit benet, efter att ha fastnat i ett spår på isen med skridskomeden. Första gången ever som ett mindre syskon fick följa med ensam med ett äldre:/ Patricia och Corrinda gick upp till skolans isbana, på  wienerafton:) Det var fotbollsföreningen som anordnade det, de ställde upp högtalare vid isen, spelade wienermusik och sålde korv. Supermysigt.

Exet och jag var hemma, med en liten Trixie, hon var runt fyra månader, och samma dag som hon föddes blev exet sjuk. Riktigt riktigt sjuk, så risig att jag tog min nyfödda tjej och la mig på en madrass i vardagsrummet. Han hade feber och hostade lungorna ur sig. Han ringde 1177 ett antal gånger men de avfärdade honom som en löjlig nybliven farsa som hade en mancold;) Det HADE det kunnat vara, men till sist var han så sjuk att jag ringde och blev först avfärdad. De trodde att vi var hispiga över att ha en nyfödd i huset och påtalade att amningen skulle skydda henne. ”Jamen vafan”, sa jag till sist. ”Han kan ju knappt andas, hur dålig ska han bli?” Sen svängde jag mig med alla läkarord jag någonsin lärt mig, och de är en del, jag har både jobbat på golvet och varit avdelningssekreterare på sjukhuset:D

När jag gjort extremt klart för dem att jag inte var det minsta orolig varken över bebisen eller mig själv, så bad de att få ringa upp efter att ha konsulterat en läkare. Fem minuter senare ringde de: ”Vi skickar en ambulans.”

Okej…så nu var det tydligen allvarligt. Jag sa att det nog skulle funka bra med en taxi, spar ambulansen till de som behöver den på riktigt, och så skickade jag upp honom. Han hade kraftig, dubbelsidig lunginflammation. Första penicillinet bet inte så han fick åka tillbaka några dagar senare för att få ett kraftigare. Han var helt sänkt i flera månader efter det.

Jag antar att det var därför vi inte var med på isbanan den söndagen. Kan ha varit att nån unge var sjuk också. Men just den enda gången så är det ju klart att det ska bli allvar. Corrinda föll och gjorde illa sig, grät och kunde inte komma upp. Hon var bara fem år, skulle fylla sex i maj. Patricia bör ha varit tio. Jag får dåligt samvete nu igen, över att de var ensamma. Men de ville så gärna åka, och ingen annan ville det.

Corrinda grät och kröp upp på snövallen, Patricia skämdes, ingen vuxen brydde sig. Jag tror ändå att nån frågade om det var ok, och att tjejerna sa att det var det. Men minns inte helt. Patricia fick iaf upp Corrinda i pulkan de hade med sig, ingen mobil hade de på den tiden, och drog henne hem. Så duktig! Men det måste ha gjort ohyggligt ont, när det skumpade över grusiga vägar… Väl hemma ropade hon på mig och sa att Corrinda gjort illa sig, jag gick ut och möttes av en unge som var helt gråblek i fejset. Insåg direkt att det var riktigt allvarligt, och ropade på pappan. Han trodde att hon bara slagit sig lite, för han måste ha varit blind. ”Nej”, envisades jag. ”Det där är nog fan brutet.”

Så funderade jag på om jag verkligen skulle behöva klippa sönder hennes nya overall, och bestämde att det borde gå att dra av den. Skridskon var ett helvete att få av, jag snörade upp den helt och kunde lyfta ur foten. Sen var det taxi till sjukhuset med pappan.

Först var det tal om operation. Sen blev det bara gips. Hon skickades hem med EN citodon, och som hon grät den natten vill jag aldrig höra en unge göra igen. Hon och pappan låg ute på var sin soffa i vardagsrummet och jag i sovrummet med Trixie. Så hjälplös som jag kände mig då:/ Så fort det gick på morgonen ringde jag och krävde mer smärtstillande, och en rullstol. För inte fasen vet jag hur de tänkt sig, men de skickade alltså hem henne utan kryckor eller rullstol. Var tanken verkligen att vi skulle bära runt på en sexåring dagarna i ända? Fattar fortfarande inte. Kryckor fick de inte som så små, sa de. Nä okey, men rulle då? Jag fick bråka rätt rejält vill jag minnas, för att få låna den där rullstolen. Men väl vi fick den så blev livet lite enklare i de sex veckor som hon skulle ha gipset.

Som jag slet:D Trixie i bilstol, Novalie var nästan tre år och behövde också massa hjälp, och så bära ut Corrinda till bilen, sätta in henne, hämta rullstolen och barnvagnen, fälla ihop och in i bilen(buss som tur var) och sen samma procedur åt andra hållet. Jag var ju dessutom inte i form efter graviditet och förlossning:)

Nåväl, det här sportlovet var det kyrkis-aktiviteter. Det var massor av snö och kallt, och de anordnade ett spår ute som man skulle gå med kidsen. Alla barn ville såklart gå, och jag knöt in Trixie i en sjal på magen, under jackan, sen tog jag Corrinda i en pulka och släpade runt henne i knädjup snö, och höll Novalie i andra handen, hon ramlade hela tiden i den djupa snön. JAG VAR SÅ SLUT! 😀 Jag svettades som en gris när vi kom in, men alla barnen var nöjda och glada, och det är ju det viktigaste. ♥ Herregud så jag har vrängt ut och in på mig för att alla ska vara glada. Jag tror minsann att jag förtjänar en rejäl klapp på axeln:)

Söndagen efter att Corrinda bröt benet var det dop för Trixie. Corrinda skulle få hälla upp vattnet i dopfunten och hon var så ledsen över att sitta i rullstolen, men givetvis fick hon hälla ändå. Hon hade SÅ ONT då, det syns så väl på bilderna från den dagen, hur hon lider i tysthet. Jag såg det ju då med, såklart, men det är väldigt tydligt även i efterhand.

