Okey, en del av er kommer sucka så gardinerna fladdrar nu, men det struntar jag i. Jag behöver få skriva av mig.

Jag har så gräslig ångest över att lämna ifrån mig Jamie i morgon. Han börjar förskoleklass, och i och med det så är det inte längre något barn hemma om dagarna.

Livet som jag haft det i 23 år nu, är slut. Över, Passe´. Finito.

Jag har verkligen älskat att vara hemmamamma!! Jag skulle kunna vara det resten av livet, och det är ju inte som att jag kommer sluta vara mamma, men det här att ha ett eller flera barn med mig överallt är slut.

Visst är det skitskönt att kunna åka och handla i fred nån gång, eller pysa iväg och åka slalom ensam med syrran eller så, men sen vill jag tillbaka till mina barn. Jag vill inte det här!

Jag skulle vilja stanna tiden. 

Jag ogillar förändringar, speciellt de jag inte får välja själv, eller de som inte är positiva.

I 23 år har jag haft barn med mig, i princip vart jag gått, ofta tre stycken – en fyraåring en tvååring och en bebis. Det är så jag trivs som allra bäst.

Att börja jobba på förskola är inte samma sak, det är inte mina barn och alla vet ju hur andras ungar är;)

Jag har haft dagar när jag velat sälja alla ungar på Blocket, absolut, men de dagarna är ytterst få. Jämfört med alla dagar jag känt en glädje över att få vara med mina barn är de nästan inga.

Jag kan lugnt säga att jag är evigt tacksam över att med planering och prioritering så har jag kunnat vara hemma så här länge, kunnat vara med mina barn dagligen och se dem växa upp, uppfostrat dem så som jag vill att de ska uppfostras. Tröstat dem när de varit ledsna, skrattat med dem när de gjort tokigheter, gapat på dem när de gjort dumheter. Suckat över att de sabbat, och ibland önskat att jag haft avlastning.

Men mest har jag fanimej älskat det! ♥

Jag, och tidigare vi, gjorde uppoffringar för att slippa dagis. Vi har på allvar prioriterat att jag ska vara hemma., och det har varit värt det.

Jamie är, förutom att han är minst, dessutom bara MIN. Han och jag har ett speciellt band i och med att hans farsa drog, men även för att vi varit hemma ensamma bara han och jag i två år nu. Sen Jordan började förskoleklass. Det är han och jag. Jag och Lill-Fjant. Vi. Ett supertajt team.

Jag menar inte att jag älskar honom mer än nån av de andra, men de som fattar fattar. Det är extra speciellt med honom. Att han sen är världens gosigaste och mer än gärna myser ihop sig hos mig, kramas och säger att han älskar mig hundra gånger om dagen gör inte det hela enklare.

Han vill dessutom inte börja förskoleklass. Han vill vara hemma med mamma. Jag har bara talat positivt om det så det är inte mitt ”fel”, Han trivs hemma han med. Han kommer säkert gilla det, det är jag inte orolig över. Jag är mer ledsen över att inte få ha honom med mig överallt.

Så okey, jag erkänner, jag grät i duschen för en stund sen. Fulhulkade. Innan dess grinade jag när jag röjde i köket efter middagen. Jag skulle säga nåt till Patricia, och började snyfta nu igen.. Hon vet exakt hur jag känner och fattar. Och då grinar jag ännu mer.

Jag vet att jag är smått hysterisk, men vafan, det gör ONT.

Nånstans tror jag att många av er kan relatera, tycker jag hör att de flesta har separationsångest när det är dags för dagis.

Många tycker småbarnstiden är jobbig och längtar tills den är över, men jag gör inte det. För mig är det fantastiskt med barn, allt som rör dem, minus alla sjukdomar, det är inte det minsta kul. Jag har stora barn, jag har vuxna barn och jag har skolbarn i allt från lågstadier till gymnasiet, och jag älskar att vara med dem med. Men jag tycker inte om när saker tar slut.

Som nu, min tid som småbarnsförälder är slut och kommer aldrig mer igen. Fuck that.

