Familj
Allmänt

Jag firar ju tio år:)

För tio år sen började jag blogga!

Mitt allra första inlägg hittar ni HÄR och det är skrivet elfte augusti 2007.

Vi var på Gröna Lund, och fick punktering på vägen hem.. Jag ville minnas att det inlägget var ungefär en halvmil långt, men det var det ju inte alls;)

Är det kanske någon av er som varit med så länge?

 

Jag hamnar på min gamla blogg ibland när jag googlar, och det är alltid lika kul. Jag ser ju att jag skriver på ett annat sätt idag, men ändå känner jag igen mig. Saker som jag glömt kommer tillbaka, saker som jag velat glömma med;)

Men vilken fantastisk skatt det är att se tillbaka på, det är tio år av mitt liv.

Det är den primära anledningen till att vi var med i Familjen Annorlunda, att få en grym dokumentation om tio veckor i vårt liv, då. Just där, just då. Helt makalöst.

 

Jaha, tio år i bloggvärlden, vad ska man säga om det då?

Det finns MASSOR av behind-the-scenes som man skulle kunna avslöja, kanske inte så mycket om mig, men om andra bloggare;) Inte allt är som det ser ut att vara, det är en sak som är säker. Folk som är riktiga dårar IRL framställer sig som ljuva, ofelbara och tar på sig idealmänniskans mantel. Det kan vara otroligt provocerande att veta saker om sådana människor, och inte kunna berätta för hela världen:)

För hur det än är så får ju folk göra som de vill. Även spela rollen av perfekta:)

Det kan vara väldigt drygt men samtidigt skönt att träffa andra bloggare. Drygt för att alla ju vill ha den perfekta selfien, eller annan bild, det ska fotas mat och ”visa att vi är kompisar” bilder. Man kan inte direkt gå ofixad till en sån dejt eller evenemang, måste kamma till sig och dra på sig nåt presentabelt. Skönt för att …. ja av exakt samma anledning:)

Ingen förstår en bloggare som en annan bloggare.

(sjukt störigt att autokorrekt ändrar ”bloggare” till ”Blottare” mellan varven!! Jag ber om ursäkt om jag missar någon sådan*s*)

Sen har ju bloggandet utvecklas explosionsartat. För tio år sen fanns det massor, och idag finns det extremt många. Bra, superbra, mindre bra och inte bra alls, men något som passar alla. det är bara att leta.

Vill man börja blogga själv så är det bara att gå in på en bloggportal och skapa en egen. Det är superenkelt.

 

För mig så har det inneburit massor, det vet ni för det har jag skrivit förr.

Och numera kallas vi för Influencers:)

 

Jaja, men ska man fira lite kanske ? Har ni några förslag? Vill ni att jag bjuder er alla på snittar och champagne, eller ska vi spara det till bokreleasen? Haha. För blir det en bok, då jäklar är ni alla inbjudna!

Vill ni att jag berättar nåt specifikt måhända? Nåt ni alltid undrat eller så? Ska jag göra något,, nån utmanade mig på instagram att springa nåt galet lopp;) Det kommer inte på fråga, jag klättrar hellre upp i en radiomast upp och ner. Typ. Men jag kan offra mig på att åka till Dubai eller så och sila sand mellan tårna.

Det är en lagom utmaning i min smak.

Barnen kollar på miljoners Challenges på Youtube, och tyckte att jag kunde åka cross-mc sådär fräckt som något gäng gjorde, och det kan jag absolut göra, om nån visar hur;)

Nä men hur firar man sånt här? Att ens blogg fyller tio år, det är ungefär lika som att barnen fyller år. Kanske med tårta? Eller en plakett på väggen? 😉

 

Jaja, oavsett hur länge jag bloggat, så gör jag det av den enda anledningen att jag tycker att det är skitkul. Vore det inte det skulle jag sluta direkt. Jag får berätta saker för andra, som ”lyssnar” och delar med sig av sina erfarenheter. Jag har alltid tyckt om att skriva men det är inte ett dugg kul om ingen läser. Det är därför jag har femton påbörjade dagböcker i lådan, astrist att skriva för bara mina ögon.

NI är anledningen att det blir kul:)

Och jag vill återigen tacka er från djupet av mitt hjärta för att ni vill läsa det jag skriver.

Jag tycker vi är ett finfint team. Och jag hoppas att ni följer med på nästkommande tio år, de kan bara bli bättre:)

The best is yet to come, heter det ju.

 

♥Tack♥ från mig till er, med den snyggaste tårta jag åstadkommit . Fåret Shaun ♥ Endast det bästa är gott nog.

fåret shauntårtaKakorna på fatet får väl symbolisera mitt icke-intresse av mat och bak;)

 

Ha en fortsatt bra dag, jag ska snart åka och hämta hem Trixie.

Kommentera

  1. Cecilia

    Har följt dig sedan fam. annorlunda och gillar verkligen ditt sätt att skriva. Följer ett tjugotal andra bloggar men om jag bara skulle föja en så vore det din. Har avföjt några andra eftersom jag tycker att de skriver så platt och tråkigt. Blir inget intressant att bara läsa om hur gulligt och mysigt och fint och underbart allting är. Du skriver så levande och intressant om högt och lågt , roligt och tråkigt. Så hoppas du fortsätter i tio år till!

  2. Anki

    Grattis till dina 10 år som bloggare! Håller tummarna för att du håller på i minst 10 år till <3

    Tacksamma kramar från "läsaren" i Skåneland

  3. Mie

    Citerar dig: ”Det finns MASSOR av behind-the-scenes som man skulle kunna avslöja, kanske inte så mycket om mig, men om andra bloggare;) Inte allt är som det ser ut att vara, det är en sak som är säker. Folk som är riktiga dårar IRL framställer sig som ljuva, ofelbara och tar på sig idealmänniskans mantel. Det kan vara otroligt provocerande att veta saker om sådana människor, och inte kunna berätta för hela världen:)

    För hur det än är så får ju folk göra som de vill. Även spela rollen av perfekta:)”

    Hahaaa… som jag garvade när jag läste det! Så spot on – och precis just nu när det behövdes! Jag tycker inte att man behöver vara en Einstein för att genomskåda. Det tråkiga är att kommentarer som är liiiite kritiska och ifrågasättande i just det här fallet inte godkänns… Say no more 😉

    Heldiggar din ärlighet. Inga floskler. Du står med båda fötterna i myllan – verkligen!

  4. Yvonne

    Grattis Grattis
    Tusen Tack för din blogg har följt med iallafall 7 år och alltid lika trevligt att läsa .
    Lycka till jag hänger kvar du har rätt sunda åsikter och barnen är viktigast beundrar dig för träningen och mycket mer…….

  5. Caroline

    Hipp hipp hurra! Då siktar vi väl på tio år till? Du skriver och jag läser : )
    Din blogg tillhör min morgonrutin. Den första jag läser. Skippar nyheterna, skit samma om jorden gått under, först måste jag kolla om du gjort något nytt inlägg…

  6. Kamilla

    Stort grattis till 10 år! Tycker du ska gå och köpa dig ett armband som du kan sätta berlocker på-en ny för varje jubileum?
    Tusen tack för dina ärliga inlägg-de flesta influensers visar sig sällan svaga…din aproach gör att man känner samhörighet med dig och vill fortsätta läsa. Jag tänker ibland när livet är för dj…ligt att kan Carola med 9 ungar och ensam-då var det väl själva FAAAN om inte jag ska klara av vad det nu månde vara;))
    Lycka till med nästa 10 år!

  7. Carina

    Du och syrran din får se det som x antal timmar benträningen om ni gör höga kusten trail, det beror på hur snabba ni är helt enkelt ;).
    Du får ju bestiga Skuleberget inte bara en gång utan två gånger dessutom i detta lopp, what’s not to like??!!:)))
    Grattis till 10år! Fortsätt så!!!

  8. Carina

    Du och syrran din får se det som x antal timmar benträningen om ni gör höga kusten trail, det beror på hur snabba ni är helt enkelt ;).
    Du får ju bestiga Skuleberget inte bara en gång utan två gånger dessutom i detta lopp, what’s not to like??!!:)))

  9. Tess W

    Grattis! Har läst sedan familjen annorlunda började visas och som en annan skrev, en dag utan inlägg=tråkigt, två dagar= undrar om det hänt något?!! Så roligt att följa erat liv, högtider som vardagen 🙂 skriv gärna en bok eller flera, jag vill läsa ännu mer av det du skriver. Stora grattis och stora kramar Tess W

  10. Karin

    Grattis till 10-åringen!
    Älskar tårtan med fåret shaun, som jag har för mig det var en väldigt förvånad Jamie som fick va? Egentligen var det väl en Minion han hade önskat, eller är jag helt fel ute nu? Hur som så gillar jag tårtan skarpt ???
    Så vill jag tacka Dig!
    Tack för en underbar blogg, tack för det sättet du skriver på, tack för att du delar med dig av ditt liv, tack för att vi får vara en del av ditt liv, tack för att du är rakt och ärlig och tack för alla vardagliga bilder du delar med dig av.
    Jag har nog inte hängt med från början, minns inte riktigt när jag började läsa, men det är nog ca 8 år sedan, sen har jag läst ikapp gamla inlägg också.
    Kram från mig ?

  11. Margaretha 70 plus

    Grattis till 10 år !
    Du är inspirerande för såväl ung som äldre! Läser dig så gott som varje morgon !
    Man blir glad av ditt sätt att skriva,rakt ärligt o uppriktigt ,så upplever jag det i alla fall!
    Fortsätt med det ,ser fram emot att få läsa många år till!

  12. Petra

    Jag har inte varit med alla 10 år men gillar verkligen ditt sätt att skriva och är en av dom som verkligen hoppas på en bok, oavsett snittar eller champagne :0)
    GRATTIS till 10 år!

  13. Åsa

    Jag älskar ditt sätt att skriva och ditt raka sätt att uttrycka dig. En dag utan ett inlägg = tråkig dag! Hoppas du vill dela med dig av ditt liv många år framöver!
    Varma kramar Åsa

  14. Mumintrollet

    Oj då, trodde jag läste en annan bloggare och tänkte att oj vad hon har utvecklats och börjat skriva levande! Har nog inte följt dig så många år, men ditt sätt att uttrycka dig gillar jag. Du kunde hålla skrivkurs till andra bloggare och tjäna en hacka på det!

