God förmiddag!
Fy farao vad dagarna ramlar på, det är redan 21 mars! Jag tror att jag har haft sjuka barn mer eller mindre alla marsdagar, just nu har styrkan bytts ut lite och det är Novalies tur att må kasst. Trixie är fortfarande inte pigg, men Jordan gick till skolan redan förra veckan när jag var iväg. Så alla de små har varit eller är dåliga, jag har haft en kort släng av nåt där i början av månaden, så det är väl egentligen tvillingarnas tur nu kanske. Få se om de klarar sig, de är ju inte upp i varandra som de andra är.
Igår var det ju umgänge. Idag upptäckte jag de obligatoriska kvarlämningarna…
En kasse med blöta badkläder. Varenda gång. Alternativt en korg/kasse med annat, fika eller så. Jag antar att han anser att när klockan är 18.00 prick så lämnar han av kidsen vid grinden och åker iväg, och då är hans ansvar slut. Så badkläderna är liksom mitt ansvar. Funderar på att skaffa ett extra set som han kan ta med sig och hänga upp hemma hos sig. Han kanske har tvättmaskin och torktumlare, och slipper hänga badlakan över stolar och dörrar för att torka tänker jag… Som det är i nuläget, och har varit sen i augusti så har jag väldigt liten plats för blöta kläder. Ja så får det nog bli.
Nej, det är ingen big deal egentligen, men när det upprepar sig varenda gång så ledsnar man ju till sist. Och nej jag kommer inte ringa upp honom och snacka lite om det, sist jag talade direkt till honom eller tvärtom, (inklusive att säga) ”hej” är nog typ…tja…två år sen ungefär. Det är hans val, och så småningom fogar man sig. eftersom det inte finns nån väg att gå längre. Det är hans förlust, men eftersom det även var hans val så skiter jag i det.
Ungarna hade alltså badat, eller de som var friska och fick följa med, tror det var Jamie, Jordan och Lovelia. Trixie ligger mest på soffan och snorar och hostar, och de lite större följer ju aldrig med. Det är skitbra att de åker och badar, då får ungarna vattenvana och kan träna på att simma, så på det är det tumme upp.
Jag klev upp mitt i natten, klockan halv åtta;) och packade i ordning mig, gick ut med Doris och åt frukost, sen kom syrran och vi styrde kosan mot Kungsberget. Vi körde i duggregn mot Sandviken och det kändes lite halvskumt att tänka slalom, men väl framme så sken solen och det var nån minusgrad.
Precis som förra gången så bokade jag vår utrustning via deras hemsida på vägen upp. Det är hur smidigt som helst, man klickar bara i vad man vill ha, betalar med kort och så får man ett sms att det är klart och står och väntar i ett bås. Vi körde på paket även denna gång, med skidor, pjäxor och stavar. Plus hjälm eftersom ni sa att det var varmt och skönt om öronen.

Så står det i fina bås och allt är klart för att klä på sig:)
Alltså, de här modernare prylarna… Kan någon berätta om det verkligen är meningen att pjäxan liksom ska integreras med foten för evigt? Det är ett liten helvete att få på den först av allt, känns som att försöka få ner foten i ett alldeles för litet hål. Mina egna pjäxor har två spännen, och när jag knäpper upp dem så viker sig liksom plösen framåt så man både får av och på den utan problem men även kan gå rätt ”obehindrat ” i dem. Alltså obehindrat är ju en stor överdrift, för alla som gått i ett par slalompjäxor vet att det är allt annat än graciöst;) Mina hyrda pjäxor är sköna att åka i, men ingen större skillnad när man knäpper upp dem, och att sen försöka få av dem…holy smoke det är mission impossible;) Vad är knepet här?? Måste ju vara så att jag gör något mindre rätt?
Men efter att ha kämpat med att få på pjäxorna så var vi klara.
Det här med hjälm..