Jag är extremt känslostyrd i tankarna, även om jag sen rationellt fattar att jag kommer över de här ledsamma känslorna. Jag begriper att det kommer bli bra, bara annorlunda, men just nu… i den här stunden så känns det som om hjärtat brister lite.. Och jajamen tårarna trillar igen;)

Jag önskar att jag inte var så förbannat jävla …vad jag nu är, som gör att det känns så här. Tänk att bara se framåt med positivism och glatt ta emot alla förändringar med öppna armar. Oavsett om de är bra eller mindre bra.

Men jag, ska minsann deppa ihop som en annan fjollmoster. Nu har jag förvisso haft lätt ångest över det här hela året, den har eskalerat ju närmare vi kommit, och så har jag liksom försökt förtränga den…och så ploppar den upp nu eftersom det oåterkalleliga är här.

Vissa kommer sucka som sagt, och tycka att jag låter som om nån dött och så är det ju tack och lov inte, men det liv jag levt och älskat i så många år, det försvinner nu.

Jag skulle kunna låtsas som ingenting, men det här är jobbigt, och det gör ont och jag är inte alls på topp just nu. Samtidigt känner jag mig som sagt fånig.

Jaha, så vad ska jag göra nu då?

Jamen jag ska plugga, heltid, och det kommer bli kul såklart. Jag kommer ha tid till det när alla är i skolan och så kan jag ägna mig åt barnen när de kommer hem. Om de har lust att hänga med morsan, vilket de inte kommer ha. Jag vet ju det, och det är ju därför det svider, att i och med skolan så blir de så stora på en gång, och vill hänga med kompisar. Även Jamie, min buddy.

Ärligt igen, jag har funderat på att ha honom hemma ett år till…. och jag kommer kanske att låta honom gå färre än fem dagar per vecka…för jag älskar att vara med honom. JAG är inte redo att släppa iväg honom! Ego, jag vet.  Jag vet att minsta lilla han visar att han vill vara hemma så kommer jag ta hem honom. Och så kommer jag ha fetaste ångesten nästa år igen.

Nä, för hans skull är det nog bra att han går förskoleklass, och han kommer nog gilla det så jag får bita i det svinigt sura äpplet. Fast just nu känns det som en liten tröst att veta att jag KAN göra så. det är inte obligatoriskt med förskoleklass…. en liten respit till att mitt älskade liv förändras.

Äh vafan, jag kan inte begära att ni fattar! Jag är en känslomässigt instabil bakåtsträvande, vemodig och ledsen morsa just nu. Det finns inget som kan ändra på det, just nu, så därför ska jag bädda ner mig i soffan och gråta lite till.

Jag hoppas att ni inte kommer med en massa pekpinnar och taskiga kommentarer om att alla mångbarnsmorsor har nåt behov av att känna sig behövda, och därför skaffar massa barn. Det är liksom inte det som det handlar om.

I mitt fall så älskar jag barn, jag har känt att det finns plats för så här många. Jag har ju dessutom utbildat mig för att jobba med barn:) Dels på förskola och sen på sjukhus, så det är vad jag tycker om. Det har alltid varit mitt mål, barn. På alla sätt.

Om jag blivit uppsagd från ett jobb jag älskade, efter 23 års trogen tjänst, så hade ingen höjt på ögonbrynen över att jag var ledsen. Det är ju typ samma sak. Bara det att jag inte kan få ens ett liknande ”jobb” igen.

Det är bara så.

De som fattar, de fattar som sagt.

Jag behöver inte få veta att jag är knäpp, det är jobbigt ändå just nu. Jag behöver mer få lite uppåtpuffar, få höra att jag inte är ensam och att det kommer kännas bättre. Ni får supergärna trycka på det lilla hjärtat här under om ni vill skicka lite kärlek till en tragisk och ledsen människa. Det behöver jag.

Nu ska jag avsluta det här svamliga, deppiga ångestladdade inlägget, och gå och gråta i en kudde så jag inte väcker kidsen.

Puss på er och tack för att jag fick skriva av mig ♥