  15. Agneta

    Herregud, men jag tror jag läst alla dina inlägg i 10 år! Det jag gillar mest med dig är att du står för vem du är,för dina åsikter. Jag tycker du är grym och tack för dessa 10 år, och hoppas det blir 10 till . ❤️

Allmänt

Kämpar på:) och studier.

Jag vill återigen bara tacka er.

Jag brukar ju försöka svara er i kommentarerna men det går inte, jag klarar det inte. Men, till er alla vill jag skicka massa kärlek! Till er som varit där, är där eller står inför det snart och när dåligt över det.

Nånstans är det väl ändå ett bevis om något för att man liksom älskar det man gör 🙂

Flera av er har skrivit om att bli familjehem och/fosterfamilj och det är absolut något jag funderat på. Men det är inte samma sak, och det är inget som skulle ta bort just den här smärtan och ångesten eftersom det är MINA barn som växer ifrån mig.

Men nu pratar vi om annat!

 

Ni har frågat om mina studier, och jag ska läsa två skriv-kurser på universitetsnivå.

Skriva kreativt och Skriva fantasy.

De är på 50% vardera så totalt blir det heltid.  Det handlar såklart mycket om att skriva, tanken är att man i båda ska ha producerat en novell eller påbörjat en roman inom den genren.

Vad jag ska göra med de här kunskaperna i framtiden? Tja… säg det:) Men nog fasen skulle det vara najs att skriva ihop något riktigt fett och inkomstbringande:D

Ni har lovat att köpa min bok om jag skriver nån så jag litar på er;)

Nä, men alltså, att skriva är ju min grej. Det är vad jag gör för att reda ut tankar och funderingar, för att dämpa ångest, dela glädje och sorg och tja, det är mitt bästa sätt att utrycka mig på.

Jag har läst journalistik och lärde mig massor, MEN grejen där är att man ska vara så förbannat objektiv:) Man får inte lägga in sina egna åsikter och det är aningens tråkigt tycker jag:. (The Queen of Åsikter, hehe) Dessutom ska man vara på tårna, fråga nyfikna snokande frågor om känsliga saker, och gräva i skit. Plus vara på tårna, vässa armbågarna och vara först. Det är INTE min grej.

Att då få det klart för mig att nyhetsjournalist inte var för mig genom att gå en folkhögskoleutbildning på ett år som inte kostade mig mer än tid, känns skönt. I stället för att lägga vad,- tre, fyra år på en högskoleutbildning. Det gav mig massor, inte minst i form av underbara möten med fantastiska människor:)

 

Jag hade sökt, och kommit in på, även en Hälsopedagogutbildning. Det är vad jag vill göra i framtiden så den är bara lagd på vänt:)

Men vafan, när jag fick en plats av 20 och en av 40 på en(två!!) utbildning(ar) som massor söker och det på mina texter, då är det ett tecken. Ett omen. Det var meningen. Jag kan inte låta bli att ta chansen att utveckla mitt skrivande eftersom det uppenbart fanns något i det som var good enough:)

Att den andra även innebar en dryg timme i resväg med bil enkel väg, gjorde såklart sitt till. Att sitta i bil över två timmar om dagen lockar sådär. Och nu, med facit i hand hur dåligt jag mår av att lämna bort Jamie så känns det så bra att jag ska plugga på distans! Jag tror att jag hade gått sönder helt av att vara iväg hemifrån från 7.15-17.15 varje dag,

För mig har mitt första prio ända sen jag blev förälder varit att finnas där för mina barn. Och det är det fortfarande, jag är beredd att försaka mycket för att kunna fortsätta vara så mycket det bara är möjligt med barnen. Det innebär att jag aldrig kommer klättra i nån karriärstege, för det tar för mycket tid och kraft från mitt egentliga fokus i livet:)

Jaja, sån är jag. Det innebär inte att jag anser att de som gör annorlunda är vare sig bättre eller sämre:) bara att så här funkar jag.

Jag tänker att med tiden kommer det kännas enklare och bli mer naturligt att vara ifrån kidsen långa dagar, men just nu så är det inte dags för det. Jag väljer att lyssna på hjärtat ♥ Som nån av er skrev så kan det aldrig bli fel då.

 

Att plugga är inget nytt för mig, jag har ju gjort det i några år nu, men detta är på en annan nivå och jag fattar ingenting:) Vi har ju inte börjat än, men allt sånt där som att registrera sig och lärplattformen är helt okänd mark. Så spännande! Startar om en vecka. Ihhhh.

 

Dags att sluta, vi hörs snart av igen 🙂

 

 

Kommentera

  1. Loppan

    Det borde vara inspirerande att se och läsa om människor som vågar fundera på vad man vill göra, sträva efter det och låta det ta tid att komma dit istället för att hetsskaffa jobb i mataffären för att man ”måste” ha ett vanligt jobb. Och sedan gå dit och var dag men att känna att nått skaver och inte känns så bra. Väl där är det ofta ett större steg att säga upp sig och börja om. Då är det väl bättre att ta ett litet steg i taget i den riktning man vill även om det inte följer den traditionella motorvägen. Men det verkar stressa en del att folk vågar det.

  2. Tant H

    Enastående bra sätt Du formulerat även detta inlägg på. Dessutom kan jag skönja att Du fått lite bättre fotfäste och kan sortera känslorna nu och det är så det fungerar i livet och nu är det bara framåt som gäller!
    Du kommer att lyckas och klart att jag köper boken!
    Inget är så bra att rena sin själ med som att skriva…….

Allmänt

Jag är ledsen, det gör ont nu..

Okey, en del av er kommer sucka så gardinerna fladdrar nu, men det struntar jag i. Jag behöver få skriva av mig.

Jag har så gräslig ångest över att lämna ifrån mig Jamie i morgon. Han börjar förskoleklass, och i och med det så är det inte längre något barn hemma om dagarna.

Livet som jag haft det i 23 år nu, är slut. Över, Passe´. Finito.

Jag har verkligen älskat att vara hemmamamma!! Jag skulle kunna vara det resten av livet, och det är ju inte som att jag kommer sluta vara mamma, men det här att ha ett eller flera barn med mig överallt är slut.

Visst är det skitskönt att kunna åka och handla i fred nån gång, eller pysa iväg och åka slalom ensam med syrran eller så, men sen vill jag tillbaka till mina barn. Jag vill inte det här!

Jag skulle vilja stanna tiden. 

Jag ogillar förändringar, speciellt de jag inte får välja själv, eller de som inte är positiva.

I 23 år har jag haft barn med mig, i princip vart jag gått, ofta tre stycken – en fyraåring en tvååring och en bebis. Det är så jag trivs som allra bäst.

Att börja jobba på förskola är inte samma sak, det är inte mina barn och alla vet ju hur andras ungar är;)

Jag har haft dagar när jag velat sälja alla ungar på Blocket, absolut, men de dagarna är ytterst få. Jämfört med alla dagar jag känt en glädje över att få vara med mina barn är de nästan inga.

Jag kan lugnt säga att jag är evigt tacksam över att med planering och prioritering så har jag kunnat vara hemma så här länge, kunnat vara med mina barn dagligen och se dem växa upp, uppfostrat dem så som jag vill att de ska uppfostras. Tröstat dem när de varit ledsna, skrattat med dem när de gjort tokigheter, gapat på dem när de gjort dumheter. Suckat över att de sabbat, och ibland önskat att jag haft avlastning.

Men mest har jag fanimej älskat det! ♥

Jag, och tidigare vi, gjorde uppoffringar för att slippa dagis. Vi har på allvar prioriterat att jag ska vara hemma., och det har varit värt det.

 

Jamie är, förutom att han är minst, dessutom bara MIN. Han och jag har ett speciellt band i och med att hans farsa drog, men även för att vi varit hemma ensamma bara han och jag i två år nu. Sen Jordan började förskoleklass. Det är han och jag. Jag och Lill-Fjant. Vi. Ett supertajt team.

Jag menar inte att jag älskar honom mer än nån av de andra, men de som fattar fattar. Det är extra speciellt med honom. Att han sen är världens gosigaste och mer än gärna myser ihop sig hos mig, kramas och säger att han älskar mig hundra gånger om dagen gör inte det hela enklare.

Han vill dessutom inte börja förskoleklass. Han vill vara hemma med mamma. Jag har bara talat positivt om det så det är inte mitt ”fel”, Han trivs hemma han med. Han kommer säkert gilla det, det är jag inte orolig över. Jag är mer ledsen över att inte få ha honom med mig överallt.

 

Så okey, jag erkänner, jag grät i duschen för en stund sen. Fulhulkade. Innan dess grinade jag när jag röjde i köket efter middagen. Jag skulle säga nåt till Patricia, och började snyfta nu igen.. Hon vet exakt hur jag känner och fattar. Och då grinar jag ännu mer.

Jag vet att jag är smått hysterisk, men vafan, det gör ONT.

Nånstans tror jag att många av er kan relatera, tycker jag hör att de flesta har separationsångest när det är dags för dagis.

 

Många tycker småbarnstiden är jobbig och längtar tills den är över, men jag gör inte det. För mig är det fantastiskt med barn, allt som rör dem, minus alla sjukdomar, det är inte det minsta kul. Jag har stora barn, jag har vuxna barn och jag har skolbarn i allt från lågstadier till gymnasiet, och jag älskar att vara med dem med. Men jag tycker inte om när saker tar slut.

Som nu, min tid som småbarnsförälder är slut och kommer aldrig mer igen. Fuck that.

Jag är extremt känslostyrd i tankarna, även om jag sen rationellt fattar att jag kommer över de här ledsamma känslorna. Jag begriper att det kommer bli bra, bara annorlunda, men just nu… i den här stunden så känns det som om hjärtat brister lite.. Och jajamen tårarna trillar igen;)

 

Jag önskar att jag inte var så förbannat jävla …vad jag nu är, som gör att det känns så här. Tänk att bara se framåt med positivism och glatt ta emot alla förändringar med öppna armar. Oavsett om de är bra eller mindre bra.

Men jag, ska minsann deppa ihop som en annan fjollmoster. Nu har jag förvisso haft lätt ångest över det här hela året, den har eskalerat ju närmare vi kommit, och så har jag liksom försökt förtränga den…och så ploppar den upp nu eftersom det oåterkalleliga är här.

 

Vissa kommer sucka som sagt, och tycka att jag låter som om nån dött och så är det ju tack och lov inte, men det liv jag levt och älskat i så många år, det försvinner nu.

Jag skulle kunna låtsas som ingenting, men det här är jobbigt, och det gör ont och jag är inte alls på topp just nu. Samtidigt känner jag mig som sagt fånig.

