Jag har inte tänkt på det på länge. Samtidigt finns det i mina tankar alltid. Det går inte en sekund utan att det finns där i bakgrunden. Men jag har inte funderat över hur det blev som det blev, varför och vad jag kunde gjort annorlunda på länge.

Folk säger att tiden läker alla sår, och ja det är sant, Till en viss del. Men det blir ärr.

Folk säger också att man ska förlåta. Bullshit. Vad kan bli bättre för att jag förlåter honom? Jag kan ärligt inte se vad som skulle förändras, mer än att HAN skulle få må bättre, och det bryr ju inte jag mig i:)

För min del finns det inget som skulle bli annorlunda. Och för den delen, svårt att förlåta någon som inte bett om ursäkt, som inte tycker att han gjort något som är fel. Mest troligt tycker han att det är JAG som ska be om ursäkt.

 

Ni är många som frågat om skilsmässan. Vad fan hände egentligen? Ni är också många som tycker att jag hänger ut honom när jag skriver om det. Men, jag tycker att man inte ska tiga och lida i det tysta. Det han gjorde, det är sånt som man ska skämmas för. Det borde inte accepteras. Det jag skriver här är såklart min version av det hela. Men, det finns nog ingen version från hans sida. Helt ärligt så tror jag inte att han vet hur det blev så här. Jag TROR att han trasslade in sig med ett stycke …tja vad ska vi kalla henne? Jag vet vad jag kallar henne i mitt huvud, men det lämpar sig inte direkt i skrift;) Det är liksom ord jag inte säger högt, inte ens när jag är full som en kastrull. Vi kallar henne för Det, Det är bra.

Jag tror alltså att han efter en lång tid av alldeles för mycket jobb, hetsad av sin mamma som inte direkt har något annat än jobbet att bry sig om, gick in i den berömda väggen. Där stod Det och lindade in honom i sitt nät. Uppfostrad att behaga mannen var hon ganska precis tvärtemot vad jag är:D Och han valde att trassla in sig med henne. Och i förlängningen bryta med sina barn.

 

Ska vi ta en ”snabbvariant” kanske? Så snabbt det går;) det blir långt ändå. Men ni har önskat detta:)

Okey. Jamie föddes juli 2011 och allt var så jäkla bra här hemma. Vi var lediga ihop för första sommaren ever, annars jobbade han alltid, men nu fick han lov att vara ledig i hela fem veckor i sträck, Det hade aldrig hänt på 20 år, sen han började i företaget.

Vi snackade massor, vi åkte iväg med ungarna, vi fikade, tog promenader och åkte och badade. Jag höggravid, men det har sällan hindrat mig.Vi hade det toppen. Han var glad och lycklig. Jag med:)

Jamie föddes och det krisade på hans jobb. Han slets mellan att vara hemma med familjen och styra upp på jobbet. Han var fruktansvärt arg och irriterad på sin mamma. De jobbar ihop och hon hade under flera år stökat till det, på sätt som drabbade honom. Han fick städa efter henne. Jag kallar det för curla:) För om man tillåter vuxna människor att bete sig på ett sätt som gör att man själv får mer att göra, då är det curling.

Återigen ställde hon till det, och det tog ett halvår för dem att komma ikapp. Han hade ännu mer att göra än normalt och var sällan hemma. Men kom fortfarande hem kl 18 som alltid. Dock aldrig ledig. DET jobbade tillsammans med honom och hon hade i sin tur massa problem som hon anförtrodde honom, men han fick inte berätta det för mig. Han höll det hemligt. Han gled undan när jag frågade saker. Det är ju klart att jag märkte att något förändrades, men alla som varit med om det vet att det sker subtilt. Det smyger på. Det är svårt att sätta fingret på det.

 

2012 kom och han försvann mer och mer. Han var aldrig hemma. Han ignorerade mig. Han kom hem vid 22, sa inte hej till mig där jag satt i vardagsrummet med en bebis i famnen, utan åt nån macka i köket intill och gick sen och lade sig. På vägen sa han godnatt. Sen låg han och fibblade med mobilen där inne i sovrummet, men om jag kom in så låtsades han sova. Han kunde låtsas att han skulle följa med mig och barnen på saker, men så i sista stund var han tvungen att jobba. Frågade jag varför han gjorde så, så var det för att ”slippa gnäll”

Jag blev gång på gång besviken för att han gjorde så. Till sist så ledsnade jag, jag vill göra saker och om inte han ville följa med så fick jag väl åka med nån annan då. Syrran klev in. Men hon visste inget, för jag sa inget till någon under den här tiden. Jag var ledsen, besviken och fruktansvärt orolig. Och ensam.