Jag har otroligt svårt för att ha något på huvudet, har sällan mössa om jag inte fryser ihjäl, så att ha en hel jäkla kruka på skallen var prövande;) Brillorna hamnar snett och mina öron står nog ut lite för mycket för jag känner hela tiden hjälmen emot dem. Jag har inte haft en hjälm på mig sen jag åkte motorcykel för kanske 25 år sen, och då känns det ju aningens mer motiverande än att ha det för att skava runt i en slalombacke. Men, det var faktiskt varmt om öronen:) Men passformen var inte den bästa, man fick byta som man ville men jag hittade liksom ingen som var perfekt. Får väl köpa en egen kanske.
Solen försvann så fort vi kom ut i backen;) som vanligt, och det blev mulet och snöade. Några nerfarter var avstängda för tävling, och de övriga var ok. Vi fattade ju att i slutet av säsongen, med dåligt med snö hela vintern, massa konstsnö, eller egentligen mestadels konstsnö, och med 0+- grader så är det inga kanonåk, men halva dagen var det ändå bra. Väldigt mycket lössnö som ligger i drivor, och den konstgjorda snön är ju lite annorlunda mot riktigt så det blir som att köra i lite blött socker. Eller som fyllningen i blöjor ni vet;) Gelé aktigt. Lite trögt och tungt. Jobbigare att trycka undan snön när man svänger, lättare att få konstiga kast och felskär. Med andra ord, så fult som vi åkte i går var det länge sen man gjorde:)
Det var lite så att man ville plogsvänga, för att inte fastna. Gick lite för långsamt för att kunna svänga snyggt. Och så kom de balla grisarna farande och bevisade att det mer handlar om åkaren än underlaget;)
Hehe.
Mitt på dagen kom solen tillbaka, och då var det ju härligt!
Här har vi precis åkt in i skuggan efter att haft solen i ögonen så de tårades:)
Vi hade en kul dag i backen! Inga tiopoängsåk, eller ens sjupoängare, men en himla massa andra;)
Väldigt lite folk så det var bara att åka fram i liftkön, max tre personer framför en, och det ger ju en himla massa mer åkning än att stå och köa.

På eftermiddagen mulnade det på, och ömsom snöade och regnade. Bah. Vi hade sett det på väderleksprognosen så vi blev inte jätteförvånade, men hann ändå åka merparten i ok väder. Det funkade ju att åka även i regn, men är ju mindre charmigt. Backarna blev även markant sämre allt eftersom dagen gick.
Jag gjorde ingen praktvurpa;) men vi körde ihop en gång, från i princip stillastående, vi råkade liksom bara vara på exakt samma våglängd och åka framåt, skulle snacka om nåt, och så satte jag skidorna i kors en gång och kunde inte för mitt liv begripa att det inte funkar att försöka lyfta den understa;) Åkte knappt framåt men hamnade på rumpan för att reda ut skidorna. Dock en planerad ”vurpa”. Jo, och så slog vi ihop hjälmarna ett antal gånger i liften;)
Lunch på pizzerian, men det var enda gången vi satt under dagen, förutom i sittliftarna då. Men vi åker hellre ankarlift som går snabbare.
Kul dag! Sista slalomen för i år, men två gånger på en säsong är rekord. Får försöka utöka det nästa vinter.
På väg hem stannade vi på McD i Sandviken, där är personalen alltid skittrevliga:) Jag har ju varit där med ungarna ett antal gånger åxå och de har alltid varit på bra humör. Personalen alltså, inte ungarna;)
Sen tog vi kaffet med oss i bilen och åkte hem i ösregn.
Hemma väntade alla kids, de spelade dator och kollade på tv, klockan var nästan läggdags. Vi kollade på Mästarnas mästare och fick tårar i ögonen av Foppas film, vilken hjälte han är. En sån hockeyspelare. En sån man. Sen hoppade barnen i säng och det blev tyst.