 

Jaha, så vad ska jag göra nu då?

Jamen jag ska plugga, heltid, och det kommer bli kul såklart. Jag kommer ha tid till det när alla är i skolan och så kan jag ägna mig åt barnen när de kommer hem. Om de har lust att hänga med morsan, vilket de inte kommer ha. Jag vet ju det, och det är ju därför det svider, att i och med skolan så blir de så stora på en gång, och vill hänga med kompisar. Även Jamie, min buddy.

Ärligt igen, jag har funderat på att ha honom hemma ett år till…. och jag kommer kanske att låta honom gå färre än fem dagar per vecka…för jag älskar att vara med honom. JAG är inte redo att släppa iväg honom! Ego, jag vet.  Jag vet att minsta lilla han visar att han vill vara hemma så kommer jag ta hem honom. Och så kommer jag ha fetaste ångesten nästa år igen.

Nä, för hans skull är det nog bra att han går förskoleklass, och han kommer nog gilla det så jag får bita i det svinigt sura äpplet. Fast just nu känns det som en liten tröst att veta att jag KAN göra så. det är inte obligatoriskt med förskoleklass…. en liten respit till att mitt älskade liv förändras.

 

Äh vafan, jag kan inte begära att ni fattar! Jag är en känslomässigt instabil bakåtsträvande, vemodig och ledsen morsa just nu. Det finns inget som kan ändra på det, just nu, så därför ska jag bädda ner mig i soffan och gråta lite till.

 

Jag hoppas att ni inte kommer med en massa pekpinnar och taskiga kommentarer om att alla mångbarnsmorsor har nåt behov av att känna sig behövda, och därför skaffar massa barn. Det är liksom inte det som det handlar om.

I mitt fall så älskar jag barn, jag har känt att det finns plats för så här många. Jag har ju dessutom utbildat mig för att jobba med barn:) Dels på förskola och sen på sjukhus, så det är vad jag tycker om. Det har alltid varit mitt mål, barn. På alla sätt.

Om jag blivit uppsagd från ett jobb jag älskade, efter 23 års trogen tjänst, så hade ingen höjt på ögonbrynen över att jag var ledsen. Det är ju typ samma sak. Bara det att jag inte kan få ens ett liknande ”jobb” igen.

Det är bara så.

 

De som fattar, de fattar som sagt.

Jag behöver inte få veta att jag är knäpp, det är jobbigt ändå just nu. Jag behöver mer få lite uppåtpuffar, få höra att jag inte är ensam och att det kommer kännas bättre. Ni får supergärna trycka på det lilla hjärtat här under om ni vill skicka lite kärlek till en tragisk och ledsen människa. Det behöver jag.

Nu ska jag avsluta det här svamliga, deppiga ångestladdade inlägget, och gå och gråta i en kudde så jag inte väcker kidsen.

Puss på er och tack för att jag fick skriva av mig ♥

 

 

 

Kommentera

  1. Mia

    Hej! Förstår precis, lite i liknande sits, men tänk vad han kommer behöva dig i tonåren, mycket bekräftelsebehov och läxläsning och samtal ……lika intensivt som småbarnstiden, även om den fysiska närheten inte är likadan. Vad roligt det måste vara att ha så många barn, och du, tänk vad många små barnbarn du i framtiden kommer att få och få ta hand om! Kramar

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Har du nån att avvara ;)? Jag tror jag kan tänka mig det i framtiden faktiskt, eller familjehem eller nåt, men just nu måste jag bara landa i det här :/
      ❤️

  2. Jenny

    Det är självklart att du får känna sim du gör, Carola.
    Det är ju en stor omställning och förändring som sker, både för dig och Jamie.
    Hoppas att du samtidigt kan glädjas åt de framsteg Jamie gör, att han blir mer självständig och får kompisar att leka med 🙂
    Tur ändå att du kommer hålla dig sysselsatt med studier, annars hade det nog blivit väldigt tomt.
    Du har ju alltid din pälsbeklädda vapendragare Doris, kanske dags för lysnadskurs? 😉

  3. Jenny

    Förstår dej!! ! Hade inte du lite funderingar på att bli familjehem? Kanske dags för det nu, behovet av familjehem är stort. Ha det bra?

    1. C

      behovet av fosterhem är stort! Men oftast så brukar de inte placera barn i stora familjer och det är pga att ”dessa barn oftast kräver och behöver full uppmärksamhet . Det finns ju en anledning till att de omplaceras. Ett fosterbarn kan det ibland vara mycket runt omkring såsom. BUP , läkare, träffar med föräldrarna osv. Det är ”inte bara att låta någon komma och bo hos en.
      Bara lite råd från en som haft fosterhemsplaceringar i många år till och från . Att vara familjehem kan vara ett heltidsjobb eller kräva ännu mer jobb och tid.

    2. C

      behovet av fosterhem är stort! Men oftast så brukar de inte placera barn i stora familjer och det är pga att ”dessa barn oftast kräver och behöver full uppmärksamhet . Det finns ju en anledning till att de omplaceras. Ett fosterbarn kan det ibland vara mycket runt omkring såsom. BUP , läkare, träffar med föräldrarna osv. Det är ”inte bara att låta någon komma och bo hos en.
      Bara lite råd från en som haft fosterhemsplaceringar i många år till och från . Att vara familjehem kan vara ett heltidsjobb eller kräva ännu mer jobb och tid.

  4. Helene i Härnevi

    Jag har ju inga barn, men läser bloggar där det skrivs om familjeliv med barn, för att få en uppfattning om en del av livet som jag inte har levt. Jag älskar dina beskrivning av dina barn och ert liv tillsammans. Blev glad när jag läste ditt inlägg nu om att bli ”ensam hemma”. Jag får så ofta en känsla av att många upplever sina barn som en belastning, att man önskar man hade egentid och fick göra saker ifred. Visst, jag förstår att man behöver få vara ifred ibland, men det får mig ändå att undra ibland, om man inte förstod vad det innebär att ha barn? Jag har medvetet valt att inte ”skaffa” barn och får ofta höra att jag ”inte vet hur det är” och ”inte ska uttala mig när jag inte varit där själv”, men, det är ju just det, jag förstod ju tidigt (16 år ca) att jag inte var lämpad att ha barn, att jag inte skulle klara av det, på det sätt jag hade velat, och valde att avstå. Det har jag fått mycket skit för genom åren och fick höra ända upp i 45-årsåldern att det inte var för sent än. Jag tycker nog personligen att det är bättre att avstå från något man känner att man inte är lämpad för, än att ge sig in i något man inte kan göra på det sätt det förtjänar att göras? Jo, jag hade gärna haft barn, men inte till priset av barn som inte hade mått bra! Jag älskar dina beskrivningar av din kärlek till dina barn och ja, jag förstår hur du känner med Jamie nu, faktiskt! Du är en otrolig mamma!

  5. Lina

    Kände EXAKT likadant när sonen skulle börja på dagis när han var 3 år. Jag hade inget jobb så jag tyckte att han gott kunde vara hemma. Men svärföräldrarna samt sambon tyckte annat och bestämde detta. Jag som han mamma hade fanimej inget att säga till om tydligen. Jag grät och grät och grät. Bodde 30 mil från min familj och skulle nu lämna bort han som var mitt allt. Jag skulle inte få spendera varje heldag med honom. Jag skulle missa flera timmar av hans liv. Så tänkte jag då. Det var hemskt! Men det blev bättre. Men det sved – länge!

  6. Karin Frid

    Känner som Du! Jag har mjukstartat med tre dar i veckan i fklass för mina äldsta. Haft mina hemma heltid som du. Tyvärr kommer det bli obligatoriskt om inget under sker redan HT 2018 så mina yngre barn kommer inte få den mjukstarten. Det sörjer jag. Jag kommer gråta floder när sista barnet ska iväg också! Ta hand om dig! Kram!

  7. Caroline, mamma till 4

    Jag förstår.. jag gillar inte heller när saker och ting blir annorlunda, såna saker man inte kan styra och måste släppa innan man är redo.
    Speciellt inte att barnen växer upp.
    Det går alldeles för fort!
    Jag vill för alltid ha de hemma med mig, de är det bästa i livet och jag vill inte vara utan dem en sekund.
    Småbarnsåren är de bästa någonsin ❤️

  8. Tonårsmamma

    Av diverse anledningar men mest pga att jag höll på dö efter jag fickbsista lillskrutten så är det slut med bebisar här. Jag har varit själv på heltid med de jag har & är singel så inte aktuellt iallafall. Men vetskapen om att jag aldrig mer få vara i den där mysiga bebisbubblan som jag älskar, aldrig mer har en liten kring benen som älskar vara med mamma över allting här på jorden . Den får mig med att gråta & ha ångest. & handarbeta som tusan för att inte tänka på det. & tvinga med ungarna på äventyr vare sig de vill eller inte. & det är absolut förbjudet för den äldre att prata om att det är bara 5 år tills hon kan flytta hemifrån ?. Får mamman en ångestatack & gråter ??. Så jo, förändringar suger. Även om jag logiskt vet att det blir bra. Att sova på nätterna är bra. Att de inte försvinner då det är mig de växt upp med & är deras klippa. & att det innebär att det dyker upp nya äventyr & att jag överlever det här med. Gråter ändå…

  9. Petra

    Tycker att du fortsätter vara en känslomässigt instabil bakåtsträvande, vemodig och ledsen morsa ett tag, du behöver det just nu. Snart vänder det och ledsamheten lättar. Resten tycker jag du behåller det gör dig till den du är idag!

  10. Åsa

    Ett par år sen jag kommenterade sist, så nu är det väl dags igen 😉

    Var ledsen du och sörj detta i din egen takt. Ofta tycker jag det är värst innan förändringen, sen rullar det bara på. Jag brukar alltid försöka trösta och se fördelarna i allt som känns tråkigt, men nu känner jag att sörj du detta, så länge du måste!!
    Kram!!