Hela året var så här. Han var inte hemma, och om han var det nån gång så var han elak. Han sa saker som jag inte kan berätta. Saker som sårade in i själen. Saker som fick mig att krypa för att han inte skulle bli arg. Barnen gick på tå, de vågade inte säga nåt, Välte Jordan ut ett glas vatten över bordet, så fick han en utskällning deluxe. Jordan var alltså tre år. Fast mest var han bara inte hemma.

Han var ju tvungen att jobba eftersom jag tvingat honom till så många barn.

För så sa han, Att det var JAG som tvingat honom till våra nio ungar. Att han inte alls velat ha så många, knappt något om man skulle tro det han sa. Vad gör det mig till??  Våldtäktskvinna? Från detta härstammar att  alla skämtar rått om att jag haft honom inspärrad i en fängelsehåla i källaren och bara tagit upp honom när jag velat ha barn. Att jag måste försöka hålla The dungeon hemlig för hantverkarna, alternativt passa på att stänga in nån ny;) Att de snygga hantverkarna måste passa sig så de inte blir mina sexslavar. För jag är lite som en Svart änka;)

Jag säger inte att jag INTE har har en hemlig ljudisolerad cell med handfängsel och kedjor fastbultade i väggen;) Men jag säger att jag faktist inte var ensam om att vilja ha de här nio ungarna.

Att han drunknade i den där förbannade firman, det hade inget med saken att göra påstod han. Nä, för tänk tanken själv. Att lägga ner sin själ i något under tjugo års tid och sen inse att det är orsaken till att ens familj mår dåligt….. Klart han förnekade det.

Jag VET att han var otrogen. Hur jag kan veta det? Jomen kanske att jag ”råkade” se saker i hans mobil;) I klartext – jag snokade. Ja, jag skäms lite för det, men samtidigt, man blir fan knäpp i huvudet av att inte veta.

Rätt var det var, på min födelsedag(december)….så sa han att han skulle åka till Thailand. I januari. Ensam, men han skulle träffa ”Bosse” där. Eller huuuuuuur? Han måste på allvar trott att jag var helt blåst. Eller brydde sig inte tillräckligt för att ens hitta på en trovärdig lögn.

Jag tänkte att det kanske var bra? Han kanske skulle vila upp sig, tänka lite och inse vad han höll på att förlora. DET skulle inte med. Det svor han på. Men han skulle till hennes hemby….en fattig by i bergen. Inget turistställe alls.. Jojo, som sagt, blåsta frun går nog på allt.

Eller inte.

Han fortsatte ju förneka att hon var med, och att ”Bosse” plötsligt fick förhinder och han inte kunde bo hos honom, det var ju såklart en fet lögn. Plötsligt var han inte ens där han sagt att han skulle. Han skulle till ett ställe, men när jag frågade om det var härligt och fint i Phuket eller var fan han nu skulle vara, så sa han att Nääää, det blev inte Phuket utan i stället Huahin. Eller vart  det nu var. ”Vad hade jag med det att göra?”Anklagandet kom som en smäll, Ja inte vet jag? Kanske att man vill veta vart ens barns pappa och ens make är? Om det händer något liksom. Knappast för att åka dit och smyga runt med slokhatt och svarta solbrillor och spionera. Eller rikta in min spionsatellit dit han var.

Och ni vet… när man hittar vigselringen gömd här hemma….den som suttit på hans finger i 25 år…det gör ganska så jävla ont då.

Att förklara för hela släkten varför han inte var hemma på Janelles födelsedag det gjorde ont det med. För han hade ju inte sagt att han skulle resa iväg. Jag fick försöka förklara något jag inte ens fattade själv. Och dessutom ta släktens oro och frågor. När jag själv höll på att gå sönder.

 

Och sen kom den här dagen för fyra år sen.

Jag hittade hans boardingkort. Och hennes. Samma flight. Fast de alltså inte åkt tillsammans…Märklisch.

Och när jag konfronterade honom, frågade varför han inte kunde säga att han åkte med henne, frågade om han var otrogen osv. Då reste han på sig och gick. Eller ska jag vara helt ärlig så sa jag: Men om du vill gå, så gör det då.

Men oavsett så gick han. Och kom aldrig tillbaka. Han svarade inte på sms, eller när jag ringde. Han träffade inte barnen på sex veckor fast jag ”tjatade ” Sen hämtade han dem för att åka på middag hos sin morsa.