Jag bokade biljetter till Nickelback:)

Tror det var 6 september de kommer, det ska bli kul! Jag är inget superfan, men gillar deras musik.
Och inte nog med det…jag såg på Facebook natten till söndagen, att Europe ska spela i höst, 30 årsjubileum för The Final Countdown albumet, och att de kommer köra hela det, plus lite andra låtar åxå. Europe är den första riktiga konserten jag var på, i ishallen i Gränby i början av 80-talet typ, det var jag och Helen och massa långa, långhåriga grabbar som headbangade;) Kvalar in som topp tre av bästa konsert. Jag och Helen har sen varit på massor av deras spelningar, och jag vet att hon vill se dem lika mycket som jag, så på helt eget bevåg, utan att snacka med henne, bokade jag två biljetter till oss:) Det var ju mitt i natten och hon sover som vanligt folk gör, och jag hade inte ro att vänta.
Och så messade jag henne sen att det var så:D Jo, hon blev glad:)

8 november, på Cirkus i Stockholm. Kommer bli toppen ♥
Vi såg dem för några år sen, Jordan var med då:) Jag köpte en biljett extra till hans farsa och så fick de två sitta i baren och hänga. Jag ammade Jordan som bara var drygt tre månader, och kunde inte lösa det på nåt bättre vis:) Jo, jag hade kunnat lämna honom hemma, men så många timmar utan att amma hade inte varit kul, och jag hade inte kunnat fokusera helt på musiken om jag visste att bebisen var hemma utan mig. Jag är ingen hönsmamma på något vis, men jag har aldrig varit bra på att lämna bebisar så länge som jag ammat. Då lever vi i symbios:) Typ ett år:)
Sen såg vi dem igen för bara nåt år sen…minns inte när, men kanske 2014? De levererar alltid en bra show, och tja.. älskart!
Jag känner att det är ett bra konsertår på gång här! Bruce Springsteen, Nickelback och Europe. Sen är det en del andra spelningar jag har lust att gå på men där inget är spikat, och man vet liksom aldrig vad som dyker upp framåt heller. Jag såg tex att Ronan Keating ska spela i Danmark, känns som att han kanske tar en tur över vattnet hit när han ändå åkt så långt liksom;) Ja, jag har en vitt spretande musiksmak, med den gemensamma nämnaren att det måste vara något speciellt med RÖSTEN:)
Idag ska jag plugga. Hela dagen, förutom en sväng på eftermiddagen då jag och Jamie ska till logopedmottagningen. Dags för nästa unge att öva på att prata. Barn nummer sex i raden av kurreduttspråkssnackare. Man undrar ju vad man gjort för fel;) Men skyller det på den andra föräldern, hehe.
Egentligen har jag bara tre som haft riktiga problem. Tvillingarna tyckte de på BVC att de var lite sena, och vi fick åka dit och göra nån språktest som de fick uruselt resultat på. Jag som inte var ett endaste dugg orolig, och rent intuitivt kände att det finns inget problem här, blev konfunderad. Men det visade sig att testet var avsett för barn som var drygt ett halvår äldre så jag fattar inte riktigt varför det blev sånt hallaballoo? När de fick komma tillbaka och göra om testet i rätt ålder så klarade båda av det med bravur. Tror att det var just tvillingskapet som gjorde att BVC fick för sig att det var ett problem. Det sägs ju att tvillingar ibland utvecklar ett eget språk sinsemellan men det var aldrig så för Robban och Corrinda.
De är väldigt lite tvillingar på alla sätt och vis:) det enda är nog att de föddes samtidigt, för de är som natt och dag på alla sätt och vis och gillar oftast inte ens varandra.