  11. Lena E

    En mammas innerliga & varma kärlek till sina barn, kan aldrig vara fel <3 tycker dom orden räcker <3

    Stor varm kram till dej Carola!!! <3 <3 <3

  12. Amanda

    Du verkar vara en så bra mamma på alla sätt❤️ Önskar att min mamma kunde känna så här för oss lite oftare..! Och önskar att det gick att trycka på hjärtat flera gånger❤️❤️❤️

  13. Helahea

    Visst har du rätt att sörja att småbarnsåren är slut. Lika mycket som man sörjer att ett barn flyttar hemifrån. Att slutet på en era är slut.
    Omvälvande känslor som bubblar runt o kokar över.
    Det kommer gå en tid och ni kommer in i nya rutiner men tills dess sörj och välkomna de känslorna lika mycket som du välkomnar glädjen i att se Jamie ta ett steg till i livet ❤️

  14. Ida

    Du har all rätt att känna precis som du gör, det är en klart att det blir en stor omställning och det är jobbigt med negativa förändringar som man inte själv har valt. Det kommer bli jättebra för Jamie att börja i förskoleklass men samtidigt är det ju sorgligt också. Beundrar dig för att du är så ärlig och säger precis som du känner. Är övertygad om att många har känt på precis samma sätt.

  15. Ulle

    Förstår hur du känner men tycker att du samtidigt kan tänka på att Jamie kommer att utvecklas, få nya utmaningar, nya jämnåriga kompisar att skapa relationer med och mycket mycket mer

  16. Lisa från Skåne

    Känner med dig har i alla år sen barnen kom arbetat hemma som dagbarnvårdare. Barnen har tyckt det var jätteskönt att komma hem och veta att jag var någonstans i närheten. Kände precis som du när sista barnet flyttade hemifrån för att plugga på universitet, hon inte bara flyttade utan det blev 60 mil iväg, då blev jag deprimerad och ledsen kunde inte sova. Man vänjer sig vid allt nu bor barnen 22, 60 och 60 mil ifrån gäller att ta vara på stunderna vi ses och njuta av barn och barnbarn då.

  17. Sanna

    Förstår precis hur det känns. Min unge har gått på förskola och byter till förskoleklass, men jag har känt och känner exakt såhär. Kram till dig❤️

  18. Annica

    Du är inte ensam om att känna som du gör, som du skriver har du varit hemma med barn i 23 år, det är jättelång tid.
    Det kommer gå bra för lillfjant och för dig <3 Tillåt dig att känna som du gör.
    Kram från en 4 barnsmamma (dock är min minsta 11 år)

  19. Malin

    Förskoleklass blir nog jättebra för Jamie.
    Ett tips är ju att istället för att låta han vara hemma då å då, så är du med honom i skolan! De brukar både barn och föräldrar tycka om. Istället för att han missar massa saker där, så får han vara med, och samtidigt också med dig och du i din tur får större inblick i Jamies nya värld ?

  20. Nennen 25

    Ingen kan förminska dina känslor oavsett ❤️ Att livet förändras drastiskt kan vara otroligt tufft och tungt! Oavsett vad det handlar om! Förhoppningsvis kmr livet leda dig vidare och ge dej mening med vad som nu kommer. Och snart kanske en hög med barnbarn behöver en dagmamma att hänga hos?! ?❤️
    (Det dyker alltid upp en bild på en mörk tjej vid mina kommentarer men jag antar att det är en bugg eller ngt för det är inte jag iaf!)

  21. Linnea

    Åh, det kan aldrig vara fel att uttrycka en känsla som tynger en. Och det är extra modigt att våga öppna sig om något som man vet att många kanske kommer att ha en åsikt om. Du vill inte ha några tips kring detta och inget kommer att hjälps just nu, man får ta sig igenom det jobbiga och precis som du skriver, tillåta sig att vara ledsen. Det kan dock vara skönt att höra att det kommer att bli bra! Jag ska börja jobba snart efter ett års föräldraledigt med barn nr 2. Jag behöver också tänka att det kommer att bli bra. Värst är ju nästan att ha något framför sig. När man väl är inne i det känns det bättre.
    Jag tror att Jamie i slutändan kommer att tycka att det är kul med skola och kompisar.

  22. Tant H

    Du klarar det här och det är aldrig fel att sätta ord på sina känslor! Vi är säkert många som gråtit i smyg och förträngt hur ont det gjort!
    Det gör ont även när ens barnbarn lämnar förskolan för schemalagda dagar och blir skolbarn – jag har varit med om den resan och nu gläds jag åt att älskade tonåringar kramar mormor!

  23. Annika

    Så grät man en skvätt såhär på morgonkvisten.
    Jag förstår precis hur du tänker!
    Här hemma har vi ingen skolstart längre – min yngsta tog studenten i somras. Konstigt men jag tycker att det är enormt skönt. Nu ska lillflickan bara få jobb också – även om hon har extrajobb.
    Stor kram – det ordnar sig såklart och du är så smart så du vet det.

  24. Mia

    Du är knäpp, men jag gillar’t ❤️ allt har sin tid bara att det är svinsvårt att vara rationell när man inte riktigt är ”där” ännu. Du är bäst ?

  25. Mb

    Det är upp till dig att tycka precis vad du vill och känna som du gör, men för inte över din ångest på barnet,
    Det är få förunnat att ha kunnat vara hemma så länge med sina barn så redan där har du haft en ynnest.
    Vad ska du läsa och får man fråga om du ska läsa på distans och med studiestöd.
    Jag läste med stöd på heltid när ett av mina barn börjat skolan men det blev inte nån ”sötebrödstid” vill jag säga utan att avskräcka dig, att läsa på heltid betyder verkligen heltid.
    Det kommer för övrigt gå bra lämna gossen ska du se.

  26. P

    Har bara 1 barn o gravid i v31 …o redan panik att detta är sista bebisen…..inte gjord för o va gravid mkt komplikationer ?….. paniken av att inte ha bebis som behöver mej ingen liten som bara är söt luktar gott börjsr trotsa ja allt som.gör till…… alla säger tänk va tid va du får för dej själv…. hmm ja sant men inte d ja vill……

  27. Mamma med stor familj

    Hej Carola
    Jag gör samma idag. Lämnar min bebis på förskoleklass. Min sista, min minsta!
    Jag har också varit hemmamamma med mina 6 barn och känner att nu är det slut. Det är en sorg så jag förstår dig precis❤❤❤❤

  28. Jenny

    Jag tror att det är fler än du tror som känner igen sig i det du känner. Hoppas du inte får några elaka kommentarer! Jag kan definitivt relatera,jag känner så väl igen smärtan du beskriver. Nu har inte jag några barn,men jag har hamnat i andra situationer där det välbekanta och trygga bytts ut mot något okänt och jobbigt. Jag har alltid varit väldigt känslig inför förändringar,jag får en gigantisk klump i bröstet och tårarna är väldigt nära under ganska lång tid. Klumpen i bröstet blir så stor att jag tappar andan ibland.
    Men till slut går det ju över,fast det är ju ingen större tröst för när man är mitt i det så gör det ju så ont.
    Stor kram!

  29. Stina

    Hej! Jag är en fritidsförälder och har varit en dagisförälder. Men jag förstår ändå din känsla! Vi gör olika val här i livet, och du/ni valde att hoppa dagis. Då blir den här känslan såklart starkare. Även om man har haft barn i förskola så känns det lite vemodigt i hjärtat när de ska börja skolan. Lite vemodigt när de ska börja högstadiet osv osv. Så att det känns vemodigt för dig förstår jag så väl! Det kommer att gå bra! ❤️

  30. Birgitta

    Känslor som rör sina barn kan aldrig vara fel oavsett om man har 1,2 eller 9! Minns när ja körde hem från Uppsala efter att ha lämnat min äldsta till studier på universitetet i Uppsala???. Känslorna är verkligen dubbla, man vill att de ska bli självständiga bra vuxna människor men samtidigt….ja du förstår!
    Önskar Jamie all glädje i förskoleklassen, jag har jobbat med det i 10 år. De var nog mina bästa yrkesår – så underbar ålder. Kram till dig

  31. Karin

    Tänk om fler tänkte som du! Du har lyckats att ge dina barn den allra bästa starten i livet. Genom att låta de få vara hemma de första åren och att alltid finnas till hands för dom. Jag förstår dig till fullo. ❤

  32. Cecilia

    Åh vad jag känner med dig Carola!❤
    Är lite grann i samma sits som du fast ändå inte. På onsdag ska jag åka och lämna min tjugoåriga dotter i Uppsala där hon ska plugga och känner samma som du att en tid av mitt liv är över och jag vet ju att det är så det ska vara men det gör ändå ont. En liten del av mig hoppas även som du att hon ska vilja komma hem igen fast jag också vill att hon ska trivas och jag peppar henne när hon deppar och inte vill åka.
    Jag tror bara att man måste få tillåta sig att vara ledsen över något som tar slut även om jag som du inte gillar förändringar.
    Men tillåt dig att vara ledsen och att sörja över något som du känner att du faktiskt förlorat. Det kommer jag att göra och någon gång i framtiden hoppas vi på att det känns bättre. Kramar till dig!

  33. Mie

    Hej där Carola!

    Spot on!
    Jag har ETT barn. Och jag höll på att brista när hon började f-klass. Jag ville inte! Jag ville inte att den underbara tid vi haft tillsammans skulle ta slut. Men jag kunde ju inte vara ego och förvägra henne att börja skolan. Dessutom sa skolan ”att 100 % av eleverna har fritids”. Ännu värre! Jag signade t o m upp ungen på fritids pga det. Nästan varje dag bad min dotter mig att hämta henne ”efter skoldagen” och ganska snabbt sa jag, i samråd med dottern, upp fritidsplatsen. Hon är verkligen den ENDA som inte har fritids. Skolan fortsatte hävda att det var bra för barnen att vara på fritids att det kunde skapa ett utanförskap om hon inte var där. Pyttsan – VAD kan skolan ge som inte en engagerad förälder kan ge bättre?!
    I f-klass tog jag mig friheten att hämta henne lite tidigare vissa dagar, så att vi skulle kunna gå på teater på biblioteket osv…
    Nu går hon i tvåan. Det är skolplikt. Fortfarande är hon den enda som inte har fritids. Hon vill verkligen inte gå på fritids och tycker inte att skolan är någon höjdare heller… Det hon kan (och det är mycket!) är till 99% sånt som vi lärt oss genom när vi varit tillsammans.
    Hon började skolan förra veckan (Skåne) och jag känner sorg varenda dag. Jag saknar henne, jag vet att jag skulle ge henne mer kunskap, trygghet och stöd än vad skolan kan.
    Det är hemskt. Jag saknar sommarlovet. Jag saknar all tid vi hade tillammans innan skolan började.

    Du skrev att alla tror att du fött många barn för att få vara hemma länge. Jag kan få höra att jag knutit an för hårt, pga ”bara” ett barn. Jag tror att det är samma uttryck för samma sak; oförståelse. Det är inte alla som kan känna denna enorma glädje och tillfredsställelse att vara med sitt/ sina barn, Jag föraktar inte dem och då ska de banne mig inte förakta mig heller!