Tacksamt nog läkte allt jättefint och hon har inga men efter det. Det är skönt att bakjouren på barnortopeden kopplades in och bestämde att det inte behövdes opereras, för då hade hon ju haft ärr. Inte för att det är hela världen, jag har ju ett gäng själv, men ni fattar.

Ja, det var ju en flashback tillbaka en sisådär 18 år eller så.

Jag saknar kyrkis! Det var så himla mysigt att ha ett andra hem, och en andra familj nästan. Vi som hängde där var ofta hemmamammor, med samma tänk som jag runt det här med att stanna hemma med barnen när de är små.

Jag ångrar inte det en enda sekund. Det är det absolut bästa jag gjort i livet, förutom barnen själva då, men att välja att stanna hemma med dem på heltid. Den tiden är den bästa i mitt liv, utan tvekan. Även om det givetvis stundtals var besvärligt och jobbigt på olika vis, men att få vara nära under barnens uppväxt. Det är något jag tror att i princip alla barn skulle må så mycket bättre av än att fållas in i ledet, tvingas till förskola med hög ljudnivå, många barn, massor av intryck dagarna i ända. Jag vill kanske inte gå riktigt så långt som att peka på alla diagnoser som tillkommit under åren, men lutar åt att det bidrar. Faktiskt.

Små barn behöver inget annat än att vara med sin lilla flock, familjen. Det finns det forskning på. Orkar absolut inte leta reda på den, för att källhänvisa, är ni intresserade får ni göra det själva:)

Jag skiter i hur alla andra gör, men för MIG är det här det viktigaste som finns. Att ge mina barn en lugn och trygg tillvaro, utan stress, hets och en hjord av andra ungar. I samma ålder, med samma behov, gärna samtidigt. Jag har haft en unge i varje ålder, om man inte räknar tvillingarna då;) och har enkelt kunnat tillgodose deras individuella behov.

Under åren har jag fått mängder av skit på sociala medier över att dels ha många barn, och dels ha valt att vara hemma. Kontraproduktiva åsikter ofta, där det i samma mening kan klagas över att jag borde ha barnen på dagis samtidigt som det tjatats om att jag bara kostar samhället pengar. Kan väl rätt enkelt säga att mina nio har nog kostat samhället mindre totalt sett än att ha två kids på förskola från de är ett år till de börjar skolan:D

Jaja, de som haft åsikter får väl ha det, det är inget som jag tar nån slags ställning till. Jag har valt efter mitt hjärta och mitt tankesätt, och med facit i hand så kan jag ärligt säga att det är det bästa jag gjort. För mig och för dem.

.

Varför det här blev nån slags tripp längs Memory Lane vet jag inte:D Men så blir det ibland.

Det här sportlovet har jag bara fyra skolbarn, det är Trixie, Lovelia, Jordan och Jamie. Killarna är med kompisar i fjällen och Lovelia drar med sin pojkväns familj till fjällen i morgon. Kvar hemma är en krympande skara. Det är jag, Robban, Novalie och Trixie. Den sistnämnda är lite förkyld, och tror att henne kille är …. tadaaaa – i fjällen, så hon är kvar hemma, Novalie jobbar timmar och just nu är alla friska så hon är också hemma.

Jag har en bra träningsvecka, så tillvida att bästa ledaren har många pass, så jag är också nöjd:)

Vädret ute suger, idag har det regnat, eller snöat, hela dagen, det har varit jämngrått överallt, knappt så man sett var marken slutar och himlen börjar. Öken. Doris vill absolut inte vara ute, hon springer ut och kissar och kommer in så fort hon är klar. Katterna ligger och jäser.

Sellman skrämde slag på mig igår, han låg plötsligt i soffan med hela ena örat blodigt. Det hade runnit så hela örat är kladdigt och pälsen bakom är tovig. Han har ett jack i örat, ganska rejält. Så upptäckte jag att han också satt med vänster framtass i luften, och den hade han riktigt ont i. Paniken dyker alltid upp när djuren är sjuka, eller skadade, så jag får verkligen andas i fyrkant och avvakta. Jag tror att Sellman slåss med en annan hankatt på gatan. Det är en ungkatt som vuxit på sig och tuppat till sig, misstänker att han vill vara gatans kung. Han var här en kväll, ställde sig på bakbenen och kikade in genom balkongdörren:) En annan kväll slogs de i uterummet.

Sellman är ju fridsamheten själv, jag tror inte det är han som börjar, det tyder ju också det faktum att den andra katten kommer in på hans revir, hans tomt, och muckar på. Men det spelar ju ingen roll egentligen, för Sellman får uppenbart stryk, och det är svårt att göra nåt åt. Bara hoppas att han iaf ger igen:)

Sellman käkade grädde med god aptit, det lugnade mig lite, men han låg och sov hela kvällen. I sin korg, i en kartong, i fåtöljen. Ville inte röra sig mer än nödvändigt, men visade iaf att han kunde stödja på tassen. I morse var det en piggare katt som mötte mig, och han har varit ute och idag haltar han inte. Han är lite tufsig, och har fullt av små sårskorpor i huvudet, så stryk har han fått. Lille fina gubben♥

Jag älskar den katten nåt så otroligt, han är så personlig och charmig. Den mysigaste katt jag träffat:)

Nu ska jag gå och släppa in hans syrra som inte ligger på plus just nu. Hon kissar ju på saker, och igår gick hon raka vägen in i mitt sovrum och satte sig och kissade på mina foppatofflor. Vafan liksom? Det är en jävla tur att hon är söt:D

Ha en härlig kväll nu:)