Nåväl, Novalie, Trixie och framför allt Lovelia har haft riktiga talproblem. Lovelias ökade drastiskt när vårt liv vändes på ända när någon bara drog, hon backade väldigt i sitt tal då. Så kom Jordan, min lilla professor, som inte bara snackade rent, utan han kan ju läsa böcker och räkna svåra mattetal innan han ens börjat i första klass. Dessutom, och det här är jag grymt imponerad av, så är han otroligt duktig på det här med att ord kan betyda olika saker. Häromdagen stod han med en tetra passerade tomater i handen och skrattade.
– Passerade! Haha, som att man liksom har gått förbi tomaterna:)
Jag hade ett litet hopp om att det var bara tjejerna som hade svårt med talet, men så kom Jamie och bevisade motsatsen, och idag är det alltså dags för det första av, antar jag, ett stort antal logopedbesök.
Ska bli spännande att se om vi hittar parkering…
Nu ska jag ta tag i pluggandet!
Vi hörs snart:)
bye bye:)
Bra där Carola. Katharina januch har ju skrivit en bok om detta & hennes längtan efter en dotter. När jag väntade första barnet var jag inställd på en pojke för alla sa att det var en typisk killmage men hade alltid föreställt mig att första barnet skulle vara en tjej. När bebisen väl var född var jag så lycklig men när dom sa att det var en tjej så rann tårarna av lycka. Jag fick min tjej trots allt. Jag hade älskat en pojke lika mkt men där o då var lyckan stor över min lilla tjej! Tror många av oss har dessa känslor, inget konstigt o ska inte vara nått skämmigt.
Hej! Jag frågade min mamma en gång om hon önskade sig en kille när hon efter två flickor väntade trean. Hon tittade på mej som om jag var helt störd å svarade: Jag önskade mej en frisk baby. Nu när jag själv har tre flickor förstår jag vad hon menar 🙂 Däremot har jag nästan blivit beklagad av andra vilket är absurt när man svävar på moln över sin tredje prinsessa.
Men min man besviken vid ultraljudet, jag tycker att det var bra att han fick vara ledsen ett tag å bearbeta att det inte blev någon son för när flickan väl kom ut var han färdig med det och nu dyrkar han henne nästan löjligt mycket 🙂
Tycker absolut att man ska få kunna önska sig en kille eller en tjej!
Många säger… Huvudsaken barnet är friskt !
Det anser jag är en självklarhet att alla önskar sig ett friskt barn!
Jag är själv 5 barns mamma och barn nr 4 föddes med Downs syndrom och svårt hjärtsjuk, och lungsjuk! Obotligt!! Men ändå vid 5 barnets ankomst önskade jag mig en tjej…
Så jo man får önska sig det … Är barnet sjukt handikappat då får man ta tag i det när det är fött!!
Hej! Jag var en av de som reagerade över hejaropen och tyckte det var kul samtidigt som det störde mig att det bara var männen som hurrade… MEN. Det är inte det som JAG är upprörd över, det jag tycker är viktigt är hur samhället gör skillnad på tjejer och killar. Hörde ett mycket intressant klipp från P4: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=6381534 . Där hör man tydligt hur pressen reagerade när Oscar kom till världen jämfört med när Estelle kom. Jag förstår helt klart att man kan önska det ena könet men också älska det barn som kommer…
Hade det funnits möjlighet att få välja hade jag valt att endast få flickor eftersom jag ser mig själv som en ”flickmamma”. Kommer jag få pojkar istället för flickor när det är dags så kommer jag självklart älska pojken men jag kommer nog aldrig sörja OM jag inte får en flicka.
Journalisten (fotografen?) hade slagit vad om att det skulle bli en pojke, därav lyckoropet. Så det hade inte det minsta med könet att göra egentligen (förutom att han fick rätt då..) 🙂
Nä, jag tror ju inte det:) men i flera omgångar har jag sett diskussionen och då har den liksom vridits så att det handlat om att vara opk. Jag reagerade inte ens på det utan fick höra det sen och det gapades då om hur fel det var.