    Jag är fortfarande en ”hemma-mamma”. Har en make som tjänar så pass mycket att jag kan vara hemma. Jag hämtar ”tidigt” från skolan. Klockan 13.50 är dagen slut. Numera märker jag att klasskompisarna är avundsjuka att vår dotter alltid har en närvarande mamma. Jag tycker ärligt synd om de barn som är i skolan från 7 – 17 varje dag….

    Jag förstår dig. Helhjärtat!

    Kram och lycka till!

    1. Stina

      Varför tycker du synd om dom barnen? Det finns föräldrar som inte har något val, som hur än de prioriterar måste jobba för sin försörjning. De kanske mår dåligt för det, Men de är inte sämre föräldrar för det. Det är ju lite det du hävdar när du säger att du tycker synd om barnen. Man kan väl istället enas om att vi för olika val i livet, frivilliga eller ofrivilliga. Det är inte synd om barnen som är på fritids. Barn som far illa av olika anledningar i hemmet, våld, alkohol, droger, DOM är det synd om.

      1. Mie

        Jag tror du såg att det är JAG som tycker så – utifrån mina åsikter om att barn mår bäst i hemmamiljö. Jag frågade inte om din åsikt?
        Jag tycker synd om de barn som måste vara i skolans miljö mellan 7 – 17. Det är stora grupper, det är hög ljudnivå, det är få pedagoger, det är torftigt mellanmål i stressig miljö och för många är det dessutom dåliga lokaler med undermålig ventilation. Det blir många konflikter på fritids pga ovanstående faktorer. Det är få vuxna som skulle tycka att det är en trevlig miljö att vistas i.
        Jag vet väl också att många inte har något val utan måste ha fritids långa dagar. I kommunen, samhället jag bor i är det så gott som 100% akademiker, många sätter sin karriär före barnens väl. Många av dessa föräldrar skulle kunna lägga tider annorlunda, men gör det inte. Jag anser att det är synd om de barnen. Jag anser att barn som slipper långa dagar på fritids och förskola kan skatta sig lyckliga.

        Att det är mer synd om barn som far illa är självklart. Det är en helt annan fråga och känns bara patetiskt att dra upp i detta sammanhang.

        1. Stina

          Jag (jag) tycker det är lina patetiskt att hävda att det är synd om barn som går på fritids. Det finns kanonbra fritids så synd att du verkar ha bara dåliga erfarenheter (eller info) om fritids. Jag har haft två
          Olika som fungerar alldeles utmärkt bra trots många barn!

      2. Sassan

        Det finns faktiskt barn som knappt vill gå hem från fritids för att de har det så bra! En del barn som är väldigt utåtriktade får mycket energi av att ha andra barn omkring sig. På samma vis som vissa vuxna laddar batterierna genom att umgås med folk och vissa laddar batterierna genom att vara ensamma.

          1. My

            Barnen har vänner och roliga aktiviteter på fritids…..,har definitivt inget med hemmiljön att göra. Men spm sagt, vi ser livet genom olika ”glasögon” den saken är klar och JA jag är helt övertygad om att både Stina och jag är minst lika bra mammor som du. ??

  34. pernilla holmen

    Hej Carola, jag tycker absolut inte att du är knäpp på något sätt eller att du tänker eller känner fel, jag har precis samma ångest med mina barn, jag älskar att vara med dom o ha dom nära, vill inte lämna bort dom, jag har varit hemma med dom i 21 år, det känns både svårt o jäääätte jobbigt, när dom inte är liten längre,,, som du sa när små barns åren är över, o allt det underbara med det försvinner, jag förstår precis hur du känner o hur ledsen du känner dig, med all rätt, jag har också gråtit mycke av just samma orsak som du, förstår dig så väl, sänder många styrke kramar till dig o du ska göra det som känns rätt för dig o dina barn, vad än andra tycker,,,

  35. Ida

    Tack för att du är så ärlig. Har 2 barn och efter varje lov kommer den där känslan tillbaks. Jag vill vara med mina barn och dom med oss.
    Vi har husvagn som för övrigt barnen älskar och anledningen är att vi få är nära och tillsammans. När Vi är på semester springer inte våra barn likt många andra barn och letar kompisar…… funderade en del på det nu i sommar…. kom fram till att anledning är ju den att vi är tillsammans med barnen. Vi badar med dem, spelar spel osv….. de har inget behov av kompisar just då. Vi tycker alla om det och har behov av varandra. Förstår dig och kan känna din smärta. Du och Jamie blev.ju tvingade att få ett starkt band för att överleva den sorgen. Klart som fam det känns extra hårt. Minnen och känslor blossar upp och förändringar ska ske..ni ska lära er att stå på egna benet efter att varit ett starkt vi i flera år.du har rätt till dina känslor. Styrka och kram till dig.

Visa alla 59 kommentarer
Allmänt

Det blev en helkväll….:)

I går var det ju tråkväder och jag var lite sur och gnällig, men det ordnade upp sig framåt eftermiddagen.

Jag fick tvättat en massa, renbäddat i min säng och hela sovrummet sanerat från skit som alla släpar in där. Dammsugning övervåningen och sen fick det vara nog:)

Corrinda och Marcus kom hem, och började göra sig i ordning.

Mina äldsta tjejer har länge pratat om att åka till Texas Longhorn och käka. Patricia jobbar ju där, även om hon nu har ett annat arbete som hon varvar med. Det är synd om Texas Uppsala som inte får ha henne kvar för jag vet att hon är duktig och omtyckt av gästerna. Dock verkar restaurangbranschen jobbig och livegen överallt  Slit ut folk och kasta iväg dem. Nu menar jag inte specifikt något ställe utan det är ju stor omsättning överlag.

I alla fall, de frågade om jag och syrran ville med, och jag var tveksam. Tyckte att det kändes taskigt mot småknotten hemma. Tills Patricia sa att de ju käkar med sin farsa på restauranger varenda umgänge… Äh vafan, jag hakar på:) Texas lammfilé drog så hårt. Jag har ätit där en gång och då tog jag en sån med sötpotatisfries och holy moses så gott.

 

Alltså gjorde jag mig i ordning, sminkade lite och körde sen på outfiten jag visade här för nån dag sen.

cellbes

Jag köpte två likadana tröjor från Wish, eftersom deras storlekar är så märkliga. Den kostade typ 40 kronor så jag tänkte att jag kan ge bort den ena som inte passar. Man får liksom ta i uppåt. Den jag har på bilden är XL..Köpte en i L med och den passar likadant, så då har jag två då:)

Byxorna från Cellbes, och alltså jag är kär i dem, så sköna och jag tycker de är så snygga. Att jag sen fick frågan klockan halv fyra i morse om jag låg i lumpen, det kanske inte är så konstigt;)

 

Marcus har tagit körkort precis, och hade fått låna sin pappas bil så vi åkte ståndsmässigt ner på stan. Att sitta i baksätet är en annorlunda upplevelse:) Jag gör det typ bara om jag åker med mamma och pappa. Men det känns otroligt skönt att slippa vara den som alltid kör.

baksäteschaufför

Jag minns när min exman tog körkort, (jag var ju extremt seg med det och var typ 26 år innan jag äntligen kände att jag behövde det;) ) och vi plötsligt var mobila på ett helt annat sätt. En gammal röd Volvo Amazon rullade vi runt i, jäklar vad fin den var.

Nej, jag är inte riktigt SÅ gammal att det var en modern bil, den var antik även då:)

Marcus kör mycket bra och jag känner mig inte ett dugg orolig över att vare sig åka med eller att de kör själva. Vi parkerade och gick sista biten där vi mötte upp Janelle och Simon, Patricia och Simon och syrran.

IMG_2392

Ett bord var reserverat för oss och vi började med dryck. Det här är en skitgod öl – Sleeping Bulldog tror jag den heter. Jag gillar all öl utom de som är riktigt äckelbeska, men föredrar att de är lite mörkare. Jag kan slänga mig med ale, IPA APA och stout och så vidare, men är väldigt långt ifrån att ha koll:)

Det absolut bästa är en skummig Guiness, jag älskar det.

Men den här är en favorit. Den och helt vanlig Staropramen, som jag inte alls vet hur de stavas, men det ser rätt ut.
IMG_2393

Vi fick in ett fat med nachos och röror och smaskade i oss. Jag var så hungrig insåg jag när vi satte oss. Åt frukost vid 12 kanske och sen inte ens kaffe under resten av dagen, och vi träffades här vid 20.00.

Smällde glatt i mig förrättssalladen också och började inse att det kanske skulle bli trögt att få i sig hela lammet som jag såklart beställde.

IMG_2394

familjemiddag

Mina stora fina. Ohana ♥

Så kom det in då….♥ Alltså det här är så jäkla gott!!
IMG_2396

Jag tror vi fick lite extra lamm, personalförmån, jag tyckte Patricia sa att det var 350 gram? Sötpotatisfriesen är to-die-for. De är så grymt goda att jag kommer drömma om dem ett tag nu. Går ni på Texas Longhorn nånstans så testa dem. Till och med Corrinda som inte alls gillar sötpotatis tyckte om dem.

Det gick ganska bra att peta i sig all mat. Fick lov att lämna en liten bit av lammet, men det var inte mycket, och så majskolven. Det var STOPP:

Övriga åt bland annat ribs som var supergoda de med och nån stor steakbit som var grym den med.

Patricia älskar frosen daiquiri och tycker att det är perfekt efter en tung måltid så vi beställde in sådana.
IMG_2397

Och sedan blev det visst en mango med:)  (Nej Corrinda fick inget, och Marcus körde)
texas longhorn

Jag får nio av tio gånger brainfreeze av sådana här drinkar men inte igår. Kanske har att göra med att jag var för mätt för att dricka mer än små sippar:)

Plötsligt tjoar nån ”Carola!!” och jag ser en tjej komma emot mig. Jag hade lyset i ögonen och hann inte riktigt se vem det var innan hon sa: ”Ida!” och då klickade det:) Ida:)

Som jag var på barnmässan med och som jag brunchat på Ikea med. Jag gick med henne och hälsade på henne sambo och deras sällskap och sen stod vi en stund ute och snackade.  Folk har laster som utövas ute i det fria, och jag hamnar alltid där med dem. Nej, jag röker inte, men sällskapar.