Sen gick det några veckor, han träffade inte barnen. Han svarade inte. Han kunde lika gärna dött. Jag fick inte ett enda svar på något. Skulle han komma tillbaka? Var det slut nu? På 26 år? Bara sådär. Vad ville han att vi skulle göra? Hur skulle det bli med allt?

Jag bokade tid på nån slags parterapi – han kom dit, och blev arg för att jag var ledsen och grät. Han reste sig och väste: ”Vi ses i familjerätten! ” Så gick han. Kvar satt jag och snorade, hulkade och fulgrät framför en vilt främmande karl, som tyckte så synd om mig att han inte kunde dölja det.

Jag mådde så in i helvete dåligt! Jag sov inte, jag hade svårt att äta, jag grät framför folk och det gör jag ALDRIG, jag kunde definitivt inte koncentrera mig. Absolut enda friden jag fick i huvudet var när jag tränade. Att lyfta tunga vikter i tufft tempo i en timme, så tungt att jag inte kunde tänka på annat än hur jag skulle få upp dem, det gav en tillfällig frist från de snurrande katastroftankarna. Det hade lika gärna kunnat vara alkohol som gett mig frid, eller nån slags piller, men nu är jag inte sån. Tack och lov för då hade jag med all säkerhet suttit fast i nåt missbruk idag. Att träna är ofarligt, till och med välgörande. Ja eller man kan såklart bli träningsmissbrukare, men det kan vara svårt när man är ensam ansvarig för nio ungar. Jag har tränat mycket, men det har aldrig varit på en osund nivå. Det har hjälpt mig att hålla mig vid mina sinnes fulla bruk.

Den stress som jag utsattes för lindrades av att jag fick utlopp för den genom tuff träning. Ni vet, stress framkallar en fight or flight reaktion. Slåss eller fly. Ursprungligen innebar båda en fysisk reaktion, spring för livet eller slåss för livet. Idag springer man inte ifrån sina hot utan man sväljer dem. Stresshormoner lagras i kroppen i år. Genom att jobba hårt fysiskt så får man ut de här hormonerna ur kroppen. Om inte, så brakar man ihop en vacker dag. Och jag har varit sjukt orolig över att göra det!

Så för mig har träningen på allvar varit en livräddare. Är fortfarande.

 

 

Det kom papper om att han begärt skilsmässa i brevlådan. Fram tills dess trodde jag någonstans att det bara var ett breakdown. Han hade alltså inte ens stake nog att ”göra slut” öga mot öga efter 26 år, utan gick bakvägen. De kom några dagar innan vår sjätte bröllopsdag i maj.. Och det sved ju ännu mer än om de kommit i mars.

Han drog in en advokat, som kontaktade mig. Eller snarare så här: Han skickade en av mina  räkningar som kommit till honom, på baksidan hade han skrivit nåt i stil med: Det kommer ett viktigt brev till dig snart…. Punkt punkt punkt??

Men jag spyr på honom när jag kommer ihåg sånt här. Jävla dumheter! I stället för att bara PRATA med mig. Ångesten av att få det där meddelandet var inte nådig.

Advokat från hans håll krävde ju advokat från mitt håll. Att hamna i den svängen, var vidrigt. Mannen jag älskat, mannen som är far till mina barn, plötsligt ska vi slåss via advokater.Om vad? Några datum när han ville träffa barnen…? Ja? Och ? Hade jag ens försökt hindra honom??? Nä. Behövs liksom inte advokater för att bestämma det.

Av nån anledning så väntade han sen på att familjerätt, advokater och tingsrätt skulle bestämma åt honom när han skulle träffa barnen.. På ett och ett halvt år så träffade han barnen exakt 23 timmar. TIMMAR alltså.

Inte gånger eller dagar, utan TIMMAR. På ett och ett halv år. 18 månader. 23 timmar.

Barnen åkte dit på jul. De kom hem gråtandes, för farmor hade delat ut julklappar och pappa och DET fick sina paket ihop.” Varför då mamma? ”

Ja det undrade ju jag med:) Jag visste att de var ihop, jag är ju inte dum, men han erkände det inte för någon. Hans pappa visste inget tex. När jag bad honom berätta om det var så, så svarade han genom att knuffa mig, hårt ute på garageuppfarten. ”Vad hade jag med det att göra?” Han tornade upp sig framför mig, sträckte på sig, blåste upp sig, ville att jag skulle bli rädd, hotfullt. Hotade mig. Och så knuffade han. Satan så arg jag blev. Där började jag förakta honom.