Ja, media vill ju gärna göra det mer dramatiskt än det oftast är.. 🙂
Har inga egna barn så jag kan inte relatera till önskan om pojke/flicka men jag är av den bestämda åsikten att alla har rätt till sina egna känslor. 🙂
Men jag förstår precis vad du menar. Jag har alltid velat ha en dotter men fick först en kille, sen en till och sen en till….
Jag ÄLSKAR dom över allt annat i världen och skulle så klart inte vela byta ut dom mot alla flickor i hela världen men det var väldigt dubbla känslor varje gång det blev en kille. Glädjen över att ännu en gång fått ett fint, friskt och välkommet barn men en sorg över att det inte var en tjej… den sorgen är svår att förklara för hur man än gör så låter det så nonchalant och provocerande. Efter dessa fina pojkar tyckte vi att vi var en lagom stor familj och den där längtan och känslan av sorg över att inte ha en flicka gick faktiskt över. Så när det några år senare visade sig att vi ändå skulle bli en till i familjen så spelade det ärligt talat ingen roll vilket kön barnet skulle visa sig få. Min längtan efter flickan hade försvunnit någonstans. Vi var så inställda på att det skulle vara ännu en pojke och kände en stor och sann glädje i det. Det kändes häftigt att få vara mamma till fyra killar… Det visade sig dock att det var en tjej som fanns där i magen och ja, det var otroligt kul när det visad sig vara så. Det tyckte jag både då och nu, många år senare. MEN jag har aldrig älskat något av mina barn mer eller mindre pga kön. Sorgen har inte förmågan att älska och ta till sig sitt barn utan något annat djup där inne.
Lyxproblem :-). Jag tog aldrig reda på vilket kön barnen hade så jag var beredd på både ock vilket underlättade tycker jag. Min högsta önskan var att få friska barn och det fick jag <3. Hade de inte varit friska av ngt skäl hade de ändå fått all min kärlek och omsorg men i smyg hade jag nog sörjt att de inte var "friska". Jag hade en flicka och två pojkar och var beredd på en tredje när fyran kom…det blev en flicks och ja kanske innert inne var jag extraglad för det men jag vet inte det..
Jag är mamma till 4 pojkar och kan ärligt säga att både jag och min man hoppades vid tredje och fjärde killen att vi skulle få en dotter. Vet inte hur många tråkiga kommentarer vi fått eftersom vi ”bara” har killar. Samtidigt skulle vi inte kunna tänka oss att vara utan nån av våra älskade killar som alla trivs bra ihop och har ett speciellt band mellan sig. Trots stor åldersskillnad( de är 20,18,12,9), trivs de tillsammans och vi hittar på mycket kul tillsammans, ibland med de stora för sig och de små för sig, ibland alla tillsammans.
Jätteskönt att du tar upp detta ämne. När jag väntade mitt första barn spelade det ingen roll vilket kön det var. Vi tog inte reda på det och efter en lång och jobbig förlossning låg mitt barn på min mage. I all uppståndelse tog det säkert en eller två minuter innan någon berättade att barnet var en flicka men jag hade redan kallat barnet ”lilla älskling” och förundrats över vårt lilla mirakel. Att det var en flicka var roligt men väldigt sekundärt. Efter ett och ett halvt år blev jag gravid igen, mådde exakt som förra gången men i vecka tretton fick jag missfall. Jag är övertygad om att detta barn var en flicka för när jag efter några månader blev gravid på nytt mådde jag helt annorlunda. I vecka 18 tog vi reda på att det var en pojke och under stora delar av graviditeten mådde jag sedan dåligt av tanken på att jag skulle få en son. Jag ville inte ha en pojke, jag kunde inte ta hand om en pojke, förstå en pojke, leka med en pojke, fostra en pojke. Jag fick gå i samtal som hjälpte till viss del men när min pojke kom till världen efter en snabb men smärtsam förlossning ville jag ändå inte ha honom. I ett par timmar kunde jag inte ta honom till mig men efter ett samtal med barnmorskan släppte allt och sedan har det aldrig varit några problem. Idag är han världens finaste fyraåring men med en mamma som varje dag har dåligt samvete för de där känslorna att jag inte ville ha honom, och som måste berätta så ofta jag kan hur mycket jag älskar honom.