Ida ville gå på Flustret och jag är alltid med på kul saker. Jag presenterade mina kids för henne och de gillade Ida massor, Nu är hon ju bara några år äldre än mina äldsta så det vore konstigt om de inte klickade:)

Eftersom ”ungarna” skulle vidare för att nattbada på Fyrishov, så sa vi hejsvejs, tackade för en supertrevlig kväll, betalade och gick vidare till O´Learys. Ida som har två små barn hemma var taggad på att dansa, men så ringde barnvakten och hon var tvungen att åka hem:/

Bah, men vi bestämde genast att vi tar en kväll snart. Jag och syrran stannade kvar på O`Learys till de stängde vid midnatt och då traskade vi vidare till Flustret.

Jag var så mätt! Magen var som en uppblåst spärrballong och stod åt fyra hörn, och efter att ha knäppt upp bältet ett hack så kändes det bättre, och det var skönt med en promenad. I regnet såklart….

Men jag hade ont i magen, magknip som kom och gick. Jag riktigt kände hur köttet där inne låg och jäste;)

Men vafan, man kan inte vika ner sig och vi dansade loss inne på Flustret tills vi var svettiga och då gick vi ut på balkongen. Eller balustraden kanske för den går längs med hela huset. Flustret är så fint:)

Vi stod en stund men sen snodde vi åt oss två stolar vid en bord och började snacka med killarna som satt där. I vår ålder:) De var från Stockholm och var här ett stort killgäng för att se matchen som är idag, mellan Sirius och AIK: Jag har ingen jättekoll på fotboll men vet ju att vårt Sirius spelar med de stora grabbarna nu, och det är man ju stolt över:)

Satt länge och snackade med dem innan vi gick in och dansade igen, de sällskapade.

Sen blir man ju lika förvånad varenda gång de tänder lamporna…?

Va? Är det slut nu? Redan.. Vafan.

Jag är ju nattmänniska av rang, och ställena stänger vid 03, men jag är sällan ens i närheten av trött vid den tiden, speciellt inte om jag är ute. Sommartid skulle jag kunna vara vaken hela nätterna. Jag har ju jobbat natt och just på sommaren är det så enkelt, det ljusnar och med ljuset kommer energin tillbaka. Vintertid däremot…jobbar man natt då så ser man knappt dagsljus eftersom man måste sova några timmar på dagen.

Men nu var det slut. Jaha.

Det hade slutat regna och var rätt varmt ute och jag kände inte alls för att åka taxi hem utan tänkte gå. Det tar drygt en timme, och är rätt trist väg, men jag tänkte att jag kör i lurar och lite Guns and roses eller Misery loves company så går det fint. Köttet låg där inne i kistan och jäste så det kändes nödvändigt att promenera bort det  värsta. Syrran hade cyklat ner och erbjöd sig att jag kunde ta hennes cykel så gick hon. Det tar ungefär lika lång tid för henne att gå som för mig att cykla, så efter att vi dividerat en stund gick jag med på det.

Bara det att hon är längre än mig, med den följden att jag inte riktigt når ner till pedalerna;) Så jag har cyklat sju kilometer som en smörklick på en het potatis och har så ont i rumpan idag;)

Hennes cykel är supergammal, det är vår mormors från typ 40-talet, kanske ännu äldre, komplett med reg.skylt och allt. Den är tung och lite skranglig, speciellt när sadeln är för hög så jag fick vackert hoppa av och gå i uppförsbackarna. Men oj vad skönt det var ute i natt:)

Kom hem strax efter fyra och kröp i säng, bara för att vakna av grannens hönor nån timme senare. Jäkla skit. Men när jag vaknade för gott och klev upp så mådde jag som en prinsessa. Med magont dock. Nu börjar det ge sig, efter ett antal koppar kaffe brukar det mesta bli bra:)

 

Fasen vad jag tycker det är roligt att dansa! Jag är inte speciellt bra på det, smidig som ett kassaskåp är nog närmare sanningen, och jag gillar ju inte musiken de spelar på de flesta ställen. Men det till trots så är det så kul:) Och jobbigt ju, så det måste ju nästan räknas som motion…;)

Jag tror bestämt att detta ska ingå i min nya rutin. Tvätta på måndagar, träna på tisdagar, stryka på onsdagar, städa på torsdagar, dansa på fredagar och/eller lördagar, vila på söndagar. Typ så;)

Låter bra va?

 

Nu ska jag röra på mig, har tvätt att ta reda på och ska smörja lite gnällande gångjärn om jag kommer ihåg det tillräckligt länge för att hinna hämta sprayburken vill säga;)

Vi hörs av snart igen♥

 

Kommentera

  1. Monica i Nacka

    Hej Carola , nu kommer en sån tråkig fråga 😉 hur är dom i strl dom byxorna , gick du upp el ned en storlek? tcksam för svar ;=)

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jag tycker inte det är en tråkig fråga 🙂 snarare smart ?
      Jag tycker deras storlekar är precis vad jag tycker motsvarar S M L osv. Jag har inte världens minsta rumpa och är rätt bred om höfterna och tog 40, och de är baggy som jag ville ha dem, jag hade kunnat ha 38 med om jag ville ha dem tajtare.
      Deras storlekar är åt det större hållet mer än det mindre men som sagt väldigt korrekta enligt mig ?

  2. Alma

    Skulle vara roligt om något av dina barn skulle vilja gästblogga! Om de vill och har tid för det såklart! Ni verkar vara en sån fin och mysig familj!

Allmänt

Bakåtblick :)

Vad gör ni ?
Har ni det bra var ni nu är och vad ni gör?

Jag är lite seg av solen men börjar känna mig avslappnad och i semestermood:)
Vi vaknade i morse av att det regnade, och jag kände att jag inte alls hade lust att krypa ut ur tältet. Somnade om och vaknade när det slutat.
Det såg tråkigt och kallt ut så vi drog på långbyxor och tröja men efter en liten stund var det bara till att byta om.
Sen har det varit finväder 🙂
Och vi har mest bara legat och läst.

Första gången jag åkte ut med husvagnen i modern tid;) var Jamie ett år. Han kunde inte gå och det var ett jäkla passande. Min exmake hade fullt upp med att vara otrogen så han hjälpte mig bara att köra ut vagnen och slå upp tältet sen drog han hem. Ursäkten var att han måste jobba och ta hand om de barn som var hemma.
Det visade sig sen att han varit hemma ytterst lite… jag behöver inte ens undra över vad han gjorde ist för att åka hem till tonåringarna..
Syrran var med och vi campade ihop med Helen och Lars men jag minns exakt hur ont det gjorde när han åkte.
Jag visste att han skulle åka och det var ok, men det var sagt att han skulle stanna till efter middagen. Vi skulle gå på Strandbadens resturang, de hade grillkväll. Det skulle bli lite mysigt. Men så fort tältet var uppe så gav han mig en puss och drog.
Pussen var så mycket spel för gallerierna. En hittepå-ömhetsbetygelse som var en ren show-off för Helen och Lars. Nån slags rättfärdigande. Och skuld. Han var fullt medveten om att han gjorde mig ledsen och han sket högaktningsfullt i det. Pussen var bara något för att hålla skenet uppe.
Det är bara något längre från hans jobb till Årsunda jämfört med från jobbet och hem.
Han hade låtsats att han skulle komma till oss på kvällarna, allt för att jag skulle vara tyst. Det gjorde han givetvis inte.
På ett sätt så visste jag redan här vad som komma skulle. Jag visste att något var fel.
Normalt skulle han jobbat och sen kommit till oss, umgåtts hela kvällarna och tagit till vara på sommaren.
Nu tog han i stället tillfället i akt att utveckla sin relation med Den Där.
Och jag föraktar honom för det.
Redan här hade han kunnat gjort annorlunda men valde att vara taskig och lägga skuld på mig.
Året efter, sommaren 2013 var jag hastigt och inte speciellt lustigt ensamstående med nio barn. Jamie blev 2 år. Jordan 4, Lovelia 6, Trixie 8, Novalie 10 och tvillingarna 12. Patricia blev 18 och Janelle 19.
Jag hade fått en säsongsplats på Årsunda camping, det fick jag under hösten 12, och hans torra ”grattis” på mitt jublande talade sitt tydliga språk. Han skulle inte vara där.
Jag är så djävulskt envis att jag minsann inte tänkte låta honom sabba min husvagnsdröm, och jag gav mig fan på att det skulle funka finfint.
Alltså tog jag med sex, sju ungar i en skruttig folkabuss som inte alltid startade som den skulle och bodde i husvagn .
Jag vet att folk snackade på campingen. Jag fick höra det av Helen som fick frågor om mig;) Jag har fått höra det av folk i efterhand. Jag hörde tisslet och tasslet och den besvärade tystnaden när jag kom. Jag vet att de tyckte synd om mig och jag lovar att jag har aldrig I hela mitt liv varit så lång;)
Som jag gick rakryggad med alla mina ungar den där sommaren. Jag var nog minst 175cm lång mot mina normala 169 eftersom jag sträckte upp mig så dant;)
Jag har extremt svårt att ta folks medlidande. Jag önskade lite, men bara lite att jag varit någon helt okänd. Men den sommaren kändes det som att alla kände igen mig.
Och av det så växte jag:)
Jag var tvungen att sätta upp en stark fasad. Kunde inte gömma mig i anonymitet utan måste fejsa folk.
Jag visade dem att jag kunde själv. Jag råddar de här kidsen ensam på en campingplats in the middle of no where. Jag ensam bland alla er par. Ingen hjälp, ingen avlastning. Bara jag. Och dubbelt, trippelt så många ungar som er..
Det var inte alltid enkelt och jag var tvungen att släppa på många principer men vad gör det? Jamie var extremt mobil och var överallt och ingenstans men kom alltid tillbaka efter en stund. De äldre syskonen fick hjälpa till att passa honom, vara mina extra ögon och händer och av det växte DE.

Det här tänkte jag på idag när jag låg på min filt, eller satt i min solstol:)
Jamie var överallt och ingenstans men jag behöver inte springa och leta efter honom. Han leker med sina kompisar.
Jag sörjer att småbarntiden är förbi, jag sörjer så in i bänken för jag älskar den. Men jag är inte dummare än att jag ser fördelarna också 🙂

Och jag vet att det är bara min egen förtjänst att jag kan ligga där och läsa helt fokuserad på mitt. För det är bara jag som har uppfostrat ungarna. Ja, de kan bete sig som skit ibland som alla andra, men i stort är de självgående och duktiga:)

Om jag struntat i att åka ut den där första sommaren så hade jag liksom gett upp något jag längtat efter. Jag hade besegrats av honom. Även fast han inte hade nåt med det att göra egentligen.
Husvagnen blev min fristad.
Hit kom inga advokatbrev, inga andra obehagliga överraskningar heller. Dålig täckning på mobilen gjorde att jag inte var så online som vanligt och jag nåddes inte så enkelt. Jag var trygg.
Jag mådde skit på så många vis, jag var tvungen att ta tag i så mycket jag inte ville eller hade kunskap om. Men i husvagnen fick jag respit.
Jag kunde börja läka.