Det kallas visst Avslut. Att få veta. Men nä, jag fick en hård knuff, blåmärken och borde såklart ha polisanmält det hela. Men det satt för långt in, trots att både barnen och syrran såg det.

Han lämnade in ett önskemål om umgänge, det är lika år från år. For life.

Det är varannan söndag mellan januari och juli. En vecka på sommarlovet.. Så varannan onsdag (tre timmar) från aug – december. En extradag på höstlovet. Och annandagjul.

Thats it.  Och delad vårdnad.

Detta har vi tingsrättsbeslut på, bara så ni vet så är det helt okey för en förälder att göra så här. De får ändå ha fortsatt vårdnad.

Skulle jag få bestämma så skulle vi använda procent. Tar man hand om sina barn mindre än typ 35% så ryker vårdnaden. Det vore rättvist. Inte som nu att en förälder i princip kan bete sig hur som helst och ändå ha kvar delad vårdnad. Speciellt en pappa. För så är det.

 

Umgänget kickade igång framåt sommaren 2014. Han kommer, tar med ungarna på bowling, bio eller bad. De fyra minsta alltså. Janelle har han inte pratat med sen han stack. Han har dem aldrig mer än några timmar, aldrig över natten för det vill de inte. Det är bra att han respekterar deras önskan.

Men om nån är sjuk umgängsedagen så måste jag ta hand om honom/henne. Jag har allt ansvar. Alla föräldramöten, alla utvecklingssamtal, alla skjutsningar, alla vaknätter (sjuka barn, tonåringar som är ute och ränner), alla konflikter, allt. Jag har aldrig helt ”ledigt”. Jag kan aldrig någonsin bara göra som jag vill. Jag måste alltid fixa barnvakt. Jag har alltid jour.

Han? Jomen han drar till Thailand på sju veckors semester. Minns ni att jag sa att han aldrig var ledig med oss? Nu passar det. Det svider riktigt riktigt mycket. Alla år som jag bad om mer tid. Omöjligt. Men nu….inga problem.

Han har ett nytt namn, en ny fru och ett nytt barn. Kanske fler vad vet jag.

Han som hånade mig, sa att jag var dum i huvudet, sjuk i huvudet och borde spärras in för att jag ville ha fler barn. Man kan ju undra många saker runt det. Väldigt många saker….;)

Jag ska här tillägga att jag älskar att få ha mina barn heltid. ♥ Rent egoistiskt så är det här bra för jag vill inte missa hälften av mina barns liv.. Jag tror dessutom att barn mår bäst av att bo på ett ställe. Med en trygghet. Inte flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna. Jag vet att de flesta föräldrar vill ha sina barn så mycket det går och trots allt skit så är jag tacksam att jag inte behöver sakna dem. Jag dömer alltså ingen för att de har sina barn halvtid. Men jag är glad över att inte behöva ha det så.

 

Okey. Den där dagen, fjärde februari 2013 drogs mattan undan för mig. Det var så det kändes. Mitt liv slogs i spillror. Han har inte än idag gett mig nån förklaring på varför.

Jag är rätt envis. Jag blev förutom förtvivlad, rädd, ledsen, förstörd och desperat, även nåt så in i helvete förbannad. Hur fan kunde han göra såhär? Mot MIG? Vi som delat allt sen vi var sjutton år. Vi som var ett team,. Hur kunde han göra så mot barnen? Mot BARNEN???

Alltså lade jag mig inte ner och dog. Det hade nog förväntats. I stället slogs jag med näbbar och klor för att mina barn skulle ha det bra. Jag tror att han fattade, och idag är det ”lugnt”. Men det kan närsomhelst förbytas i katastrof, det ligger i hans händer. Egentligen så tycker vi precis lika. Det är ju det som är det jävliga. Och vi skulle ha kunnat lösa det här. Det enda han egentligen behövt säga var: ”Jag är kär i nån annan.”

Inte fan vill jag leva med nån som inte älskar mig!

Men det kunde han inte, utan valde i stället att göra det på det fulaste viset av alla

 

Första året var det bara överleva som gällde. En timme, en minut i taget. Paniken på lur, släppte jag det minsta så föll jag. Ensam med nio barn. Jag vill aldrig ha det så igen.

En Bobby Ewing känsla. Fattar ni? Ni som sett Dallas vet att Bobby dog, var borta ur serien i några säsonger för att sen en vacker dag bara kliva ur duschen och säga till sin fru: ”Godmorgon, vackert väder idag”.

Inskriven i serien igen. Den känslan hade jag länge. Jag begrep med förnuftet att han var borta, men nånstans hade jag en känsla av att snart är allt som vanlig igen.

Andra året var det fortfarande bara att överleva. Det lugnade ner sig lite, jag började hitta fotfäste. Jag tappade dock fotfästet hela tiden, det sparkades undan ben på mig, men det gick längre och längre mellan gångerna. Jag började tuffa till mig. Om jag hade ett hårt skal innan så är det ta mig sjutton som en diamant nu:)

Tredje året och allt började rulla på, jag har gjort så mycket saker jag aldrig vågat tidigare, saker jag inte ens vågat tänka på:)

Fjärde året (2016) mådde jag BRA. Jag är stark igen. Jag har repat mig, ställt mig upp, rest mig.

Det kan ändras som sagt, men jag är stolt över mig själv. Bobby Ewing känslan är borta. Det vanliga idag är att vara ensam med barnen. De och jag är vår familj. Han är som en skugga. Nån jag brukade känna.

 

Och jag kan skadeglatt konstatera att jag idag lever det liv som han suktat efter. Delvis i alla fall.

Under åren har diskussioner kommit upp om vad vi skulle göra om vi var singel. Om vi inte var ihop längre. Han sa alltid att då skulle han leva ensam, bestämma över sig själv, göra det han vill utan att ha en kärring att ta hänsyn till. Åhh vad det skulle vara skönt.

Så lever jag idag:) Om man byter kärring mot gubbe.

Han? Han har exakt samma liv som innan, fast med ett dåligt samvete i form av nio bortvalda barn, främlingar som tittar snett på honom och en kärring att ta hänsyn till. .

 

Så kan det gå.

 

Jag vill inte, och jag tycker inte att jag snackar skit om honom. Jag försöker förklara. Jag har försökt hitta en förklaring i fyra år nu.

Ungefär det jag berättat för er här finns att få tag i för vem som helst i och med att vi har offentlighetsprincip i det här landet. Det är bara att ringa eller maila tingsrätten så får ni kopior av alla papper som lämnats in och allt vad som sagts. Helt galet förvisso att man kan snoka reda på saker man egentligen inte har med att göra, men så är det. Det är något BRA den här offentlighetsprincipen, för det innebär att demokratin värnas.

Jag menar inte att ni ska begära ut kopior på min skilsmässa, såklart:) Men det jag skrivit här går att ta reda på för vem som helst så jag kan inte tycka att det klassas som att snacka skit. Jag menar det inte så. Givetvis är det inte så kul att läsa, men man måste ta ansvar för vad man gör.

Så här var det.

My story.

Martina Haag skrev en bok om ”fiktiva” människor – Det är något som inte stämmer. Alla fattar ju att det är hennes eget äktenskap det handlar om. När jag lyssnade på den, så hörde jag exakt samma smärta i hennes röst som jag kände i mitt hjärta. Sakerna hon beskrev, hade jag upplevt. Sakerna som hennes exman sa och gjorde var samma som min exman sagt och gjort. Sättet, nonchalansen. Jag hade kunnat skriva den där jäkla boken.

Hon använde sig av andra namn, om ni tycker att det är skitsnack jag skriver så sätt in valfria namn och ta det som en uppdiktad berättelse. Så känns det kanske bättre:)

 

 

 

Jag tänker inte gå så långt som att jag säger att det var bäst som skedde, för det tycker jag inte. Jag älskade honom. Jag litade på honom. Vi var världens bästa team. Utan honom hade jag inte haft mina fantastiska barn.

Men, den man han blev, den mannen är jag lugnt glad att jag är av med. Jag saknar honom inte idag. Jag vill inte ha med honom att göra. Jag vill honom inget ont, jag vill bara inte se honom. Jag vet inte längre vem han är. Men jag vet att jag är en bättre person utan honom.

Tiden läker alla sår. Ja. Men ärren finns där för alltid.. De bleknar, men de finns där.

Jag vill ändå inte se mig själv som nån sårad, trasig människa, tvärtom så är jag nog mer hel än jag någonsin varit:)

 

Och idag skålade jag för mig själv i bubbel:) 🙂

Illröd efter träning och het dusch:)

För att jag råddat min stora familj, mina nio ljuvliga ungar helt själv i FYRA år. För att jag är rätt bra ändå. För att jag är värd något bättre än att dumpas som nån soppåse. För att jag lyckats plugga heltid i tre av de här åren. Fast jag inte kunde tänka. För att jag vuxit som människa. För att jag överlevde. För att jag är jag och rätt så jäkla enastående:)

Och för att det är gott med bubbel.

Kanske mest för att det är gott med bubbel förresten;)