Du har rätt, åtminstone i mitt fall var det så. Jag födde en frisk och fin flicka, men när hon var två dygn skulle vi bara träffa läkaren innan vi åkte hem. Istället för att åka hem fick vi beskedet att hon har Downs syndrom. Jag blev helt kall. I flera dagar. Pappan fick stå för kärleken. När hon slutade andas en natt slog kärleken till med full kraft, och jag kunde älska henne men samtidigt sörja det barn jag inte fick. Det ”friska” barn som jag aldrick fick. Det händer än idag, speciellt när hon får slita och kämpa, att jag blir ledsen-men det är mest för att hon får kämpa så hårt för att få höra till, att andra människor med vett och vilja ställer henne utanför. Men, människor utanför det normativa behövs också i samhället. Jag är så glad i min flicka nu och när jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur jag tänkte-men acceptera, det kan jag.
förstår allt du skriver.. Har en 10 årig kille m Downs s känner igen allt med att försöka lära sig att acceptera !!
Lycka till m tjejen med den extra kärleks kromosomen ❤️
❤️
Självklart förstår jag och håller med om att det är naturligt att önska sig ett visst kön. Samtidigt kan jag inte riktigt förstå att man helt ställer sig in på den ena sorten och sedan blir ställd när det visar sig vara den andra sorten. Vad grundar man sig på liksom? Annat vore det om man på ultraljudet fått veta att det är en sort men sen visar det sig vara den andra sorten. Det är min stora skräck för då har man ju på riktigt förberett sig för den ena sorten. Jag tycker också att det är självklart att önska sig barn av båda könen för flickor och pojkar är ju olika till sättet oberoende hur könsneutral man försöker vara och det ser jag som en styrka och rikedom. Man kan ju inte bestämma själv vilket kön man ska få utan får vackert finna sig i att ta det man får och det har aldrig varit ett problem för mig trots att kag nog har haft önskningar men jag kan tycka att omgivningens tjat kan vara rätt jobbigt. Först borde de två första vara av olika kön och sen borde man få två och två så de har sällskap av varandra… Visst kan jag också se poängen med att få två av samma kön efter varann men om man bestämmer sig för att försöka få ett barn så måste man ju vara beredd på att det inte är säkert att det blir enligt något logiskt system utan man kan få en hel rad av samma sort. Att man själv kan känna en besvikelse och sörja det man inte fick trots att man älskar det man får istället är helt naturligt tycker jag även om jag inte råkat ut för det men att grannar och avlägsna släktingar ska ha åsikter om könet det kan jag inte riktigt förstå. Det skapar bara en press för föräldrarna.
Förstår precis vad du menar! Är själv sex-barnsmor och har en kille o fem tjejer.
Efter två pojkar så blev jag överlycklig över att få en tjej !! Ärligt så blev jag gladare över att det var en flicka än om det varit en pojke !! Men det vågade jag nästan inte säga 😉 . Sen kom det en pojke till ! 🙂
Förstår och håller med.
Känner så igen mej i det du skriver. Vid första graviditet trodde vi att bebisen i magen var en kille men ut kom en tjej. Inga problem, jag var nöjd och glad och hade nog varit lika glad över en kille.
Vid andra graviditeten trodde vi att det var en tjej i magen, men vid ett sent UL visade det sig att det var en kille. Jag måste erkänna att jag blev lite ställd. Jag hade varit så säker på att vi skulle få en flicka till. Eg. vet jag inte varifrån jag fått det, men tror det berodde på att jag själv bara har systrar, min moster har bara flickor och min mamma har bara en syster.