För mig är husvagnslivet förknippat med så mycket värme sen jag var liten. Så mycket kul.
Lika kul som med alla ungar från Caravan Friends blir det dock aldrig;)
Nu är det även förknippat med styrka och frid.

Jag älskar min husvagn 🙂


 

Kommentera

  1. Cecilia

    Jag inser när jag läser dina ord att för någon kvinna är jag Den där. Jag har hittills tyckt att skulden helt och hållet är hans och så även ansvaret. Någonstans finns en kvinna med hans efternamn som inte vet om min existens, vars namn är ingraverad på vigselringar som blänker i solen när han tar på mig. Någonstans finns två barn vars pappa tar en timme från deras tid för att ge till mig. Vi är rörande överens om att det vi har är något så passionerat att ingen av oss kan stå emot men också att detta endast är just det, sexuella möten där vi slipper reflektera och analysera. I torsdags kom han och vi hade inte sex, i fredags ringde han enbart för att fråga hur det var. Jag vet någonstans inom mig att han börjar få känslor, men jag är inte beredd att deala med det. Mitt ex är dessutom gudfar åt hans äldsta dotter och han är mitt ex närmsta vän. Jag är inte beredd att förstöra en familj, jag vill inte ta tid från hans döttrar eller vara orsaken till en frus tårar. Och du fick mig precis att förstå att även om inte han tar sitt ansvar kan jag göra det. Tack.

  2. E

    Jag inser när jag läser dina ord att för någon kvinna är jag Den där. Jag har hittills tyckt att skulden helt och hållet är hans och så även ansvaret. Någonstans finns en kvinna med hans efternamn som inte vet om min existens, vars namn är ingraverad på vigselringar som blänker i solen när han tar på mig. Någonstans finns två barn vars pappa tar en timme från deras tid för att ge till mig. Vi är rörande överens om att det vi har är något så passionerat att ingen av oss kan stå emot men också att detta endast är just det, sexuella möten där vi slipper reflektera och analysera. I torsdags kom han och vi hade inte sex, i fredags ringde han enbart för att fråga hur det var. Jag vet någonstans inom mig att han börjar få känslor, men jag är inte beredd att deala med det. Mitt ex är dessutom gudfar åt hans äldsta dotter och han är mitt ex närmsta vän. Jag är inte beredd att förstöra en familj, jag vill inte ta tid från hans döttrar eller vara orsaken till en frus tårar. Och du fick mig precis att förstå att även om inte han tar sitt ansvar kan jag göra det. Tack.

  3. Elisabeth L J

    Heja Carola! Du är en extremt stark kvinna och god moder; du har min fulla beundran! Som jag förstår, efter att ha följt din blogg ett tag, har det inte funnits några val. Du gör det så bra, keep up the good work. Lycka till och ha det gott i husvagnen — symbolen för något mycket större, en moders och en kvinnas kraft.

  4. Maria

    Jag storknar alltid när du beskriver hur det var. Begriper inte hur man kan uppföra sig så uselt, värdigt en luspudel eller kanalje för att citera Kapten Haddock.
    I varje fall låter det somrigt och semestrigt hos er! Jag jobbar järnet hela juli, sen semester. Är lite avis på alla som är lediga ändå. Det är ju nu saker händer i sommarsverige. Men det är självvalt, så ska inte klaga mer.

  5. Kaisa i Schweiz

    Vilken fantastisk mamma och superkvinna du är! Du kan verkligen vara otroligt stolt över dig själv och barnen! Önskar er en riktigt fin sommar!

  6. Tant H

    Bästa mamma Carola! Du är bäst och Du gör helt rätt som tar fram det som var i ljuset för Du bearbetar det och kommer vidare! I gårkväll var det om otrohet på Karlavagnen-lyssnade intresserat för det spänner över alla åldrar det där ”viruset”-bekräftelsevirus vill jag kalla det för!
    Lycka till med husvagnslivet-jag klarade bara några nätter i yngre dagar i just en husvagn!

    1. AnnKatrin

      Heja heja Carola! Jag har sagt det förut och säger det igen. .du är min förebild! Jag är oxå ensamstående mamma till 5 kids , en skitstövel till pappa som bara bryr sig om sitt eget o aldrig sina barn. Har husvagn på säsongplats som är mitt smultronställe o min bästa kompis är min syster. Så jag ser verkligen upp till dig o tänker ..kan hon med nio barn kan jag! Tack för den bästa bloggen!

    2. AnnKatrin

      Heja heja Carola! Jag har sagt det förut och säger det igen. .du är min förebild! Jag är oxå ensamstående mamma till 5 kids , en skitstövel till pappa som bara bryr sig om sitt eget o aldrig sina barn. Har husvagn på säsongplats som är mitt smultronställe o min bästa kompis är min syster. Så jag ser verkligen upp till dig o tänker ..kan hon med nio barn kan jag! Tack för den bästa bloggen!

  7. Helena

    Återblick eller tillbakablick :-). Så strong du är och har varit, superwoman, det är du. Önskar du kunde få den usla farsan/svikaren/idioten ur din skalle <3

  8. AnetteJ

    Hallå :)! Första gången jag kommenterar, men inte första gången jag läser din blogg. Har läst den under några månader nu. Imponeras stort av dig, att du fixar fixar och roddar allt. Bloggen är härlig att läsa, inget ”filter” på som förskönar bilden av dig och barnen. Bara den ärliga, fantastiska vardagen som den är. Ha det gott i husvagnen, stor varm kram ?.

  9. pernilla holmen

    hej Carola, jag läser o följer din blogg varje dag o jag tycker att den är jätte bra, är jätte imponerad av dig att du är så stark som du är, o att du är en sån bra mamma, jag förstår din ilska o frustration när ditt ex behandlar dig o era barn dåligt, har oxå ett ex som är en stor skithög, han har skaffat en ny tjej, som är hans nr 1, han har inte träffat våra två barn på 8 år…….. igår fyllde vår älsta son år, han ringde inte ens o sa grattis, man blir så sjukt förbannad, samtidigt som man tycker så synd om sitt barn, när man ser hur lessna o besvikna dom blir, precis som du beskrivit, fattar inte hur man kan behandla sina egna barn illa, när han va med mig kunde han aldrig ha semester, måste jobba hette det, men nu med sin nya tjej, åker hanutomlans, hyr stuger o allt han aldrig kunde eller hade tid med när vi bodde ihop. men jag försöker oxå som du vara stark, för barnens skull, dom är inte värda att sörja ens, synd om barnen bara, men vi finns ju där som tur är, o vi älskar våra juveler mest av allt, tack för din blogg kramar till dig, ha en fortsatt trevlig sommar

  10. Åsa

    Du är grym!! Jag är sjukt imponerad, att du orkade hålla ihop. Jag vet att det inte fanns några alternativ men ändå……..
    varma kramar Åsa

  11. Annica

    Grymma fina Carola <3
    Det är så fint skrivet, man kan nästan se dig där den sommaren 🙂
    Härligt <3
    Kram och ha en underbar sommar från Annica nere på västkusten

  12. Lola (Carola)

    Läser nästan andäktigt … Helt otroligt såå stark o helt underbar är Du!

    Barnen har verkligen världens i särklass BÄSTASTE mamma!!

    O så låter Du oss läsare vara med på ett hörn oxå. Du skriver såå bra!
    En bok i framtiden . .? 😉

    Tusen kramar till Dig o alla Dina fina barn <3

  13. Lola (Carola)

    Läser nästan andäktigt … Helt otroligt såå stark o helt underbar är Du!

    Barnen har verkligen världens i särklass BÄSTASTE mamma!!

    O så låter Du oss läsare vara med på ett hörn oxå. Du skriver såå bra!
    En bok i framtiden . .? 😉

    Tusen kramar till Dig o alla Dina fina barn <3

  14. Lena

    Vilken fantastisk styrka du har. Du ska ha HELA berömmet att Era barn växer upp till fina ungdomar och vuxna..
    / Lena

    1. Margaretha 70 plus

      Det finns inte ord,Carola !
      Och du är helt fantastisk,du måste vara en på miljonen!
      Önskar dig en vacker o underbar framtid ,är full av beundran för dig!
      Dessutom skriver du så målande ,tårarna trillar!

Allmänt

Trygga barn:)

Jag har hämtat hem min lilla Spanienresenär idag ♥ Corrinda är hemma:)

Nu börjar jag känna mig bekväm på Arlanda, bara en sån sak, jag har hämtat och lämnat folk där ett flertal gånger på sista tiden. Det tog ganska precis 30 minuter att köra från mig till terminal fem, eller jag tankade med så kanske att det tog 20-25 minuter förresten. Deras plan landade 10.40 och jag var där vid elva. Jag har lite agg mot att betala svinmycket parkeringsavgift för att bara hämta, så det var med flit jag var så pass sen att de skulle hinna igenom säkerhetskontrollen och hämta bagaget. Jag ringde henne när jag parkerade och då hade de precis hämtat väskorna och var på väg ut:) Perfektion.

Jag väntade kvar vid bilen tills jag såg dem, då kollade jag över axlarna tusen varv efter p-vakter innan jag vågade gå de kanske 30 meterna från bilen:) Och så kramades vi länge och hårt ♥ Och sen kramade jag Marcus och sen hälsade jag på hans mamma:) Kanske att vi fällde några tårar också, precis som när vi kramades hejdå;)

Så skönt att ha dem på hemmaplan igen, men jag vet att de har haft det supertoppen, och det är huvudsaken. 30-40 grader varmt…..jag blir så avis.

Tog med mig henne hem och vi snackade om allt och inget hela vägen. Hon strålade när vi stannade till hemma, och sa att även om hon verkligen haft det underbart i Spanien så kändes det så TRYGGT att komma hem. Att vårt hus och vår familj är trygghet. Jag har lyckats ♥ och det är för mig värt allt.