Jag förstår ju att det inte är så det funkar (om det blir kille eller tjej), men på nåt vis trodde jag nog att då jag fick en tjej första gången så skulle jag också bara få tjejer.
De där veckorna jag fick före förlossningen var nog bra, de behövdes för att hjärnan skulle hinna med och ställa in sig på att det var en kille vi skulle få.
Det märkliga var (precis som du skriver) att jag rätt länge efteråt sörjde tjejen vi inte fick… Jag ville absolut inte byta bort sonen, men det kändes lite som att jag mist dottern jag väntat? Som att jag borde ha fått två barn och av nån anledning bara fick med mej det ena hem…
Då jag väntade barn nummer tre hade jag insett att jag alltid gissar fel på kön och var inte lika inställd på vilket kön vi skulle få som jag varit vid de tidigare graviditeterna. Liiite hoppades jag på en kille, mest för att jag tänkte att bröderna i så fall skulle vara nära varann i ålder och ha mycket glädje av varann. Vi fick en kille till och den gången kändes det helt bra. Så skönt att slippa känna så som jag gjorde efter den andra förlossningen.
Som tur är har jag underbara vänner som jag kunde prata med, det sista man behöver är ju att någon kritiserar en för hur man känner…
Jag har två grabbar. Ville absolut ha en grabb till när tvåan kom. Vi pratade löst om en trea när de var mindre, men det vi valde att avstå. Hade det funnits en 100%ig chans på kille hade vi kanske jobbat på det. Jag vill absolut inte ha döttrar och det står jag gladeligen för. Varför skulle det vara fel av mig?
Jag har mer känt att det är omgivningen som tycker att man borde vilja ha båda könen. Vi fick nyss vårt femte barn. Vi hade fyra grabbar innan och nummer fem blev otroligt nog en tjej. Det trodde jag inte. Jag har skojat och sagt att blir det en kille är jag nöjd men blir det en tjej så vill jag ha en till tjej… Och så blev det en tjej. Men omgivningen ”tjatar” om vilken tur att det blev en tjej… Jag är förstås jätteglad att det blev det och att jag förhoppningsvis kommer att få bli mormor och inte ”bara” farmor. Men omgivningen blev nog gladast. Nu gäller det att kunna göra en till tjej då… Hm… Inte lätt.
Kan förstå tanken och tycker att det är viktigt att få känna så men förstår inte varför en av varje är så viktigt för många. Jag har en syster och eftersom vi är nära i ålder och av samma kön så har vi askul ihop, hon är min bästa vän helt enkelt. Skulle jag ha turen att ens få några barn så skulle jag gärna ha av samma kön, oavsett vilket.
Tack för en bra blogg!!
Kram
Jag förstår precis vad du menat. Jag är utbildad förskollärare och väldigt genusmedveten och tycker verkligen att det inte spelar någon roll vad som sitter mellan benen. Men, jag har alltid velat ha en tjej ändå. När jag blev gravid kände jag på mig direkt att det var en pojk och fick det bekräftat vid rul också och jag har aldrig sörjt att det inte var en flicka. Men, jag önskar mig fortfarande en tjej och kommer absolut sörja om jag inte får någon tjej i framtiden. Det innebär inte att jag inte älskar min son nu, han är tveklöst det bästa som hänt mig. 🙂 jag tror att anledningen till att jag så innerligt önskar en dotter är relationen jag har till min mamma idag. Hon är min absolut bästa vän i alla situationer och även om jag såklart önskar den relationen med min son i framtiden också så känns det som att det är mer troligt att det skulle ske med en dotter. Men hey, jag kan ha fel – time will tell 😉
Jag tolkade det som att de jublade över att det var en kille så att de nu hade en av varje. För visst är det väl så att man vill ha både killar och tjejer. och visst är det som du skriver. Ett friskt barn är det viktiga men sedan tror jag också att de flesta har en önskan om kön. Särskilt när det är andra barnet!