 

Vi käkade lite innan Novalie behagade kvickna till liv och kom ut till oss där vi satt i solen och jäste. Så småningom kom några av Corrindas kompisar som saknat henne de med, och de drog iväg.

Jag har snackat med min syrra i telefon, och samtidigt städat gården och inne. Plockat, tvättat, och så konstaterade jag att en hel sån här refillpåse med flytande tvål minsann läckt ut i hela sopskåpet;/

Men vafaaaaaaan!

Jag har ett sånt skåp som är som en låda man drar ut och den är ju full av saker. Som måste tvålsaneras.

Jag stängde den. Ignorerade. Tänkte att Nån Annan kunde ta reda på det Eller Ingen. Kanske Vet Inte  eller möjligen Inte Jag,….;Vi får väl se i morgon bitti;)

Ja, jag struntade i det, orkade inte, hade ingen lust. Tänkte att den där jävla tvålen har ju legat där ett tag, så varför inte lite till. Jag har en plastmatta underst så det är inget som tar skada.

Varsågod att skjuta mig.

Syrran kom hit och vi försökte med gemensamma krafter få bort en grej på grinden som måste bytas, men den sitter FAST. Inte min dag idag helt enkelt.

Struntade i det med då.

Och åkte och tränade i stället, och det gick i alla fall som det skulle:)

 

Förresten så har jag ju fått hem min nya tvättmaskin/tumlare. Och den står på plats, tack vara Simon och Patricia som bar in den åt mig. Sen glömde jag såklart bort att det är massa transportskruvar baktill så jag puffade den till perfekt ställe, millimeterprecision. Bara för att få lov att vrida den igen och skruva loss dem. Sen var avloppsslangen jättekort så den var jag tvungen att skarva på nåt vis. Hade såklart ingenting i mina gömmor som gick att skarva med, tills jag råkade titta under en bänk i garaget, Där låg ju ett oanvänt avloppssystem till vår diskho:) Kunde inte bli bättre, så nu funkar allt som det ska.

Vilken lyx att stoppa in skitig tvätt i maskinen och några timmar senare lyfta ut ren, torr:)

tvätt tumlare

Som alltid så tar det ju lite tid innan man kommer underfund med vilka program man vill använda och sådär, men jag är så nöjd. Jag är lat, eller praktiskt, man får välja;) och att ha en tvättmaskin på varje våningsplan gör livet enklare. Som jag släpat tvätt upp och ner under alla år, detta är ren lyx.

 

Nu har jag ett annat problem i badrummet, och det är att lysrörsarmaturer över handfatet dött. Det ballade ur för ett år sen ungefär, samtidig som elektrikern skulle komma och gör det sista här hemma. Bland annat fixade han nåt i badrummet och jag bad honom kika lite på vad som var fel. Han hittade inget, men plötsligt funkade den och har så gjort sen dess. Men nu måste jag fixa.

Kanske vågar jag ringa samma elektriker igen, har ju haft lite ågren över att hans lärling sabbade diskmaskin, kyl, frys, micro och kaffemaskin då när min källare återställdes. Han fick ju liksom öppna plånboken och åka och shoppa nya med mig…det kändes ju inte helt schysst, öven om jag knappast hade velat pröjsa det själv;)

Men nu fick jag en hälsning från honom via en av killarna vi var ute med i fredags, de är gamla barndomskamrater och den där världen är alltså alltid så himla liten 🙂 Men först måste jag såklart försöka fixa själv, Annars är det inget kul:)

Kanske måste jag skaffa ett helt nytt badrumsskåp, och det skulle inte göra något för det som sitter där är fult. Men när jag kikade lite så storknade jag över priserna. Kollade iofs på Bauhaus och inte på Ikea:)

Får ta det nån dag framöver.

 

Men nu ska jag stoppa i säng lite barn, hör att de är vakna minsann:)

Vi kanske hörs lite senare:)

 

Kommentera

Allmänt

Ensamstående morsa – saker man måste göra

Saker man måste göra som ensamstående morsa men som inte direkt alltid får en att jubla.

 

Rensa avlopp, fy satan vad man får rensa avlopp, speciellt med en smärre armé av långhåriga tjejer i familjen. Och en kille.)

Krypa in under diskbänken och skruva loss slangen till diskmaskinen, eftersom alla ungar gått på reklamen. ”Skölj inte, bara diska, Yes tar hand om all din disk” eller vad fasen de nu säger. Men inte ens Yes rår på att vaporisera de små riskornen och salladsbladen som smiter igenom silen och sätter igen avloppslangen.

Plocka upp döda möss eller fåglar som katten fångat och lämnat som en gåva nånstans, gärna där man trampar på dem.

Klättra upp på stegen i garaget för att rengöra ventilationen, vi har en biggus ventilationsanläggning förr att ventilera ut radon som måste rengöras några gånger per år. Ingen märker längre att den surrar förrän jag stänger av den, då saknar alla ljudet;)

Klättra upp på stegar. Punkt.

Ta alla fajter med alla åldrar på barnen, varje gång och alltid. Ibland vore det skönt att bara kunna säga: ”Nä, det där får du ta med pappa”. eller ännu hellre att pappan bara tog över. Har nog knappt hänt iofs ens när vi var två…hm. Men det vore skönt, man kan ju försköna det förflutna:)

Alltid stå till svars för allting.  Alla beslut är ju mina beslut. Mot barnen, och mot alla andra. Finns ingen att skylla på;)

Alltid vara en diplomatisk medlare. Finns få personer som är så svåra att medla mellan som syskon….

Alltid ta hand om sjuka barnen. Vore ibland skönt att kunna dela det med någon…

Vänta på en tvättmaskin som kommer levererad till tomtgränsen i morgon, och inte riktigt veta hur fan jag ska få in den. Den väger 66kg och är fyrkantig utan några vettiga grepp.

Frakta bort den gamla tvättmaskinen;) Jag behöver ett släp i mitt liv! Nån som vill bli av med sitt, eller ha delad vårdnad???;)

Trädgårdsarbete. Det är jättekul. Ibland. Men inte när man måste.

Hushållsgöra. haha, det är aldrig kul;)

Köpa skor. Åh fy fasen vilket trauma det är varje gång. Finns få saker som är så konfliktframkallande i vår familj. Ungarna vill bara ha snygga opraktiska och dyra skor. Jag vägrar och pekar på de mer bekväma, praktiska och oftast billigare dojorna. Får de köpa de dyra så vet jag att de inte blir använda, det grundar jag på nio ungar. De bedyrar att de visst kommer göra det. Status Quo.

Men jag vinner alltid, och de är alltid nöjda till sist:)

Ta emot folks beklagande. Ja, jag blev dumpad. Ja det suger. Kan vi prata om nåt kul nu??

Alltid, alltid, alltid vara on call. Alltid ha jour. I mitt fall finns det ju förvisso bara jag, han är ju högst frånvarande i allt. Men jag är alltid beredd att avbryta, att resa mig och åtgärda. Dag som natt, Hemma som borta, För även om jag har barnvakt så är det ju bara jag som finns. Att aldrig kunna veta säkert att jag kommer kunna göra saker. Att alltid ha beredskap för att om-att-utifall det händer något som sätter käppar i hjulet.

 

Men…jag skulle inte byta bort mitt liv idag mot något! ♥

Jag hade såklart inte förväntat mig att bli en ensamstående niobarnsmamma, och jag erkänner villigt att bara tanken på det skrämde mig något otroligt förut. Men det som inte dödar härdar. Så är det bara och jag är ju inte död än så alltså har jag väl härdats;)

Säger som Robbie Williams:

 

I love my life .

I am powerful, I am beautiful, I am free

I love my life,

I am wonderful, I am magical. I am me

 

And finally I´m where I wanna be ♥

 

Kommentera

  1. Lena

    Vetinte om det funkar så i alla kommuner, men när jag ville bli av med min gamla tvättmaskin så ringde jag min kommuns avfallsföretag så hämtade de upp den med ”grovturen”. Tog typ 2 veckor från jag hade ringt tills den var borta.

  2. Karin

    Oj jösses vilken tung tvättmaskin!!! Men du, köpte du inte en ny när du fick tvättstugan renoverad? Eller minns jag fel?
    Hoppas det löser sig och att du får hjälp av nån.
    Kram från mig

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Jodå, den här ska stå uppe, var så förbaskat skönt med en på varje våningsplan 🙂 Nu köpte jag en med inbyggd tumlare, och det kommer förhoppningsvis bli kanon !

  3. Katarina

    Bästa Carola! Hur gör du när barnen ska ha nya pass, välja skola och liknande för ni har väl gemensam vårdnad fortfarande? Hur sker den typen av kommunikation mellan er? Ha en underbar sommar, du vet än är den inte slut..?

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Pass måste han ju skriva under på, så det får ungarna säga till honom ..
      Välja skola osv göra jag. Skiter i att skriva dit hans uppgifter helt enkelt, vill de ha dem får de söka reda på honom. Hittills har ingen brytt sig. Väldigt mkt står det att båda vårdnadshavare måste skriva under på.. som jag ensam undertecknat och tänker att jag får väl förklara om de undrar, vilket de alltså inte gjort.
      Jag har INGEN kommunikation alls med honom. Allt går via barnen, något jag motsatt mig å det grövsta men som tingsrätten tydligen okeyar eftersom de liksom inte heller bryr sig. Helt galet.

  4. Carina H

    Ja inte lätt detta. men i vissa familjer jag känner så finns det en karl men likförbannat får frun kånka och bära i princip allt. jag är som sagt själv men köper jag nåt större som typ tvättmaskin så betalar jag gärna några hundra extra mot att dom forslar bort den gamla.och jag har varken körkort eller bil, men funkar ändå. tycker Du är strong som fixar allt själv i alla fall.

    1. Profilbild
      familjenannorlunda

      Alternativet att få sen bortforslad fanns inte, så så blev jag sur och tänkte inte betala 500kr för att de skulle pirra den 20 Meter på slät mark 😉

  5. Ulrika

    När vi köpte frys bar de in den nya, installera, tog med den gamla samt allt emballage. Du får förhandla nästa gång.

  6. Mona

    Du är en riktigt beundransvärd superwoman!!!
    Vad det gäller tvättmaskinen så är den säkert emballerad med frigolit, kartong och plast och det brukar gå ganska bra att få grepp då, lycka till med det!!

  7. Anonym

    Jag vet hur det är, sitter i samma båt. Även om jag har något färre barn än dig, men i samma åldersspann!
    Ibland är man så less, men jag skulle ändå inte vilja byta bort mitt liv!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting